Don´t be afraid ...

Vaxpropp och hörselgångsinflammation

Igår var jag på vårdcentralen igen och sköljde örat där vaxproppen sitter. Tyvärr hjälpte det inte. Vaxproppen sitter där den sitter.

Först sköljde man örat igen (3:e gången nu). Sedan försökte en läkare att suga ut proppen. Fast inget hände.

Nu får jag droppa cortison i örat igen. Nytt läkarbesök på måndag.

Yrseln, värken och illamåendet som det blir av hörselgångsinflammationen är verkligen tärande på mitt psyke och tålamodsprövande. Regnet som föll i morse kändes som hammarslag i mitt öra. Det gjorde så ont, det bultar och värker som att jag har fått en smäll på örat. Fast det har jag ju inte. Det är bara som det känns.

Jag får väl se det som en utmaning. Fast jag känner som att jag har haft lite för många av livets utmaningar för tätt inpå varandra den senaste tiden. Jag har inte så stor marginal numera.

Just nu känner jag mig som en gnällspik. Liten och ynklig och frustrerad över suset, dunkandet och smärtan i mitt öra.

Jag längtar efter att kunna njuta av musik igen. 

Samtal med människor. 

Att orka med livet därute.

Vaxpropp och föda barn

Nu har jag varit på vårdcentralen och sköljt mitt onda öra två gånger för att få ut vaxproppen. Fast den är kvar i alla fall.

Jag ska dit imorgon igen. Tredje gången gillt, hoppas jag.

Ärligt talat så tycker jag att det var lättare att föda barn än att få ut den här vaxproppen. Det handlade bara om några timmar med smärta när jag födde barn. När det gäller den här vaxproppen så har det handlat om veckor nu med ständigt sus, yrsel, illamående och smärta så att jag inte kunnat sova. Detta skriver jag med med all respekt för de som har upplevt svåra förlossningar.

Jag själv hade lyckan att kunna föda barn på ett par timmar utan någon annan smärtlindring än profolyxandning. Jag tog inte ens lustgas. Jag flämtandades och lämnade över min kropp till födelseprocessen inuti mig själv. Slappnade av mitt i smärtan som fanns där.

Fast sen så var det ju också så mycket häftigare och mera fantastiskt att få ut en liten levande bebis ur sin kropp än en vaxpropp ... så, hur i hela friden kunde jag ens göra denna jämförelse; en vaxpropp och föda barn?

Jag får skylla på hettan idag, värmeslag, kanske. 

Lönnen och linden vid mammas grav

Det är så märkligt med den där lönnen precis bakom korset på mammas grav.

Jag slutar inte att förundras över den.

Tänk ... att den skulle dyka upp precis där?

Nästan som att min mamma hade planterat den i förväg.

Jag undrar hur länge den får stå kvar där.

Blommorna var så torra i krukan när jag kom till kyrkogården. Inte konstigt i 25 graders värme och solsken.

Nu till Mors Dag tänker jag plantera pelargoner på mammas grav. Det känns märkligt att för första gången i sitt liv inte ha en mamma att fira på Mors Dag, så som jag gjort förut i hela mitt liv, vartenda år.

Jag är glad att jag har en grav att gå till. Där pratar jag med mamma en stund. Blundar och känner som att vi är nära varandra ett tag. Jag lyssnar efter hennes röst. Fast än har jag inte hört något från henne. Mer än lönnen då, kanske. Vem vet ...

När jag lämnar graven viskar jag "Vi ses, mamma". För jag kan inte tänka mig att vi aldrig mer kommer att se in i varandras ögon igen, hon och jag.

Det stora trädet mamma vilar under är nu en blommande lind.

Vackrare kan det inte vara.

Tack ...

Vara sjuk tar på sparkapitalet

Jag kände lust för ett spontanköp igår. Blev först glad att jag kände lust för något igen. Fast insåg idag att jag inte har råd med köpet.

Just nu har jag noll kronor i inkomst eftersom min sjukersättning gått ut igen. Jag tar av mina besparingar till mat och tvättmedel och annat. Igen.

