Frankrike dag 3: Trouville, Deauville och Honfleur

Det fanns oändliga mängder vackra hus längs med stranden i Trouville.

 

Den här dagen gick vi mot strömmen. Ja, inte strömmen i vattnet utan mot det de allra flesta av de andra bussresenärerna gjorde; åkte till Normandiekusten för att höra om Dagen D och landstigningen som är särskilt aktuell just i år.

Jag kände inte alls för att höra om krig och gå på krigskyrkogårdar på min semester i år. Däremot kan jag tänka mig att åka på en semester längre fram för att höra om landstigningen och dagen D. De som var med på utflykten dit hade fått läsa och höra mycket intressanta saker, fast också känt starka tunga känslor kring allt som skedde där.

Själv så levde jag à la Monet; jag valde ljuset och glädjen den här dagen. Solen sken och vattnet låg stilla som en spegel.

Oboj! Vilket vackert väder!

Vi började med att promenera på strandpromenaden i Trouville i riktning mot Le Havre. Där, liksom i Deauville, fanns som en bred gata av härligt mjuka och promenadvänliga bräder att gå på. Det ena huset mer vackert än det andra kantade vägen där vi gick.

Nu för tiden innehåller de här stora husen för det allra mesta semesterlägenheter som ägs av flera personer. Fast en gång i tiden ägdes de av enskilda familjer.

Undrar vilka människor som bott här genom åren?

Rikt dekorerade hus som inspirerar och sätter igång kreativiteten.

Små smala gränder kantade av gamla hus i normandisk stil.

Ett av mina favorithus längs med stranden.

Vackra stämningsskapande och mustiga färger.

 

Nästan allra längst bort åt Le Havre till låg hotellet "Les Roches Noires" där till exempel författaren Marcel Proust vistades flera gånger. Han ska ha skrivit en del av sitt mästerverk "På spaning efter den tid som flytt" där. En romansvit i flera delar som jag har i min bokhylla på svenska och som jag redan som 21-åring drömde om att läsa på franska. Hmm... vissa drömmar kan ta tid innan man förverkligar dem. Den drömmen har jag kvar att förverkliga.

Hotellet Les Roches Noires i Trouville.

Den kände författaren Marcel Proust tillbringade perioder på Les Roches Noires.

Marcel Proust har skrivit om hotellet Les Roches Noires i ett brev kan man läsa här på skylten.

Vykortet som Marcel Proust en gång i tiden skickade från Les Roches Noires.

Marcel Proust var mycket sjuk redan som barn. Det var anledningen till att han började skriva böcker och blev författare. "På spaning efter den tid som flytt" är den berättelse där han berättar om Madeleine-kakan, om hur han när han äter en Madeleine-kaka får fram minnen från när han är liten och lycklig. Marcel Prousts beskrivning av den här upplevelsen har skapat uttrycket "Madeleine-kaka". Det vill säga att när man vill förmedla att en smak eller doft framkallar starka kanske glömda minnen inifrån en själv, räcker det att man säger att "det här är min Madeleine-kaka", så förstår människor hur man menar.

Marcel Proust var bara 41 år när han dog. Han hade judiskt påbrå. Det ledde till att hans arbeten brändes på bokbål i Nazityskland i universitetsstäderna 1933. 

När jag skriver om det nu påminns jag om att reseledaren under vår busstur nämnde många kända fransmän med olika ursprung. Judar, italienare, spanjorer, österrikare, ryssar med mera med mera. Man kan ju fundera över vilka som är egentliga fransmän eller vilken nationalitet man nu än väljer i tider som dessa när man gärna vill köra bort vissa grupper av människor ur olika länder, till exempel Frankrike.

Var Marcel Proust fransman eller var han det inte? Spelar det någon roll? Han levde sitt liv i Frankrike. Hans livsverk och hans författarskap är något som Frankrike idag är mycket stolta över och en del av Frankrikes och världens stora kulturarv.

