Lägger sig Vättern nu?

Igår när jag körde längs med Vätterstranden, såg det ut som att Vättern har lagt sig nu. I alla fall här i den södra änden där jag bor.

Först kände jag mig ledsen.

Fast så läste jag att vattnet blir friskare om där är is på sjön ett tag.

Så, jag får hålla ut. Lägger sig isen på Vättern så här sent som i slutet av mars, lär den inte ligga länge i alla fall. 

Plums, säger det, så sjunker den till botten på en enda gång, isen. Hux flux. 

Och så är det VÅR!

"Embrace this moment"

Katt och hund

I soffan.

Till vänster om mig min katt.

Till höger om mig min lilla hund.

Lycka!

För min själs skull

För min själ ...

Önskar jag vara älskad.

Så vill jag älska ...

Någons själ. 



(Anna-Karin)

Vill söka det friska i mitt liv

Var på återbesök hos astmasköterskan idag efter att ha använt astmamedicin i ett par månaders tid.

Mina värden var likadana idag som sist jag var där i höstas. Så enligt sköterskan verkar medicinen inte ha haft någon effekt på min lungfunktion. Alltså ansåg hon att jag inte har astma. Fast det är min läkare som ställer eller stryker diagnosen slutligen.

Dessa olika förvirrande besked känns så jobbiga. Det gör att jag inte litar på dem till sist. Utan litar på min egen känsla i stället. Jag tror inte heller att jag har astma. Jag tror att jag helt enkelt är trött intill utmattningens gräns fortfarande. Jag tror att jag behöver tid för återhämtning. Tid för det som är lustfyllt för mig, glädje och skratt. Tid för lugn och ro och för att ta hand om mig själv med bra kost, motion och god sömn. Jag tror helt enkelt att jag inte hittat balansen än i mig själv efter de senaste årens starka negativa stress.

Jag hade knappt mer än hunnit hem från besöket hos astmasköterskan, så fick jag ett brev med tid för arbetsprovet när det gäller mitt hjärta. På skärtorsdag ska jag cykla uppe på sjukhuset för att se hur mitt hjärta fungerar.

Jag kommer att göra det, fast jag är så trött på allt vad sjukhus, läkare och undersökningar heter.

Vilken spiral det satte igång att jag nämnde för min läkare på vårdcentralen i maj förra året att jag trodde att jag hade luftrörskatarr.

Jag vill medvetet söka det friska i mitt liv från och med nu.

Och jag litar till mig själv och min egen känsla först av allt.

I brevlådan låg också en DVD som jag beställde häromdagen. Susan (Knip) Lanefelts suveräna supergympa. Jag har haft den på en gammal video och tränat till den ibland genom åren, så jag vet att där är mycket bra övningar för hela kroppen. Uppdelade i 15-minuterspass så att man kan göra ett kortare pass varje dag om man vill. Eller ett längre pass lite då och då. Det har hjälpt mig förut att hitta styrkan i min kropp igen. Nu har jag den på DVD och kan träna när det passar mig, i den takt som jag känner är lagom för mig nu.

Lydnad med Mimmi på SBK i Jönköping

Igår började jag lydnadsträning med Mimmi på Svenska Brukshundsklubben i Jönköping.

Så roligt det ska bli att få träna med Mimmi i vår och att lära känna andra hundar och deras mattar och hussar!

Det var riktigt kallt och blåsigt igår när vi tränade ute. Så att dricka te och äta ostfralla smakade bättre än någonsin när vi samlades inne i klubbstugan för genomgång och teori.

Jag får lära mig så mycket nytt som jag inte hade en aning om förut när det gäller hunden som varelse på kursen. Inte bara om min egen hund utan också om andra hundar. 

Mimmi var trött och mycket nöjd efter det första passet.

Själv så somnade jag i soffan efteråt när jag kommit hem.

Kontrasterna i livet

Kontrasterna i livet lär oss vad som är det ena och det andra.

Vi behöver mörkret för att kunna se stjärnorna.

Ljuset för att kunna se skuggorna.

Döden för att kunna se livet.

Och leva det.

Krönika: "Om kärlek inte fanns"

Dagens krönika av mig hos 1av3.se heter "Om kärlek inte fanns".

Välkommen att läsa!

Från hjärtat/

Anna-Karin

Fest

Dukat för kombinerat 20- och 25-årskalas hemma hos mig idag.

Ett år sedan mamma dog

Det har gått en vår, en sommar, en höst och snart en vinter nu sedan mamma dog. När jag tittar ut genom fönstret kan jag se henne hänga tvätt därute på torkvindan som hon brukade göra.

