Trött efter virus

Igår var det förhoppningsvis den stora finalen för ett virus som jag burit på ett tag. Fullt med blåsor i munnen som sved så att jag hade ingen lust att äta alls. Frusen och väldigt trött. Och sömnen stördes av smärtan från blåsorna i munnen.

Fast idag känner jag mig redan bättre, tack och lov.

Vila och att se till att sova lite extra är ofta bästa medicinen när det gäller virus. Kroppen har en fantastisk förmåga till självläkning. Om vi bara ger den en chans.


#blogg100 #bloggswe

En underbar dikt från min bloggvän Kalle #blogg100

Den här vackra dikten fick jag i en kommentar från Kalle i Perstorp som har följt min blogg i flera år nu. Han precis som jag tillhör Långarydssläkten. Det var genom att jag en gång bloggade om att jag fanns med i Långarydssläkten som Kalle hittade till min blogg.

Tack så mycket, Kalle, för att du följer min blogg så troget, för alla dina kommentarer och tack för denna underbara dikt som du delade med dig av!


Låt glädjens sol få flöda så ingen sorgen minns,
låt hjärtats sol få glöda så mera ömhet finns,
låt trast och lärka prisa den som nu prisas bör,
låt hägg och maskros visa vem dom är vackra för.

Kom blomstergud med ljuset som livets under gör,
låt inget som känns fruset bli lämnat utanför,
låt alla blomblad tåras av glädjens dagg idag.
Ja, låt det också våras för blomman som är jag.


#blogg100 #bloggswe

Tre år sedan mamma dog #blogg100

 

Idag är det tre år sedan min mamma dog. Hon blev 86 och ett halvt år. Jag drömmer ibland fortfarande om henne på nätterna. Fast det är inte så ofta längre som jag vaknar i gråt för att jag drömt om henne. Livet går vidare.

Jag saknar min mamma varje dag. Vi delade så mycket med varandra. Både känslomässigt, tankar och livserfarenheter. Ingen hade följt mig så genom livet som hon gjort. Ibland kändes det nästan irriterande hur hon kunde se rakt igenom mig. Idag händer det att jag saknar någon som ser mig så som hon såg mig.

Det sägs att det tomrum en människa lämnar efter sig när hon dör, ska man som efterlevande fylla med nytt.

Det gör jag, så gott jag kan. Livet går faktiskt vidare.

Fast det tomrum en människa lämnar efter sig kan aldrig helt ersättas med någon annan.

Så unika är vi som människor.

Så unika är vi i varje relation till en annan människa.

Det sägs att man när man sörjer någon kan man försöka fundera efter vad man gjorde tillsammans med den människan som man saknar och så söka efter att hitta till det någon annanstans. Det är ett bra råd för att ta sig igenom sorgen, tycker jag.

Sorg ska sörjas. Sorg får ta tid. Sorgen är ofta ett bevis på att där funnits lycka och kärlek.

Och plötsliga stunder översköljs jag av stor tacksamhet över all den tid jag fick tillsammans med min mamma och allt det vi delade, allt hon pratade med mig om och allt hon lärde mig.

Från att baka strutar och odla pelargoner och känna glädje över det enkla i livet som inte kostar några pengar alls, till att kunna skratta mitt i det svartaste av mörker.

Tack min älskade lilla mamma ... du ska veta att jag saknar dig precis varje dag även om jag tror att du är med mig i varje andetag.

#blogg100 #bloggswe

Vunnit i bloggtävling!

Gissa om jag blev glad igår när jag fick mail att jag vunnit i en bloggtävling! Särskilt som jag väldigt sällan deltar i tävlingar. Särskilt som jag bara köper mig lotter vid scouternas årliga julmarknad eller tipspromenader här hemma. Och därför sällan eller aldrig vinner något.

Dessutom hade jag helt gett upp hoppet om att vinna i den här tävlingen. Sista dagen man skulle meddelas om man vunnit var nämligen den 6 mars. Och igår var det ju fredag den 13:e.

Hur som helst så har jag vunnit. Företaget där jag vunnit kommer också att skriva en artikel om min blogg. Jag får ett jättefint pris också, tycker jag själv.

Jag kommer att blogga mer om detta så småningom.

Så kanske läge att köpa mig en trisslott idag? Nu när turen verkar vara på min sida.

Plötsligt händer det!


P.S. Fast ärligt talat har jag hellre tur i kärlek än i spel.



