Krönika hos 1av3.se: "Vem äger ett land?"

Välkommen att läsa min krönika hos 1av3.se idag: 

"Vem äger ett land?"

Från hjärtat/

Anna-Karin

Första advent

Det är mysigt att fira första advent tycker jag.

Att det just nu är ett sagolikt vinterlandskap där ute gör att det blir alldeles särskilt mysigt med alla tända ljusstakar och stjärnor och ljusslingor över träd och buskar. I uterummet bildas det snökristaller på de stora glasytorna. Bilden visar hur det ser ut i mitt uterum just nu. Vackert! Får mig att tänka på filmen Doktor Zjivago.

Igår kväll var jag hos vänner på adventsmys. Det var god mat, glögg, russin, mandel och pepparkakor. Massor av prat. Det var härligt att träffa mina vänner igen. Att prata och skratta tillsammans får mig att må gott.

Jag och min make gick både till och från dem. En sträcka på cirka två kilomoter.

När vi gick hemåt strax efter midnatt bet det i kinderna av kylan. Snön gnistrade. Det var rimfrost på träden. Lite moln på himlen fast det gick att se månen genom diset.

Det knarrade under mina fötter där jag gick i den rena, lätta snön.

Jag fick skavsår på båda mina hälar av mina tjocka varma curlingkängor med ullfoder inuti. Fast vad gjorde väl det. Jag kände mig lycklig att kunna gå där, i det vackra landskapet, på mina egna ben.

Idag ska jag dricka glögg här hemma. Tända det första adventsljuset. Äta en bit choklad ur min chokladadventskalender. Se adventskalendern på TV, "Mysteriet på Greveholm". Mysa med min hund och katt. Slänga mig i soffan med en filt över mig och se avsnittet av "Så mycket bättre" som jag missade igår när jag var bortbjuden.  Lyssna på vacker adventsmusik.

Välkommen första advent! Jag har längtat!

Hemma på mitt köksbord - datumljuset är tänt!

Sorgen och glädjen

Idag ser jag ett gnistrande snölandskap utanför mitt fönster. Solen står lågt på den ljusblå himlen. Ger långa skuggor över snön där ännu ingen fot eller tass har trampat.

Jag är lycklig att det är december nu. Att jag har tagit mig igenom hösten. En dag i taget. Jag har fått prata mig själv ur sängen varje morgon. Men nu är jag här. December ...

Många minnen som väcks i mig. Minnen från hur det var för ett år sedan vid den här tiden. Tårarna trillar oftare än förut. Jag tycker inte om att gå till en snötäckt grav, hur vackert det än är.

Ändå vinner de glada minnena i mig över de tunga. De är så många, många fler.

Sorgen och glädjen, sida vid sida.

Genom livet.

In i döden.

För oss alla.

Tindrande stjärna

Ängel

Det måste varit en ängel.

Som sände dig ...

Till mig.

I ett rött paket med röda snören.


Utan returadress.

 

 

(Anna-Karin)

Mys med hund och katt

Idag sov jag ända till klockan halv åtta.

Jag hörde tassande ljud när jag vaknade. När jag tittade ned mot golvet stod min katt där och tittade upp på mig. Hon ville ha mat. Bakom henne stod min lilla hund Mimmi och tittade upp på mig.

Jag log.

En så underbar start på en dag, att se in i två par djurögon!

Sedan var det grått och mulet och duggregn hela dagen. Svårt att hålla ögonen öppna.

På eftermiddagen var jag med Mimmi på Rehab. Nu har hon bara tre gånger kvar totalt, sedan ska hon vara tillräckligt återställd efter operationen. Jag blir glad av att se hur Mimmi blir allt starkare i sitt högra bakben. Mimmi själv älskar att vara på Rehab. Far runt som en stolle där om hon får en chans. Skrattar och skuttar.

När vi kommit  hem från Rehab, satte jag mig i soffan med Mimmi för att vila. Mimmi la sig och slappnade av. Då hoppade min katt upp i knät på mig. Sedan ... ja, ni ser själva på bilden vad som hände. Det här var allra första gången som jag kunde sitta mer än en halvtimma med min katt på ena sidan om mig och min lilla hund på andra sidan. De sov och snusade och min katt snarkade som hon brukar.

Jag kände så stark lycka och kärlek.

Djur är underbara vänner. Inte kräver de mycket av mig. De finns där. Tar det mesta med ro. Gillar att leka och busa. Och att bli kliade och smekta av människohänder. Får mig att skratta och må gott.

