Jag tänker på att ibland kanske vi behöver perspektiv på temat
krigsflyktingar där vi befinner oss just nu i vår tid.
Jag blev inspirerad av en
av mina vänner i FB. Hennes rader fick mig att tänka på hur min
farmor och farfar tog hand om en liten pojke på tre år från Finland
efter kriget.
Han kom till dem uthungrad och inlindad i tidningspapper.
Trots att de redan hade tre egna barn tog de hand om pojken. Så
småningom adopterade de honom.
Han blev min farbror och jag tyckte så
mycket om honom. Han var en snäll och godhjärtad människa.
Frid över
hans minne
Jag känner djupt inifrån mig själv att vi behöver berättelser som denna just nu. Påminnas om hur det har varit och att det gick bra då och kommer att gå bra nu.
Har du någon liknande berättelse ur verkligheten att dela med dig av, får du gärna dela med dig av den här i kommentarerna i min blogg.
tisdag 22 september 2015
måndag 21 september 2015
Regeringens budget hösten 2015
Även om det finns mer jag önskar, så är regeringens budget, som
presenteras idag, en tydlig väg mot ett mer jämlikt samhälle än under
Alliansens tid vid makten.
Alliansen skapade stora klyftor i Sverige under ganska kort tid och gjorde många människor fattiga med sin politik. Det tar tid att vända men här och nu börjar vändningen. Förutsatt att budgeten går igenom.
Ett jämlikt samhälle är ett gott samhälle för såväl rika som mindre rika människor.
Mitt hjärta blir varmt när jag känner förändringens vindar över Sverige nu och jag önskar regeringen lycka till på samma väg.
Jag önskar att ett nästa steg på vägen blir höjd sjukersättning med mera. Ett samhälle där klyftorna tydligt minskar ännu mer mellan människorna i vårt land.
Sverige behöver det. Sverige klarar det. Även om där finns utmaningar.
Lästips:
"Här är vinnarna och förlorarna" (Aftonbladet)
"Nu får de som tjänar mycket betala lite mer" (Aftonbladet
"S tar från de rika och ger till skolan" (Aftonbladet)
"Socialförsäkringsbudgeten glömde bort de mest utsatta" (LO-Bloggen)
"Ny larmrapport om fattiga i Sverige" (GP)
"Stor grupp utelämnas i Socialförsäkringsutredningen" (Dagens Omsorg)
Alliansen skapade stora klyftor i Sverige under ganska kort tid och gjorde många människor fattiga med sin politik. Det tar tid att vända men här och nu börjar vändningen. Förutsatt att budgeten går igenom.
Ett jämlikt samhälle är ett gott samhälle för såväl rika som mindre rika människor.
Mitt hjärta blir varmt när jag känner förändringens vindar över Sverige nu och jag önskar regeringen lycka till på samma väg.
Jag önskar att ett nästa steg på vägen blir höjd sjukersättning med mera. Ett samhälle där klyftorna tydligt minskar ännu mer mellan människorna i vårt land.
Sverige behöver det. Sverige klarar det. Även om där finns utmaningar.
Lästips:
"Här är vinnarna och förlorarna" (Aftonbladet)
"Nu får de som tjänar mycket betala lite mer" (Aftonbladet
"S tar från de rika och ger till skolan" (Aftonbladet)
"Socialförsäkringsbudgeten glömde bort de mest utsatta" (LO-Bloggen)
"Ny larmrapport om fattiga i Sverige" (GP)
"Stor grupp utelämnas i Socialförsäkringsutredningen" (Dagens Omsorg)
måndag 14 september 2015
Podden "Sinnessjukt" med Christian Dahlström - utmattningssyndrom
Ett av syftena med mitt bloggande har sedan start varit att lyfta fram den psykiska ohälsan. Att berätta om hur det t ex känns att leva med ångest och panik. Att vara deprimerad. Om fobier. Om att ha stressrelaterad psykisk ohälsa och utmattningssyndrom. Hur det kan kännas att kanske ha det mest skamfyllda av allt; självmordstankar. Hur det är att vara anhörig när någon tar sitt eget liv.
Sist men inte minst; mitt bloggande ska också handla om hur man kan skapa sig ett så bra liv som möjligt trots den psykiska ohälsan som tröttar och "stör" i mer eller mindre grad.
