En historia om medmänsklighet

Mamma satt i den syrenlila småblommiga sjukhusrocken mitt emot mig och sa: "Du förstår, i tisdags, då hade jag bett hemtjänsten att gå till bageriet för att köpa det där goda brödet som jag gillar. Och så kom den lilla flickan från hemtjänsten tillbaka och berättade att hon hade fått beställa brödet för det var slut. Hon ville att jag skulle hämta det själv senare samma dag. Så på eftermiddagen tog jag rollatorn och gav mig iväg fast att det var så varmt och kvavt i luften."
Mamma log i stolen där hon satt. Fiskmåsarna flög högre än sjukhustaken. De skränade fast det var ett vackert skränande. Himlen var blå, allt var så somrigt och jag hade fortfarande svårt att fatta att mamma var på sjukhuset och fick blod nu igen.
"När jag kom till blomsteraffären", fortsatte mamma, "kände jag att jag blev så trött, så trött. Det var som att benen inte ville bära mig. Så jag gick in och satte mig på en stol där. Då kom han som har blomsteraffären fram till mig och frågade om jag ville ha ett glas vatten att dricka. Och så hämtade han det till mig och jag drack. Sedan frågade han mig vart jag skulle, vart jag var på väg. Han är så trevlig, affärsinnehavaren, han har alltid varit så vänlig när jag varit där och handlat blommor. Jag berättade att jag skulle hämta ett bröd på bageriet som var beställt till mig. Då sa han "Det kan jag hämta åt dig, bara flickorna jag har anställda kommer snart efter sin rast så ska jag fixa det."
"Sedan, om en stund, när de andra som jobbade var på plats igen, gick mannen som har blomsteraffären och hämtade brödet åt mig på bageriet", fortsatte mamma, "medan jag satt kvar och vilade mig bland alla de vackra blommorna i hans affär. Jag hade köpt en liten mjuk nalle i blomsteraffären. Mannen la nallen ovanpå de doftande, nybakta, varma bröden i påsen."
"Han frågade mig hur jag mådde. Om jag ville så kunde han följa mig hem. Men då sa jag till honom att tack, jag klarar mig. Blir jag för trött så finns det alltid någon människa på trottoaren här i staden som hjälper mig, det vet jag. Då log han mot mig och jag log mot honom. Han öppnade dörren åt mig så att jag kunde gå ut och hem igen."
"Jag var så trött när jag kom hem efter promenaden", sa mamma. "Nallen sattte jag på min gamla, stora bibel. Såg du honom, förresten, nallen, när du var hemma hos mig och packade ihop mina saker som jag skulle ha med till sjukhuset?"
"Jo", svarade jag och log. "Jag såg den lilla mjuka nallen som satt på din stora bibel och jag förstod att du hade köpt dig den någonstans."
"Ja", sa mamma. "Den var så liten, så söt och mjuk och jag ville ha med mig ett fint minne hem från blomsteraffären. En snällare människa än han som jobbar där, det får man leta efter."

Berättelsen finns med i min nya bok "Omfamna livet". 

Boken finns att köpa på Adlibris och Bokus.

En sorts upprättelse för mig som utmattad i SvD

Det känns som en sorts upprättelse för mig som utmattad att idag hitta en aktuell artikelserie om SJUKDOMEN utmattningssyndrom i Svenska Dagbladet. (!)

När jag blev utmattad för 15 år sedan och mådde som sämst blev jag misstrodd av både vård, myndigheter, politiker, anhöriga, släktingar, vänner med flera och i media skrev man om "den utmattade inbillade sjuke" med stora svarta rubriker.

Hur har inte jag och andra fått lida för andras respektlöshet. Det har verkligen varit så synd om oss utmattade. Så synd om oss..

Att bli misstrodd när jag var som sämst var kanske det svåraste av allt. Så, om du är eller har varit utmattad, ha medkänsla med dig själv. Att tycka synd om sig själv stärker faktiskt självkänslan.

Att erkänna för sig själv att man har haft det jobbigt eller har det jobbigt, innebär att man säger till sig själv att man har ett värde som människa. Att man faktiskt är värd att få må och ha det så bra som det är möjligt.

