Om att släppa kontrollen

 

Har du känt hur tungt det känns att försöka kontrollera livet? Du kämpar och kämpar för någon gång någonstans lärde du dig att det var kämpa som gällde.

Du kämpar med att inte visa din smärta. Med att hålla inne din gråt. Du sliter för att passa in i mallen som den perfekta människan. Med de rätta åsikterna. Den rätta vikten. Det rätta beteendet. Den rätta bakgrunden och det rätta jobbet.

Har du känt hur lätt det känns efteråt när du lagt ned alla dina vapen? Tillåtit dig att visa dig som den du verkligen är. I all din smärta. Din skörhet. Din operfekthet. Din inte-passa-in-i-någon-mall-alls-sårbarhet. Låtit dina tårar falla. Dina frågor inuti dig tränga ut genom din mun och bli till ord. Eller till en bön om hjälp någonstans ifrån.

Har du känt hur trycket därinne lättar när du tillåter dig själv att vara den du verkligen är?

När du slutar att kämpa. Och vågar börja leva.

Ditt kanske enda liv.

Flyg, människa.

Flyg ...


#Blogg100 - Dag 7

En märklig historia ur verkliga livet

Bilden har jag lånat från www.blogs.se

Ni som följt min blogg en längre tid har kanske läst förut om att jag som bloggar här egentligen inte skulle finnas.

Experter och läkare sa att min mamma som varit mycket svårt sjuk och nära att dö, aldrig skulle kunna få egna barn. Fast min pappa sa till min mamma att "så klart att vi kan få barn".

Det var 50-tal. I Tyskland fanns mängder av små och stora ungar som behövde komma bort från tuffa livsvillkor efter ett andra världskrig för en längre eller kortare period. Min mamma och pappa sökte om att få ta hand om en liten pojke på fyra år över sommaren.

Fast det var en flicka på nio år från Tyskland som de mötte på stationen den sommaren. Och jag fanns inte ens i deras tankar då. Eller? Vem kan säkert veta?

Flickan från Tyskland hette Karin. Hon lekte ofta med min mammas systrars döttrar. Hon lärde sig mer och mer svenska. Många somrar kom hon tillbaka och bodde hos min mammas ena syster. Hon hade blivit bästis med min kusin och de olika familjerna började besöka varandra.

Sedan kom jag.

Till inte minst experternas stora förvåning blev min mamma gravid och födde mig. En fullt frisk liten vild unge med stor aptit och massor med glädje i sig.

Mamma och pappa brukade berätta för mig när jag var liten om Karin. Hur hon hade bott sin allra första sommar i Sverige hos dem.

Kanske kände jag lite svartsjuka när jag hörde dem berätta om henne, jag vet inte.

Det jag vet är att jag en gång berättade för min mamma att jag hade sett när Karin var hos mamma och pappa den där sommaren. För jag var uppe i himlen hos Gud då. Där uppifrån kunde jag så klart se precis allt som hände på jorden.

Jag såg hur min pappa lekte med Karin och ville också vara med där och leka i den stora blommande trädgården, springa bland alla buskarna och träden med dem. Hur Karin gungade där i trädgården.

Jag sa till Gud att jag ville vara med där och leka i just den trädgården.

Fast då sa Gud till mig: "Lugna dig. Du måste födas först".

Karin blev så småningom kär i en man i Tyskland. Han följde med till Sverige och hade med sig sin lillebror. Som blev kär i Karins bästis i Sverige. Alltså min kusin. De förlovade sig och gifte sig. Min kusin flyttade till Tyskland. Hon lever där fortfarande och har två barn som talar både svenska och tyska och som nu bildar egna familjer. Karin är svägerska med min kusin sedan många år tillbaka.

Livet är förunderligt.

Ingen kan veta vad den handling du gör idag kommer att betyda för en annan människa idag eller längre fram.

Hur våra liv flätas samman genom det vi gör i denna stund.


#Blogg100 - Dag 6

Varför lever jag?

