Idag är det exakt två år sedan lilla Mimmi föddes i en liten röd stuga med stora granar runt omkring utanför Lekeryd. Jag har svårt att fatta att Mimmi redan är två år.
Hon är mitt allra bästa lyckopiller. Alltid lika glad och vill leka. Utom när hon sover då, förstås. Hon gillar när jag tränar med henne och hon blir alltid vild av glädje när jag kommer hem efter att ha varit iväg hemifrån.
Mimmi kramar mig när jag håller henne i famnen, trycker sig hårt mot mitt bröst och lägger sitt huvud över min axel nära min nacke. Det känns underbart. Så mycket kärlek min lilla hund har i sig att dela med sig av till så många.
Det märks att hon förstår mer och mer av det vi säger eller gör. Hon märker direkt om jag ska iväg någonstans. Och hon läser snabbt av mig, hur förstår jag inte riktigt, om hon ska få följa med eller inte.
Det senaste hon kommit på är att krafsa med sin tass på mitt ben när hon vill mig något. Till exempel komma upp i soffan eller gå ut.
Idag blir det fest för Mimmi här hemma. Hon ska få leverpastej och en liten tuggsko att gnaga på och en ny leksak att busa med.
Min mammas näst äldsta syster dog igår. Hon blev 89 år. Jag skulle hälsat på henne idag med lilla Mimmi. Funderade igår över vilken blomma jag skulle köpa till henne. Någon som luktade gott, tänkte jag. Nu är det för sent att ge moster en blomma i hennes levande händer.
Det var till moster som jag gick mitt allra första ärende i hela mitt liv. Jag var fyra år och min mamma skickade mig med en duk i en korg som jag skulle ge till moster. Vi bodde på samma gata. I olika hus i varsin ände av gatan.
Jag minns hur långt det kändes att gå till moster då. Hur en bygata kändes som att gå hundra mil när man är fyra år. Min mamma och jag vinkade åt varandra när jag gick iväg ensam. Och mamma väntade på mig där på gatan när jag kom tillbaka.
Jag älskade att gå på kalas hos moster. Hon hade ofta kakkalas. Först fick de vuxna ta kaffe och kakor. Sen var det jag och alla andra barns tur. Jag minns hur vackert upplagda alla kakorna låg där på faten på bordet i mosters kök. Bordet med den manglade duken. Där var bullar och ibland hembakta wienerbröd. Schackrutor och andra mördegskakor. Sockerkaka. Vackert dekorerade tårtor.
Fast den kakan som jag älskade allra mest av mosters kakor var Regnbågskakan. Om det var för det vackra namnet eller för hur vacker den såg ut där på bordet eller för smakens skull, det vet jag inte säkert. Kanske var det för alltihop tillsammans.
Regnbågskakan var en sockerkaka, en ljus och en mörk, med olika lager av färgad smörkräm. Först en ljus sockerkaka. Rosaröd smörkräm. Mörk sockerkaka. Grön smörkräm. Och så vidare. 6-8 olika lager om jag minns rätt.
Man fick vara snabb om man ville äta mer än en regnsbågskakeskiva. För den hade strykande åtgång.
Moster tyckte mycket om att baka kakor, tårtor och att laga mat. Hon älskade blommor och sin trädgård. Uterummet var fullt av pelargoner på somrarna. De breda rabatterna fulla av olika blommor och buskar. På husväggen klättrade den vackra milt rosa rosen som doftade så gott. År efter år efter år lika vacker att mötas av när man kom på besök.
Det var hemma hos min moster, på den lilla balkongen utanför hennes TV-rum, som jag fick en kyss för allra första gången i mitt liv. Den där stjärnklara natten som är ett särskilt starkt minne i mitt liv. Fast det tror jag aldrig att jag berättade om för min moster. Jag var 14 år och han var 19 och jag var så förälskad som man bara kan bli när man är 14 år.
När jag tänker på moster hör jag hennes glada skratt. Det kommer att leva vidare i mitt hjärta så länge jag lever. Jag kommer att minnas alla de goda dofterna och värmen från hennes kök. Den vackra regnbågskakan. Hennes kylskåp som var som tapetserat med foton på barn, barnbarn och djur. Där fanns plats också för bilder på mina ungar. Ofta när jag hälsade på hos moster möttes jag av Dan Anderssons vackra musik och texter. Eller fågelkvitter från hennes lilla burfågel. Moster hade under sitt liv en vit dvärgpudel och en långhårig tax som jag lekte med och klappade när jag var där. När min egen familj kraschade och splittrades, tog moster under en tid hand om min lilla fina mops Casanova och letade upp ett bra nytt hem till honom.
Jag kommer att minnas underbara midsommaraftnar på torpet som moster och morbror hade i många år. Det lilla röda torpet mitt ute i skogen. Jag kommer att minnas känslan att ta sig fram på den lilla smala grusvägen mellan stora fält av meterhöga lupiner i alla regnbågens färger.
Jag kommer att minnas den glada stämningen kring bordet i det lilla torpet. Skratten, dansen och lekarna kring midsommarstången efteråt.
Ibland kom moster på besök till mig och min mamma i Vätterbygden. Jag minns att hon tyckte att kärleksörten som blommade i min trädgård var så vacker, att den hade en annan färg än kärleksörten hon hade hemma hos sig. Hon fick med sig en stor bukett hem från mig.
En annan gång var vi i Rosariet tillsammans och tittade på rosorna och alla de andra blommorna där. Vi hade med en picknickkorg. Min äldsta dotter var fyra år och dansade i grusgångarna mellan rosorna. I det lilla vita lusthuset plockade vi upp kaffe, saft, bullar och kakor från picknickkorgen och fikade och vilade oss i skuggan där.
