Trädgårdsarbeta med förnuft och känsla

 

Och så sköljde våren över oss. De 25 graderna i uterummet gjorde mig orkeslös. Samtidigt sken solen där utanför och himlen var så oskyldigt blå som bara en himmel den allra första riktiga vårdagen kan bli. Rabatterna var fulla med bruna höstlöv. Ogräset ropade till mig: "Ryck upp mig, ryck upp mig!".

Jag halvlåg i vilstolen och kände inte den minsta lust att rensa i rabatter. Hade det varit för femton år sedan hade jag redan legat där ute på marken och nästan rensat klart i trädgården. Fast nu är det femton år senare. Så mycket har hänt. Att ha en nacke som krånglar gör att jag får öva mig i att vara förnuftig i bland annat trädgårdsarbete. Det är inte det lättaste för mig. Jag är en sån som helst går på hjärtats lust och längtan.

Egentligen är jag fortfarande den där människan som älskar att rota i jorden. Att se livet som växer upp och grönskar under de gamla höstlöven. Som vill städa i trädgården. Plantera och gräva. Plantera och skapa. Fast min kropp vill det inte längre. Jag får vänta in den. Lyssna till den på ett helt annat sätt än jag behövde göra förut.

Plötsligt, helt oväntat, tog i alla fall längtan över tanken på hur himla ont jag skulle få efteråt när jag rensat i rabatterna. Jag tänkte: "Ett enda litet ställe kan jag fixa ju. Börja med något litet är klokt. En liten stund varje dag så är det rätt som det är blommor och grönt överallt. Om jag bara kommer ihåg pauserna."

Så, slut med funderingarna. Jag kastade mig ut i trädgården. Hittade en lövräfsa bakom garaget. Räfsade bort de bruna höstlöven och såg att där spirade under dem. Daggkåpan. Suckulenterna. Lavendeln. Alltsammans har redan börjat växa.

Jag hämtade den lilla skottkärran vid komposten och där hamnade allt som jag rensat bort.

Är det värt smärtan jag har idag i rygg och nacke att ha en trädgård?

Jag vet inte säkert längre. Jag funderar över det.

Fast om en månad eller så. När jag sitter därute i trädgården intill den lila syrenbusken, lyssnar på den svartvita flugsnapparen och dricker mitt kaffe, anar jag att inte vill byta bort min lilla trädgård med den vackra stora skogslönnen mot något som helst annat i hela världen.

Idag ska jag läsa om trädgårdsergonomi på nätet.

Och åka till stan och titta på stora krukor att plantera sommarblommor i.

Jag har ju en trädgård. En stycke bit på jorden att ta hand om.

Fortfarande.

Morgondagen vet jag inget om.

Sandlåderabatten i mars.

Sandlåderabatten i juni.

#Blogg100 - Dag 30

Levnadskonstnären i mig

 

Jag tror att det bor en levnadskonstnär djupt inne i mig. När jag läser om begreppet levnadskonstnär känner jag att jag får aha-upplevelser och igenkänning.

Katten sägs vara en symbol för levnadskonst och livsnjutning. De tar det lugnt, njuter av tillvaron och är meditativa varelser. Katten står också för den individuella friheten. Strövar omkring fritt, är självständig och trivs för det mesta med att vara ensam.

En levnadskonstnär övar sig i inre styrketräning och att forma sitt eget liv. En människa som tar väl vara på livets möjligheter och som kan skapa livsglädje också när man är i utmanande livssituationer. Som medvetet fokuserar på skönhet och njutning också i livets stormar.

Att njuta av livet och att vara en levnadskonstnär; hur passar det in i dagens samhällsanda? Där det mesta handlar om att göra och arbeta och i hur mycket man producerar och hur effektiv man är.

