måndag 21 maj 2012
Det vackraste leendet
"Ibland kan det vackraste leendet dölja de djupaste ärren.
Ibland kan de vackraste ögonen ha gråtit de flesta tårarna.
Ibland kan det vänligaste hjärtat ha känt den största smärtan."
lördag 19 maj 2012
Inuti och utanför
Inuti:
Där inne i mig susar det. Det stör mig. Fast när jag skriver stör det mig mindre.
Jag känner ett tryck i bröstet som inte jag känt förut. Andningen är högt uppe i mitt bröst som att jag var rädd fast är jag rädd?
Trött, trött ... trött, så där trött som efter en influensa, så matt ... fast, igår, igår bestämde jag att nej, nu är det slut på depp, nu ska jag ha mera pepp i mitt liv ... Mera pepp, än depp ...
Så ja, jag bestämde mig för det. Jag ska vända mörkret till ljus nu igen. Vandra på nya stigar. Upptäcka världen som att det var för första gången varje dag. Leva utan tankar om framtiden som ett barn. Släppa känslor fria. Söka ljus, glädje, skratt ...
Igår bestämde jag det.
Idag börjar jag leva efter det.
Idag börjar mitt liv. Det nya.
Varje dag mitt nya liv, varje andetag mitt första ... varje andetag mitt första i mitt nya liv.
Jag lämnar mörkret i den svarta grottan. Bländad ger jag mig ut i världen igen. Solglasögon kan vara bra att bära. I början.
Eller ... nej, släpp in det, alltsammans.
Därute väntar världen.
Ljuset. Kärleken. Överraskningarna.
Paradiset finns här på jorden.
Med vidöppet hjärta vill jag möta världen.
Utanför:
Fjäderlätta vita moln mot ljusblå himmel.
Körsbärsträdet nyutslaget.
Skogslönnens limegröna blommor nästan överblommade. Bladen nyutsprucket klibbiga. Vinden far genom löven. Grenar vajar.
I gräset, ännu oklippt, alldeles för långt, trängs maskrosor, tusenskönor ...
Jag ser inte en enda människa. Inte ens en hund.
Det är stilla i rummet där jag sitter intill fönstret. Det är så tyst att jag kan höra tangenternas smatter när jag skriver på min laptop.
Det drar lite kallt från den öppna altandörren. Jag känner draget mot mina fötter.
Den lilla hundvalpen sover hoprullad som en orm i sin hundbädd. Jag ser hennes lugna andetag, ser hennes bröst höja sig, sänka sig ...
På mattan hennes leksak, den rosa tennisbollen i ett snöre.
På den gamla bruna orgeln ängeln från mamma intill den lilla prydnadsflickan jag fått av min pappa. Den gamla glasskålen på fot från dagen jag gifte mig, bröllopspresenten. Den är smutsig. Dags att tvätta den. Köpa en murgröna till den. Skapa liv bland de döda tingen.
Hundvalpen lyfter huvudet och lägger trött ned det igen över den mjuka kanten på hundbädden. Örat hänger, når nästan golvet. Hon hör något jag inte hör. Lyfter huvudet ... hänger med det igen. Lyssnar ... slappnar av.
(Detta blogginlägg är en skrivövning. Jag har under tio minuter skrivit om mitt inre liv och under tio minuter om det som är utanför mig, runt omkring mig, fritt ur hjärtat, utan någon som helst tanke bakom det jag skrivit.)
Där inne i mig susar det. Det stör mig. Fast när jag skriver stör det mig mindre.
Jag känner ett tryck i bröstet som inte jag känt förut. Andningen är högt uppe i mitt bröst som att jag var rädd fast är jag rädd?
Trött, trött ... trött, så där trött som efter en influensa, så matt ... fast, igår, igår bestämde jag att nej, nu är det slut på depp, nu ska jag ha mera pepp i mitt liv ... Mera pepp, än depp ...
Så ja, jag bestämde mig för det. Jag ska vända mörkret till ljus nu igen. Vandra på nya stigar. Upptäcka världen som att det var för första gången varje dag. Leva utan tankar om framtiden som ett barn. Släppa känslor fria. Söka ljus, glädje, skratt ...
Igår bestämde jag det.
Idag börjar jag leva efter det.
Idag börjar mitt liv. Det nya.
Varje dag mitt nya liv, varje andetag mitt första ... varje andetag mitt första i mitt nya liv.