Jag kommer att minnas mosters stora 80-årskalas mitt i sommaren med ett dukat långbord ute i hennes blommande trädgård. Pratet, skratten och alla människorna där.
När min mamma var döende var det moster jag höll mest kontakt med. Hon tröstade mig, berättade sådant om min egen mamma som jag inte själv visste. Om den tiden innan jag själv var född.
När någon äldre nära släkting och människa går bort är det som att en del av ens egen historia raderas ut. Det finns inte så många kvar att fråga längre, fråga om det som var en gång. Det känns som att man själv, åtminstone för en stund, blir gammal, "den äldste". Fast att man när man tänker efter lite närmre kan ha nästan halva sitt liv kvar att leva.
Jag skulle kunna skriva ner så många minnen från min moster. Kanske skriver jag ner flera här så småningom. En människa som har fått leva i 89 år lämnar många minnen efter sig.
På 1 1/2 år har min mamma, min mammas äldsta och näst äldsta syster dött. Det känns inuti mig. Det blir tomt. Jag känner mig vilsen i ett nytt landskap som växer fram.
Livet är förändring. Det är liv som möter död. Sorg som möter glädje. Då som möter nu. Att leva är en hisnande berg- och dalbana känslomässigt. Att våga möta alla mina känslor i livets berg- och dalbana är för mig att våga vara en levande människa.
Tack, moster, för alla skivor regnbågskaka som du bjöd mig på. Tack för alla stunder med glada skratt och möten med människor i olika åldrar hemma hos dig. Tack för hur du tröstade och stöttade mig när min mamma var döende.
Karlavagen hade igår kväll temat "Från livet som långtidssjukskriven till - vad då?". Programmet handlar bland annat om att bli utförsäkrad, att
placeras runt i olika fack trots svår sjukdom. Att tvingas gå till Arbetsförmedlingen trots att det redan finns klar diagnos på att man inte är arbetsför på grund av t ex en whiplash-skada eller sviter efter tjocktarmscancer. För att sedan efter tre månader återigen placeras hos Försäkringskassan.
Karlavagnen
finns också i Facebook. Du som vill kan fortfarande gå in där och läsa
andras berättelser eller kanske dela med dig av dina egna tankar och
erfarenheter från sjukskrivning och hur ditt liv påverkats sedan
regeringens hårdare regler infördes för fem år sedan.
Igår busade jag, äldsta dottern och Mimmi runt i höstlöven. Mimmi blev snopen ibland när hon fick ett fallande höstlöv på huvudet. Det slutade med att jag fick ett ryggskott. Och Mimmi hoppade lite på tre ben igen efteråt. Så vilt kan det gå till när vi busar, hon och jag.
Idag ska Mimmi på SPA. Kloklippning, ta bort håret i öronen, klippning (fast inte alltför kort så här på hösten), varmt bad och tvättning, borstning och föning. Rengöring av tänderna. Det blir härligt att kunna se mer av hennes fina ögon igen efter klippningen.
Malala Yousafzai, 16 år, kvinna och bloggerska
från Pakistan som fick en kula i huvudet för att hon bloggar och
propagerar om flickors rätt till skolgång, var en av dem som jag mest av allt
ville sett få Nobels fredspris i år.
Vilken modig ung kvinna!
Världen behöver sådana förebilder. De ska lyftas fram, stöttas och uppmuntras.
"Låt oss plocka upp våra böcker och pennor, de är vårt mäktigaste
vapen. En bok, en penna, kan förändra världen. Utbildning är den enda
lösningen", sade Malala Yousafzai när hon talade i FN nyligen." (Ledare, Expressen).
Edward Snowden fick inte Nobels fredspris som jag tyckte han skulle få. (Se min artikel i Newsmill).
Fast han fick ett annat pris i stället: SAM Adams-utmärkelsen, ett pris
från pensionerade CIA-kollegor som delas ut för "integritet inom
underrättelsetjänsten".
"Människan vantrivs i kulturen. Människan trivs i det vilda".
(Sigmund Freud)
Skrivet med inspiration från en av mina vänner i FB.
Kanske är Freuds ord en del av svaret på att så många människor i
Sverige mår psykiskt dåligt idag? Kanske för att vi tvingas in i regler,
normer och värderingar som inte stämmer med vad det är att vara
människa?
Jag ser spindeln i handfatet först när jag redan släppt på vattnet. Han kämpar för att ta sig upp för den glatta ytan. Komma bort från vattnet. Jag känner med spindeln. Stänger av vattnet en stund. Låter honom klättra till sin trygghet.
Ofta skriver jag om alla rädslor som jag har. För att ta blodprov. Gå till tandläkaren. Flyga. Och jag vet inte allt.
Fast jag kan ärligt säga att jag känner ingen rädsla alls för spindlar. Tvärtom. Jag tycker rent av om dem. Beundrar dem. Älskar att få se ett spindelnät en disig morgon. Eller glittrande i solljuset. Beundrar spindelns förmåga att spinna konstverk. Även om det är med avsikten att fånga ett byte.
Nu talar jag om spindlarna i Sverige. De är ju inte giftiga för mig. Fast man kan vara rädd för spindlar i alla fall. Som en nedärvd instinkt.
Att ha spindlar inomhus ska vara ett tecken på att husets klimat är bra. Att där inte är för fuktigt, har jag läst.
Det känner jag tacksamhet över varje gång jag ser en spindel. Spindeln visar mig att jag bor i ett friskt hus.