De bästa stunderna i livet är de stunder när man bara är, tycker jag. När jag sitter på ett café och studerar människorna. När jag betraktar det som sker inuti mig själv utan att döma eller agera på det. När jag bara är med människor som jag älskar att vara tillsammans med. Kravlösa, enkla, respektfulla, kärleksfulla möten.

Jag har så mycket kvar än att lära mig om konsten att leva. Vilken livslång uppgift i mitt liv. Vilken mening det ger att leva just mitt liv.

"Jag är en levnadskonstnär - mitt konstverk är mitt liv. ~ D.T. Suzuki."

Jag avslutar dagens blogginlägg med en mycket vacker och vis text av författaren Paulo Coehlo ur boken "Like The Flowing River":

"Behålla lugnet. Alla som förstår livets mening vet att saker varken har en början eller ett slut, och att det därför inte finns någon orsak till oro. Kämpa för det du tror på utan att försöka bevisa något för någon; bibehåll samma tysta lugn som den som har haft modet att välja sitt eget öde.

Det här gäller i både kärlek och krig.

Tillåt ditt hjärta att vara närvarande. Alla som litar till sin förförelsekraft, till sin förmåga att säga rätt sak i rätt tid, till det korrekta användandet av kroppen blir döv för ”hjärtats röst”. Den kan endast höras då vi är i fullkomlig harmoni med världen omkring oss, och aldrig då vi bedömer oss själva som varande universums centrum.

Det här gäller i både kärlek och krig.

Lära sig att vara den andra personen. Vi är så fokuserade på det vi bedömer som den bästa attityden att vi glömmer något mycket viktigt: för att uppnå vårt syfte behöver vi andra människor. Det är därför nödvändigt, inte bara att observera världen, utan att föreställa oss själva i andra människors situation, och lära oss att följa deras tankar.

Det här gäller i både kärlek och krig.

Finna den rätta läromästaren. Vår stig kommer alltid att korsa andra människors stigar. Människor som, av kärlek eller stolthet, vill lära oss något. Hur kan vi särskilja vännen från manipuleraren? Svaret är enkelt: den sanna läraren är inte den som visar oss den ideala stigen, utan den som visar oss de många sätt som finns för att nå vägen vi måste färdas för att finna vårt öde. Då vi har funnit den vägen kan läraren inte längre hjälpa oss, för vägens utmaningar är unika.

Det här gäller varken i kärlek eller krig, men om vi inte förstår det kommer vi aldrig att komma någonstans.

Fly från hoten. Vi tror ofta att den ideala attityden är att ge upp vårt liv för en dröm. Inget kunde vara längre från sanningen. För att uppnå en dröm, behöver vi bevara vårt liv, och vi måste därför veta hur vi undviker de saker som hotar oss. Ju mera vi planerar våra steg, desto större är risken att vi går fel, därför att vi missar att ta i beaktande fyra saker: andra människor, livets lärdomar, passion och lugn. Ju mera vi känner att vi har kontroll på saker, desto längre är vi ifrån att kontrollera någonting. Ett hot ger ingen varning, och en kvick reaktion kan inte planeras som en söndagspromenad.

Om du vill vara i harmoni med din kärlek eller med din kamp lär dig därför att reagera snabbt. Låt inte din förmodade upplevelse av livet förvandla dig till en maskin. Använd upplevelsen till att alltid lyssna till ”hjärtats röst”. Även om du inte instämmer i vad rösten säger, respektera den och följ dess råd: den vet när det är tid att agera och när det är tid att undvika aktion.

Det här gäller i både kärlek och krig."

#Blogg100 - Dag 29

Långpromenader för kropp och själ

Buketten på bilden plockade jag i slutet av april förra året.

Jag promenerar året om. Dagligen om inte jag har feber, fast jag har väldigt sällan feber. Min lilla hund Mimmi är med mig på många promenader sedan jag köpte henne för 2 1/2 år sedan.

Den här årstiden tycker jag är bland de bästa tiderna att promenera. Nu ökar jag längden och tiden som jag är ute. Jag blir piggare och lugnare. Smärtan jag lever med minskar i styrka. Både kropp och själ mår bra av att röra på sig ute i friska luften.