"På spaning efter den tid som flytt" är en romansvit i sju delar på närmare tretusen sidor. Förutom att boken skildrar Frankrikes societetsliv från den tiden och alla förändringar som skedde, analyserar Proust också sitt eget själsliv i romansviten.

Stora delar av sitt liv levde Marcel Proust isolerad på grund av sin svaga hälsa. Han hade mycket svår astma och var nära att dö flera gånger. Läs gärna om hans liv i Wikipedia till exempel.

Jag undrar om mästerverket "På spaning efter den tid som flytt" kommit till om Marcel Proust varit frisk och stark. Eller om där funnits bra astmamediciner på den tiden. Vad tror du? Hur som helst skapade han en mening med sitt liv genom att skriva. Trots sin ohälsa.

Den kända författarinnan Marguerite Duras vistades också under flera perioder på samma hotell som Marcel Proust fast under senare år. Hon anses som en av de stora författarna under andra hälften av 1900-talet.

Trappan strax intill hotellet har fått namn efter författarinnan Marguerite Duras.

Så märkligt var det, att när jag efter Frankrike-resan hamnade vid ett bokbord i Varberg där man sålde böcker för 60:-/kg, låg där ett exemplar av Marguerite Duras mest kända bok "Älskaren". Konstigt är det ibland i livet. Så klart köpte jag boken. Den är i ett vackert tryck och jag betalade 20 kronor för den. Knappt. Ibland känns livet som att det av någon anledning binds samman av olika trådar till en enda stor väv, för mig.

Efter att ha känt historiens och litteraturens vingslag en bra stund över oss där vid hotellet, beundrat samma utsikt som både Marcel Proust och Marguerite Duras en gång gjorde, vände vi om och gick samma vackra väg tillbaks på stranden.

Jag vilar benen och njuter av allt vackert runt omkring mig.

God egentillverkad glass i många olika smaker på stranden i Trouville.

Färgrik slush som jag aldrig smakade utan bara fotograferade.

Nedsvalkade av en fantastiskt god glass med smak av kaffe och vanilj, tog vi en liten non-stop-båt över kanalen precis utanför hotellet och vips så var vi i Deauville, de rika Parisbornas badort med märkesaffärer där det gick att handla en liten, liten handväska för 40.000 kronor om man kände för det.

Mycket vackra och välskötta gamla hus byggda i typisk normandisk stil. Korsvirke, små torn, detaljrikedom. Pittoreskt och charmigt som Trouville, bara ännu mera prydligt och välvårdat. Fast att det bara skilde en kanal mellan badorterna skilde bilmärkena och glansen på bilarna sig åt. Det syntes tydligt var de allra rikaste turisterna höll till.

Underbara milslånga brädvägar att promenera på längs med stranden.

Vi gick och vi gick och vi gick och när vi rundat ett nybyggt kvarter intill stranden kom vi fram till en oändligt lång rad av badhytter. Utanför badhytterna var där små vita snirkliga staket som delade av. Varje liten badhytt hade namn efter en känd skådespelare eller regissör. Allt från så tidiga skådespelare och regissörer som Vivian Leigh och James Dean fram till mer moderna regissörer och skådespelare som Lasse Hallström och Roger Moore.

Roger Moore och John Travolta, två av flera amerikanska filmnamn bland Deauvilles badhytter.

Vilken av alla namn skulle jag lägga handen på? Det fick bli James Deans.

Anledningen till alla hundratals namn på skådespelare/regissörer är att Deauville American Film Festival sker varje år här sedan 1975. Känns lite märkligt med en hyllning till den amerikanska filmen i Frankrike där man fortfarande dubbar alla filmer till franska förutom på tre biografer i Paris. Fast av någon anledning så finns den här festivalen i Frankrike. Har du som läser mer fakta om varför så är jag nyfiken på det och du får gärna berätta om det för mig. Kan filmfestivalen vara en sorts hyllning till Amerika eftersom så många amerikanska soldater stupade här i trakterna vid landstigningen? Jag funderar.