När jag var liten retade andra barn mig ibland och ropade till mig att min mamma var knäpp. Min mamma var inte alls knäpp. Hon var en mycket intelligent känslomänniska som tyvärr fått ångestattacker i tonåren. På den tiden förstod man inte särskilt mycket om psykisk ohälsa. Därför fick de stackars människor som drabbades av det ofta leva med känslor av skam. Det i sin tur ledde till att de försökte dölja sina besvär, vilket ofta leder till att man mår ännu sämre om man har psykisk ohälsa.
Tyvärr händer det också att barnet till en människa med psykisk ohälsa får "ärva" skammen från föräldern. Så var det för mig. Jag försökte på alla sätt att dölja det som jag förstod att andra människor, vuxna som barn, uppfattade inte "var som det skulle" med min mamma. Hennes ångest och hennes panikattacker. Ända upp i vuxen ålder försökte jag att "skydda" min mamma mot andra människors rädslor för hennes ångest och panikattacker. Jag blev så skicklig på att avleda och att förvilla och att styra över fokus till annat än min mamma i känsliga situationer. Inte vare sig särskilt klokt eller stärkande för mig själv. Fast jag förstod inte bättre än så då.
Dessutom bestämde jag mig tidigt i mitt liv att jag skulle minsann inte bli som min mamma. Jag skulle inte ha ångest till exempel.
Ha, ha.. kan jag skratta lite för mig själv så här många år efteråt. Skratta, för att det var ju så tokigt alltsammans. Vem som var mest "tokig" vet jag inte. Min mamma som utan att rå för det fick ångest i tonåren. Eller alla de andra vuxna som såg ned på henne och fick henne att känna skam i stället för att försöka respektera hennes besvär. Eller barnen som ropade efter mig att min mamma var knäpp. Eller jag själv som trodde att man kunde bestämma sig för att inte ha ångest. Ja, vem var mest "tokig" egentligen? Det kan man fundera över. Kanske var ingen alls "tokig". Kanske var vi alla bara mänskliga. Människor av kött och blod och känslor.
Så småningom hamnade jag själv där efter en lång tid med stark stress i mitt liv att jag fick ångest, panikattacker, utmattningssyndrom och depression. Då var jag vuxen och hade fått ett annat perspektiv på psykisk ohälsa än när jag var barn. Jag insåg hur mycket fördomar det fanns kring det och okunskap som skapade rädsla hos människor.
Min sorg över min förlorade hälsa och arbetsförmåga blev inte mindre trots den kunskap jag samlat på mig genom åren. Jag sörjde. Det händer att jag sörjer fortfarande. För det tar energi att leva med psykisk ohälsa. Det är tröttande och blir man trött är det lätt att man också känner sig ledsen.
Numera har var och varannan människa i Sverige psykisk ohälsa. Det pratas mer öppet om det nu än någonsin tidigare. Kändisar som Morgan Alling och Robert Gustafsson berättar om sin panikångest. I tidningarna läser vi berättelser om människor som fått utmattningssyndrom och stressat sönder sig själva.
Det är bra med all öppenhet och information kring psykisk ohälsa som finns idag. Det gör att fler människor vågar tala om hur de mår. Det gör också att anhöriga, vänner och vi alla kanske blir lite modigare och vågar fråga varandra hur vi mår där inuti i stället för att bara se till det yttre som smärtar. Den synliga smärtan. Osynlig smärta kan vara minst lika plågsam som den synliga. Ibland ännu mer plågsam just för att den inte syns.
Häromdagen hittade jag på nätet till en podd om psykisk ohälsa. Det är författaren Christian Dahlström som själv tidigt i livet efter en lång period med stark stress drabbades av panik och depression, som har podden.
Bland annat finns där två avsnitt om utmattningssyndrom som är mycket hörvärda och upplysande om vad utmattningssyndrom egentligen är.
"Med utmattningssyndrom kommer man inte till jobbet."
"Många med utmattningssyndrom är det vi kallar maskrosbarn."
Citaten är från avsnitten om utmattningssyndrom. Christian intervjuar vad han kallar världens mest kunniga forskare på utmattningssyndrom. Hon heter Maria Åsberg och har forskat om psykisk ohälsa i hela 50 år. En mycket klok och kunnig kvinna.
