Solkatt

Den som
kan känna

lycka

att se

en solkatt

dansa

Äger en

skatt

(Anna-Karin)

Ögonproblem

Jag har haft envisa problem med mina ögon en lång tid och just nu är det så jobbigt att jag har svårt att både läsa och skriva. Det är som att jag är svullen runt ögonen och det blir vaglar som skaver och värker. Ögonlockskanterna blir ibland alldeles röda och ögonen rinner.

Jag har provat droppar och salvor mot torra ögon efter råd från min läkare men det hjälper inte. Jag äter allergitabletter mot kvalsterallergi och sedan jag började med dem har ögonen inte blivit lika irriterade igen som de var förut i alla fall. Min optiker tyckte att mina ögonbesvär såg ut att vara allergirelaterade. .

Kanske är det en infektion. Eller allergi. Eller ålder. Eller alltihop tillsammans.  I alla fall inget allvarligt. Men lite jobbigt är det. Så just nu är jag inte särskilt aktiv varken med min egen blogg eller i andras.

Jag kommer igen när jag är bättre igen.

Genom de här ögonbesvären blir jag påmind om vilken gåva det är att ha en syn och hur handikappad man kan känna sig när inte ögonen fungerar som de brukar göra.

Tillit ökar oxytocin, stärker hälsan, samhället och minskar sjukskrivningar

När människor känner tillit till varandra frigörs oxytocin. Hörde jag i morse i radion att forskarna nu kan bevisa. Jag tänker på den ökande ohälsan i Sverige. Hur viktigt är det att samhället och vi själva skapar tillit för att vi ska ha hälsa?

Själv tror jag att tillit är mycket viktigt och att det finns ett samband mellan tillit och hur man mår. Både på individ- och samhällsnivå.

Så många människor i vår tid som har smärta och psykisk ohälsa. Kanske till viss del brist på tillit?
Ett symptom delvis på hur det är i samhället?

Hur kan vi förändra det? På individnivå. Samhällsnivå.

Jag tror att vi alla kan göra något. Också det "lilla" är stort i de här sammanhangen.

Om tilliten i samhället brister kan det kanske kompenseras genom att man är i sammanhang privat där man känner tillit. Och tvärtom.

Det verkligt tuffa blir när tilliten brister både i samhället och i privatlivet. Samtidigt. Hur klarar man sig då? Hur mår man då? Var hittar man tilliten? Kanske i sig själv. Självtillit är kanske där allt börjar. Att lita till sig själv. Att man klarar det, vad än det är. Samtidigt tror jag att vi människor behöver varandra. Det är min övertygelse. Vi är som människor flockvarelser och beroende av varandra för att må bra.

Om oxytocin skapas genom tillit. Och tilliten brister. Då brister också relationer. Samhällen. Och också människors hälsa.

Tillit är vägen till minskade sjukskrivningar, samhällsbygge och välmående människor, tror jag.

Idag talar vi så mycket om och lägger så otroligt mycket tid på kost och motion. Det är i och för sig bra. Fast ändå ökar antalet människor som blir sjuka.

Tänk om i stället tillit är svaret och vägen mot hälsa?



Oxytocin är ett hormon och en signalsubstans som skapas i hjärnan vid t ex amning och tydligen också vid tillit. Här information från Wikipedia om hur oxytocin påverkar oss människor psykiskt, socialt och fysiskt:


"Oxytocin är avgörande för upprättandet av gemenskap, parbildning, omvårdnad, och förmåga att följa sociala normer. Förhöjd aktivitet av oxytocin skapar ökad tillit, minskar aggressioner, ångest, samt dämpar aktiviteten i  amygdala. och minskar troligen också stress.
Höga värden av oxytocin, vaspressin och prolaktin är avgörande för utvecklingen av moderskänslor. Djurförsök har visat att administration av oxytocin och östrogen fungerar ångestdämpande på honor och ökar deras sociala samspel. Honor med större omvårdnad om barn har också visat sig ha ett större antal östrogenberoende oxytocinreceptorer i hjärnan, och detta är ärftligt från moder till dotter. Sådana östrogenberoende oxytocinreceptorer ökar dessutom honornas sexuella mottaglighet.
Oxytocin gör människor lyckligare och tillitsfulla. Det ökar viljan till parbildning, och är starkt involverat i sexuell lust. En orsak till detta är att det skänker lugn genom dess påverkan på glatt muskulatur. På grund av dess höga plasmanivåer vid olika former av känslor av kärlek och lust, brukar det kallas "kärlekshormon". Hos män bidrar oxytocin även till ejakulation och erektion. 
Förutom glatt muskulatur, påverkar oxytocin skelettmusklerna. Fungerande oxytocinaktivitet är avgörande för nybildning av muskler. Det tycks vara förändringar i oxytocinet som ger såväl sarkopeni som muskelsvaghet på ålderdomen.
Oxytocin ökar den autonoma hjärtkontrollen, genom att exempelvis öka heart rate variability, vilket förbättrar kroppens förmåga att hantera stress, ett samband mellan HRV och stress som påvisats exempelvis vid  borderline personlighetsstörning. Oxytocin tycks spela en viktig roll i regleringen av det kardiovaskulära systemet. Tillsammans med vasopressin har det en roll i uppkomsten av kronisk hjärtsvikt."

Källa: Wikipedia


Lästips: "Sorkar tröstar också varandra" (Sveriges Radio)

"Oxytocin kan stärka muskler" (Sveriges Radio)

HÄR hittar du massor av intressanta artiklar om oxytocin.

"Därför vill vi titta på djur på nätet" (DN)

"Jämlikhetsanden - alla mår bättre av jämlikhet" (DN)

Lögner, svek och tillit

Om det är något som verkligen kan förstöra relationer så är det lögner och svek. Det har jag upplevt sedan jag var liten, många, många gånger om. Det gjorde att jag i tonåren medvetet bestämde mig för att jag själv ville vara en så ärlig, äkta och pålitlig människa som möjligt.

"Du är lika pålitlig som en Sankt Bernhardshund", minns jag att min lillebror sa till mig en gång.

På arbetet var jag känd som den som höll sina löften och såg till att om jag lovat att utföra ett jobb så gjorde jag också det. Till den tidpunkt som var bestämd.

Tillit är alltså en av de saker som jag värderar mycket högt i mitt liv. Alldeles särskilt i relationer. Därför är jag kanske också särskilt sårbar just när det gäller tillit. Fast visst är väl de flesta av oss sårbara när det gäller lögner och svek? Det tror jag. Även om man kanske är ännu mer sårbar som människa om man upplevt mycket lögner och svek som barn, från de som skulle varit de man kunnat lita på. Föräldrar. Nära anhöriga och vänner. Det tror jag också.

Så om du eller jag vet att där är en människa som har upplevt mycket svek och lögner i sitt liv, tänk på att vara alldeles särskilt rädd om den människan. Om det lilla barnet som finns inuti henne. Den där lilla som litade på den hon älskade mest i universum. Och som svek henne.

Därför att varje gång som den där lilla inuti den vuxna människan upplever en lögn, eller ett svek, så får hon flashback från de där sveken som gjorde så obarmhärtigt ont i hennes lilla fågelhjärta när hon var liten. Alla de där frågorna dyker upp i henne om "varför?". Det som hon inte ens klarade att sätta ord på som barn. Allt var bara känslor som gjorde ont.

Vad är det som gör att vissa människor ljuger till och från? Då menar jag inte vita lögner, utan andra lögner. Vad är det som gör att vissa människor sviker gång på gång på gång?

Jag har mina egna tankar kring det.

Vad tror du?

Vilken start på 2016

Pust, den 18 januari på nya året idag och jag tycker att det redan har hänt så mycket att det räcker och blir över för min del. Vi har hjälpt äldsta dottern med hennes senaste flyttning.

Sedan kände jag att jag behövde vila både kropp och själ. När barn flyttar ur boet innebär det inte bara känslomässigt kaos ibland, utan också att man behöver fixa en del i sitt hem. Inte några stora saker, men det är ändå det som kommer till förutom det vardagliga.