Att gå längs med badhytterna och läsa alla namnen gav i alla fall massor av anledning till att samtala med varandra om filmer. "Aha, där är ju hon, vilken film var det hon spelade i?." "Och titta, James Dean, tänk att han dog så ung och ända hann bli så känd som skådespelare." "Och titta där, Lasse Hallströms namn är med här, den ende svensken här verkar det som."

Det kändes som att där inte var någon ände på alla badhytter och alla namn fast till sist tog de i alla fall slut. I stället var där en badstrand full av färgglada parasoller hophållna av filtar. Vattnet var inte så varmt än, Ungefär samma värme som jag är van vid från Vättern ibland, cirka 15 grader. Högsäsongen kom igång först två veckor efter att vi var där så stranden var ganska tom förutom alla härliga parasoller i sanden.

Tänk att nedfällda solparasoller i mängd kan vara så vackra tillsammans. Som ett konstverk.

En särskild avdelning hade som små soltält med solsängar som man kunde hyra. Fast att ta kort på dem var helt gratis.

Inte lätt för uthyrarna av soltält den här dagen. Fast några veckor senare är här nog upptaget.

Nu hade vi kommit fram till restaurangerna som kantade stranden. Vi slog oss ner vid ett crêperi och åt varsin crêpe. Var kan väl vara mer lämpligt att äta crêpe än i Frankrike?

En enkel crëpe i Deauville med vatten till.

Sedan gick vi in i Deauvilles shoppingkvarter där det var fönstershopping som gällde för min del. Anledningen till det kan ni se på prislapparna här i fönstren. Hade jag varit en prinsessa hade jag förmodligen passat på att köpa mig en ny handväska. Fast nu är jag inte prinsessa utan skaffar mig så mycket mer saker för samma summa pengar som en prinsessa köper sig en handväska för i Deauville.

Nya skor kanske? Med höga klackar.

I Deauville kunde man köpa en handväska från kanske 10.000 kronor och uppåt. Själv lät jag bli.

Fönstershopping i Deauville för min del.

I sådana här små söta hus fanns märkesbutiker från kända designers.

Välvårdade gamla hus i Deauville.

Jag och blå bänkar och blå blommor har en särskild relation till varandra av någon anledning.

Den här gången gick vi över en bro för att komma tillbaka till Trouville. Då var det ebb och där det förut var högt vatten med båtar i, gick nu människor i kanten av kanalens botten och letade efter musslor och ostron.

Ebb i Trouville.

I Trouville var priserna i affärerna mer rimliga för mig. Jag köpte en liten prickig scarf med smycken på i en djuraffär till min dvärgpudel Mimmi. Det tog lite tid innan jag och den trevlige affärsinnehavaren förstod varandra. Fast med hjälp av min just då knaggliga franska, trött i huvudet som jag var, en hel del gestikulerande och en mycket nyfiken, glad och serviceminded fransman kunde han äntligen hitta det jag önskade att köpa i ett av skrymslena i affären som innehöll massor av kläder till hundar och katter och andra djurtillbehör.


Sedan vandrade vi vid fisk- och skaldjursmarknaden i Trouville. Där fanns musslor och ostron och snäckor och kräftor och krabbor och sardiner och jag vet inte allt av havets frukter som man kunde köpa där.

Äta några snäckor kanske?

Massor med skaldjur och annat ätbart från havet på fiskmarknaden i Trouville.

Det var vackert att titta på och jag skulle gärna velat köpt mig åtminstone lite räkor, fast då kom en störtskur så vi skyndade oss in under ett tak för att vänta på att den skulle gå över. Sedan var fiskmarknaden stängd för dagen. Vi var trötta i våra ben efter en hel mils vandring på stränderna. En kort vila på hotellrummet och sedan var det dags för dagens gemensamma busskvällstur med 3-rätters middag.