Jag önskar att kunskapen om utmattningssyndrom sprids så att fördomarna spricker kring vad det egentligen är.
Det svåraste av allt sedan jag själv fick utmattningssyndrom för cirka 15 år sedan har varit andra människors, läkares och myndigheters tvivel på det jag upplevt och känt.
Idag vet man mer om vad utmattningssyndrom handlar om. Det är en skada i hjärnan som har blivit till under mycket lång tids negativ stress utan återhämtning. Det är en skada som till viss del självläker. Men ofta får man leva med en ökad stresskänslighet. Vilket i sin tur kan vara en bra sak. För om man från början haft med sig den stresskänsligheten, förmågan att läsa sin kropps signaler om att nu är det dags att vila och ta det lugnt, hade man kanske aldrig kört slut på sig själv.
Mina varmaste rekommendationer att lyssna på de här två avsnitten och gärna mer i den här podden. Sprid gärna kunskapen och tala med andra människor om det.
Fortfarande finns det alldeles för mycket fördomar kring psykisk ohälsa i Sverige. Samtidigt som just den ohälsan ökar.
Mycket är vunnet om de människor som drabbas slipper att känna skam och möter förståelse i stället för misstro.
Sist men inte minst; mitt bloggande ska också handla om hur man kan skapa sig ett så bra liv som möjligt trots den psykiska ohälsan som tröttar och "stör" i mer eller mindre grad.
När jag var liten retade andra barn mig ibland och ropade till mig att min mamma var knäpp. Min mamma var inte alls knäpp. Hon var en mycket intelligent känslomänniska som tyvärr fått ångestattacker i tonåren. På den tiden förstod man inte särskilt mycket om psykisk ohälsa. Därför fick de stackars människor som drabbades av det ofta leva med känslor av skam. Det i sin tur ledde till att de försökte dölja sina besvär, vilket ofta leder till att man mår ännu sämre om man har psykisk ohälsa.
Tyvärr händer det också att barnet till en människa med psykisk ohälsa får "ärva" skammen från föräldern. Så var det för mig. Jag försökte på alla sätt att dölja det som jag förstod att andra människor, vuxna som barn, uppfattade inte "var som det skulle" med min mamma. Hennes ångest och hennes panikattacker. Ända upp i vuxen ålder försökte jag att "skydda" min mamma mot andra människors rädslor för hennes ångest och panikattacker. Jag blev så skicklig på att avleda och att förvilla och att styra över fokus till annat än min mamma i känsliga situationer. Inte vare sig särskilt klokt eller stärkande för mig själv. Fast jag förstod inte bättre än så då.
Dessutom bestämde jag mig tidigt i mitt liv att jag skulle minsann inte bli som min mamma. Jag skulle inte ha ångest till exempel.
Ha, ha.. kan jag skratta lite för mig själv så här många år efteråt. Skratta, för att det var ju så tokigt alltsammans. Vem som var mest "tokig" vet jag inte. Min mamma som utan att rå för det fick ångest i tonåren. Eller alla de andra vuxna som såg ned på henne och fick henne att känna skam i stället för att försöka respektera hennes besvär. Eller barnen som ropade efter mig att min mamma var knäpp. Eller jag själv som trodde att man kunde bestämma sig för att inte ha ångest. Ja, vem var mest "tokig" egentligen? Det kan man fundera över. Kanske var ingen alls "tokig". Kanske var vi alla bara mänskliga. Människor av kött och blod och känslor.
Så småningom hamnade jag själv där efter en lång tid med stark stress i mitt liv att jag fick ångest, panikattacker, utmattningssyndrom och depression. Då var jag vuxen och hade fått ett annat perspektiv på psykisk ohälsa än när jag var barn. Jag insåg hur mycket fördomar det fanns kring det och okunskap som skapade rädsla hos människor.
Min sorg över min förlorade hälsa och arbetsförmåga blev inte mindre trots den kunskap jag samlat på mig genom åren. Jag sörjde. Det händer att jag sörjer fortfarande. För det tar energi att leva med psykisk ohälsa. Det är tröttande och blir man trött är det lätt att man också känner sig ledsen.