Vid den här tiden på året brukade mamma börja fråga efter om vi hade satt upp torkvindan än i trädgården.

"Nej, mamma, det är tjäle i jorden fortfarande", sa jag.

"Så synd", sa mamma. "Så synd. Jag längtar så mycket efter att få hänga tvätt där i trädgården".

Tittar jag lite åt höger genom mitt fönster ser jag de rimfrostklädda vinbärsbuskarna. Det var från dem jag bröt en gren av den svarta vinbärsbusken när mamma låg på sin dödsbädd, för att hon skulle få se bladen slå ut.

Jag minns hur hon njöt när hon kände doften från de nyutspruckna svarta vinbärsbladen. Hur jag strök bladen mellan mina fingrar och lät henne känna doften. Minns hennes glädje och förundran över allt hon kunde njuta av från livet ända in i döden. Om det nu var döden hon mötte. Det kändes inte så då.

Jag ser vinbärsbuskarna därute och jag ser från minnet mamma sitta där på den bruna träbänken hennes sista sommar. Hennes ryggtavla, hennes silvriga, lockiga, vackra hår när hon plockar vinbär medan jag går omkring och pysslar med annat i trädgården.

Ibland går jag fram till henne och säger att hon behöver inte plocka så många. Hon får plocka så många som hon vill. Fast hon behöver inte det.

"Tänk på att du kanske blir för trött", säger jag till henne.

Jag förstår inte hur mamma orkar plocka vinbär som hon gör. Bär efter bär efter bär, med sina små vackra händer. Hon ler när hon plockar vinbären.

"Ja, men, jag vill plocka vinbär", säger mamma leende till mig och tittar på mig med sina stora, klara, glada blå ögon. "Jag älskar att plocka vinbär".

När mamma reser sig från träbänken är alla vinbären avplockade från busken. Jag säger till mamma att hon får allesammans av mig när det är hon som har plockat dem. Fast mamma envisas med att jag ska ha hälften eftersom de vuxit i min trädgård.

Vi delar dem på hälften. Lägger dem i plastpåsar, sätter på etiketter med innehåll och datum och stoppar in hälften av dem i min frys. Hälften tar mamma med sig i en brun pilkorg när jag skjutsar hem henne i bilen. Hon är så lycklig när hon kan lägga påsarna med röda och svarta vinbär i sin frys. Vinbär som hon ska ha att äta när det blir vinter.

Fast den vintern som kommer kan mamma inte äta mycket längre. Hon får allt svårare att svälja.

Till sist får hon inte ens ned en enda droppe vatten.

Jag fuktar hennes läppar med vatten och mamma njuter av det.

"Vi gjorde så gott vi kunde".

Säger vi till varandra. Och ler.

Mamma kramar mig den allra sista gången i mitt liv. En lång, varm kram.

Sedan går hon in i en dimma dit jag inte riktigt når fram till henne längre.

Det är ett år sedan idag. Sedan min mamma dog.

Det känns inte alls så länge sedan. Det känns mer som att tiden har stannat för det som var jag och min mamma tillsammans. Nästan var jag än är. Nästan vart jag än går, har jag minnen från mig och mamma. Så många minnen. Ibland rinner tårarna när jag minns. För att jag saknar. Ibland ler jag. För att jag minns hur lyckliga vi var. Hur vi skrattade. Jag tänker inte på mamma hela tiden längre. Fast varje dag gör jag det.

Det känns högtidligt idag. Ett år ... Som något att fira.

En konstig känsla, för man brukar ju inte fira att det är ett år sedan någon dött. Fast jag känner lust att fira. Köpa de där rågkakorna som mamma älskade från konditoriet tvärs över gatan där mamma bodde. Köpa en Allas veckotidning och en bukett rosor till mamma. Ringa på dörren hemma hos mamma. Se henne öppna och höra henne säga mitt namn:

"Anna-Karin, åh Anna-Karin! Vilken överraskning! Så roligt, så glad jag blir att du hälsar på mig!".

Fast mamma bor inte där längre. Skulle jag ringa på den dörren, är där någon annan som öppnar den.

Mamma ... Du är i mitt hjärta. För evigt.

Idag ska jag åka till ditt vilorum på kyrkogården. Tända ljus och lägga en bukett rosa rosor där.

"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig". (Jacques Werup)

Tack för alla vackra minnen tillsammans med dig, mamma.

Jag älskar dig.

Nu går jag vidare i mitt liv. Ett steg i taget. Så som du också alltid gjorde.


Från hjärtat/
Anna-Karin