Begravningsbyrån

Nästan hela förmiddagen idag var jag på begravningsbyrån. Så många beslut, så tungt ibland i mitt bröst.

Jag ska erkänna att det finns roligare dagar än sådana här som idag.

Fast livet är både ljus och mörker. Kontraster.

Jag är så trött nu.

Kram till mig själv och kram till alla andra.

A beautiful life

Fjäril

"Började falla som ett löv.
Ångrade sig halvvägs ner,
förvandlades till en fjäril
och flög sin kos."

(Eeva Kilpi)

Efteråt

Långsamt börjar jag ta in att du är död, mamma. Jag har en sten i mitt bröst.

Sorgen är mitt hav. Ibland är där stiltje. Ibland går vågorna höga, väller över. Tårar rinner.

Jag ser en skata. Känner en ilning i mitt inre. Minns att det var det du ville bli, om du skulle bli en fågel; en skata.

Alltid älskade du fåglarna, ända in i döden. Också skatorna. Du var en av de människor som matar skatorna när andra skrämmer bort dem.

Mamma, jag älskar också skatorna. Alldeles särskilt mycket nu, när kanske du är där i en skata.

Jag tror, jag tror att du är ett med allt nu. Jag tror att du svävar fritt, utan gränser, utan väggar, utan rädsla, i kärlek, utan några begränsningar. Jag tror, mamma, att du finns i allt jag andas.

Ibland tittar jag på den sista bilden jag tog av dig, på äldreboendet, med min mobilkamera. Du skrattar, du är vacker ... Jag minns. Jag ler. Så tacksam över den sista tiden jag fick med dig. Allt vi sa till varandra. Alla de gånger vi skrattade tillsammans. Ända in i det vi kallar döden.

Tacksam ... för att jag fick vara nära dig till ditt sista andetag. Jag hör inte längre att du andas. Men ... jag andas. Jag andas dig. Som vi alla andas varandra på något sätt. Tillsammans. Alla ...

Ditt äldsta barnbarn och min dotter var hemma i helgen. Vi firade hennes födelsedag. Hon fick kortet som jag skrev fast du sa till mig vad jag skulle skriva till henne på det. Du orkade inte hålla i pennan själv.

Min lilla hundvalp Mimmi pussar bort tårarna när de svämmar över för mig.

Jag har ställt ett foto på dig intill en blombukett på det bruna skrivbordet. Där finns en ljuslykta intill bilden på dig. Vi tänder ljuset ofta nu. Tänker på dig, mamma.

Jag har varit flera gånger i din lägenhet. Fast att det tar emot att åka dit, så åker jag dit i alla fall. Jag tror att jag måste in i smärtan för att komma igenom den.

Jag har vattnat dina blommor. Nu är där en till liten pelargonstickling som har en knopp. Undrar vilken färg det blir på den?

Det är tungt att vara i din lägenhet. Det är som att du är där fast samtidigt inte. Brödsmulorna ligger kvar på skärbrädan sedan du skar bröd där sista gången. Klädhögen med nytvättade kläder som jag ville hjälpa dig att plocka in i garderoben, fast som du ville plocka in själv, ligger kvar i den vita korgstolen. Orörd.

Vi pratade i helgen igenom din begravning och dödsannonsen. Jag ska göra den vackraste av fester för dig, mamma. Psalmerna jag vet att du älskade. Blommor, fåglar och musik ska det vara.

Vi ses ...

De sista dagarna med mamma

Jag visste inte, fast konstigt nog kände jag det. Att det var den allra sista kramen jag fick av dig på förmiddagen två dagar innan du dog. När jag kom till dig och böjde mig över dig där i sängen, sken hela du upp och sträckte dina armar uppåt och kramade mig. Vi höll om varandra länge. Det var en riktigt härlig kram. Tack, mamma.

Sedan var vi så där glada en stund igen. Jag visade dig att körsbärskvistens knoppar hade slagit ut till vita blommor. Du höll den lilla blomman så nära din näsa du bara kunde och försökte känna doften. Sedan gav jag dig grenen från svartavinbärsbusken och du luktade länge på den. "Åh, så skönt", sa du, gång på gång. "Åh, så skönt" ...

Knopparna på lönngrenen hann inte börja blomma så att du fick se den. Fast den vita doftliljan njöt du av fortfarande. Du höll den länge i dina händer och luktade på den. Nästa dag orkade inte dina händer längre hålla blomman. Då höll jag den åt dig. Lukta, njuta och le kunde du fortfarande i alla fall.