Numera har var och varannan människa i Sverige psykisk ohälsa. Det pratas mer öppet om det nu än någonsin tidigare. Kändisar som Morgan Alling och Robert Gustafsson berättar om sin panikångest. I tidningarna läser vi berättelser om människor som fått utmattningssyndrom och stressat sönder sig själva.
Det är bra med all öppenhet och information kring psykisk ohälsa som finns idag. Det gör att fler människor vågar tala om hur de mår. Det gör också att anhöriga, vänner och vi alla kanske blir lite modigare och vågar fråga varandra hur vi mår där inuti i stället för att bara se till det yttre som smärtar. Den synliga smärtan. Osynlig smärta kan vara minst lika plågsam som den synliga. Ibland ännu mer plågsam just för att den inte syns.
Häromdagen hittade jag på nätet till en podd om psykisk ohälsa. Det är författaren Christian Dahlström som själv tidigt i livet efter en lång period med stark stress drabbades av panik och depression, som har podden.
Bland annat finns där två avsnitt om utmattningssyndrom som är mycket hörvärda och upplysande om vad utmattningssyndrom egentligen är.
"Med utmattningssyndrom kommer man inte till jobbet."
"Många med utmattningssyndrom är det vi kallar maskrosbarn."
Citaten är från avsnitten om utmattningssyndrom. Christian intervjuar vad han kallar världens mest kunniga forskare på utmattningssyndrom. Hon heter Maria Åsberg och har forskat om psykisk ohälsa i hela 50 år. En mycket klok och kunnig kvinna.
Jag önskar att kunskapen om utmattningssyndrom sprids så att fördomarna spricker kring vad det egentligen är.
Det svåraste av allt sedan jag själv fick utmattningssyndrom för cirka 15 år sedan har varit andra människors, läkares och myndigheters tvivel på det jag upplevt och känt.
Idag vet man mer om vad utmattningssyndrom handlar om. Det är en skada i hjärnan som har blivit till under mycket lång tids negativ stress utan återhämtning. Det är en skada som till viss del självläker. Men ofta får man leva med en ökad stresskänslighet. Vilket i sin tur kan vara en bra sak. För om man från början haft med sig den stresskänsligheten, förmågan att läsa sin kropps signaler om att nu är det dags att vila och ta det lugnt, hade man kanske aldrig kört slut på sig själv.
Mina varmaste rekommendationer att lyssna på de här två avsnitten och gärna mer i den här podden. Sprid gärna kunskapen och tala med andra människor om det.
Fortfarande finns det alldeles för mycket fördomar kring psykisk ohälsa i Sverige. Samtidigt som just den ohälsan ökar.
Mycket är vunnet om de människor som drabbas slipper att känna skam och möter förståelse i stället för misstro.
fredag 11 september 2015
Rallylydnadskurs med Mimmi
I veckan lyckades jag äntligen komma iväg på Rallylydnadskurs med Mimmi hos Brukshundsklubben. Första gången var jag sjuk. Andra gången också. Därför var det här som egentligen var tredje gången, den första gången för mig och Mimmi.
Men bättre sent än aldrig.
Det var så roligt! Min älskade Mimmi var så läraktig och så glad. Också så roligt att se alla de andra hundarna och deras mattar och hussar.
Min kloka älskade lilla Mimmi, så starkt mitt hjärta bultar för dig. Och ditt hjärta för mig.
Idag är jag väldigt trött efter allt nytt som jag skulle ta in igår.
Men det var det värt, varenda sekund.
onsdag 9 september 2015
Broccoliträdet i Huskvarna - kändis på Instagram
Trädet har fler än 20.000 följare där. Från hela världen. Jag såg en av kommentarerna där som var ungefär: "Oh my God! I have just become follower of a tree!".
Trädet fotograferas från samma synvinkel vid olika tillfälllen. Det har fotograferats i två års tid nu. Fotografen heter Patrik Svedberg. Jag hade glädjen att träffa honom och prata lite med honom vid utställningen. Han berättade att han cyklade till jobbet förbi trädet varje dag och tyckte att det var så vackert. Sen har han fotograferat det till och från.
När jag stod där under trädet och såg alla bilderna tänkte jag hur många bilder det var på ett och samma träd. Ändå inte en enda gång samma bild. Det säger mig något om livet. Hur mycket nytt jag kan uppleva varje dag genom att bara vara närvarande i det som är. Förändringen är runt och i livet hela tiden. Jag behöver inte jaga efter den.
