Ersättningen från FK 2015 ingen höjdare

15 kronor extra varje månad får jag i år från Försäkringskassan i sjukersättning. Vet inte vad i hela friden jag ska göra med alla de pengarna (ironi).

Så här tänkte jag mig aldrig mitt vuxna liv.

En inkomst så låg att den knappt är möjlig att känna sig självförsörjande på.

Att vara ekonomiskt självförsörjande har alltid varit en stark vilja i mig.

Det var en drivkraft när jag tog studielån och studerade på högskola för att kunna få ett bra jobb. Studielån som jag betalt sedan länge, tack och lov.

Jag har arbetat under ferier sedan jag var 14 år.

Att vara självständig ekonomiskt var en stark drivkraft för mig också när jag jobbade heltid i cirka 19 år innan jag drabbades av problem med nacken och så småningom fick utmattningssyndrom.  Jag älskade att jobba och drömde om att när barnen blev stora skulle jag satsa på att göra karriär och jobba ännu mer än vad jag redan gjorde.

Fast nu blev det inte som jag drömde om.

En skada i nacken var inledningen till det utmattningssyndrom som jag hamnade i så småningom. Vilket i sin tur har inneburit många års sjukskrivning kombinerat med arbetsträning, rehabilitering, praktik och ideellt arbete i omgångar. Allt för att bli så frisk och arbetsför igen som möjligt.

Idag är jag arbetsför till 25 %. "Fantastiskt att du tagit dig dit", säger min läkare som följt mig genom åren. Ja, det har varit ett mycket hårt arbete att ta mig dit där jag är idag. Det mest tuffa arbete jag haft i hela mitt liv; att jobba på att bli frisk igen.

Under mina fjorton år som sjukskriven har jag fått uppleva hur min ersättning från den sjukförsäkring som jag genom skatt betalt in pengar till blivit allt lägre.

Det har varit en mycket medveten strategi från politikerhåll för att öka klyftorna i vårt samhälle mellan olika grupper. För inte kunde man väl i hela världen tro så naivt att människor med ohälsa skulle bli friskare genom att bli fattigare? När i själva verket forskning visar att en människa fungerar tvärtom; man kan bli sjuk av att bli fattig. Man får ofta psykisk ohälsa när man har ekonomisk otrygghet eller lever i fattigdom.

Det är lätt att tappa både livsmod och livsglädje när man har en ohälsa som är svår eller omöjlig att påverka. När man inte längre kan "ta sig i kragen" hur gärna man än försöker och vill det. När ens egen kropp och själ är bromsklossarna för att kunna påverka sin inkomst genom arbete.

Jag var en gång en glad skattebetalare som betalade in skatt i den naiva tron att de pengarna skulle användas för att minska klyftor mellan människorna i vårt samhälle.

Idag betalar jag som långtidssjukskriven in mer skatt än den som arbetar vid samma inkomst.

Om det lönade sig ekonomiskt att jag slet som jag alltid gjorde i skolan för att få höga betyg?

Om det lönade sig ekonomiskt att jag slet som jag gjorde för att klara varje tenta på högskolan vilket jag också gjorde? Inte en enda omtenta hade jag.

Om det lönade sig ekonomiskt att jag slet så att jag till sist slet ut mig i mitt arbetsliv?

Det kan jag knappast påstå idag som sjukskriven.

Kom ihåg att hur mycket du än arbetar, så spricker hela tanken med "Arbetslinjen" den dag du inte längre arbetar. Antingen det sker på grund av sjukdom, arbetslöshet eller ålderspension. En sekunds tillfällighet, en trafikolycka, så kan resten av ditt liv påverkas ekonomiskt till något helt annat än hur du levde förut. Hur du tänkte dig att ditt liv skulle vara.

För det arbete som du till exempel lägger ned på att bli frisk är knappast ett arbete där du får lön för mödan rent ekonomiskt så som systemet i sjukförsäkringen ser ut idag. Knappast några skattesänkningar hur än du sliter för att bli frisk och arbetsför igen. Tvärtom.

Med dagens system i trygghetsförsäkringarna blir du fattiggjord i stället för belönad för hur du slitit under skolåren och under ditt arbetsliv. Om du har oturen att till exempel bli sjuk.

Jag tror att vi behöver prata med varandra om det här.

Jag tror att fortfarande är det många människor som inte inser hur "Arbetslinjen" fungerar i praktiken om man blir sjuk, arbetslös eller ålderspensionär.

Jag vill ett solidariskt samhälle med trygghetsförsäkringar där man känner att man också som sjuk, arbetslös eller pensionär är ekonomiskt självständig.




Lästips:

"Många barn växer upp i utanförskap" (SVT)

"Sociala skillnader påverkar hälsan" (SVT)

"Över hundratusen är fast i livslång skuld" (SVT)

"Rädda sjukförsäkringen, rädda välfärden" (Dagens Arena)

"40.000 sjuka riskerar att utförsäkras på tre år" (Arbetet)

"Ohälsan är vår största fråga" (Aftonbladet)

"Var 5:e under existensminimum" (SVT)

Dandelion

I'm a dandelion

Forever

And forever again

Nothing
or no one
gonna break me

Or tear me apart

Cause ...

I'm a dandelion

The strongest
flower of
them all


(Anna-Karin)

Hyllning till yttrandefriheten - 2015-01-11

Åh ...

Yttrandefrihet!

Denna älskade frihet ...

Jag får yttra mig

Uttrycka just mina tankar, känslor och åsikter

Även om de inte är desamma som dina

Eller någon som helst annans

Och också

Om jag vill

Vara helt ...

Tyst

Och tänk ...

Detsamma får du

(Anna-Karin)

Det gamla hand i hand med nytt

Där är julgranen nu i hörnet av rummet. Avklädd. Den barrar. Om några timmar kastas den ut.