Det är så härligt med all fågelsången ute nu. Att se hur knopparna på häckar längs med vägen där jag går, växer sig större för varje gång jag går förbi dem. Kanske hitta en liten tussilago längs med vägkanten. Se gässen eller svanarna flyga förbi ovanför mitt huvud.

Att få ta emot våren vandrande till fots, det är för mig att känna mig levande och att känna att jag ingår i ett sammanhang så mycket större än jag nog aldrig kommer att förstå det.

Jag behöver inte förstå allt som människa.

Det är stort nog att få uppleva.



#Blogg100 - Dag 28

Ur Newsmill: "Moderat riksdagsledamot påstår att det inte finns fattiga i Sverige"

Newsmill finns tyvärr inte längre på Internet. Det tycker jag är synd särskilt ett valår som i år. Innan Newsmill försvann fick jag sex artiklar publicerade där. Det är jag mycket stolt över. Jag är stolt över det jag skrivit. 

Jag vill gärna att texterna ska kunna läsas av människor. Särskilt ett år som i år. Därför har jag bestämt mig för att lägga in mina texter här i min blogg så att de finns synliga för dem som vill läsa det jag skrivit.

Här är den andra artikeln som jag fick publicerad hos Newsmill. Den handlar om fattigdomen i Sverige som tyvärr ökat under tiden med Alliansen. Framförallt har klyftorna mellan människor ökat i Sverige de senaste åtta åren. De fattigaste har blivit fler och fattigare på bekostnad av att de mest rika fått ännu mer.


Långtidssjukskriven: Moderat riksdagsledamot påstår att det inte finns fattiga i Sverige 

"Det finns inga fattiga människor i Sverige, tycker jag", säger Isabella Jernbeck, riksdagsledamot (M). Hon är på ett studiebesök hos RFHL, riksförbundet för hjälp åt narkotika- och läkemedelsberoende när hon uttalar orden: "Fattigdom förknippar jag med Afrika". 

Så bra då, eftersom hon förknippar fattigdom med Afrika, att hon är på studiebesök i fattigdomen i Sverige, tänker jag när jag läser. Frågan är om hon, trots studiebesöket, någonsin vill öppna sina ögon och se fattigdomen i Sverige. De allt mer ökade klyftorna i vårt samhälle. Människorna i utanförskap. Vill hon se de fattiga barnen?

Vill Isabella Jernbeck (M), och de andra Nymoderaterna, se de ensamstående, utförsäkrade småbarnsmammorna som söker sig till diakoner i kyrkan för att hämta en matkasse? Vill hon se barnen till missbrukarna? Vill hon se barnen till de ensamstående småbarnsmammorna som hämtar matkasse i kyrkan? Barnen som retas av kamraterna för att familjen de lever i inte har råd att åka på semester som de andra barnen. Barnen som retas av kamraterna för att familjen inte har råd att köpa platt-tv utan fortfarande har en tjock-TV om ens en TV överhuvudtaget. Barnen som skolan får hjälpa att ha råd att följa med på klassens gemensamma skidresa. Vill hon, och de andra Nymoderaterna, se barnen som går med en klump i magen hela dagarna för att de känner hur oroliga mamma och pappa är för sin ekonomi, för hur de ska få mat på bordet? Vill hon se barnen som vräker i sig av skollunchen för att det är den enda mat de kan äta sig mätta på varje dag?

Vill hon, och de andra Nymoderaterna, se de hemlösa människorna som blir allt fler här i staden där jag bor? Där de vanliga bostadsbolagen sällan längre öppnar sina dörrar för hemlösa människor, utan låter ideella verksamheter ta det ansvaret. Vill Isabella Jernbeck och de andra Nymoderaterna se missbrukarna som man bygger baracker till i utkanterna av staden, för att de ska få tak över huvudet? Vill hon se det ökande antalet människor i utanförskap i Sverige idag på grund av sjukdom, arbetslöshet, missbruk och nu också utförsäkring?