Undrar hur länge de ska räcka, besparingarna? De blir allt mindre för varje gång som jag blir av med ersättningen och får vänta på pengar igen.

Jag är tacksam att jag fortfarande har besparingar. Att jag alltid varit sparsam och sparat ihop pengar först innan jag handlat något.

Fast ska besparingar behöva krympa för att man blir sjuk?

Vill vi ha det så i Sverige? Det är frågan.

Jag hade i alla fall roligt så länge jag drömde om det jag ville köpa mig.

"Ibland är en dröm det finaste man har", som Håkan Hellström sjunger.

Bakom mina solglasögon

Egentligen tycker jag inte om att ha på mig solglasögon. Jag tycker att färgerna på blommorna, träden och fjärilarna inte blir desamma som utan solglasögon, inte lika intensiva.

Fast när jag nu har fått ögoninflammation i båda ögonen förutom allt annat just nu, så känns det skönt att ha på sig solglasögon.

Solglasögon döljer också tårarna som lyckas tränga sig fram, ibland, fast solen lyser.

När jag ser något som påminner om mamma. Som en pelargon.

Eller när jag tänker tanken att mamma aldrig mer kommer att sitta intill mig där i bilen och säga åt mig att "Kör nu försiktigt, Anna-Karin". Och att jag aldrig mer kommer att svara tillbaka till henne att; "Ja, men, mamma, det vet du ju att jag gör. Jag kör alltid försiktigt, ju".

Jag är hudlös. Igen. Det finns inget skyddande filter mellan mig och världen. Det där utanför tränger rakt in i mig med sådan kraft att jag är nära att falla omkull ... om inte det var för mina solglasögon.

Ett tätt blommande vitt päronträd räcker för att mina ögon tåras. En doftviol ... maskrosorna.

Detta överflöd i naturen nu. Denna explosion av färger, nyanser, skiftningar.

Blommande kastanj sida vid sida om äppelträd fulla av rosa knoppar ...

Jag tappar andan.

Står där, förundrad.

Mirakel ... ordet mirakel känns futtigt.

Det finns inte ord för det som sker därute just nu. Paradiset? Kanske ...

Det vackraste leendet

"Ibland kan det vackraste leendet dölja de djupaste ärren.

Ibland kan de vackraste ögonen ha gråtit de flesta tårarna.

Ibland kan det vänligaste hjärtat ha känt den största smärtan."

Inuti och utanför

Inuti:

Där inne i mig susar det. Det stör mig. Fast när jag skriver stör det mig mindre.

Jag känner ett tryck i bröstet som inte jag känt förut. Andningen är högt uppe i mitt bröst som att jag var rädd fast är jag rädd?

Trött, trött ... trött, så där trött som efter en influensa, så matt ... fast, igår, igår bestämde jag att nej, nu är det slut på depp, nu ska jag ha mera pepp i mitt liv ... Mera pepp, än depp ...

Så ja, jag bestämde mig för det. Jag ska vända mörkret till ljus nu igen. Vandra på nya stigar. Upptäcka världen som att det var för första gången varje dag. Leva utan tankar om framtiden som ett barn. Släppa känslor fria. Söka ljus, glädje, skratt ...

Igår bestämde jag det.

Idag börjar jag leva efter det.

Idag börjar mitt liv. Det nya.

Varje dag mitt nya liv, varje andetag mitt första ... varje andetag mitt första i mitt nya liv.

Jag lämnar mörkret i den svarta grottan. Bländad ger jag mig ut i världen igen. Solglasögon kan vara bra att bära. I början.

Eller ... nej, släpp in det, alltsammans.

Därute väntar världen.

Ljuset. Kärleken. Överraskningarna.

Paradiset finns här på jorden.

Med vidöppet hjärta vill jag möta världen.



Utanför:

Fjäderlätta vita moln mot ljusblå himmel.

Körsbärsträdet nyutslaget.

Skogslönnens limegröna blommor nästan överblommade. Bladen nyutsprucket klibbiga. Vinden far genom löven. Grenar vajar.

I gräset, ännu oklippt, alldeles för långt, trängs maskrosor, tusenskönor ...