Trädet och utställningen nämndes också i nyheterna strax innan utställningen.
Jag ÄLSKAR de här pilarna längs med Vättern. Broccoliträdet var underbart. Bilderna på det var placerade under själva trädet. 40 fantastiska bilder och den ena bilden inte lik den andra. Jag hade några favoriter där. Helst av allt skulle jag vilja ha en av bilderna på väggen hemma hos mig. Kunna titta på den och minnas hur det känns när det är sommar och jag sitter under pilen och vilar mig i skuggan och hör Vätterns vågor. Kanske har jag en sådan tavla hemma hos mig en dag, vem vet? Drömmar kan bli verklighet, det vet jag.
Mimmi var med och tittade på fotoutställningen. Eller om hon nu mer tittade på de andra vovvarna som var där kanske.
Vi köpte broccoliglass från Mormor Magdas glass. En unikt framtagen och väldigt god glass just för den här vernissagen.
Jag önskar mig fler utomhusutställningar och andra kulturevenemang här där jag bor. Här finns så många möjligheter om vi bara tar vara på det. I min älskade Vätterbygd.
Kultur i alla dess former är viktigt för oss människor och för våra själar.
tisdag 8 september 2015
söndag 6 september 2015
1 februari 2016 försvinner utförsäkringarna enligt budgetförslag
1 februari 2016 - då går det sjuka systemet med utförsäkringar av
sjuka människor i graven. Enligt regeringens budgetförslag nu i höst.
Jag känner tillit och hopp.
Så länge som jag väntat på detta. Och så många med mig.
Vad jag ska fira den dagen!
Du som följt min blogg länge, vet hur jag brinner för att de sjuka utförsäkringarna av sjuka ska tas bort. I höstas var det nära och det såg ut som att de skulle försvunnit i somras. Men så gjorde SD ett spratt i "leken" och alla förhoppningar hos mig och många rasade omkull.
Den här gången önskar jag av hela mitt hjärta att det inte dyker upp några troll ur mörkret och ställer till det igen.
Det är sannerligen tillräckligt många sjuka människor som lidit länge nog nu på grund av den bortre gränsen i sjukförsäkringen. En galen idé från Alliansen som har ställt till med mer elände än den gjort någon som helst nytta.
I slutet av blogginlägget länkar jag bland annat till den ideella föreningen Solrosuppropets sida. Det är en grupp sjuka som startat Solrosuppropet för tre år sedan och som tillsammans kämpar för förbättringar inom sjukförsäkringen med mera. Jag stödjer Solrosuppropet och beundrar det de gör.
Häromveckan besökte de socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. De överlämnade en namninsamling och diskuterade bland annat med henne om hur de tycker att man ska kunna få det bättre som sjuk och sjukskriven i Sverige, vilka förändringar som behöver göras. Och också om hur man ska kunna förebygga ohälsa och rehabilitera sjuka.
Ta dig gärna tid att läs och skaffa dig kunskap genom deras sida.
Vem som helst av oss kan precis när som helst råka ut för något som gör att ohälsa för alltid förändrar våra liv. Därför är det för mig så viktigt med en tillräckligt trygg sjukförsäkring i Sverige.
Att drabbas av långvarig ohälsa och kanske viss eller helt förlorad arbetsförmåga, raserar ofta en viktig bit i en människas liv. Att då dessutom rasera ekonomin för den som blivit sjuk, är att slå på den som redan ligger och enligt mig inhumant.
Lästips:
"Bortre gräns i sjukförsäkring bort" (Aftonbladet)
"Stoppa utförsäkringarna - check!" (Solrosuppropet)
Jag känner tillit och hopp.
Så länge som jag väntat på detta. Och så många med mig.
Vad jag ska fira den dagen!
Du som följt min blogg länge, vet hur jag brinner för att de sjuka utförsäkringarna av sjuka ska tas bort. I höstas var det nära och det såg ut som att de skulle försvunnit i somras. Men så gjorde SD ett spratt i "leken" och alla förhoppningar hos mig och många rasade omkull.
