Mina svåra år med Fredrik Reinfeldt och Alliansen

Idag läser Fredrik Reinfeldt upp sin sjunde regeringsförklaring vid riksdagens öppnande.

"Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt" står det i Aftonbladet. Det tror jag att nästan alla arbetslösa, sjukskrivna, hemlösa, utförsäkrade, unga som söker jobb och barn och unga i skolan, med flera, kan skriva under på.

För min egen del har Alliansens politik med Fredrik Reinfeldt i spetsen, inneburit att jag varje år i stället för vartannat år, trots tretton långa år som sjukskriven av samma läkare, får redovisa detaljerat tillsammans med min läkare varför jag är sjuk till Försäkringskassan.

Jag hinner inte hämta andan mellan gångerna, jag hinner inte få ner stresshormonerna i min kropp förrän det är dags för en ny genomgång av mig. Jag får aldrig chansen att läka från min stressrelaterade ohälsa på det sättet.

"Hur ska människor som blivit sjuka av stress kunna bli friska genom att pressas ännu mer?", skulle jag vilja fråga Fredrik Reinfeldt. Fast jag undrar om han överhuvudtaget har viljan att lyssna med sitt hjärta.

Jag känner mig inte betrodd, jag känner mig kränkt som människa av att gång på gång behöva redovisa det som är konstaterat av så många olika läkare, specialister och utredningar sedan många år tillbaka. För att inte tala om vilken sorg och vilka plågsamma minnen som det rör upp inuti mig att gå igenom min sjukdomshistoria gång på gång. I stället för att kunna lägga den tiden och kraften på något positivt för min hälsa och mitt psykiska välbefinnande.

Jag har också sedan Alliansen kommit till makten blivit utförsäkrad för första gången i mitt liv. Det innebar att jag i stället för att hämta kraft förra sommaren så som jag brukar göra, fick gå till Arbetsförmedlingen och pressas ännu mer, där man efter utredningen endast konstaterade det som redan konstaterats ett par år tidigare; att jag är arbetsför till 25 % och inte mer.

Just nu går jag och väntar på besked om min ansökan om permanent sjukersättning till 75 % kommer att bli beviljad eller ej från Försäkringskassan. Jag har blivit lovad av min handläggare att få besked under september månad. Varje morgon när jag går till brevlådan känner jag hur ont jag får i magen och jag blir illamående. Ovissheten är det mest stressande. Den 28 september får jag inte längre någon ersättning från Försäkringskassan. För varje dag som går kommer den tidpunkten närmre.

Till jul väntar en ny utförsäkring på mig. Om nu inte min ansökan om permanent sjukersättning blir beviljad.

Sex svåra år med Fredrik Reinfeldt. Det är helt enkelt sex år för mycket. I alla fall för en redan sönderstressad själ som min.

Alliansens politik är politiken som blev en flopp. Arbetslinjen blev en bidragslinje. Och det handlar inte bara om mig, utan tyvärr om så många, många fler människor.

Jag vill se en ny politik i Sverige. Jag vill se ett samhälle där det finns medkänsla, medmänsklighet, solidaritet och empati.

Allra helst vill jag se det före nästa val.

Varje dag trasas människor sönder allt mer genom Fredrik Reinfeldts inhumana politik.

Vi svenskar är värda något så mycket bättre.


Läs också gärna:

Bloggaren Annarkia: "Sex år med Fredrik Reinfeldt och Alliansen"

Förtryck

Den dagen vi börjar känna oss rädda för att säga vad vi tycker och tänker ...

Den dagen har redan någon börjat förtrycka oss. 


(Anna-Karin)

Mimmi vill inte ut i ruskväder

Idag blev det tvärstopp när jag skulle ut med Mimmi på morgonen. Kylan och vinden gjorde att hon satte sig ned och vägrade gå framåt.

När jag stannade, vände mig om och mötte hennes blick, vände hon helt om och ville gå till huset igen. Fast eftersom det är jag som är ledaren lät jag henne inte göra det. Utan kallade på henne så att hon fick den lilla morgonpromenaden som både hon och jag behöver.

Det är fortfarande 5-10-minuterspromenader som gäller för Mimmi. Ibland hoppar hon på tre ben. Ibland använder hon alla fyra. Hon verkar inte ha ont och det är huvudsaken.

Hur som helst. Jag förstod att det var dags att ta fram Mimmis hundtäcke från i vintras. Det passade henne perfekt.

Med täcket på var det ingen protest från Mimmi att gå ut. Tvärtom. Hon skuttade och for runt efter löven som nu börjat virvla omkring på marken. Gula löv, oranga löv, rödfärgade ... I mitten av september, det känns tidigt.

Min fina lugna katt som är världens snällaste storasyster till bustrollet Mimmi, kom upp från sin ett par timmar långa sömn och var med Mimmi en stund.