Det är inte att vara offer att ibland tycka synd om sig själv. Det är att ge sig själv ett värde. Sedan kan man gå vidare och aktivt göra det man kan för att må så bra som möjligt.

Kan du som varit där se hur starka vi egentligen är som fortfarande är vid liv?

Nu är tid för massor av kärlek, ömhet, respekt och upprättelse för oss som varit och är utmattade.

Kärlek från mig till alla mina utmattade vänner.


Lästips: "Så undviker du att gå in i väggen" (SvD, en del i en artikelserie med flera intressanta artiklar kring sjukdomen utmattningssyndrom)

"Jag hade ångest varenda gång jag skulle köpa mjölk" (Dagens Arena)

Dagens vårtecken

Dagens vårtecken: Grannen har ställt ut sina knallblå trädgårdsmöbler. I vårt inglasade uterum nåddes årsrekordet hittills: +19 grader.

Jag måste fått en överdos solsken i mig för plötsligt fick jag energi att ta bort minijulgranen från uterummet.

Och började i fantasin se krukor där med påskliljor, krokus och pärlhyacinter i stället för ljungen.

Ett märkligt besök på Ikea

Jag plockade upp en hundralapp ur plånboken för att betala French Hot dogen som jag köpt på Ikea. "Den är falsk", sa kassörskan när hon tog emot den. Jag förstod ingenting först.

Sen kom jag på att jag troligen tagit upp en hundralapp som jag hittade häromdagen i ett skåp. Där låg ett kuvert från när jag fyllde 30 år med en hundralapp i. En peng som jag tänkt köpa mig något fint för, som minne. Fast som jag sedan, tyvärr, glömt bort.

"Nej, den är inte falsk", svarade jag kassörskan. "Den är bara gammal". Sedan bytte jag ut min gamla hundralapp mot en nu giltig variant och räckte den till kassörskan.

Jag fick min korv, brödet och en pappersmugg.

Vandrade vidare till automaten där man hämtar sin dryck. Lingondricka gillar jag. Så jag ställde muggen under, tryckte på knappen och ... det sprutade lingondricka över min jacka, på bänken och minsann om inte jag fick mig en lingondrickedusch i ansiktet också.

Jag försökte en gång till. Och samma sak igen.

Efter den oväntade "duschen" hällde jag upp vatten i min pappersmugg.

Jag var trött och ville äta korven i lugn och ro i bilen. Gick ut och väl på plats upptäckte jag att jag glömt att hälla i dressingen i French Hot dogen.

Det var torrt fast säkert mycket nyttigare utan dressing i korvbrödet.

Visst är det konstigt hur man är som människa. För om allt fungerat utan några "hinder" på vägen på Ikea, om allt fungerat som det skulle. Ja, då hade det blivit ett helt vanligt besök på Ikea för mig den dagen. Och inte alls något besök att berätta om här.

Så, tack för det oväntade, säger jag.

Om så det är en lingondrycksdusch.

Och tack för att jag kan skratta åt mig själv så som jag gjorde sen i bilen efteråt.

Rensat handväskan

Efter jul har rabattkuponger från jag vet inte hur många olika ställen ramlat in i brevlådan hemma hos mig. Allt för att få mig som konsument att få en köpimpuls under efter-jul-dödtiden i handeln.

Ok, någon köpimpuls har jag "gått på". Fast de allra flesta har jag lyckats stå emot.

Det visade sig idag när jag rensade min handväska.

En hel hög blev det med nu ogiltiga oanvända rabattkuponger. Blandat med lite kvitton och kom-ihåg-lappar.

En del affärer skickar ut sms med rabatterbjudanden i stället för papperskuponger. Det är bra tycker jag. Tar mindre plats i min handväska.

Tapetserat

I helgen har jag hjälpt yngsta dottern att tapetsera en hall. Den första våden var den krångligaste att få upp. Eller, nej, det var nog den andra som var mest krånglig.

När vi satte upp den tredje tapetvåden på väggen hade jag klurat ut mönsterpassningen.

Efter det ropades jag in som "Specialisten" under tapetseringen och fick inte lämna lägenheten förrän tillräckligt mycket hade gjorts den dagen.