"Guldet har inget värde", sa du leende till mig och dina ögon strålade. "Det är naturen och blommorna, det är det som är det verkligt viktiga i livet. Och kärleken.". 

Du var så vacker där i sängen när du log och vi skrattade tillsammans. Jag frågade dig om jag fick ta ett kort på dig, med min mobilkamera. "Jo, gärna", sa du. Du skrattade när jag tog kortet och sedan var du så ivrig och ville se hur det blev. Du var nöjd med det.

Nu tittar jag på kortet ibland för mig själv. Jag känner mig glad när jag minns, när jag ser hur du kunde skratta fortfarande så nära döden.

Jag läste citat av Tomas Tranströmer för dig, från mobiltelefonen. Jag höll din hand i min och ibland, när jag läste något som du tyckte om, log du och tryckte min hand.

Vi pratade med varandra.

"Du skriver väl där på datorn om det jag säger, så att du minns det jag har sagt till dig?".

"Ja, mamma, svarade jag och log för mig själv när jag tänkte på hur rädd du var då, för tre år sedan när jag började blogga. Du var så rädd för att jag skulle möta skumma, farliga männniskor när jag bloggade.

"Jag är en fegis", sa du och log med glimten i ögat. "Jag är en fegis ... för jag vill vila, sova. Fast jag vågar inte blunda, jag är rädd att jag aldrig mer ska få se dig, mina barnbarn, er ... jag är en fegis. Jag vill inte dö".

"Du är ingen fegis, mamma", sa jag. "Du är modig".

Då log du.

"Du är ingen fegis, mamma", sa jag igen, lite närmre ditt öra. "Du är ingen fegis, för du vågar berätta att du är rädd. Det är modigt, att våga berätta att man är rädd".

"Jo. Jag är en fegis", envisades du.

Och eftersom du faktiskt var döende, så trots att vi båda två är envisa, så gav jag med mig. Jag böjde mig fram över dig, kramade dig ömt och viskade i ditt öra; "Ja, mamma, lilla fegis. Jag älskar dig".

Vi log mot varandra.

"Det är så mycket jag vill fortfarande", sa du. "Jag vill lära mig alla fåglarna på CD-skivan".

"Du vet vad vi pratat om det senaste året, mamma, kanske blir du en fågel, vilken fågel vill du bli i så fall? En skata?"

"Mmmm ...", log du. "En skata ... en skata vill jag bli". 

"Vi gjorde så gott vi kunde, mamma", svarade jag. Och du höll med, du nickade. "Vi gjorde så gott vi kunde, det har vi alltid gjort".

"Gud är god", sa du och såg mig in i ögonen.

Sedan talade vi inte mer med varandra. Dina krafter var slut för den dagen. Jag kände att du försvann in i en dimma där jag inte längre kunde nå dig. Dina ögon var till hälften slutna. Jag satt bredvid dig och vakade över att du inte hade ont. Ibland fuktade jag dina läppar. Jag smörjde dem mjuka med cerat. Du låg så vacker där, med ditt silvriga, vågiga hår.

Jag tog en paus några timmar mitt på dagen. Vättern var stilla som en spegel. Ljusblå. Visingsö såg ut att flyta ovanpå vattnet. Luften var klar. Solen så stark att det kändes som att jag inte orkade allt det vita ljuset.

Din näst sista dag kände jag nästan ingen alls kontakt med dig, mamma. Det var som en hinna framför ögonen på dig. Jag "ritade" mjukt små hjärtan i din panna med mina fingertoppar medan du sov.

Du fick ett oväntat besök av två nära vänner. Jag såg på dig att du ville tala med dem. Fast du var för trött. Jag visste att mannen var kunnig när det gällde fåglar, så jag satte på CD-skivan och frågade om han kanske visste namnet på den där fågeln som du, mamma, säkert frågat mig hundra gånger nu vad det var den hette. Utan att jag kunde svara dig på det.

Det var kornknarren som du älskade ljudet från. Kornknarren ..., jo, du log lite, lite när du hörde det.

Din sista morgon fick jag samtal från änglarna att det var nära nu. Jag klädde mig så snabbt jag kunde. Våra sista timmar tillsammans andades du ytligt högt upp i bröstet, du snappade efter luft. Du var vacker och din lilla hand var len som siden när jag strök den. Ofta höjde du dina armar, rörde på dem långsamt, sträckte dem uppåt en liten bit mot taket. Eller om det nu var himlen ...

Tiden gick. Jag bläddrade i en tidning när jag märkte att din andning plötsligt ändrades. Den blev tystare, långsammare. Jag la ifrån mig tidningen. Hörde som två små flämtningar. Sedan var allt stilla. Jag väntade ... kanske skulle andningen komma igång igen. Eller ... kanske inte.