Jag lämnar mörkret i den svarta grottan. Bländad ger jag mig ut i världen igen. Solglasögon kan vara bra att bära. I början.
Eller ... nej, släpp in det, alltsammans.
Därute väntar världen.
Ljuset. Kärleken. Överraskningarna.
Paradiset finns här på jorden.
Med vidöppet hjärta vill jag möta världen.
Utanför:
Fjäderlätta vita moln mot ljusblå himmel.
Körsbärsträdet nyutslaget.
Skogslönnens limegröna blommor nästan överblommade. Bladen nyutsprucket klibbiga. Vinden far genom löven. Grenar vajar.
I gräset, ännu oklippt, alldeles för långt, trängs maskrosor, tusenskönor ...
Jag ser inte en enda människa. Inte ens en hund.
Det är stilla i rummet där jag sitter intill fönstret. Det är så tyst att jag kan höra tangenternas smatter när jag skriver på min laptop.
Det drar lite kallt från den öppna altandörren. Jag känner draget mot mina fötter.
Den lilla hundvalpen sover hoprullad som en orm i sin hundbädd. Jag ser hennes lugna andetag, ser hennes bröst höja sig, sänka sig ...
På mattan hennes leksak, den rosa tennisbollen i ett snöre.
På den gamla bruna orgeln ängeln från mamma intill den lilla prydnadsflickan jag fått av min pappa. Den gamla glasskålen på fot från dagen jag gifte mig, bröllopspresenten. Den är smutsig. Dags att tvätta den. Köpa en murgröna till den. Skapa liv bland de döda tingen.
Hundvalpen lyfter huvudet och lägger trött ned det igen över den mjuka kanten på hundbädden. Örat hänger, når nästan golvet. Hon hör något jag inte hör. Lyfter huvudet ... hänger med det igen. Lyssnar ... slappnar av.
(Detta blogginlägg är en skrivövning. Jag har under tio minuter skrivit om mitt inre liv och under tio minuter om det som är utanför mig, runt omkring mig, fritt ur hjärtat, utan någon som helst tanke bakom det jag skrivit.)
fredag 18 maj 2012
"Straffa inte barnet" - Riksbryggan med mera
"Straffa inte barnet". Jag som en gång var ett barn till en förälder i fängelse, är glad att se att det nu för tiden finns föreningar som Riksbryggan där man med FN:s barnkonvention som grund arbetar för att stötta barn med en förälder i fängelse.
När min pappa kom i fängelse för ekonomisk brottslighet, togs han ifrån mig som min pappa över en natt. Jag minns hur jag slängde mig i min säng och skrek "Pappa" rakt ut i förtvivlan och kraftig gråt den dagen jag fick veta att polisen hade satt min pappa i häkte.
Jag fick inte träffa min pappa under drygt ett års tid. Inte få en kram av honom, inte se in i hans ögon, min pappa som jag älskade så som bara ett barn älskar sin förälder. Det var som att han var död, fast att han fortfarande levde. Så svårt att förstå för en 12-årig tjej som jag var då.
På den tiden fick barn inte besöka sina föräldrar i fängelse. Det ansågs skadligt för barnen. Fast att det mest skadliga av allt var nog ändå att inte få träffa sin pappa. Hur skulle jag som barn kunna förstå att jag inte fick träffa min pappa längre? För mig var han ju den snällaste pappan i hela världen, mitt livs första kärlek.
Barnet till en kriminell förälder behöver mycket stöd för att inte ta skada. Hur jag själv klarat mig som jag gjort är faktiskt ibland ett frågetecken för mig själv. Kanske för att jag är en maskros, eller ser mig själv som en maskros. Jag vet inte.
Jag vet i alla fall att jag hittade mycket tröst i böckernas värld. Böcker som handlade om "överlevare" och någon enstaka gång lyckades jag hitta en bok om ett barn med en förälder i fängelse. Att dansa, fantisera, skriva och lyssna på musik hjälpte mig också mycket genom den tuffa tiden utan pappa. Pappa, som jag aldrig mer fick samma kontakt med efter fängelsetiden som jag haft förut. Kanske för att vår kontakt bröts så tvärt och också för att min pappa förändrades som personlighet genom att hamna i fängelse.
Jag kände mig mycket ensam om att ha haft en förälder i fängelse. Och det gör jag faktiskt fortfarande i mitt liv. Jag har aldrig någonsin mött en människa IRL som har haft en förälder i fängelse, fortfarande inte. Undrar om jag kommer att göra det innan jag dör?