Jag citerar Aftonbladet 2011-11-02: "Nya siffror från SCB visar att andelen hushåll med låg ekonomisk standard nu är uppe i 14,8 procent, från 8,4 procent 1999. En av de grupper som har det värst är ensamstående mammor."

Vad är då fattigdom? "I den politiska debatten i rikare länder är definitionen av fattigdom oftast bredare och omfattar de hushåll vars inkomst inte tillåter större sparande, och inte har särskilt mycket pengar till TV-innehav, tandvård och liknande, utan måste ansöka om försörjningsstöd för sådant. I till exempel Sverige, talar man, i de fall ordet används, ofta om de som får socialbidrag som "fattiga". (Wikipedia).

Kanske är Nya moderaterna på väg att försöka förändra fattigdomsbegreppet, tänker jag. Kanske vill de att fattigdom i Sverige ska vara densamma som fattigdom i Afrika? Att vissa människor i samhället helt enkelt får svälta ihjäl. "Skyll-dig-själv"-mentaliteten. Att vissa människor får lämna sina utsvultna barn i dikena för de har inte råd att begrava dem. Att vissa människor i samhället får bygga sina egna hem av pappkartonger. För att andra grupper i samhället ska få det allt bättre. De som har haft turen att ha sin hälsa i behåll, att sedan generationer vara vana vid överfulla kylskåp och julbord, semesterresor till exotiska resmål som till exempel Afrika och stora förmögenheter och sparkapital.

Jag citerar igen från Aftonbladet och mötet på RFHL:

"Har du prövat på hur det är att leva på socialbidrag under lång tid? Har du prövat på att gå runt på 5-6000 kronor i månaden, frågar jag (Per Sternbeck, RFHL, författarens anmärkning).

"Ja, men herregud, säger Isabella Jernbeck, på de inkomstnivåerna är det ju ingen som ligger under någon längre tid".

Isabella Jernbeck verkar behöva fler studiebesök i verkligheten, tänker jag när jag läser. Jag själv som långtidssjukskriven har haft 6.000 kronor netto att leva på under drygt tio års tid nu. Som utförsäkrad har jag just nu noll kronor i inkomst.

Jo, Isabella Jernbeck. Jag anser att fattigdomen finns också i Sverige. Barnfattigdomen finns den också, tyvärr. Det är bra att du gör studiebesök i fattigdomen. Den verklighet som allt fler människor i Sverige lever i idag. Men det räcker inte. Det handlar framförallt om att våga se att den finns för att kunna göra något åt den. Och framförallt om viljan att göra något åt den.

Vill du det?

Anna-Karin Mattsson 

 

(Artikel ur Newsmill, publicerad: 2011-11-03 13:11, uppdaterad: 2011-11-03 13:11)


Se även: "A-kassan är nu på samma nivå som försörjningsstödet" (DN, Debatt, 2014-04-07)

#Blogg100 - Dag 27 

 

Våfflor från en tid som flytt

Våfflan på bilden åt jag i somras på mysiga Stalpet i Aneby.

Idag är det våffeldagen. Det räcker att jag hör ordet våffla för att jag ska minnas när mina ungar var nyfödda. Det kom vänner och släktingar och gratulerade oss.

Vi bjöd på våfflor. Den nyblivna pappan stod glad med rosiga kinder i köket. Hällde våffelsmet i järnet. Småsprang glatt in till gästerna med stora högar nygräddade våfflor travade på fat. Och sedan i full fart tillbaka till våffeljärnet igen.

På bordet stod kristallskålen full med vispad grädde och intill den lilla skålen med jordgubbssylt. Från kopparna på bordet steg doften av nybryggt kaffe.