Det var över. Lilla trötta mamma vilade till sist. Friden kom till dig som en ängel. Omslöt dig, mig och de änglar som vårdat dig med så ömma händer de sista veckorna i ditt liv.

När vi tagit ett stilla farväl av dig plockade vi ihop dina saker. Jag ringde begravningsbyrån. Gav dig en puss på pannan en sista gång. Sa "Vi ses, mamma". Kanske var det inbillning. Fast det kändes som att du log när jag sa det.

Äntligen vågade du göra det du sagt till mig att du var så rädd för.

Flyga ...

Vila i frid, mamma

Idag på förmiddagen dog min mamma.

Hon fick en stillsam död där jag satt intill henne, vi två ensamma i rummet.


"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig". 

(Jacques Werup)


Tack för allt, min älskade, vackra, visa mamma.

Vila i frid.


"Jag är inte rädd, det sa du till mig.
Du tog din hand i min.
Jag sparade alla mina leenden till dig,
för det var det finaste jag kunde ge.

Du skrattade och log in till det sista andetaget.
Du har alltid funnits där,
varje dag sen jag föddes.
Men du är inte borta,
du har bara gett dig av.
Jag vet vart jag kan finna dig,
jag följer fågelns vackra sång,
du sa det själv att en fågel vill jag bli en gång.

Nu flyger du högt bland trädens höga krona,
med fågelvingar så starka,
ända upp till molnen de bär dig,
jag hoppas du någon dag flyger ner till mig,
så jag kan fråga dig,
allt det där man undrar.

Det var en kamp, en lång strid men du vann.
Jag älskar dig."

(Min dotters dikt till mormor idag, 2012-03-15, jag skriver in den här med tillåtelse från min dotter).

Tack

Tack alla som skriver till mig och stöttar mig på olika sätt nu när min mamma är döende. Det ni skriver till mig bär mig genom det jag upplever nu.

Jag är så trött nu. Fast det är ingenting jämfört med hur trött min mamma är. Det har varit och är fortfarande en så märklig tid i mitt liv. Stunder av glädje, lycka och tacksamhet blandas med stunder av sorg.

Jag försöker att samla kraft och att ta hand om mig så gott som det går på den här resan. Jag längtar efter den helt vanliga lugna vardagslunken.

Jag önskar att ni gör detsamma som jag försöker att göra; att ni tar hand om er.

Allt gott till er alla!

Anna-Karin

Antalet fattiga barn i Sverige ökar

Antalet fattiga barn i Sverige har ökat med 28 000 det senaste året enligt Rädda Barnens fattigdomsrapport, läser jag i Ekot idag. Se även denna länk: Nära en kvarts miljon barn är fattiga i Sverige.

"Det krävs ett batteri av politiska åtgärder och en satsning på den mest utsatta gruppen, ensamstående föräldrar, för att få bort barnfattigdomen i Sverige, skriver Rädda Barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin och Agneta Åhlund, chef för Rädda Barnens Sverigeprogram på Svenska Dagbladets debattsida idag.

Så sent som i höstas uttryckte riksdagsledamot Isabella Jernbeck (M) att det finns inga fattiga människor i Sverige. En åsikt som jag skrev en debattartikel om i Newsmill.

Tiden går. De fattiga barnen i Sverige blir allt fler.

Varför tillåter politikerna att det här sker, undrar jag. Hur länge ska vi stillatigande se siffrorna för fattiga barn i Sverige fortsätta att öka? När det finns politiker som har makten att göra en förändring. Om de vill det.

Alla barn är alla vuxnas ansvar.

Ögonen

Jag böjde mig fram över mamma i sängen.

"Vet du, fåglarna sjunger som om de har konsert därute nu på morgonen. Det är vår därute, mamma".

Du sken upp i hela ansiktet. Som du väntat på våren, att få vara med om en vår till i ditt liv.

Sedan kom oron. Jag försökte sjunga för dig. Fast inte ens musiken från fåglarna i CD-spelaren eller den friska luften kunde få dig avslappnad. Du kunde inte svälja idag heller. Sköterskan gav dig en liten dos morfin. Under tiden satte jag mig och vilade i fåtöljen i den stora inglasade balkongen.

Morfinet verkade direkt i din tömda, tunna kropp. Du blev dåsig, du andades långsamt. Jag satt intill dig. Det var skönt med tysnaden, skönt att höra dig andas. Skönt att se dig slippa all oro, all ångest.