Tänk att det går att se att vissa saker faktiskt blivit bättre här i världen sedan jag föddes. Även om det också fortfarande finns mycket kvar att göra. Inte minst för barnen som alltid, alltid är alla de vuxnas ansvar.
torsdag 17 maj 2012
onsdag 16 maj 2012
Sorgsen efter läkarbesked
Idag vet jag att skänkelblocket i mitt hjärta är vänstersidigt.
Det innebär att man kommer att utreda mitt hjärta vidare, bland annat göra ett arbetsprov. När jag har blivit lite starkare igen, sa min doktor till mig.
När skadan skett i mitt hjärta går inte att säga enligt min läkare. Om det är nu eller tidigare.
Jag känner mig sorgsen och väldigt trött just nu.
Det gick inte att få ut vaxproppen ur mitt öra idag. Man spolade länge. Sedan konstaterade man att jag har en hörselgångsinflammation.
Det var knappast det smartaste att spola med vatten när jag har hörselgångsinflammation i mitt öra. Så jag har ännu mera ont i örat nu efter besöket på vårdcentralen än jag hade förut. Nu får jag droppa med andra droppar i mitt öra en dryg vecka innan nästa spolning.
Så jag får fortsätta att leva i sus (fast inte dus) den närmsta tiden.
Det jag längtar efter allra mest just nu är att kunna njuta av att lyssna på musik igen. Som det är nu är det en plåga med musik eller samtal eller höga ljud. Det är tur att jag kan skriva och blogga i alla fall, det ger mig avkoppling och ibland är det bara så skönt att få ned sina tankar på pränt.
Fast hörselgångsinflammationer och vaxproppar är banala saker.
Det som gör mig sorgsen är beskedet om skänkelblocket i mitt hjärta.
Det jag behöver just nu är en lång vilosam semester, att få bli ompysslad.
Inte fler läkarundersökningar (som alltid gör mig så stressad i sig) och oro kring sjukdom.
Jag får jobba med mina tankar kring det här nya beskedet. Försöka att få bort oron och se till att meditera för att få ner stresshormonerna i min kropp.
Kanske är det som en god vän till mig i cyberrymden säger; "Ibland behöver man bli sjuk för att bli frisk".
Det innebär att man kommer att utreda mitt hjärta vidare, bland annat göra ett arbetsprov. När jag har blivit lite starkare igen, sa min doktor till mig.
När skadan skett i mitt hjärta går inte att säga enligt min läkare. Om det är nu eller tidigare.
Jag känner mig sorgsen och väldigt trött just nu.
Det gick inte att få ut vaxproppen ur mitt öra idag. Man spolade länge. Sedan konstaterade man att jag har en hörselgångsinflammation.
Det var knappast det smartaste att spola med vatten när jag har hörselgångsinflammation i mitt öra. Så jag har ännu mera ont i örat nu efter besöket på vårdcentralen än jag hade förut. Nu får jag droppa med andra droppar i mitt öra en dryg vecka innan nästa spolning.
Så jag får fortsätta att leva i sus (fast inte dus) den närmsta tiden.
Det jag längtar efter allra mest just nu är att kunna njuta av att lyssna på musik igen. Som det är nu är det en plåga med musik eller samtal eller höga ljud. Det är tur att jag kan skriva och blogga i alla fall, det ger mig avkoppling och ibland är det bara så skönt att få ned sina tankar på pränt.
Fast hörselgångsinflammationer och vaxproppar är banala saker.
Det som gör mig sorgsen är beskedet om skänkelblocket i mitt hjärta.
Det jag behöver just nu är en lång vilosam semester, att få bli ompysslad.
Inte fler läkarundersökningar (som alltid gör mig så stressad i sig) och oro kring sjukdom.
Jag får jobba med mina tankar kring det här nya beskedet. Försöka att få bort oron och se till att meditera för att få ner stresshormonerna i min kropp.
Kanske är det som en god vän till mig i cyberrymden säger; "Ibland behöver man bli sjuk för att bli frisk".
Mimmis sommarfrisyr 2012
Igår var jag med Mimmi hos Framtassen här i stan. Jag lämnade in henne där för trimning, klippning av klorna, borttagning av hår i öronen, bad, borstning och finputsning av pälsen. Efter två timmar fick jag hämta henne.
"Mimmi är en bestämd ung fröken med egen vilja", sa kvinnan som klippte henne. Jo, det har jag också förstått att Mimmi är. Härligt att hon har en egen vilja, tycker jag, att hon sätter gränser.