Om man vet varför man lever, klarar man att uthärda lidande och smärta mycket bättre än om man inte kan se en mening med sitt liv.

Ungefär så skriver Patricia Tudor-Sandahl i en bok som jag läser ur på kvällarna innan jag somnar.

Själv lever jag för att utvecklas som människa.

Att ha med mig den vissheten gör mig nyfiken på livet. Får mig att klara motgångar och kriser och gropar som jag trillar ner i ibland. Därför att precis allt som jag upplever som människa får mig att utvecklas på något sätt, medvetet eller omedvetet, tror jag.

Det smärtsamma lika väl som det ljuvliga.


#Blogg100 - Dag 5

Vår på Västra Torget i Jönköping

 

Pärlyhyacinter, påskliljor i buntar eller tete-à-tete i krukor, blommande penséer i mängder av färger i flerpack eller färdigplanterade i korgar.

När jag besökte Västra Torget igår förmiddag var det ingen tvekan om att våren hittat dit redan den första mars i år.

Jag fick en härlig pratstund med en glad knalle som sålde rökt fisk och kroppkakor från Öland. Han talade så kärleksfullt om kroppkakorna han sålde och om hans eget favoritsätt att tillaga dem på; att skära dem i skivor, steka dem och sedan hälla över gräddmjölk och äta dem med lingon.

Jag smittades av hans entusiasm över kroppkakorna och köpte med mig fyra stycken hem.

Det blir andra gången i mitt liv idag som jag äter kroppkakor. Senast jag åt det var för kanske femton år sedan. På Öland.

Mina tankar gick flera gånger till mamma när jag vandrade på Västra Torget. Det är märkligt hur nuet kan blanda sig med minnen från förr. Det jag ser med mina ögon i det jag tror är ett nu. Och det jag ser i bilder i min hjärna som sägs vara ett då, något som varit.

Hur kan man säkert veta vad som är nu och vad som är då?

Ibland känns det som att mamma går intill mig fortfarande där på Västra Torget. Vi skrattar tillsammans. Tittar och känner på kläderna, håller dem mot varandra därför att vi är tillräckligt lika i längd och kroppsstorlek och färger för att vi ska kunna använda oss av varandras kroppar som speglar när vi provar kläder. Passar blusen mig kommer den att passa mamma. Och tvärtom.

Ibland hittar vi en tröja, ett fynd. Vi är båda två lika ivriga och glada just då. Vi diskuterar gardiner, kryddor, liv och död och människor, delar våra känslor, glädjor och bekymmer. Tröstar, stöttar och peppar.

Irriterar oss på varandra och smågrälar om vi verkligen har gått i just den raden av torgstånd redan eller inte. Skrattar när vi upptäcker att jo, det har vi redan gjort.

Fikar tillsammans i Pingstkyrkan efteråt. Vilar våra trötta ben. Babblar om allt mellan himmel och jord.

Den av oss som är minst trött bär den andres potatis, morötter och kassar med fynd hem till mammas lägenhet där jag parkerat min bil utanför.

Jag inser alltmer att jag förlorat min allra bästa vän någonsin i den här världen.

Mamma, vad jag saknar dig.

Tack för allt du gav mig.

Tack för att du fanns där för mig i sorg och glädje.


#Blogg100 - Dag 3

Gäst med G på Kafé K - Anna-Karin Mattsson, "Svek"

Idag har jag äran att få vara gästskribent hos Kafè K, Gäst med G. Jag har skrivit en text som heter "Svek". 

Att bli sviken tror jag att de flesta av oss människor upplever någon gång i sitt liv, ibland flera. Det intressanta är vad som händer med en människa efter att ha blivit sviken.

Kika gärna in och läs också andra gästskribenters texter hos Kafé K. Bland andra Cecilia Frode, Henry Bronett och Pebbles Karlsson Ambrose har varit gästskribenter där. Mycket läsvärt kan jag lova!

Ett särskilt varmt tack till Mats Klasson som frågade mig om jag ville skriva en text till Kafé K.