Yngsta dottern dök upp vid lunchtid. Hon gick fram till sängen och sa "Hej mormor!".

Du öppnade ögonen som var lika blå och klara som alltid. Du vred på ditt trötta huvud och log lyckligt mot ditt barnbarn. Ni skrattade och där, just där började den glada dagen vi fick med dig.

"Ögon", sa du. "Ögon, ögonen ... så vackra, som de glittrar". Du strök min dotters kind med din tunna hand.

Ni talade med varandra en stund. Jag åt lunch och satte en blombukett som kommit med blomsterbud i en vas. Du luktade på de rosa rosorna, drog in lukten. "Åh, så vackert! Åh, så vackert!", upprepade du gång på gång med dina glada ögon.

"Glada munnar, glada munnar, inga tårar, ögon glittrar, vackra ögon, åh, så vackert!", sa du. Om och om igen denna glada dag med dig i rummet på äldreboendet.

Det var ögon du talade mest om. Ögon ... och om värme och sommar. Du rörde ofta på dina armar när du talade. Knäppte dina händer. "Tack gode Gud, för allt", sa du och vilade en stund.

Sköterskan förberedde mig. Hon berättade att hon kunde se att din hud var marmorerad över hela magen och en bit över bröstet. "Det är cirkulationen", förklarade hon. "Det kan gå tillbaka, men så är det nu. Jag ordnar så att här finns medicin för resten av tiden. Vårdplaneringsmötet på onsdag är inställt".

När du sov ett par timmar, satt jag bredvid dig och läste Expressen och Ica-kuriren som jag brukar göra när jag är hemma hos dig. Jag drack té och åt en chokladbiskvi som personalen bjöd mig på. Jag kände mig lugn. Ditt lugn var mitt lugn. Som mitt lugn var ditt.

"Jag är inte rädd längre", sa du till mig när du vaknade. "Åh, vilka ögon, som de glittrar!".

Du sträckte dina armar upp i luften. Du smekte mitt ansikte, du höll om mig, vi kramade varandra.

Jag öppnade balkongdörren. Solen hade redan värmt jorden mellan de höga husen så att luften doftade vår. Du kunde känna den sköna luften. Vi hörde barns rop och röster från skolan alldeles intill.

"Hör du barnen, mamma?", frågade jag.

"Ja, ja, det gör jag, åh, så vackert!", svarade du mig. "Jag är så lycklig, så lycklig. Tacksamhet ... lycklig, åh, så vackert!".

Jag böjde mig över dig igen, såg in i dina ögon och log mot dig. Hela ditt leende ansikte sprack upp mot mig och vi skrattade.

Ja, vi skrattade tillsammans, du och jag. Vi skrattade ... trots så nära döden.  Eller kanske ... just för så nära döden.

Änglarna hjälpte dig att byta ställning. Du tackade dem.

Du var törstig. Vi turades om att fukta dig i munnen, på dina läppar. "Åh, så skönt!". Du blundade och njöt av att känna vattnet. "Vatten, regn, vatten, åh, så skönt!".

"Vi kan ordna vak åt dig inatt", berättade sköterskan för mig. Det kan ta tid, det är svårt att veta.

När du slumrade nästa gång åkte jag hem till din lägenhet och vattnade dina blommor. Pelargonsticklingen du planterat i höstas hade slagit ut en rosa blomma.

Där i lägenheten kom tårarna. Minnena från när du var så svag och mådde så dåligt och jag fick kämpa för att ambulansmännen skulle ta hand om dig kom över mig. Det gör ont i mig fortfarande.

Det gör ont att förstå att vi inte kommer att vara där fler gånger tillsammans, hemma hos dig. Ont att veta att du inte kommer att vattna dina blommor mer, inte pyssla om dem som du brukar, inte sätta pelargonsticklingar för att ge bort. Ont att veta att något som funnits så länge snart inte längre kommer att finnas där.

Jag tog emot hjälpen om vak som sköterskan erbjöd mig. Vi sa godnatt till varandra, jag och mamma. "Vi ses imorgon".

På den nattsvarta himlen lyste Venus och Jupiter så klara en bit ifrån varandra. Kanske hade de nyss passerat varandra. Kanske inte. Hur som helst var de vackra. Lika klara som stora lyktor på himlen.

Det var en förunderligt vacker stjärnklar ljummen vårkväll.

Efter en förunderlig glad dag så nära det vi kallar döden.

En svår fråga

Vilket är svårast?

Att vara levande och vilja dö?

Eller ... 

Att vilja leva och vara döende?