För just sätta gränser var vad Mimmi hade gjort under klippningen. Hon sa ifrån när det blev för jobbigt, när hon blev för trött. Då fick hon vila en stund och sedan fortsatte de med klippningen.
"Hon ville inte gå upp ur badet", fortsatte kvinnan. "Då morrade hon och faktiskt nafsade mig en gång. Hon är snabb som en kobra, knappt att jag fick upp henne ur badet".
Mimmi är som en annan liten hund nu, utseendemässigt. Hon ser ut som en liten hundprinsessa. Eller en elegant liten fröken. En party girl, som aldrig verkar säga nej till att "gå ut".
Hennes nyklippta päls är sammetslen. Helt annorlunda mot det lilla svarta krulliga troll hon såg ut som före klippningen.
Fast inuti är hon densamma hur utsidan än ser ut. Och jag känner mig som en mycket stolt matte.
Etiketter:
Drömmen om en hund,
Dvärgpudel,
hund,
Kärlek,
Pudel
Mina vänner djuren
Det är en rikedom att ha djur. Många år trodde jag inte att vi skulle kunna ha djur i vårt hus eftersom det fanns allergi i familjen.
Fast nu har vi både katt, hund och en dvärgvädurskanin. Det har gått bra, trots allergin.
Ibland måste man våga prova. Känna efter själv. Expertisen kan ha fel.
Ibland är ett djur precis det man behöver för att orka med livet.
Min lilla hundvalp och vår katt har blivit så fina vänner redan, bara efter fyra månader. Snart fyller min katt tio år. Hon är en nästan för snäll storasyster ibland, till lilla Mimmi som är en tonårig tjej med egen vilja. Fast jag är säker på att min katt gillar att det finns en till i huset som är på samma nivå som hon själv. Det märks inte minst när hon av sig själv går fram och nospussar på Mimmi ibland.
söndag 13 maj 2012
lördag 12 maj 2012
Två saker gjorde mig glad vid mammas grav
Två saker gjorde mig glad när jag besökte min mammas grav idag.
1. Trädet hon vilar under ser ut att vara en lind som precis är på väg att börja blomma. Min mamma älskade träd och hon hade en hel lindallé alldeles nära sin lägenhet. Hon brukade njuta så när linden blommade, av doften.
2. Man hade pysslat om häcken alldeles bakom min mammas grav. Lagt täckbark där, gjort så fint.
Precis innan jag lämnade gravplatsen, vände jag mig om en gång till. Då fick jag se att precis där korset med min mammas namn på är placerat, växte det en stickling från en liten lönn. Den var på väg att börja blomma, ljusgrön och fin var den.
Märkligt att man hade låtit den vara kvar i häcken, tycker jag. Och så märkligt att den kom upp precis där, bakom min mammas kors.
Lönnen som träd har alltid betytt så mycket för min mamma, så länge jag kan minnas. Hon brukade ställa till med sommarkalas under en stor lönn i sin trädgård. Bjuda alla grannarna på kaffekalas.
I min trädgård finns en stor lönn som min mamma älskade och det gör jag också.
Ja, märkligt kändes det. Att få se den lilla lönnsticklingen idag vid min mammas grav.
1. Trädet hon vilar under ser ut att vara en lind som precis är på väg att börja blomma. Min mamma älskade träd och hon hade en hel lindallé alldeles nära sin lägenhet. Hon brukade njuta så när linden blommade, av doften.
2. Man hade pysslat om häcken alldeles bakom min mammas grav. Lagt täckbark där, gjort så fint.
Precis innan jag lämnade gravplatsen, vände jag mig om en gång till. Då fick jag se att precis där korset med min mammas namn på är placerat, växte det en stickling från en liten lönn. Den var på väg att börja blomma, ljusgrön och fin var den.
Märkligt att man hade låtit den vara kvar i häcken, tycker jag. Och så märkligt att den kom upp precis där, bakom min mammas kors.
Lönnen som träd har alltid betytt så mycket för min mamma, så länge jag kan minnas. Hon brukade ställa till med sommarkalas under en stor lönn i sin trädgård. Bjuda alla grannarna på kaffekalas.
I min trädgård finns en stor lönn som min mamma älskade och det gör jag också.
Ja, märkligt kändes det. Att få se den lilla lönnsticklingen idag vid min mammas grav.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)