Den här gången önskar jag av hela mitt hjärta att det inte dyker upp några troll ur mörkret och ställer till det igen.
Det är sannerligen tillräckligt många sjuka människor som lidit länge nog nu på grund av den bortre gränsen i sjukförsäkringen. En galen idé från Alliansen som har ställt till med mer elände än den gjort någon som helst nytta.
I slutet av blogginlägget länkar jag bland annat till den ideella föreningen Solrosuppropets sida. Det är en grupp sjuka som startat Solrosuppropet för tre år sedan och som tillsammans kämpar för förbättringar inom sjukförsäkringen med mera. Jag stödjer Solrosuppropet och beundrar det de gör.
Häromveckan besökte de socialförsäkringsminister Annika Strandhäll. De överlämnade en namninsamling och diskuterade bland annat med henne om hur de tycker att man ska kunna få det bättre som sjuk och sjukskriven i Sverige, vilka förändringar som behöver göras. Och också om hur man ska kunna förebygga ohälsa och rehabilitera sjuka.
Ta dig gärna tid att läs och skaffa dig kunskap genom deras sida.
Vem som helst av oss kan precis när som helst råka ut för något som gör att ohälsa för alltid förändrar våra liv. Därför är det för mig så viktigt med en tillräckligt trygg sjukförsäkring i Sverige.
Att drabbas av långvarig ohälsa och kanske viss eller helt förlorad arbetsförmåga, raserar ofta en viktig bit i en människas liv. Att då dessutom rasera ekonomin för den som blivit sjuk, är att slå på den som redan ligger och enligt mig inhumant.
Lästips:
"Bortre gräns i sjukförsäkring bort" (Aftonbladet)
"Stoppa utförsäkringarna - check!" (Solrosuppropet)
torsdag 3 september 2015
Mimmi gjorde det omöjliga
Igår hände det märkliga att min lilla dvärgpudel Mimmi hoppade upp helt själv i soffan här hemma. Något som hon enligt alla inblandade experter aldrig skulle kunna göra efter att ha opererat bort den högra höftleden på grund av Legg-Perthes sjukdom.
Då var hon cirka ett år. Snart fyller hon fyra år.
Mimmi gav mig själv hopp med sitt hopp.
Och massor av skratt!
Underbara, älskade hund som jag sett så stark och tålmodig genom svår smärta och sjukdom.
Älskade Mimmi som vågade det omöjliga hoppet!
onsdag 2 september 2015
Till dig som kikar in i min blogg
Den senaste tiden har jag varit väldigt trött. För cirka en vecka sedan hände något, troligen med min rygg kanske i kombination med ett virus, som har gjort att jag varit helt matt och haft stark smärta. I början kunde jag knappt gå.
Dag för dag känns det i alla fall lite, lite bättre. Så länge jag tar hand om mig. Tar många pauser. Äter. Varvar ned. Växlar mellan att sitta, ligga, stå och gå korta promenader. Att sitta var i det närmaste omöjligt för en vecka sedan.
Därför är jag inte så ofta synlig i bloggen just nu. Och jag har inte heller orkat svara på kommentarer. Det är som att jag inte orkar i mitt huvud.
Jag önskar dig som kikar in här att du har det så bra som möjligt. Att vi snart kan skriva till varandra igen här genom cyberrymden.
Ta väl hand om dig, kära bloggvän!
Kram/Anna-Karin
Dag för dag känns det i alla fall lite, lite bättre. Så länge jag tar hand om mig. Tar många pauser. Äter. Varvar ned. Växlar mellan att sitta, ligga, stå och gå korta promenader. Att sitta var i det närmaste omöjligt för en vecka sedan.
Därför är jag inte så ofta synlig i bloggen just nu. Och jag har inte heller orkat svara på kommentarer. Det är som att jag inte orkar i mitt huvud.
Jag önskar dig som kikar in här att du har det så bra som möjligt. Att vi snart kan skriva till varandra igen här genom cyberrymden.
Ta väl hand om dig, kära bloggvän!
Kram/Anna-Karin
Tuffa tider i världen
Det kanske inte känns så just nu som i orden på tavlan. Fast för att orka är det viktigt att inse att mitt i mörkret och ondskan finns också alltid godheten och ljuset.
Och att vi kan välja att vara det goda.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)