#blogg100 #bloggswe

Min innekatt och vad det betyder att känna sig trygg #blogg100

Snart är det fjorton år sedan min katt kom in i huset. Hon är en innekatt. En mycket cool sådan. Går runt med svansen i en krok när hon inte sover. Trygg i sig själv och trygg med att hon får det hon behöver av sin flock.

Inte behöver hon slita för födan, precis. Hon känner ingen stress eller prestationsångest för att få äta sig mätt eller ha tak över huvudet. Hon vilar i tillit till att vi i flocken tar hand om henne. Har aldrig upplevt en hård hand eller något slag från en människa. Därför använder hon heller aldrig sina klor för att försvara sig. Trots att hon verkligen har vapen att ta till. Men hon behöver inte använda sina försvar. Därför att hon har ett tillräckligt tryggt liv.

Att ha djur omkring sig är sann rikedom för mig. De skapar ett lugn och de älskar mig hur än jag mår eller ser ut. Så länge som jag är snäll mot dem. Och vem är den som inte känner ömhet och vill allt gott till en så fin katt som min? Hon ger så mycket kärlek till mig och andra. Att titta på henne känns som meditation.

Jag lär mig också mycket av mina husdjur om vad det är att vara en levande varelse.

Det finns mycket som förenar oss människor med djuren och naturen. Mycket som vi har att lära oss som människor från annat liv omkring oss och därute, tänker jag.



"När det finns en katt i rummet, har en inredare inte mer där att göra."

(Ernst Kirschsteiger)


#blogg100 #bloggswe

Värmen som smälter frosten i själen

När jag tittar ut genom fönstret med morgonyrvakna ögon ser jag frosten på taken och gräset utanför. Nyss var det +30 grader i uterummet. Nu är där frostiga fönsterrutor.

Morgonsolen kryper sakta in med sin värme över den frostiga gräsmattan. Frosten har inte en chans. Långsamt smälter solen bort den. Allt blir grönt. Igen.

Så som Sorgen på en sekund kan göra att en förut levnadsglad människa fryser till is och sjunker samman. Fylld av en gråt som inte alltid orkar fram.

Så som värme, ömhet och tiden långsamt får Sorgen att tyst på tå i natten smyga allt längre bort.

Även om den nog alltid lämnar en skugga där den har varit.



#blogg100 #bloggswe

Längtan och livskraft

Jag åkte in till stan och solen värmde mer där än på höjderna kring Vättern och människorna såg hoppfulla ut. En av mina favoritbutiker hade slagit igen. En ny öppnat på motsatta sidan av gatan. En blomsterbutik.

Jag drogs dit. Dels för att jag älskar blommor. Dels därför att där var något så vackert som en stor blommande rosa magnolia i en kruka utanför affären.

Nära magnolian stod jag en lång stund. Tittade på de sagolika blommorna på de bara kvistarna. Förundrades över hur livet och något så vackert kan komma fram ur det som ser ut som en vissnad gren.

Jag tror aldrig jag slutar förundras över det våren visar mig gång på gång. Livskraften. Viljan att bli levande, att blomma.

Livskraften som vi människor har gemensamt med allt annat levande. Viljan och längtan att blomma igen, också när något brutits sönder inom oss. Längtan att så småningom allt ska bli bra igen. Eller i alla fall bättre.

"Något bättre är redan på väg." (Maria Scherer)


#blogg100 #bloggswe

Det där med att känna sig ensam #blogg100

Det finns den rent fysiska ensamheten. När man är ensam hemma. Allt är så tyst att man hör sitt eget hjärtslag. Vinden som viner därute. Golvet som knarrar. Där kan man ibland vila.

Den psykiska ensamheten är annorlunda. Känslan av att där inte är någon som förstår. Känslan av isolering mitt i en samling av folk. Som att vara på en öde ö mitt i en storstad. Inte kunna nå fram och inte känna sig nådd. Den känslan.

Vilken gåva är det inte att någon gång eller kanske flera gånger i sitt liv, plötsligt känna att där är ju en människa som förstår det jag menar, hur jag känner, hur jag mår, det jag tänker på. Utan att jag ens anstränger mig för att göra mig förstådd.

Eller åtminstone en människa som försöker och vill förstå mig.

Jag önskar att jag någon gång i mitt liv har varit en sådan människa för en annan.

