Det är den 17 november och det är, ja, inte 17 grader varmt men det var nästan åtta plusgrader tidigt i morse hos mig trots att det var klart och fullmånen lyste så starkt inatt att jag hade svårt att sova.
Naturen är fantastisk. Jag tror att den alltid strävar efter någon sorts balans. Kanske är all sol och värme som vi fått i år en kompensation för kylan och solbristen förra året? Så tror jag att det är.
Fast de mörkna morgnarna, de mörka kvällarna och de korta ljusa timmarna under dagen, påminner mig, trots värmen därute, om att vi faktiskt är på väg mot första advent.
Just nu tar jag hand om mig mer än vanligt. Hämtar kraft efter den senaste tidens olika händelser och omställningar.
Den här novemberkaktusen blommar hemma hos mig nu. Den har en ovanlig färg som jag aldrig sett förut. Crèmefärgad eller champagnefärgad, skulle jag vilja kalla den.
Det var min mamma som köpte kaktusen i blomsteraffären nära där hon bodde. Hon var så stolt när hon köpt den. Vårdade den mycket ömt ända in i det sista. Fast ibland var det jag som vattnade den hos henne.
Novemberkaktus är en tålig krukväxt som kan bli riktigt gammal och stor. Den är lätt att föröka med sticklingar. Hemma hos mig händer det att novemberkaktusar blommar inte bara i november, utan ibland upp till tre gånger per år. Jag har dem i västerläge och där trivs de verkligen. De är lättskötta. Jag ger dem lite vatten en gång i veckan. I oktober minskar jag vattningen för att driva fram blommorna. Under sommarhalvåret ger jag novemberkaktusen gödning en gång i veckan.
"Pappor var snälla mot era döttrar. Döttrar
kommer att älska som ni gör. Flickor blir älskarinnor som blir till
mammor ..." (Fritt översatt)
Sången tillägnar jag alla pappor idag på Fars Dag.
Jag minns min egen pappa som mycket kärleksfull
mot mig när jag var liten. Han gav mig kramar, skratt, presenter,
överraskningar, bus, ja, jag kände att han ville ge mig allt han kunde
från sitt hjärta.
Han visade mig vad det var att vara modig.
Han fick mig att skratta när jag var rädd. Han visade mig vad det var
att vara generös. Han lärde mig empati och att varje människa hade samma
värde. Han älskade mig verkligen. Såg mig. Bar mig. Lyssnade på mig.
Berättade fantastiska sagor ur sin fantasi för mig. Jag kan fortfarande
efter alla dessa år minnas känslan att vara en liten flicka och att bli
buren av pappa i hans famn.
Ändå valde pappa en dag att lämna
mig. Han blev en frånvarande pappa i mitt liv. Jag längtade så länge han
levde efter hans röst, att han skulle hälsa på mig ibland, att få prata
med honom och göra roliga saker tillsammans med honom.
Det blev inte så av olika skäl. Ändå vet jag djupt inuti mig att han älskade mig och var stolt över att vara pappa till mig.
Han visade mig som liten hur kärlek kan vara. Tack för det, pappa.
Before you know what kindness really is you must lose things, feel the future dissolve in a moment like salt in a weakened broth. What you held in your hand, what you counted and carefully saved, all this must go so you know how desolate the landscape can be between the regions of kindness. How you ride and ride thinking the bus will never stop, the passengers eating maize and chicken will stare out the window forever.
Before you learn the tender gravity of kindness, you must travel where the Indian in a white poncho lies dead by the side of the road. You must see how this could be you, how he too was someone who journeyed through the night with plans and the simple breath that kept him alive.
Before you know kindness as the deepest thing inside, you must know sorrow as the other deepest thing. You must wake up with sorrow. You must speak to it till your voice catches the thread of all sorrows and you see the size of the cloth.
Then it is only kindness that makes sense anymore, only kindness that ties your shoes and sends you out into the day to mail letters and purchase bread, only kindness that raises its head from the crowd of the world to say it is I you have been looking for, and then goes with you every where like a shadow or a friend.
Fredagen den 8 november begravdes min moster Karin som blev 89 år.