Jag satt med ett mirakel i min famn; en liten bebis, ett litet nytt liv cirka två veckor gammalt räknat från när navelsträngen klippts av mellan henne och mig. Det var blott sekundrar jag släppte blicken från den lilla jag höll i min famn. Jag ville lära känna varje millimeter av henne, varje hårstrå på hennes huvud. Jag drunknade i hennes ögons djup.

Sällan var jag så lycklig som just då. Aldrig förut hade jag upplevt något så stort, så omtumlande, så mäktigt i mitt liv. Jag var mamma.

Hela huset andades frid sedan den lilla kommit dit. Hennes lugna andetag, hennes bebisdoft. Allt var frid. En känsla av helighet som ett skyddande hölje runt omkring henne.

Våffeldoften höll i sig en tid i huset. Vänner kom och vänner gick.

Samma sak upprepade sig när nästa dotter föddes.

Lyckan. Glädjen. Uppvaktningarna. Våffeldoften. Friden.

Sedan dess har våfflor en alldeles särskild betydelse för mig.

Som madeleine-kakan för Proust.



 #Blogg100 - Dag 26

Anti-stress: Meditation

Det var en riktig aha-upplevelse för mig att upptäcka meditationens kraft. Jag vet inte om jag någonsin i vuxen ålder förut känt den avspänning och det tillstånd jag hamnade i när jag mediterade.

Det var inte första gången jag mediterade jag hamnade där. Det tog lite tid för mig att hitta dit. Man får ha med sig tålamod och vara öppen för det som sker när man mediterar. Bara låta det ske.

Själv så ville jag att meditera skulle vara något enkelt, något som jag skulle orka med också dagar som jag kände mig helt orkeslös.

När jag mediterar sitter jag i en skön fåtölj med rak rygg. Fötterna vilar på golvet. Jag vilar händerna i knät. Jag blundar. Sedan har jag ett ord, t ex "LUGN", som jag bokstaverar för mig själv om och om och om igen. Just detta repetitiva gör att hjärnan efter ett tag går över till det läkande lugn- och ro-stadiet. Ibland byter jag ut ordet som jag mediterar över.

Ofta i början av en meditation känner jag ett virrvarr av tankar som far omkring. Efter ett tag brukar det lugna ner sig. Tankarna tystnar. Jag bara är. Det är en underbar känsla när jag hamnar i det tillståndet. En källa att hämta kraft ur för mig när helst jag vill.

Det sägs att om man mediterar en stund varje dag förändrar man hjärnans struktur på åtta veckor. Det handlar inte om långa stunder. Det kan räcka med 10 minuter per dag eller mindre. Huvudsaken att man gör det regelbundet. Man behöver också fortsätta att meditera för att behålla effekten. Göra det till en del av sitt liv, precis som att man ska sova och äta för att leva.

Det har hänt många gånger under en meditation att jag fått nya insikter och idéer som jag inte tror skulle nått fram till mig annars. Meditation främjar kreativiteten. Många är medvetna om det idag, oavsett hälsa, livssituation och ålder. Vi är många som mediterar.

Jag tror att vi får en bättre värld ju fler människor som mediterar.

Fredligare relationer. Större förståelse för varandra. Mer glädje. Mer lugn och ro. Mer kärlek i världen.

Meditationen är ett sätt att nå till svaren djupt inifrån mig själv, min själ. Att samtala med mitt hjärtas längtan och drömmar.

Tänk att något så enkelt kan ge så mycket till mig som människa, visst är det fantastiskt!

I det här klippet berättar Åsa Nilsonne om hur meditationen påverkar hjärnan och om att meditation kan reparera en utbränd hjärna. 



#Blogg100 - Dag 25

Bloggens betydelse för mig

I morse skrev jag en lista över viktiga händelser i mitt liv de senaste fem åren. Med det jag fått lära mig om negativ stress i bagaget, såg jag så tydligt hur ansträngande och samtidigt utvecklande de här åren har varit.