Den här kvällen gick turen till Honfleur. Den lilla pittoreska hamnen med sina smala och höga gamla hus i skiffer och olika mest grå och svarta toner, finns avmålad av flera impressionistiska konstnärer, bland andra av Monet och Boudin. De uppskattade staden för det föränderliga ljuset och än idag är Honfleur sig aldrig lik från en dag till en annan. Honfleur är en mycket välbevarad liten hamnstad, en av de mest pittoreska i Normandie.

Den lilla pittoreska hamnen i Honfleur, älskad och avmålad av flera kända målare.

Under en sinnesrik promenad genom Honfleur passerade vi bland annat L´Hôtel Absinth som man ju kan fundera över varför det fått det namnet. Absint, eller "Den gröna fen", är förresten numera förbjudet som dryck i Frankrike. Konsekvenserna av den drycken blev alltför kostsamma för samhället. Så om man som fransman vill dricka den ursprungliga starka absinten idag får man till exempel köpa den här i Sverige genom vårt systembolag. Märklig är världen ibland. Märkligt att vi i Sverige fortfarande kan dricka absint om vi vill riskera vår hälsa för den. Fast å andra sidan så har troligen många konstnärliga mästerverk kommit till under påverkan av absint. Så, vem är jag att döma vad som är rätt eller fel? Jag överlåter det åt livet själv i stället.

Namnet Absint finns kvar i Frankrike bland annat på det här hotellet med restaurang. Liksom en svagare variant av den starka drycken.

Charmigt och så härliga färger och material.

Hortensior i Honfleur.

En oas inne i Honfleur.

Nu var det dags för kvällens restaurangbesök. Gissa om jag blev glad när jag fick se att vi skulle äta på restaurangen La grenouille (Grodan), vilket härligt namn på en restaurang. Det fick mig att tänka på restaurangen Glada Grodan i Elsa Beskows saga Solägget.

På La Grenouille åt jag en god lantpaté till förrätt. Vi hade fått förbeställa och jag ångrade lite just då att jag inte valt musslor för de såg himmelskt goda ut när de serverades ur stora skålar. Kummel med en god sås och gult saffransris till huvudrätt. Till efterrätt ett stort snöägg med en sorts karamellsås som var så gott och smälte i munnen på mig.

Jag hade glada och pratsamma reskamrater runt omkring mig och där var en härlig stämning mellan oss.

Restaurangen La Grenouille i Honfleur där vi åt kvällens 3-rätters meny.

Kvällsljus i Honfleur.

 

 

Mätt och belåten både i magen och själen, åkte jag med bussen tillbaka till hotellet och somnade som en stock nästan innan jag hunnit få på mig nattlinnet.

Nästa morgon var vi tillsagda att ta på bekväma skor att orka gå länge med. Det var dags att lämna Normandie för att åka till Bretagne.

Äntligen skulle jag få se Mont St-Michel i verkligheten, det som jag drömt om att få göra ända sedan jag sett den där svartvita bilden i en bok när jag var 21 år och läste franska på Högskolan. Den bilden som faktiskt var det som en gång i tiden satte igång min dröm om att en gång i mitt liv få resa till just den här delen av Frankrike.




#bloggswe

Frankrike dag 2: Monets trädgård och Trouville, Normandie

Så var jag då äntligen vid entrén till Monets trädgård i Giverny.

I Paris morgonrusning lämnade vi Eiffeltornet bakom oss och styrde kosan mot den lilla byn Giverny för att uppleva Monets trädgård. Monets trädgård, denna trädgård och detta hus som jag läst så mycket om och köpt mig en vacker bok med underbara bilder i för många år sedan. Bläddrat i den och drömt om att en dag få uppleva både huset, interiören och trädgården i verkligheten.