Varmt välkommen att läsa!


Från hjärtat/
Anna-Karin 


#Blogg100 - Dag 2

#Blogg100, 2014 - Länge leve bloggandet!

Idag den 1 mars 2014 startar #Blogg100 för oss bloggare. Blogg100 är en utmaning till sig själv att blogga 100 dagar. Det spelar ingen roll om det är ett kort eller långt inlägg. Huvudsaken är att där finns något nytt varje dag i bloggen.

Tanken är att genom att blogga något varje dag, dyker det där riktigt bra blogginlägget upp hux flux, det där som får mitt hjärta som bloggare att klappa lite extra när jag skrivit klart det. Och förhoppningsvis också någon annans hjärta; du som är läsare i min blogg.

Fredrik Wass är den person och bloggare som drog igång Blogg100 för tre år sedan. Jag var med för första gången förra året och tycker det är härligt att kunna vara med i år igen med min blogg Maskroskvinnan.

Förra året deltog 600 bloggare i Blogg100. Tillsammans skrev vi över 16.000 blogginlägg och 19.000 tweets med #Blogg100. Utmaningen avslutades med ett event i Stockholm där man fick möjlighet att träffa både andra bloggare och lyssna till föredrag om bloggandet.
 
Så här skriver Fredrik Wass om Blogg100:

"Att blogga handlar om att investera tid i en egen plattform och inte någon annans mötesplats. Det handlar ibland om kunskapsdelning och ibland om att bygga relationer med andra. Det finns också en möjlighet att reflektera över den yttrandefrihet som människor före oss kämpat sig till och vetskapen om att vi alla kan tala fritt i ett öppet och demokratiskt samhälle. Och sen är det kul också."

Länge leve bloggen, bloggandet och yttrandefriheten!

#Blogg100 finns också på Facebook och på Twitter.

HÄR hittar du en lista över de nästan 500 deltagarna i Blogg100 i år. Antalet deltagare kan öka. Det går fortfarande att anmäla sig till utmaningen. 


#Blogg100 - Dag 1

Soluppgång och solnedgång

Tänk att en soluppgång i februari kan vara lika rosaskimrande vacker som en solnedgång mitt i sommaren.

Och en solnedgång i februari lika vacker som en soluppgång mitt i sommaren.

Så har det varit hos mig på höjderna kring Vättern idag.

Ljuset bländar mig.

Jag älskar skymningen.

Och gryningen. 

Ett ljus som är mjukare för själen än det under dagen.

Flyg!

Känner du dig
vingklippt?

Flyg!


(Anna-Karin)

Pusslet livet

Har du känt hur alla eller många av pusselbitarna i livet ibland kastas runt huller buller? Så många pussel som jag lagt i mitt liv, pusslat ihop resterna från något som varit. Till något nytt.

Där är jag idag i mitt liv igen. Det pussel jag lagt under många år har fått längre mellan pusselbitarna än det var förut. En del är borta helt. Andra är längre bort än förut. Det som var är över. Gårdagen är förbi.

Jag tar en pusselbit i taget och pusslar ihop den med en annan.

Pusslar ihop mitt liv igen.

Bit för bit.

Nu pusslar jag nytt.

Vårkänslor

Jag hörde hundratals gäss när jag gick ut i trädgården med Mimmi idag. Snöflingor hade lagt sig för att vila på trädens grenar. Fast inte ens det kunde hindra känslan av vår som kom med gässens rop.

I gräsmattan hittade jag en blommande tusensköna. Tusenskönan som aldrig blommade över denna vintern. Tänk att aldrig vissna.

Idag ska jag äta soppa. Grönsakerna luktar gott och är så vackra att jag känner att jag blir glad bara av att titta på dem.

I köksfönstret har jag två pelargonsticklingar som trängs med de gamla omplanterade pelargonerna.

Därute kraxar skatorna och letar grenar. Bobygge på gång. Skatkärlek.

Vårkänslor i mig!