Det har varit alltför många punkter på mitt konto "negativ stress" och alltför få punkter på mitt konto "positiv stress och återhämtning". Som tur är har jag haft några redskap för att motverka den negativa stressen. Meditationen är kanske den viktigaste.

Bloggandet har också betytt mycket för mig den här tiden, inser jag. Här har jag satt ord på många känslor och tankar och genom det fått nya insikter om mig själv och livet. Att blogga har också varit avkoppling för mig. En oas, en trygg hamn att segla in i när allt stormar runt omkring.

En del av det som hänt mig har jag skrivit om här i min blogg. Fast långt ifrån allt. Känslorna jag känt de här fem åren har ändå satt sina avtryck i mitt bloggande.

Med min lista jag skrev i morse framför ögonen, så förstår jag tydligt varför hela min kropp och själ nu skriker till mig:

"Jag vill vila, vila, vila... Och skratta och ha roligt."

Ja, min själ och min kropp. Jag ska försöka ge dig det du önskar så mycket jag någonsin kan.

För det är du verkligen värd efter allt du varit med om.

Stor kram till mig själv idag och alla andra dagar också.

Tänk att jag överlevt alltsammans!

Jag är stark.




#Blogg100 - Dag 24

Vissna för att sedan blomma

Snödropparna blommar, påskliljorna är på gång och jag ser förvånad att rosenspirean på framsidan av huset redan har små, små blad.

Har jag någonsin upplevt en så här tidig vår förut i mitt liv? Jag minns inte.

Jag minns en vår för några år sedan när det blev 23 plusgrader i april. Vi hade ett litet körsbärsträd som var två år. Vintern hade varit kall och det var tjäle i jorden. Den häftiga värmen det året ströp vårt lilla körsbärsträd. Det satte fart att slå ut. Fast tjälen i jorden gjorde att det inte fick det vatten det behövde. Det dog.

Det är som med oss människor. Något i livet kan få oss att börja växa och blomma. Vi hoppas, vi tror, vi litar till. Vi vänder ansiktet mot solen och ler. Äntligen! Nu är det dags. Nu är det vår tur att blomma!

Och just när det känns som att det som knoppats inom oss ska spricka ut, dyker det upp något annat som gör att det inte blir så.

Kanske är vi inte redo för det nya än. Kanske är det våra egna rädslor som stryper oss. Kanske Jante. Kanske en händelse utanför vår kontroll som vi inte kunde ana skulle hända just då. Ett trauma.

Lilla körsbärsträd, vad jag led med dig den där gången du lurades av våren, solen och värmen och sedan ströps så hänsynslöst av tjälen i jorden.

Sedan planterade jag ett nytt körsbärsträd. Det har vuxit sig stort i min trädgård nu.

Leva för att en dag dö.

Vissna för att sedan blomma.

Riva upp för att plantera nytt.

Tappa hoppet för att tända det igen.



 #Blogg100 - Dag 23

Denna dagen

Jag är förkyld. Regnet har smyckat fönsterrutan med glittriga droppar. Det är mulet och blåsigt. Inte ens min lilla dvärgpudel Mimmi vill gå ut idag. Fast hon måste ut en stund i alla fall.

Mimmi är så långhårig nu. Hennes päls är härlig att borsta. Ibland trillar hennes långa hår på huvudet ner och hon får mittbena. Det ser roligt ut. Jag får försöka låta bli att skratta när jag ser henne så. Det är tre veckor kvar tills hon ska klippas kort. Tills jag kommer att se den lilla kroppen som är där under hennes stora päls.

Jag hörde på vädret igår att det är värme på gång. 10-15 plusgrader. Längtar efter att köpa penséer. Jag behöver nya stora krukor att plantera dem i. Korgen jag haft på framsidan har gjort sitt.