Så nära en dröm man haft i många år kommer tanken "Tänk om jag blir besviken?". Fast jag blev inte besviken. Redan när jag steg in i trädgården kantad av en liten bambuskog kände jag friden lägga sig inuti mig. Här var gott att leva. Här var en plats av paradiset på jorden. Skapad av konstnären Claude Monet själv.

Blåregnet hade inte börjat blomma än över bron i Monets trädgård.

Skönheten bor i det enkla.

Trädgårdsgångar kantade av daggkåpa.

Trädgårdsgångarna var kantade av samma växt fast olika växter. Däremellan var det huller-om-buller-trädgård.

 

Ja, precis som i en tavla, eller hur!

På näckrosbladen promenerade söta små svarta andungar omkring.

Jag på Monets vackra bro med den kända gröna färgen.

Claude Monet föddes i Paris 1840 fast hans familj flyttade sedan till Le Havre. Redan när han var liten bestämde han sig för att bli målare. Han målade mycket och gick också i en konstskola en period.

Så småningom efter att ha målat många av dåtidens vanliga porträtt och motiv med den teknik som alla andra gjorde, tröttnade Monet och kände för att prova att måla på ett nytt sätt. Han började måla med korta penseldrag och byggde upp sina motiv ungefär som pixlarna i ett fotografi. Det han ville fånga i sitt måleri var själva upplevelsen i nuet. Något som för mig påminde om mindfulness när jag läste om Monet.

Monet älskade ljuset och hur det förändrade motiven han målade. Han älskade att försöka måla av ljusets speglingar i vattnet. Han tyckte att världen innehöll så mycket ondska och elände att han ville måla det vackra som fanns i livet och ge det till världen.

Konstkritikerna hånade Monet för hans sätt att måla. En kritiker kom på uttrycket impressionistiskt måleri som ett hånfullt uttryck. Ett uttryck som aldrig förut använts.

Så upptäckte människorna, folket, Monets tavlor. Först i USA där han fick de första framgångarna. Senare också i Frankrike och andra delar av världen. Impressionismen blev älskad av folket och därmed var succén ett faktum för Monet.

Som utfattig och nybliven änkeman med två barn kom han en gång till Giverny för att söka sig ett hus till sin familj. Han hittade det stora huset med trädgård som kom att bli Monets trädgård. Hyrde det i början. Så småningom fick han råd att köpa huset och trädgården. Ännu senare kunde han köpa till mark för att skapa vattendammar och också anställa trädgårdsarbetare.

Monets rosa och gröna hus. Röda och rosa pelargoner i mängd framför huset.

Så mycket Monet i de här färgerna för mig.

Monet blev 86 år gammal. Den mesta tiden av sitt liv tillbringade han med att skapa sin trädgård med syftet att måla av den i olika ljus. Hans trädgård var hans eget levande konstverk och hans liv. Ett levande konstverk som fortfarande är vid liv trots att det förföll efter hans död. Räddades av två amerikanska kvinnor som började en insamling för att återställa huset och trädgården efter Monets ritningar som alla fanns kvar.

Monet var morgonmänniska. Tidigt på morgonen gav han sig ut i sin trädgård och planterade och planerade för att sedan måla. Han var noga med vilka färger som fick lov att finnas i trädgården. Han använde många enkla, vanliga blommor som fick fröså sig precis som de ville. Han blandade in dyra, ovanliga växter som han ruinerade sig på, som han själv uttryckte det. Resultatet blev en fantastisk huller-om-buller-trädgård. En impressionist-tavla IRL som är svårslagbar och som ständigt visar nya ansikten för den som besöker trädgården.

Monet var också gourmet och hade en stor grönsaksträdgård. Det vackra rosa huset målade han själv inuti i olika nyanser. Mycket pasteller. Väggfärgen var ibland densamma som färgen på ett stort skåp. Så att skåpet smälte in i väggen. Ljusblåa trösklar och mintgröna väggar. Matsalen var soligt gul i en mjuk nyans för själen. Matbord och stolar hade samma nyans som väggarna. Där samlade Monet alla sina vänner och sin familj för att äta och diskutera tillsammans. Färgerna i Monets hus kändes lekfulla för mig och fick mig att tänka på Villa Villerkulla och Pippi Långstrump.