Sedan kom det tragiska beskedet om David Bowies död. Jag är inte ensam om att känna när det beskedet kom. Det känns som att en hel värld för en stund var i chock och sorg och saknad. Som jag läste att någon skrivit om att när det verkligen gäller så är det inte politiker eller religiösa ledare som når in till människors hjärtan. Utan det är musiker och artister, konstnärer och författare som lyckas beröra oss på ett sådant sätt som till exempel David Bowie har gjort.

Det vackra är att David Bowies musik kommer att leva länge, länge och att den kommer att fortsätta att inspirera människor till skapande. På så sätt är David Bowie och andra skapande människor odödliga. Oavsett vilken tro man har, tänker jag.

Jag hann knappt börja andas efter beskedet om Bowies död, förrän min katt fick åka till veterinären. Hon har haltat sedan jul fast då fanns det inga tider till henne på Djursjukhuset eftersom hennes allmäntillstånd var bra. Nu blev hon i alla fall ordentligt undersökt också av en ortoped. Man tog prover för att se så att hon inte fått diabetes eller problem med sköldkörteln. Det blev en nervös väntan innan jag fredag kväll fick det glädjande beskedet att alla prover från henne var bra. Vilken lättnad!

Hur som helst så har min katt inflammation i båda frambenen. Det är anledningen till att hon har rört sig annorlunda den senaste tiden. Min katt är på sitt 15:e år. Jag inser att hon nu är en äldre katt. Jag vill att hon ska ha ett bra kattliv så länge som hon lever. Jag och de andra i min familj älskar henne så mycket. Hon är så lugn och snäll inte minst mot min lilla dvärgpudel Mimmi.

Nu ger jag min katt inflammationshämmande en gång om dagen i 28 dagar. Sedan ska jag kontakta veterinären igen för att se om behandlingen har hjälpt. Om den ska avbrytas eller om jag ska fortsätta med den.

Sedan kom kylan. Det är härligt att det har blivit vinter, rimfrost och knarrande snö under fotsulorna tycker jag. Igår var det blå himmel och sol och jag njöt under min promenad fast att jag frös om hela kroppen. Jag har liksom inte vant mig vid kylan än, glömmer att ta på mig tillräckligt med kläder när jag går ut.

Ja, så mycket som redan hänt det här året. Och då skriver jag ändå inte allt här i bloggen. Det mest privata håller jag för mig själv.

Nu får jag komma ihåg att ta hand om mig själv också. Jag är förkyld, har nackspärr och ont i leder och muskler. Kanske att jag skulle behöva ett besök hos veterinären själv? Ibland känns det som att man får bättre och snabbare hjälp där än på vårdcentraler och sjukhus. Fast som vilket djur skulle jag be om hjälp i så fall? Är jag mest en katt eller en hund? Eller mera ett marsvin?

Januari och ett tag till framåt brukas kännas tunga för mig. Och säkert för många andra också. Jag får jobba med mina tankar för att inte deppa ihop och vara snäll mot mig själv. Gå på bio som jag gjort. Göra sånt som jag gillar att göra. Ibland räcker det att bläddra i en tidning för att jag ska må bättre. Eller ta en promenad. Vara med mina djur. Träffa någon som jag håller av. Framförallt vara noga med sömn, motion, mat och så något glädjefyllt varje dag. Det är mitt eget recept på välmående, egentligen året om.

Nästa bild här nedanför tog jag igår vid solnedgången. Har du sett hur rimfrostträd i solnedgången, med lite fantasi, kan vara förvillande lika rosa körsbärsträd i blom? Det var så vackert att ja, där tappade jag andan en stund igen, under trädet. Ser du månen där bland trädgrenarna?

Filmen "En man som heter Ove"

Jag hade fyra biobiljetter som jag fått i present, så därför blev det ett biobesök till nu i helgerna. Den här gången såg jag filmen "En man som heter Ove" med Rolf Lassgård. Salongen var fullsatt.

Det var en starkt berörande film om de små vardagshändelserna som kan göra stor skillnad för en människa. Inte minst när man befinner sig i en livskris.

Rolf Lassgård spelade Ove på ett fantastiskt sätt. Stort skådespeleri.

