Bokat in intervjuer

Idag har jag ringt och bokat in intervjuer. Jag har fått klart med fyra intervjuer och det känner jag som en bra början. 

Jag ska bland annat möta en kvinna som jag känt stor beundran inför från den allra första gången jag såg henne på TV. Så småningom kommer jag att skriva vem det är här i min blogg, men än är det för tidigt att göra det. Men jag ser mycket fram mot den intervjun.

Det känns bra att ha kommit igång med jobbet igen. Det kan visserligen bli stressigt ibland. Men det är en positiv stress och det är något helt annat än den negativa stressen och vad den kan göra med en människa.

Även om man inte alltid känner det så, så är det faktiskt mer stressande för en människa att ha för lite att göra än att ha för mycket att göra. Så klart att det alltid finns en gräns för hur mycket man klarar som människa. Den gränsen tror jag är individuell och också handlar om att lära sig sätta gränser för sig själv och för andra.

Jobb!

Nu har jag fått tolv artiklar att skriva till Skrivklådan. Min uppdragsgivare var helnöjd med det jag skrivit i förra årets nummer, så det kändes fint att höra. 

Jag är också nöjd med jobben jag gjorde förra hösten, men jag tror att de här jobben kommer jag att göra ännu bättre.

Det blir många spännande människomöten. Särskilt ett av dem ser jag mycket fram mot. 

Om jag inte syns här i bloggen så vet ni vad jag gör. 

Jag jobbar. 

Inte trodde jag väl det för fem år sedan. Men jag drömde om det.

Idag känns det jobbigt

I morse åkte jag in till Vårdcentralen med ett prov från min mamma som sjukhuset bett mig om. Jag hade inte tid att stanna hos mamma idag och då blev hon arg på mig för det och sa "Du kanske hälsar på mig någon gång innan jag dör". Mamma ... jag var ju hos dig i förrgår. Och jag pratar med dig minst en gång varje dag. Du blir aldrig nöjd med mig vad än jag gör, känns det som ibland. Jag blev så ledsen, fick en stor klump i min hals när jag gick iväg till bilen med provet i min hand.

När jag äntligen kom fram till labbet på Vårdcentralen efter att ha väntat ett bra tag, fick jag veta att de inte kunde ta emot provet i burken som jag fått på sjukhuset. Provet skulle lämnas i särskilda små rör med en vätska i.

Jag känner min mamma så väl att jag vet att hon aldrig går med på att använda de där rören om jag ber henne att göra det. Så jag bestämde att distriktssköterskan får ta det med henne. Konstigt att inte de på sjukhuset visste om det här, tycker jag.

När jag kom hem bara grät jag. Jag kände som att nu orkar jag inte mer, det är för mycket, låt mig vara ifred. Jag kände mig som en tonåring där jag satt och lipade.

Imorgon ska jag på det första mötet för höstens arbete i Skrivklådan. Det tar emot eftersom jag är så trött. Men jag tänker på hur stolta mina döttrar och också jag själv är över att jag jobbar till viss del efter så många år som sjukskriven. Och jag tänker på hur roligt jag tyckte att det var att jobba i våras.

Jag ska försöka, jag ska ta ett steg i taget så som jag gjort hittills. Även om det känns tufft just nu efter allt som hänt det senaste året i mitt privatliv och efter sommaren som knappast innehållit mycket lugn och ro, så tänker jag i alla fall försöka den här gången också.

Inget ska få knäcka mig någonsin.

Och om det nu ändå skulle göra det.

Så är det bara att bryta ihop och komma igen.

Skriver, skriver, skriver ...

Idag skrev jag två nya kapitel på boken jag drömt om att skriva i hela mitt liv. Det har känts tungt den senaste tiden att skriva på boken.

Men nu har jag kommit på en plan.

Den är hemlig.

Den ger mig kraft.

Sista mötet hos AF i Arbetslivsintroduktion

Idag på förmiddagen var jag hos Arbetsförmedlingen. Min handläggare hade turen att få kontakt med min handläggare på Försäkringskassan i telefon under tiden jag var på AF. De kom överens om att det här mötet blev det sista mötet för min del i programmet Arbetslivsintroduktion. Det känns som en stor lättnad för mig.