Efter maten kanske Claude Monet tog med sig några av sina konstnärsvänner till sin ateljé där hans tavlor var i fokus. Mitt i ateljén hade han placerat stora soffor för att man skulle kunna sitta avslappnat och titta på konsten på de höga väggarna och diskutera hur man upplevde den.

Utsikt över trädgården inifrån huset. Man fick inte fotografera interiören.

Åh vad jag önskar att jag för en endaste timme kunde förflyttat mig bakåt i tiden där jag vandrade i Monets vackra trädgård. Jag ville haft på mig en vit, lång klänning och promenerat där tillsammans med Monet och pratat om livet med honom. Pratat om blommorna och om näckrosorna och kärleken och döden.Bett honom visa mig sina favoritplatser och favoritblommor just den dagen. Frågat honom vad som var hans drivkraft när han blev utskrattad av kritikerna. Hur han orkade fortsätta med det han trodde på trots att han var luspank och behövde pengar till sig och sin familj.

För i en trädgård, antingen det är Monets trädgård eller vilken annan trädgård som helst, finns allt det som ryms i livet. Det nyutspruckna och det vissnade. Det levande och det döda. Fröet ur det döda som blir till nya blommor. Det som inte blev som man trodde lika väl som det som blev så mycket mer fantastiskt än man ens kunde ana. Det förutsägbara och det överraskande. Döden, livet och evigheten. Kretsloppet som vi alla är en del av. Antingen vi vill det eller inte.

Jag älskade att vandra bland alla blommor och växter i Monets trädgård. Jag kunde stannat där hela veckan så att bussen kunde plockat upp mig på hemvägen kände jag.

Fast precis som livet självt, så var det snart dags att lämna för något nytt.

Nästa mål var Trouville och Deauville i Normandie. De rikaste parisbornas badorter sedan cirka 250 år tillbaka. Med breda, långa sandstränder kantade av fantastiska, vackra gamla hus.

Vi kom fram på kvällen. Hotellet låg precis intill stranden och Casinot. Vårt rum på sjunde våningen hade en mäktig utsikt över La Haute Seine-bukten. Tidvattnet är elva meter där, så utsikten skiftade mycket från morgon till kväll.

Utsikten från hotellrummet var hänförande.

Tidvatten på elva meter gjorde att båtarna ibland låg i vatten, ibland på sandbotten.

Casinot i Trouville där det är diskotek, restauranger och olika arrangemang under högsäsong.

På kvällen blev det en liten rundvandring i Trouville som avslutades på en mysig restaurang med en tre-rätters middag och vin för den som ville. Tre-rätters middagar med vin till var det i stort sett varje kväll på den här resan. Alla var lika fantastiskt goda som man förväntar sig dem i Frankrike, förutom en enda som jag ska berätta om senare.

Den här kvällen i Trouville åt jag en mycket god skaldjurspaté med smakrik sås till förrätt. Sedan åt jag en stor bit vällagad och välsmakande torsk med ris och pestosås. Efterrätten kom in i vackra höga glas. Där låg äppelsorbetkulor i Calvados. Gott fast för just mig lite väl mycket Calvados. Så till sist hällde jag av en del Calvados och kunde smaska i mig sorbeten till sista mumsbit. Tre personer fick dela på en flaska vin. Den här kvällen drack jag lite vitt vin och vatten. Som grädde på moset avslutades hela menyn med en god liten Espresso.

Efter mycket god mat, mycket prat och skratt med nyfunna vänliga och glada reskamrater, lämnade vi restaurangen var för sig eller i par.

I Trouville innan "fallet".