Om du är känslosam som jag är, ta med en stor näsduk om du ser filmen på bio. Mina tårar föll under nästan hela filmen. Även om där också var plats för skratt.

Där var flera olika självmordsscener som jag känner mig lite kluven till. Det är bra att det visas så att vi minskar skammen kring självmord och självmordstankar.

Jag tycker ändå att de scenerna var lite väl utdragna och onödigt detaljrika. För mig som både varit anhörig och också under djup depression en period haft egna självmordstankar, väckte det jobbiga minnen.

Fast just de scenerna kan också öppna för samtal kring självmord och framförallt visa hur viktigt det är att vi ser varandra och bryr oss om människor i vår närhet som går igenom en livskris.

Jag rekommenderar filmen varmt till dig som vill se en berörande film om det djupt mänskliga. Både glädjen och sorgen. Kom bara ihåg att ta med stora näsdukar.

Filmen En underbar jävla jul

Gå på bio är mysigt. Igår såg jag filmen "En underbar jävla jul" på Filmstaden inne i stan. Det var i stort sett fullt i biosalongen. Filmen var en komedi. Jag skrattade mig igenom nästan hela filmen. Utom själva slutet, där det var rörande så att jag fick lite tårar i ögonen.

Skickliga skådespelare, knäppa rollfigurer som var väldigt mänskliga och jag tror inte att jag är ensam om att både känna igen mig själv och andra i de olika karaktärerna och händelserna i filmen.

En lättsam film fast där det också gick att hitta ett och annat djup.

En mening bär jag med mig från filmen:

"Man måste stå upp för sig själv. Annars förlorar man sin värdighet."

Så är det.

Och det är viktigt.

Saknad

Dig saknar jag
kanske allra mest

När mörkret lägger sig med mig

Och i gryningens känslofyllda timmar

Det är då jag saknar allra mest ...

När inget stör
det jag hör
där inifrån mig

Mitt hjärtas slag

Min puls ...


(Anna-Karin)

Gott Nytt År!

2015 var ett på många sätt tungt år. Så tungt att vissa saker som hände önskar jag inte hade hänt i världen. Där fanns ändå ljusglimtar i mörkret.

Det får mig att tänka på några ord som jag hörde i en film igår kväll, Kalenderflickorna. Några vackra rader om solrosen som alltid, oavsett hur starkt eller svagt solljuset är, ändå med hela sin varmt gula blomma följer den strimma av ljus som är där.

Så är det med mina krukväxter i fönstren också. Paraplyaralian i köksfönstret börjar få nya små, små blad. Ljuset har redan ökat för varje dag och vi går långsamt mot allt fler soltimmar igen. Lämnar de långa mörka stunderna bakom oss. Sekund för sekund.

Ljuset från dagen därute har så stark effekt på mina krukväxter, att jag får vrida dem ibland för att de inte ska växa sig sneda. Så vänder och drar de sig till ljuset. Till det ljus som finns, hur starkt eller svagt det nu än är.

Så vill jag leva, idag och andra dagar. Vända mig mot den svaga, ljusa strimman i mörkret eller bada i ljus när livet är så.

Om jag ska sammanfatta mitt år för mig som människa personligen, känner jag att ordet "förändring" är tillräckligt. 2015 har inneburit många förändringar för mig. Ibland har det varit svårt att hänga med i svängarna. Jag har inte alltid hunnit landa innan nästa backe, uppför eller nedför, har varit där.

Jag önskar att mitt 2016 blir ett lite lugnare år för mig. Tid att landa och att hitta till vad jag vill nu och framåt. Tid att njuta av det som är.

Till dig som läser här önskar jag dig ett riktigt Gott Nytt År!

Sök den strimma av ljus som alltid finns där.

Också i mörkret.

Minns att utan mörkret skulle vi inte kunna se ljuset.

Följ ljuset!

Som solrosen varje dag vänder sitt ansikte mot solen däruppe.

Vad är det mest meningsfulla som jag gjort?

Funderar över vad jag gjort i mitt liv så här långt. Inser att det mest meningsfulla jag själv tycker att jag gjort, är inte det som jag fått pengar för.

Den största belöningen är kanske den som inte går att mäta i sådant som pengars värde.