I mitt stora fönster blommar novemberkaktusen som min mamma köpte en gång. Den har en så ovanlig färg, champagnefärgad. Jag har aldrig förut eller senare sett en novemberkaktus i just den färgen. Det känns lite speciellt att den slog ut sin första knopp på min mammas dödsdag. Ett tecken? En hälsning? Vem kan säkert veta. Allt jag kan göra är att tro.

Idag ska jag ta det lugnt. Vattna blommorna. Lyssna på musik. Läsa. Ta hand om mig. Vara i stillhet.

Göra något vackert av denna dagen som jag fått.


#Blogg100 - Dag 22

Våga gå utanför ramarna

Hudkrämen på apoteket var inte markerad med det erbjudande jag sett i broschyren jag fått med direktreklamen i veckan. Jag tog med mig förpackningen och gick fram till kassan.

"Är det rabatt på den här hudkrämen", frågade jag. "Jag läste det i broschyren från er."

"Nej, tyvärr", svarade kassörskan. "Det erbjudandet gick ut igår."

"Okey", svarade jag och började vända mig om.

Kanske såg kassörskan min besvikelse.

"Vänta", sa hon.

Jag vände mig tillbaka mot henne igen.

"Vänta, jag kan fixa det åt dig", sa hon. "Kom till mig i kassan när du handlat klart så ska jag fixa så att du får rabatten i alla fall."

Hon blinkade mot mig och log.

Jag log tillbaka. Hämtade två förpackningar i hyllan. En dagkräm och en nattkräm.

Fick rabatten som var på 30 % vilket i det här fallet betydde mer än hundra kronor mindre att betala för mig än utan rabatten.

Fast det som gjorde mig mest varm i hjärtat var inte pengarna jag tjänat på rabatten. Utan att jag hade mött en människa som vågade gå utanför ramen. Som kunde fixa till den där rabatten trots att vi idag har så många system som styr och ställer över människan själv. Att där var en människa som inte såg den direkta lönsamheten som det viktigaste just då. Utan att jag blev nöjd i stället för besviken.

Efteråt ledde det som hänt mig vidare i tanken till den där dagen som jag önskar att jag aldrig behövt uppleva i mitt liv. Den där dagen när ambulansmännen vägrade ta med min mamma till sjukhuset. Trots att de konstaterade att hon var oförmögen att ta hand om sig själv, att hon var döende, uttorkad och djupt deprimerad. Därför att mamma i sin vilsenhet och utmattning just då sa nej till att de fick ta med henne till sjukhuset.

"Tyvärr. Jag har mött massor av sådana här fall", sa ambulansmannen vänd till mig där jag satt i soffan i det rum där min mamma låg med ansiktet mot den motsatta väggen i sin säng. Hopkrupen, så liten, tunn och trött som bara en döende, svårt sjuk, gammal människa kan vara.

"Hon kan inte ta hand om sig själv", fortsatte han. "Men hon säger nej till att vi tar med henne till sjukhuset, så tyvärr kan jag inte ta med henne."

Hade inte jag den gången protesterat så kraftigt som jag gjorde, vet jag inte hur det hade blivit för min mamma. Vilket lidande hon skulle ha mött i det lidande hon redan led.

Och jag undrar ibland hur det hade varit för alla de där andra likadana fallen som ambulansmannen sa att han hade mött. Hade han lämnat dem ensamma i sina hem i det tillståndet? Därför att de var så förvirrade att de sa nej till att han skulle ta med dem?

Vad är det som gör att en människa vågar gå emot svarta bokstäver på ett vitt papper för att i stället lyssna på sitt hjärta?

Eller att en människa inte vågar göra det?

Jag tror inte att ambulansmannen var ond och kassörskan på apoteket god.

Jag tror att det handlar om att välja feghet eller att välja mod.

Det behövs modiga människor i världen.

Människor som ifrågasätter regler och som ibland också vågar gå emot dem i handling.

Som vågar lyssna till och följa sina hjärtan.



#Blogg100 - Dag 21