Det var en så vacker högtid. Solen lyste in genom kyrkfönstren strax innan begravningsgudstjänsten började. Mycket sång och musik och vackra minnesord.
Mosters grav ramades in av de allra vackraste blommor. I bakgrunden de kala, svarta trädgrenarna mot novemberhimlen där lite ljusblått syntes ibland. Det fick mig att känna som att mosters trädgård med alla hennes blommor var där och omslöt henne i tacksamhet. Det kändes kärleksfullt och tryggt.
Det kändes för mig som att mosters ande svävade över oss alla som var med på minnesstunden efteråt. Som att det var moster som bjudit in oss alla på kalas. Samma varma stämning och gemenskap som jag minns från fester och kalas hemma hos henne en gång. Människor i olika åldrar. Från de yngsta till de äldsta. Generationsmöte.
Så lever vi på något sätt vidare genom varandra. De som en gång var. De som nu är. Och de som en gång skall komma.
Jag mötte släktingar och vänner som jag inte sett eller talat med på länge. Det kändes bra mitt i sorgen och saknaden som också var där. Det tröstar att ha andra människor omkring sig. Alldeles särskilt när någon människa har dött. Vi människor behöver varandra.
"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig."
Jag, mamma och lillebror klev på bussen för att åka på en två dagars semester till Danmark.
Det var den första semestern på flera år för oss själva som en liten
ny familj sedan vi lämnat vårt hus, släktingar och vänner. Den första
semestern sedan pappa varit i fängelse och till sist skilsmässan. Den
första semestern för vår nya familj, den där vi var tre i stället för
fyra människor. Äntligen hade mamma blivit så stark igen att hon kunde
jobba och spara ihop pengar till något roligt för oss tre. Jag hade
också jobbat på skollov och på sommaren för att tjäna pengar till
semesterresan.
Jag kände mig glad och förväntansfull. Det var spännande att åka turistbuss. Att åka båt var ännu mera spännande.
Vi skulle bo på hotell en natt. Det kändes nästan för bra för att vara sant.
Det bästa av allt var att mamma var glad på riktigt igen. Hon
skrattade och skojade och pratade med oss och med reskamraterna. Hon
vågade både åka buss och båt och bo på hotell fast att hon hade ångest
fortfarande. Men mamma var nu så stark att ångesten, även om den var
där, inte längre styrde hennes liv.
Resans slutmål var Åhus. Där vandrade vi först runt på en guidad tur. Sedan fick vi tid för shopping.
Jag minns att jag och lillebror följde med mamma till en klädaffär.
Hon hittade en blus i syntettyg med korta ärmar. Den hade glada färger i
ganska stora rutor. Blått, rött, grönt och lite gult. En blus för den
som är glad. En blus som mamma hade råd att köpa. Den första blusen på
flera år som mamma hade råd att köpa till sig själv.
Mamma var så fin i blusen, tyckte jag. Det var som att hennes rygg
blev rakare när hon fick på sig den. Hon började le och hennes ögon
glittrade mot oss.
- Den tar jag, sa mamma. Jag och lillebror såg glada på när hon gick till kassan och betalade blusen.
Det är något speciellt med att ha så mycket pengar att man själv kan
välja sina egna kläder. Inte så att man är mera värd som människa för
att man har valt sina egna kläder. Det handlar om vad det ger mig som
människa att själv få göra valet. Att få känna efter vad jag själv
tycker om. Vad som känns skönast att bära på kroppen för just mig.
Vilken färg som jag trivs bäst i. Det handlar om en väg till att lära
känna mig själv, den jag är. Alldeles särskilt efter en stor livskris
när det är som att lära känna en människa som man en gång kände, fast
som nu är så förändrad att det är som att lära känna en helt ny
människa. Sig själv fast ändå inte sig själv. Sitt nya jag.
Jag tog kort med min kamera under resan. Där finns foton på mamma i sin nya blus med lillebror intill sig.
Där är kort på de vackra gamla husen i Åhus i Danmark. Hotellrummet.
Jag sparade precis allt jag kunde komma på kring resan. Biljetter. Kvitton. Servetter.
När jag kom hem igen tog jag en röd pärm, satte vita papper i den och
klistrade in alla minnen från vår lilla återvunna familjs allra första
semesterresa i den.