Solen var på väg ned och jag ville absolut se solnedgången vid havet. Med raska steg promenerade jag mot solen. Fast min promenad fick ett hastigt och smärtsamt avbrott. Jag fastnade med min högra fot i en grop i asfalten, föll handlöst framlänges fast någonstans i fallet tänkte jag "akta huvudet" och vred mig åt sidan så gott jag hann. Jag tog emot med händerna i asfalten och jag kände båda knäna och den högra höften slå i den hårda asfalten. Sedan låg jag där och gnällde för mig själv och tänkte att det var bäst att jag tog det lugnt när jag reste på mig.

En vänlig brunögd man kom springade fram till mig och hjälpte mig på fötter. Han såg mig rakt in i ögonen och jag kände att han sökte efter hur jag mådde egentligen efter fallet.

Till min glädje kände jag att jag var hel, inte ett endaste ben brutet. Jag kunde gå, vilken lycka! Och mina glasögon hade klarat sig, vilken tur eftersom jag glömt att ta med extra glasögon på semestern. (OBS! Glöm INTE det, mina vänner, om ni reser bort. Jag kommer aldrig mer att glömma extraglasögon efter den här händelsen, tror jag).

Jag var visserligen mörbultad, fortfarande i lätt chocktillstånd, på min armbåge fanns ett skrapsår som blödde och det brände på mina knän och insidan av mina händer. Fast jag var hel, tack gode Gud, kände jag. Kanske var det mamma, som jag tror är en ängel idag, som skyddade mig i fallet? Inte den enda skyddsängeln som det kändes som att jag mötte under den här resan.

Sedan gick jag ned till stranden med min man som helt missat att jag föll och vi tog kort på solnedgången.

För vem vill missa en solnedgång i Trouville? Inte jag i alla fall.

Vidunderligt vackert och detta magiska ljus.

På stranden i Trouville efter "fallet".

"När mörkret sänker sig är gryningen redan på väg." (Anna-Karin)

#bloggswe

Frankrike, dag 1: Köpenhamn-Paris

Flyget till Paris gick på kvällen från Köpenhamn. Där var fullt med människor och ovanligt mycket handbagage som skulle med.

I värmen gav sig min gamla flygrädsla till känna och jag mådde rent ut sagt pyton den största delen av flygningen. Fast där fanns en förstående flygvärdinna som gav mig vatten och kollade till mig då och då under hela resan. Landningen gick bra även om det var en kort landning i hög hastighet som kändes mer än de som jag varit med om förut när jag flugit.

Det var skönt att känna mark under mina fötter igen efter flygningen. Fransk mark. Jag var trött och kände att jag flyger nog inte hem, det finns ju andra färdmedel. Tåg. Buss. Varför ska man flyga egentligen? Alla de förnuftiga, realistiska argumenten som jag övat mig på i förväg var som bortblåsta just i den här stunden.

På Orly flygplats samlades alla vi som skulle åka buss med Ölvemarks resebyrå genom Normandie ända ut till västkusten i Bretagne och sedan tillbaka till Paris igen.

En resa som jag drömt om att göra i så många, många år. Det började med att jag såg en bild på Mont St Michel när jag läste franska på högskolan. Ju mer jag läste om det karga landskapet i Bretagne desto starkare blev min längtan att en dag i mitt liv få uppleva det på plats.

I mörkret som lagt sig den första kvällen på resan lyste oändliga rader av taxibilar upp vägen strax utanför Orly. Trafiken flöt bra när vi åkte mot hotell Ibis Paris Berthier Porte de Clichy. Reseledaren gick igenom praktiska saker när det gällde resan. Hon hann också med att berätta lite om Paris under vägen och visade i vilka kvarter Herman Lindqvist bor. Där skulle jag också kunna tänka mig att bo en tid i mitt liv. Såg trivsamt charmigt ut.

Genom fönstret i hotellrummet såg jag Eiffeltornet för allra första gången i mitt liv. Det var mer gyllene, större och vackrare än jag hade föreställt mig det.