Det är en härlig känsla att se att de kan vara så nära varandra och vara lugna tillsammans. Jag känner att de gillar varandra.

Krönika: "Vad är fattigdom?"

 Min senaste krönika hos 1av3.se heter "Vad är fattigdom?"

Välkommen att läsa!

Från hjärtat/

Anna-Karin

Mysdag med döttrarna

Det är inte så ofta nu för tiden som jag och mina två döttrar är samlade samtidigt längre. Äldsta dottern har ett eget hem idag. Och alltid är någon av mina döttrar på språng, känns det som ibland. Idag lyckades vi med det i alla fall, att samlas alla tre.

Det blev en sväng in till stan, en stund på Espresso House och till sist hyrde vi tre filmer att titta på tillsammans.

På väg hem hade de gråmulna molnen spruckit upp. Himlen var ljusblå som en högsommardag i juli. En märklig känsla mitt i september med just det somriga ljuset.

Den första filmen vi hyrde tittade vi på redan idag. Den hette "My week with Marilyn", en klart sevärd film, välgjord och tiden flög fram när vi tittade på den.

Förutom mig och mina döttrar låg lilla Mimmi i soffan. Hon sov när vi såg på filmen. Ibland drömde hon och småvoffade och pep lite i sömnen.

För mig var idag en riktigt bra dag. En dag jag sparar i mitt hjärta.

The measure of a healthy society

"The measure of a healthy society lies in how it treats people who have lost all chance.

Unity consciousness is meaningless if the peripheral are excluded from our humanity.

When Mother Theresa looked into the eyes of those she pulled from gutters, she said: "They are Jesus. Everyone is Jesus in a distressing disguise."

The collective heart beats perfectly when everyone is welcomed home.

Lets bring everyone home."


(Jeff Brown)

Barnet ingen lyssnar på

Djupt inuti mig hittar jag ibland henne; barnet som ingen lyssnade på.

Det är hon som inte ber om hjälp. För hon vet att det tjänar inget till att ropa. Ingen hör ändå hennes rop på hjälp. Ingen ser ändå skräcken och frågorna i hennes ögon.

Det är hon som i stället för att ibland fråga de som har redan har erfarenhet, själv skaffar sig erfarenheten och också därför ibland går på nitar.

Det är hon som söker sig till ensamheten och drar sig undan när hon behöver gråta. För hon vet att det finns ändå ingen som tröstar henne om hon gråter.

Det är hon som är glad inte för att hon är glad. Utan för att bli älskad.

Det är hon som är rädd att visa sin ilska, sin rädsla, sina tårar, sin svaghet. För hon vet att det är när hon är glad och stark hon är älskad. Inte annars.

Det är hon som redan som barn valde att lita mer till sig själv än till andra.

Det är hon som lyssnar mer till andras behov än sina egna.

Det är hon som kväver sig själv för att ge andra andrum.

Det är hon som är det lilla barnet i mig.

Jag håller om henne.

Tröstar ...

Älskar henne kravlöst så gott jag kan.

Berättar för henne att hon är stor nu. Vuxen.

Att hon har rätt att få vara precis den som hon är.

Och känna precis allt det hon känner.

Jag berättar för henne att allt kommer att bli bra.

Att jag litar på henne. Att hon kan lita på mig.

Jag kommer alltid att finnas där för henne.

Vad som än händer.

Jag viskar mjukt till henne att jag älskar henne mest av allt i världen.

Artikel hos Sourze

Sourze, en av världens första så kallade "citizen journalism"-tidningar på webben, har idag publicerat min artikel "Avtalsförsäkringen och utförsäkringen".

Kika gärna in via länken och betygsätt eller kommentera det jag skrivit.

Ju fler som läser, kommenterar och betygsätter, desto fler blir medvetna om hur det är att vara sjukskriven eller att bli utförsäkrad i Sverige idag.

Det är i alla fall min förhoppning och den främsta anledningen till att jag sprider mina ord.

Avtalsförsäkringen och utförsäkringen

Igår fick jag brev från Alecta. Under alla mina tolv år som sjukskriven har jag regelbundet varje månad fått ersättning från dem. Men i samma stund som jag utförsäkrades, försvann den ersättningen och jag såg inte till den mer.

Efter att jag utförsäkrats förra sommaren, blev min mamma allt sjukare och så småningom dog hon i våras. Jag hade inte en tanke på Alecta förrän nu för några veckor sedan. Jag skrev ett brev till dem där jag begärde ersättning retroaktivt. Jag skickade med beslutet från Försäkringskassan om att jag var sjukskriven igen, kopia på läkarutlåtandet och kopior på den ersättning jag fått från Försäkringskassan sedan oktober 2011.