Min handläggare på Arbetsförmedlingen sa till mig att det finns så tydliga papper om mig och så mycket utredningar som jag gått igenom, att hon ansåg att jag är arbetsför till 25 % och inte mera. Alltså samma procentsats som jag själv anser och också min läkare. Det är också den procentsats som jag idag arbetar som frilansjournalist i Skrivklådan.

Det här innebär alltså att min arbetsförmedlare skriver till Försäkringskassan att jag inte kan anses som arbetssökande. Det i sin tur innebär att jag inte kan få någon ersättning från Arbetsförmedlingen. Är det positivt för mig? Eller är det negativt? Kommer jag att "ramla mellan stolarna" mellan AF och FK? Så att FK hävdar att jag kan visst arbeta mer än 25 % medan AF hävdar att det kan jag inte alls. Svårt för mig att veta i nuläget, känns det som. Men att jag är arbetsför till 25 % och inte mer i nuläget, är i alla fall det som jag själv upplever som sanningen och det är för mig det allra viktigaste som människa. Allt annat är bara myndigheters regler och olika synsätt.

Jag fick också veta idag att eftersom jag fortfarande har kvar min anställning på företaget där jag jobbade när jag gick in i väggen, är det också det företaget som jag ska ringa och sjukanmäla mig till den sista veckan i september. Det företaget får stå för min sjuklön i två veckor, eftersom jag är anställd där fortfarande. Förutsatt att jag får lov att bli sjukskriven igen.

Handläggaren på Arbetsförmedlingen hade läst artiklarna jag skrivit i VätterHems-tidningen och berättade hur hon uppfattat dem. Hon hade gillat att läsa det jag skrivit och tyckte att hon ville läsa hela artiklarna, de var läsvärda rakt igenom enligt henne. Det var positivt, för mig känns det alltid kul att höra hur läsare uppfattar det jag skrivit.

Jag frågade min handläggare om hon hade någon aning om hur lång tid det kommer att ta innan jag får besked om jag får bli sjukskriven igen eller inte. Ett halvår eller ett och ett halvt år? På den frågan svarade hon att det är sällsynt att det tar så lång tid att få besked. Det kändes lugnande. För mig själv tänker jag att jag kommer nog att veta hur det blir till jul, kanske till och med tidigare.

Det som nu är kvar är väntan. Väntan på att handläggaren på Försäkringskassan fattar sitt beslut. Den handläggare som jag aldrig kommer att möta personligen, utan som kommer att fatta sitt beslut grundat på de skriftliga underlag som finns om mig, från läkare, utredningar och Arbetsförmedlingens bedömning av mig. Kommer han/hon också att anse att jag är arbetsför till 25 % och inte mera? Eller kommer han/hon att tycka något helt annat?

Ibland känns mitt liv som en thriller.

Jag får väl klippa ihop ett lyckligt slut.

Carola, Amanda och jag IRL

Jag var på stan när jag plötsligt hörde någon ropa "Anna-Karin". Det var min bloggvän Carola som kom gående där på trottoaren med lilla Amanda i barnvagnen. Jag blev så glad! Hela sommaren har jag tänkt att vi skulle ta en fika tillsammans, men det har inte blivit av. Det är så mycket annat som hänt under tiden.

Men ibland verkar livet eller vad det nu är, fixa det man inte riktigt fixar själv. Jag, Carola och lilla Amanda tog en fika tillsammans på Sandéns konditori på Torpa. Amanda är en så charmig och söt liten flicka, sex månader ung. Hennes ögon har en ovanligt vacker färg, nästan blågrön som Vättern själv när den är som allra vackrast.

Carola lät mig få hålla lilla glada och nyfikna Amanda i mitt knä en bra stund. När man minst anade det sprack lilla Amanda upp i ett härligt tandlöst leende med hela sitt ansikte.

Jag är så glad att jag har lärt känna Carola här i cyberrymden. Det kändes precis lika naturligt att vara med henne IRL som det gjorde förra gången vi träffades. Det var så lätt att prata med varandra.

Drömde om Stefan Liv

I morse vaknade jag med gråten i halsen. Jag hade drömt om Stefan Liv. Vi är så många här i Jönköping som gråter över att han är borta. Det blev en chock. Säkert hjälper drömmarna mig att läka och ta in det som hänt.