Jag tapetserade och målade en del förr om åren. Nu är det länge sedan. Roligt att känna att kunskapen och känslan om hur man gör finns kvar i minnet fortfarande.

Det är väl samma sak med att tapetsera som att lära sig cykla, tänker jag.

Har man en gång gjort det, så minns man det för alltid.

Drömmen om att vara en del i en "vanlig" familj

Länge drömde jag om att vara en del i en "vanlig" familj. Sedan mina föräldrar skilde sig kände jag mig ofta som udda. Att ha skilda föräldrar var inte särskilt vanligt när mina föräldrar skilde sig.

Målet i mitt liv när jag var tonåring och ung vuxen var att bli en helt vanlig "Svensson". Den där tryggheten som jag trodde fanns i att vara en "Svensson". Ett hem, en bil, bra relationer utan konflikter, tillräcklig ekonomi för att känna sig trygg och kunna sova gott om nätterna.

Allt annat än det jag upplevt några tuffa år på väg in i vuxenlivet.

Så blev jag stor. Förälskad. Mannen jag var kär i tillhörde en alldeles "vanlig"familj. Lugnt och tryggt.

Tills den där dagen när det värsta av allt hände.

När dolda hemligheter fick det hemmets trygga väggar att rasa framför mina ögon på en sekund. Förvandlas till något helt annat än det som jag trott att det var.

Sedan ... blev jag ännu större. Ännu mera vuxen.

Jag blev den jag är idag.

Och jag tänker nu; den där "vanliga" familjen är troligen just den där familjen med dolda hemligheter. Där det på ytan ser ut att vara lugnt och stilla och ro, fast att där innanför händer det oväntade och ibland märkliga saker hela tiden.

Och förresten så vill jag inte längre vara någon Svensson eller vanlig.

Jag vill hellre vara den ovanliga människa som just jag är.

Precis som alla vi människor är.

Ovanliga. Unika. Udda.

Om egenutgivning i Kulturnyheterna

Bonniers ger sig till sommaren in i konkurrensen om det ökande antalet egenutgivare, hör jag i gårdagens Kulturnyheterna där man berättar om den ökade egenutgivningen av böcker i Sverige.

Egenutgivning är ingen ny företeelse. Esais Tegnéer, Pär Lagerkvist, Virginia Wolf, Stephen King är några exempel på kända författare som en gång började som egenutgivare.

IRL-möte med författare Malin K Eriksson och bloggvännen Carola

Malin K Eriksson är en av mina härliga skrivande vänner. Nu har hon på gång en viktig barnbok om alkoholmissbruk, "Kalle frågvis - Äntligen fredag".

Lycka till med boken, Malin och tack för en fikastund med mycket prat och skratt igår!

Min goa bloggvän Carola från Passagen var också med på fikastunden igår. Det är fantastiskt att möta människor som man först mött i cyberrymden och sedan känna när man möts IRL att man kan ha så roligt tillsammans och också lära sig saker av varandra.

Bilden är från gårdagens Jönköpings-Posten där det var med nästan en helsida om Malin, hennes böcker och bokförlag, Bankeryd Bok och Kultur.

Passagen Blogg nedstängd för alltid?

Jag började blogga på Passagen. Min ursprungliga blogg, Maskroskvinnan, med alla inlägg har funnits kvar där även sedan jag började blogga här på Blogspot.

Nu läser jag på nätet att Supporten på Passagen meddelar att Passagen Blogg är nedstängd för alltid på grund av en virusattack. Eller vad nu skälet kan vara, tänker jag. Vem kan veta.

Det är klokt att se till att spara det man skriver om i sin blogg. Det har jag gjort tack och lov.

Fast så trist att inte andra längre kan läsa i min och andras bloggar på Passagen. Och alla kommentarer som jag fått i den första bloggen är hux flux borta för alltid. Var sak har sin tid, tänker jag.

Jag undrar nu vart mina bloggvänner från Passagen tar vägen? Kommer de att fortsätta blogga? Och kommer jag att få kontakt med dem igen?

Jag kommer att sakna mina bloggvänner från Passagen, känner jag.

Det är som brevvänner som man skrivit till länge som plötsligt bara försvinner.