Jag ser inte en enda människa. Inte ens en hund.

Det är stilla i rummet där jag sitter intill fönstret. Det är så tyst att jag kan höra tangenternas smatter när jag skriver på min laptop.

Det drar lite kallt från den öppna altandörren. Jag känner draget mot mina fötter.


Den lilla hundvalpen sover hoprullad som en orm i sin hundbädd. Jag ser hennes lugna andetag, ser hennes bröst höja sig, sänka sig ...

På mattan hennes leksak, den rosa tennisbollen i ett snöre.

På den gamla bruna orgeln ängeln från mamma intill den lilla prydnadsflickan jag fått av min pappa. Den gamla glasskålen på fot från dagen jag gifte mig, bröllopspresenten. Den är smutsig. Dags att tvätta den. Köpa en murgröna till den. Skapa liv bland de döda tingen.

Hundvalpen lyfter huvudet och lägger trött ned det igen över den mjuka kanten på hundbädden. Örat hänger, når nästan golvet. Hon hör något jag inte hör. Lyfter huvudet ... hänger med det igen. Lyssnar ... slappnar av.



(Detta blogginlägg är en skrivövning. Jag har under tio minuter skrivit om mitt inre liv och under tio minuter om det som är utanför mig, runt omkring mig, fritt ur hjärtat, utan någon som helst tanke bakom det jag skrivit.)

No matter how long the rain lasts ...

"Straffa inte barnet" - Riksbryggan med mera

"Straffa inte barnet". Jag som en gång var ett barn till en förälder i fängelse, är glad att se att det nu för tiden finns föreningar som Riksbryggan där man med FN:s barnkonvention som grund arbetar för att stötta barn med en förälder i fängelse. 

När min pappa kom i fängelse för ekonomisk brottslighet, togs han ifrån mig som min pappa över en natt. Jag minns hur jag slängde mig i min säng och skrek "Pappa" rakt ut i förtvivlan och kraftig gråt den dagen jag fick veta att polisen hade satt min pappa i häkte. 

Jag fick inte träffa min pappa under drygt ett års tid. Inte få en kram av honom, inte se in i hans ögon, min pappa som jag älskade så som bara ett barn älskar sin förälder. Det var som att han var död, fast att han fortfarande levde. Så svårt att förstå för en 12-årig tjej som jag var då.

På den tiden fick barn inte besöka sina föräldrar i fängelse. Det ansågs skadligt för barnen. Fast att det mest skadliga av allt var nog ändå att inte få träffa sin pappa. Hur skulle jag som barn kunna förstå att jag inte fick träffa min pappa längre? För mig var han ju den snällaste pappan i hela världen, mitt livs första kärlek.

Barnet till en kriminell förälder behöver mycket stöd för att inte ta skada. Hur jag själv klarat mig som jag gjort är faktiskt ibland ett frågetecken för mig själv. Kanske för att jag är en maskros, eller ser mig själv som en maskros. Jag vet inte.

Jag vet i alla fall att jag hittade mycket tröst i böckernas värld. Böcker som handlade om "överlevare" och någon enstaka gång lyckades jag hitta en bok om ett barn med en förälder i fängelse. Att dansa, fantisera, skriva och lyssna på musik hjälpte mig också mycket genom den tuffa tiden utan pappa. Pappa, som jag aldrig mer fick samma kontakt med efter fängelsetiden som jag haft förut. Kanske för att vår kontakt bröts så tvärt och också för att min pappa förändrades som personlighet genom att hamna i fängelse.

Jag kände mig mycket ensam om att ha haft en förälder i fängelse. Och det gör jag faktiskt fortfarande i mitt liv. Jag har aldrig någonsin mött en människa IRL som har haft en förälder i fängelse, fortfarande inte. Undrar om jag kommer att göra det innan jag dör?

Tänk att det går att se att vissa saker faktiskt blivit bättre här i världen sedan jag föddes. Även om det också fortfarande finns mycket kvar att göra. Inte minst för barnen som alltid, alltid är alla de vuxnas ansvar.