Konflikträdsla

Konflikträdsla har länge haft en negativ klang.

Jag har känt mig konflikträdd. Nu hör jag ibland (senast på Skavlan i fredags) att man talar om att människor som är konflikträdda är människor som vi ska vara särskilt rädda om. Därför att människor som är konflikträdda startar inte konflikter. I stället försöker de att lösa dem.

Ja, en medlare har jag varit i hela mitt liv. Medlat och medlat och medlat ... tills jag var nära att stupa helt.

Numera har jag en lite mer avspänd inställning till konflikter. Väljer vilka jag ger mig in i. Och inser att varje vuxen människa har, faktiskt, ansvar för sina egna känslor och handlingar.

Så skönt att inte längre känna att just jag behöver ta hand om allt! Så skönt att vara av med det medberoendet!

Hur tänker du kring konflikträdsla? Är du konflikträdd?

Jobb på gång

Snart är det dags för mig att börja jobba med Mullsjö Turisttidning för 2013.

Det är en tidning som kommer ut en gång per år och som ges ut av Mullsjö kommun.

Jag tror att det kommer att vara bra för mig att komma igång med arbete i den form och skala som jag har arbetsförmåga till där jag är idag. Det vill säga 25 %.

Här är en länk till Mullsjö Turisttidning 2012.

Jag jobbade med den tidningen när min mamma var döende för ett år sedan. Hann precis avsluta den innan hennes sista månad i livet.

Livet fortsätter.

Och det är det mest viktiga av alltsammans.

Jag är stolt över mig själv att jag både vågar vara svag och stark idag som människa.

Jag är stolt över att jag vågar säga nej när det blir för mycket för mig. Och stolt över att jag också vågar säga ja när jag känner att det är tid för det i mitt liv. Att jag vågar säga ja av lust inifrån mig själv.

Jag är stolt över att jag lärt mig något av det som hänt mig i livet. Inte minst om mig själv.

Jag är stolt över att jag vågar förändring.

"Den som är rädd för förändring, är rädd för själva livet".

Mellan skratt och gråt

Mellan skratt och gråt ...

Finns ...

Ett stilla hav

att vila i.

(Anna-Karin)

Märkliga saker händer om nätterna hos mig

Jag hade lagt mig och sovit ett par timmar inatt när jag vaknade av ett smällande ljud i sovrummet. Jag trodde att jag hade drömt något. Vände mig om och blundade igen.

Då hörde jag ett smällande kraftigt ljud igen. Som att någon stampade till med foten ... och det lät som att det var något under min säng... HJÄLP!!!

Jag fick en tanke i min skalle att det kanske var mamma som spökade ... Kände mig jättekonstig.

Tände sänglampan och slängde mig så snabbt jag kunde upp ur sängen. Såg inget i rummet, ingen Mimmi i hundbädden intill min säng heller. Helt tyst ...

Så fick jag se Mimmi stå i dörröppningen och titta på mig. Med slokande svans. Jag gick fram mot henne.

När jag nästan var vid dörren, hörde jag ett ljud från höger. När jag tittade ditåt fick jag se att vår kanin Barbie (som egentligen är en Ken) satt där på golvet. Jag trodde att jag skulle dö ... av skratt och jag vet inte vad. Förvåning kanske. För hur i hela friden kunde hon vara där?

Jag tog upp lilla Barbie i min famn. Det visade sig att någon glömt stänga luckan till Barbies bur. Så hon hade hoppat ur den där nere i källaren och sedan skuttat genom gillestugan och uppför alla trapporna. Upp till där vi sover.

Att döma efter bajspluttarna som hon lämnat efter sig under sin rymning, kunde jag se att hon skuttat i vardagsrummet, hallen, köket och sovrummet.

Jag gick nedför trappan, satte tillbaka Barbie i sin bur och gick upp och la mig. Fnissig var jag först.

Mimmi gick omkring länge, länge i de olika rummen innan hon la sig. Som att hon letade. Kanske åt hon kaninpluttar, jag tror det.

Sedan, där i sängen, började jag fundera över att Barbie kanske bitit Mimmi, det kunde jag inte veta, ju. Kaniner kan vara aggressiva.

Så jag tände lampan och gick upp en gång till och kollade att Mimmi var oskadd. Det var hon.

Barbie var också oskadd. Trots Mimmis och hennes allra första ensamma besynnerliga möte i natten.

Min katt brydde sig inte alls om det som hände. Låg och sov hela tiden som jag vet.

Sedan kunde jag äntligen somna igen.

Ja, se, den natten glömmer jag aldrig.