I fönstret håller julens sista röda amaryllis precis på att slå ut sin första knopp. På matsalsbordet en vas full av milt rosa tulpaner. I den lilla krukan på soffbordet sticker kaxiga små vita pärlhyacinter upp sina gröna livskraftiga knoppar. Redo att sätta full fart.

Överallt kan jag se som tecken. Små tecken på hur det som var följs av något nytt. 

Död möts av liv.

Det är så det är.

Precis så enkelt.

Det viktiga är att livet fortsätter.

Vad som än hänt.

Paris 7 januari 2015 - Kärleken är större än ondskan

Igår lamslogs världen av en fasansfull attack mot yttrandefriheten och demokratin. I det vackra Paris som jag besökte för första gången i mitt liv i somras, dödades kallblodigt skrivande och tecknande arbetande människor. Med flera.

Min starka medkänsla med offren och deras anhöriga.

Vi är alla offer när yttrandefriheten attackeras.

"Je suis Charlie"

På kvällen samlades människor på olika platser i hela Frankrike och också i andra delar av världen för att visa sin medkänsla och för att stå upp för yttrandefrihet och demokrati.

Nu behöver vi kärleken och kraften som finns i den.

Vi behöver akta oss för hatet, hämndlystnad och rädslan.

Friheten och kärleken är alltid större än ondskan och hatet.

Låt oss tillsammans minnas det.

Låt det ge oss hopp, kraft och tillit.



Förstasidor från hela världen (DN)

Hur kan du vara där

Hur kan du vara där?

Och jag här ...

När vi är så nära varandra ändå

Som själ i själ

Jag minns ...

Jag minns dina ögon
i mina

Jag minns
att du såg

Mig


(Anna-Karin)

Some things ...

Some things

in life

are impossible
to forget

That's how it is

No matter what ...

You still remember it

With a sweet smile
in your heart

And on your lips


(Anna-Karin)

Att leva med utmattningssyndrom, psykisk ohälsa och osynliga funktionshinder

Jag försöker att leva så "friskt" som jag bara kan trots de osynliga funktionshinder som jag lever med som rester från utmattningssyndrom.

Då händer det ibland att jag får höra att jag är "inbillningssjuk".

I december fick jag höra det två gånger från en människa som jag har känt som en nära vän under lång tid. Att jag skulle vara inbillningssjuk, det gjorde riktigt ont i mig att höra det, ska jag ärligt erkänna. Särskilt som det var från en människa i min nära krets. Det handlar inte om någon av mina vänner i cyberrymden.

Jag begär aldrig att någon annan ska förstå utmattningssyndrom. Fast för att vara en sann vän till mig önskar jag respekt för min situation och för de besvär som jag upplever.

Jag inser också att människor som kallar psykisk ohälsa, ångest, panikattacker med mera, för "inbillning" har stor okunskap och bär på många fördomar. Där finns en viktig uppgift för oss människor idag i Sverige 2015. Att arbeta för att sprida kunskap om psykisk ohälsa.

Utmattningssyndrom är fortfarande för vissa människor en "inbillningssjukdom".

Grrr... ha, ha.. jag är ingen elak människa, fast ibland, bara ibland och bara en liten, liten stund, så händer det att jag önskar att just de människor som tror att utmattningssyndrom/ångest/panik är inbillning, bara för en liten, liten stund fick smaka på hur det känns att leva med de funktionshindren. För det är sannerligen ingen lek. Det är oberäkneligt, det är sviter som känns av dygnet runt och det påverkar så många olika funktioner i kroppen. Och man förlorar också ofta så mycket annat av det som är viktigt i livet. Som arbetsförmåga, jobbarkompisar, socialt liv med mera.

Och jag tänker, har vi inte kommit längre som människor år 2015 än att vi fortfarande ser på psykisk ohälsa som "inbillning"? Åtminstone en del av oss.

Tydligen behöver vi fortfarande öka kunskapen om psykisk ohälsa och våga tala med varandra om det.

Genom kunskap minska rädslan som hänger samman med alla fördomar, vad än de handlar om.

Lyckan att ha en hund som vän

Mimmi och jag nyårsafton 2014.

Hunden - människans bästa vän. Ja, så känns det ofta för mig i mitt liv. Min lilla dvärgpudel Mimmi kan jag lätt hålla i min famn. 4 kg väger hon. Inte mer än en liten unge. 

Jag älskar när hon vilar sitt huvud på min axel. Det värmer skönt mot mina ofta spända och ömma nackmuskler med nackkotan som låser sig titt som tätt.

Om jag så bara går ut med soporna, blir Mimmi glad och skuttar när hon får se mig när jag öppnar ytterdörren och kliver in i hallen igen.

På kvällarna blir hon glad över att bara få vara i soffan med mig och titta på TV. 

Bara vara nära, det räcker hela vägen för min lilla hund.

Sällan är nog vägen så kort som mellan en mattes hjärta och hennes hund.

Från läsare om Omfamna livet

Gissa hur glad jag kände mig när jag fick de här orden från en av dem som köpt boken "Omfamna livet" som jag skrivit:


"Hej Anna-Karin!

Har precis läst din bok och känner att jag måste skriva direkt. Så mycket känslor din lilla bok gav mig - både av längtan, förtvivlan och smärta men kanske framförallt av kärlek och hopp. Viljan att våga leva sitt eget liv, och att våga älska, lyser igenom allt.

Din bok är fylld av kloka insikter, så vackert uttryckta. Det första jag gjorde när jag läst boken var att rekommendera min man att läsa den; en berättelse/dikt om dagen! Den ska avnjutas sakta - med utrymme till alla de egna funderingar den väcker.

Jag känner att din bok kommer att finnas med mig länge! Tack!"