Som fått någon levande människa att känna sig förstådd.

Det allra största mötet är det där båda känner så.

Själsmötet.

Det sanna kärleksmötet ... en gåva.


#blogg100 #bloggswe

Vårtecken som vårdepp, omplanterade pelargoner och gula påskliljor #blogg100

Den där tröttheten jag känner nu. Energin som ibland poppar upp helt oväntat och omöjligt att veta när. Det är helt enkelt våren som kommit. Jag blir lätt vårdeppig av ljusförändringen den här tiden på året. Försöker att vara utomhus så mycket som möjligt för att omställningen ska bli lättare för min själ.

Vissa människor blir pigga när det blir vår. Jag tillhör dem som känner mig mest pigg på sensommaren.

Jag planterade om några av mina pelargoner i helgen och de spirar för fullt. Normalt brukar jag klippa ned dem rejält, fast i år tror jag att jag struntar i det. Eller i alla fall väntar med det och ser hur de utvecklar sig.

I uterummet bytte jag ut den torra ljungen mot små söta gula mini-påskliljor.

Årets första middag åt vi där igår. Det är en särskild känsla att sätta sig där utan att behöva ta på jacka eller kofta den allra första gången på våren. Det kommer att bli många stunder i uterummet nu framöver. Knappt att jag egentligen behöver fler rum under sommarhalvåret. Jag skulle till och med kunna sova där, tror jag. Åtminstone ibland.

Ute i min gräsmatta har det dykt upp små, små snödroppar. De går inte på något sätt att likna vid de fantastiska stora kraftiga snödroppar jag såg på Österlen för en vecka sedan. Fast de är ändå snödroppar.

Vad mera vårtecken? Jo, jag har en vårförkylning. Annars skulle det väl inte vara vår på riktigt.

Idag fyller min äldsta dotter 27 år. Stort grattis till henne och det är fantastiskt att jag kunde gratulera henne, se henne och höra hennes röst sent igår kväll trots att hon är i Australien och jag är här. Tack vare Internet och Skype. Hon hade precis stigit upp och jag var på väg att lägga mig för natten när vi pratade med varandra.


#blogg100 #bloggswe

Röster från läsare av min bok "Omfamna livet"

Jag har fortfarande inte haft bokrelease för boken jag gav ut strax före jul, "Omfamna livet". Fast ganska snart räknar jag med att ha min bokrelease med ett antal inbjudna gäster. Ändå säljs boken redan och jag får så underbara ord till mig från läsare av den. Gissa om det värmer mitt hjärta!

Så här skriver Kjell Rautio, välfärdsutredare på LO, till mig efter att han läst boken:

"Har nu, på min frus rekommendation, läst ut din senaste bok. Alla politiker som jobbar med välfärdspolitik borde läsa den. Du har verkligen förädlat dina ibland bistra erfarenheter till insikter som är värdefulla för oss andra att ta del av. Ta vara på din formuleringsförmåga, inte bara för din egen skull utan också för dina läsares skull. Ser fram emot din nästa bok."

(Kjell Rautio, välfärdsutredare LO)


Jag blir så glad när läsare hör av sig till mig efteråt och berättar om hur de upplevt det jag skrivit. Det sägs att när man väl tryckt och släpper sin bok fri till världen, är den inte längre "min" bok. Utan mottagarens. 

Så känner jag det också.

Att skriva och att läsa är att kommunicera med varandra som människor. Att dela livet med varandra. Tankarna och erfarenheterna. Och inte minst känslorna.

Därför känns det extra härligt för mig att först skriva, sedan att någon läser det jag skrivit och dessutom få respons på det jag skrivit. Vilken kommunikation mellan människor!

Här är ännu en kommentar om boken från en av mina läsare:

”Läs boken! Den är helt underbar. Jag tyckte så mycket om dom olika kapitlen i boken. Samtidigt som den är allvarsam, tårfylld och varm, så finns där även humor.”  



Vill du läsa fler "Röster från läsare" om "Omfamna livet?

Blir du nyfiken på boken jag skrivit eller till och med vill skaffa dig ett eget exemplar av den?

Kika då in HÄR.

Boken "Omfamna livet" finns att köpa hos t ex Bokus och Adlibris eller genom att skicka ett mail direkt till mig, anna.karinmattsson@hotmail.com 


#blogg100 #bloggswe #böcker #författare #skrivande #egenutgivning #OmfamnaLivet