Det poppar också upp minnen i mitt inre från när jag själv fått ta emot dödsbesked från polisen vid min ytterdörr. Minnen från när min pappa dog i Spanien och kom hem balsamerad i en spansk kista. Det tog en dryg månad innan han var hemma i Sverige av olika anledningar. Han obducerades två gånger innan. Första gången för att konstatera dödorsaken. Sedan en gång till eftersom man misstänkte brott.

Det var inte förrän min pappa kom hem till Sverige som jag kände att jag kunde börja sorgeprocessen. Stefan Livs anhöriga får hem Stefan Liv snart, om inte han redan är hemma. Jag tänker på dem och vad de har framför sig.

Min yngsta dotter var på minnesstunden i Kinnarps Arena igår. Hon pratade länge i telefon med mig efteråt och berättade om hur stämningsfullt och vackert det hade varit. "Som den allra finaste begravning", sa hon.

Själv såg jag en del av minnesstunden för Stefan Liv på TV och jag läste om det i J-Nytt. När jag såg bilderna på Stefan Livs små pojkar rann tårarna ur mina ögon. Jag önskar av hela mitt hjärta kraft till Stefan Livs anhöriga och till alla hans lagkamrater och vänner här i min hemstad Jönköping.

På något sätt går livet vidare. Det finns något vackert och starkt i att livet, trots allt, går vidare, även om det är stillastående och haltande i början av en sorg. Det finns något vackert i att vi väljer att fortsätta att leva så normalt som vi kan, också när vi sörjer. Även om det just nu känns som att solen ryckts bort från Jönköping.

Vi kommer aldrig att glömma Stefan Liv någonsin.

På jakt efter gardiner i Borås

Idag åkte jag till äldsta dottern i Borås igen för att fixa klart i hennes nya lägenhet. Maken fixade lampor och borrade i väggar.

Jag och dottern gav oss på jakt efter gardiner. Det skulle bli en lätt match. Trodde jag. Men det tog 3 1/2 timmar innan vi hittade gardiner. Antingen var de för dyra (129 kronor metern för en färdigsydd kappa) eller så fanns det inte annat än mörka, murriga färger som min dotter inte alls ville ha. Det var också svårt att hitta panelgardiner. Enligt en av säljarna i tygaffärerna är de inte längre lika populära som de har varit.

Det var så många bilar i Borås idag. De körde så fort att jag tror knappt jag varit med om maken sedan jag åkte bil genom Milano en natt för många år sedan. Ja, det var kanske till att ta i lite, men rörigt var det minst sagt i trafiken i Borås idag.

Det var fotomaraton i stan. Överallt såg vi människor som poserade och fotograferade. Det blev lunch på Jensens Boefhus idag igen, men ingen efterrätt den här gången. Det hann vi inte med. Vi var ju på jakt efter gardiner.

Efter att ha varit på Åhléns, i en tygaffär i centrala Borås, i det stora tyghuset Furulunds och åkt till en tygaffär i Knalleland som tyvärr hade stängt när vi kom fram, åkte vi till Rusta. Där hittade dottern två panellängder plus en gardinkappa för 50 kronor tillsammans. Det var billigt. I alla fall om man låter bli att räkna bensinen som måste ha gått åt för att köpa gardinerna. Gardinerna är inte de som är på bilden. Jag glömde att ta med mig kameran. Men det var i alla fall gardiner i grönt och vitt och mönster som bladslingor.

Jag fixade lätt att köra bilen trots trängseln. Men dottern säger skämtsamt att hon inte har särskild lust att åka med mig fler gånger i sådan trafik i Borås. Jag vet inte hur det kan komma sig. Jag klarade ju mig utan att krocka en enda gång.

Roligt hade vi idag, jag och dottern. Och en annan gång vet vi var alla tygaffärer finns i Borås. 

R.I.P. Stefan Liv

Jag svarar Christian om böcker och läsande

I bloggen Christian Johansson har jag idag äran att få svara på tio frågor om böcker och läsande.

Välkommen att läsa vad både jag och andra svarat på de finurliga frågorna som Christian Johansson ställt.

Jag säger ett stort tack till Christian för att du frågade mig. Normalt brukar det vara jag som frågar människor om saker, framförallt i mitt yrke som frilansjournalist. Det är en ny erfarenhet och mycket berikande för mig att få vara den som i stället svarar på en fråga. Det är nyttigt att vända på "rollerna" ibland för mig som människa.