Igår fick jag svar från Alecta i ett brev. Jag har fått ersättning retroaktivt för 2011. Men efter 2011 får jag ingen ny ersättning. Det stod också i brevet att min anställning hade upphört. Det kändes konstigt eftersom jag själv inte fått något meddelande, varken skriftligt eller muntligt om jag skulle vara uppsagd från företaget där jag jobbade när jag blev sjuk.

I morse ringde jag Alecta. Jag blev vänligt bemött och kvinnan som jag talade med kunde förklara så att jag förstod hur läget är för mig.

1. När jag utförsäkrades fick Alecta en avanmälan när det gällde mig från företaget där jag är anställd. Kvinnan jag talade med sa: "Företagen gör så när någon utförsäkras".

2. Anledningen till att jag inte får ersättning från och med januari 2012, är att jag nu som sjukskriven på nytt får sjukpenning i stället för som tidigare sjukersättning. Sjukpenningen som jag får idag är lägre än min sjukersättning var tidigare. Den är idag lägre än 7,5 basbelopp. Det innebär att jag därför inte har rätt till ersättning från Alecta längre. OM jag skulle få igenom min ansökan om permanent sjukersättning, ska jag skicka kopia på det beslutet till Alecta. Då kommer jag att ha rätt att få ersättning från dem igen, precis som tidigare.

3. Alecta har efter att jag utförsäkrats tagit upp mitt ärende igen så som det såg ut när jag sjukförsäkrades den allra första gången för tretton år sedan.

Nu gäller det för mig att ha is i magen, att avvakta beslutet om den permanenta sjukersättningen från Försäkringskassan som de lovat mig att jag ska få besked om under september i år. Det finns ett hopp så länge jag inte fått ett negativt besked. Om jag får ett negativt besked kommer jag att ta hjälp av advokat och överklaga, för allra första gången sedan jag blev sjuk. Min läkare anser också att jag ska överklaga om jag får ett negativt beslut från FK. Jag har alltså en plan för hur jag ska agera och det känns bra. Hellre en plan än planlös.

Min egen slutsats av det jag upplevt de senaste dagarna är att Alecta tjänar pengar på alla de människor i min situation som utförsäkras. Jag vet inte säkert, fast jag anar att också min arbetsgivare tjänar pengar på att jag utförsäkrades. Medan jag som sjuk blev förloraren i det här nya systemet med utförsäkringar. Ska man straffas för att man är sjuk? Det är inte rätt, anser jag. Det är åt skogen fel och är inte alls det medmänskliga samhälle som vi en gång hade i Sverige. Det är att slå på människor som redan ligger ned.

När det gäller Försäkringskassans brev från i förrgår, så kopierade jag min ansökan om förlängd ersättning från dem som jag skickade in till dem redan den 3 juni i år. Jag skrev till en (sur) kommentar om att det skulle underlätta om de höll reda på sina papper. Det kändes skönt för mig att skriva det.

Var jag fick kraften från idag att göra det jag gjorde, det vet jag inte.

Jag är tacksam att jag orkade det i alla fall.

Om man orkar och kan, så är det avstressande att ta tag i det som känns som problem. Eller be någon om hjälp att göra det.

Fast jag har varit där som människa att jag varken orkat själv eller orkat be om hjälp. Det är nog bara den som varit där som kan förstå den tröttheten och utmattningen, tror jag.

Jag är starkare idag än jag var igår.

Det är en tröst och ger mig kraft, trots allt.

Långsamt reser jag mig. Igen.

Brev från FK

Idag fick jag brev från Försäkringskassan.

Jag höll det tunna kuvertet med den alltför kända loggan i min hand och gick och satte mig i fåtöljen. Kände pulsen öka, hjärtat bulta, stressen ...

Denna tröttsamma reflex inuti mig. Snabbare än blixten slår den till.

Jag tänkte att det var beslutet om min ansökan om permanent sjukersättning som låg i kuvertet. Kände viss lättnad ändå att jag äntligen skulle få besked, efter att ha väntat hela sommaren.

Fast det var inte beslutet. Det var ett papper om att min ersättning tar slut i slutet av den här månaden. Om jag vill ha ytterligare ersättning ska jag fylla i en annan blankett. Och så namnet på den nya blanketten.

Där sköt stresshormonerna i höjden i mig. Igen ...

För den nya blanketten om förlängning har jag redan fyllt i och skickat in. I början av sommaren.

Resten av dagen drog jag mig undan i tystnad och mediterade.

Mina döttrar tog hand om Mimmi så att jag kunde hämta kraft.

Jag tänkte på alla de som, trots allt, har det så mycket värre än jag här i världen.

Acceptans.

Tillit.

Jag kramar hoppet.

Släpper taget ... släpper kontrollen.

Igen.

Söker efter det ljusa som finns i mitt liv just nu.