Till nyår år 2000 klädde man in Eiffeltornet i en särskild ny belysning som fick tornet att gnistra som en diamant. En dyr historia fast populär bland invånarna i Paris som ville ha kvar den nya belysningen. Det blev en lösning som innebär att Eiffeltornet sedan dess varje hel timma gnistrar och glittrar fem minuter året om. Resten av tiden i mörker är det upplyst i en fast belysning som ser gyllene ut i mörkret.

Jag stannade uppe tills klockan var tolv på natten för att uppleva Eiffeltornsdiamanten från hotellfönstret. Vackert var det och det kändes som en bra inledning på allt roligt och spännande som väntade framför oss på vår resa. En del hade vi en aning om. Annat visste vi inget om alls.

Att resa är äventyr. Att resa är att uppleva.

Bakre delen av flygplanet som jag åkte med till Frankrike. Vi landade i skymningen.

#bloggswe

Hemma från semester i Frankrike

Full av intryck efter en åtta dagars flyg- och buss-semester till Normandie, Bretagne och Paris, försöker jag samla mig och smälta allt jag upplevt.

Jag återkommer med bilder och reseminnen från en resa jag drömt om att göra i mer än 30 år.

En resa som jag för fjorton år sedan aldrig någonsin trodde mig om att kunna göra. Eftersom jag just då gjorde en helt annan resa inuti mig själv.

Fast livet är oförutsägbart.

Och människan ofta starkare än hon ibland tror själv.



#bloggswe

Vilsam solig midsommar

Jag hade en vilsam och solig midsommar med massor av god mat. Nu njuter jag av allt därute i sommaren och bloggar därför inte lika regelbundet.

Sommaren är kort.

Ta vara på den!

Låt den fylla dig med kraft, glädje, kärlek och energi.



#bloggswe

Så ljus är sommarnatten

Så ljus är sommarnattten

I förunderlig

midsommartid

Så mild vinden

mot min nakna hud

Så ljuv är doften

av gammal

puderrosa ros

Så fylls mina sinnen

Till brädden överfullt

Midsommarnattsminnen

Och sommaren

fortfarande 

Så ung.

(Anna-Karin)

#bloggswe

Glad Midsommar!

Idag är det midsommarafton. Jag ska ha ett lugnt firande hemma. Äta färskpotatis, matjessill och gräddfil  med mycket gräslök. Jordgubbar med vispgrädde till efterrätt.

En av de saker som jag gillar med midsommaraftonsfirande är att det är så enkelt att fixa maten till det. Om man vill.

Allra bäst är att kunna äta midsommarmaten utomhus i den underbara naturen som är där just nu. Eller i ett uterum som jag troligen kommer att göra idag.

Vi ska fira min katt också. Traditionsenligt. Hon fyller 13 år i år och ska få majs och räkor som hon älskar.

Glad Midsommar önskar jag alla mina vänner!



#bloggswe

Förverkliga drömmar

Snart ska jag förverkliga något jag drömt om ända sedan jag var 20 år. Det känns overkligt. När man väntat så länge på att göra något är förväntningarna skyhöga.

Samtidigt känner jag att eftersom jag väntat så länge tappade jag någonstans på vägen i all den stora tröttheten tanken på att ens göra verklighet av min dröm. Jag tänkte att det räckte som det var; en dröm.

Fast sen ändrade jag mig. Bestämde mig för att förverkliga min dröm.

Hon som en gång var 20 år och drömde drömmen är delvis densamma som då och delvis en helt annan. Så mycket har hänt i mitt liv sedan dess. Så mycket jag har omvärderat och så många erfarenheter jag fått. Både ljusa och mörka.

Är det viktigt att förverkliga sina drömmar?

Eller är det ibland kanske bättre att ha drömmen än verkligheten?

Hur tänker du?

Jag kommer snart att veta hur det är med den saken för min del. I alla fall när det gäller den här drömmen.



#bloggswe