Stress och minnesproblem

Stress ger ofta minnesproblem visar en avhandling från Sahlgrenska Akademin vid Göteborgs Universitet.

"Många av dem är eller har varit sjukskrivna, de lider av stress, utmattningssyndrom eller är nedstämda och deprimerade. Sju av tio hade denna typ av problematik.

– Det kan också handla om att de har demens i familjen eller släkten och därför är mer observanta på minnesproblem, säger Marie Eckerström.

Ofta handlar det om ganska lindriga problem, men som ändå väcker oro.

– Det kan vara till exempel att man inte kommer ihåg saker man sagt till andra, eller saker som andra har berättat. Eller att det kan vara svårt att göra flera saker samtidigt. Men det är väldigt spretig grupp, med många olika slags kognitiva problem. De märker förändringar i vardagen och att de tycker inte de klarar sitt arbete eller det sociala livet lika bra som förr, säger Marie Eckerström, psykolog."

"– Samhällsutvecklingen spelar in, samhället förändras,våra patienter lever i en mer komplex miljö. Vi lever i en tid med ett ökande informationsflöde, men vi kan inte ta in hur mycket information som helst, säger Marie Eckerström och fortsätter

– På arbetsplatser måste man lära nytt hela tiden, även när man närmar sig pensionsåldern. Många har svårt med de nya datoriserade arbetssätten, medan de som växer upp i dag har med sig det från början. När vi ska lära nytt handlar det till stor del om hur mycket vi kan hänga upp det på något vi redan kan.

Även för samhällsekonomin är det viktigt att människor ska klara att fortsätta jobba, framhåller Marie Eckerström:

– Det sägs att vi måste jobba längre än vi gör i dag. Då är det viktigt att bidra till de som är i de sista 15 åren i arbetslivet, att de kan fungera bättre."

Källa: SVT Nyheter

Sommardagar

Och dagarna går och ibland känns det som att sommaren blåser bort och plötsligt stannar vinden upp, det blir kvävande varmt och allt är helt stilla och så vackert att jag tappar andan.

Dikesrenarna är ännu fulla av de mest ljuvliga blommor. En grävling grävde sig in och stannade ett tag under vårt inglasade uterum. Pilfinken hann bygga bo och få ungar i holken i lönnen innan den svartvita flugsnapparen nådde fram från sin långa resa från Afrika. Han fick söka efter en annan holk i år. Så kan det gå. Om man inte kommer fram i tid.

Sommaren är kort, det mesta regnar bort, allt enligt Tomas Ledin. Visst känns det så ibland nu. Men än är träden gröna. I trädgårdslandet har potatisen inte blommat än. Än är där många sommardagar och sommarnätter kvar. Än kan mycket hända.

R.I.P. Michael Nyqvist

Det känns som att jag förlorat en vän. Även fast jag aldrig kände Michael Nyqvist personligen. Vad är det som gör att vi människor känner så stark sorg eller ledsnad när en stor skådespelare dör? Jag tror att det beror på den människans förmåga att beröra. Att få andra människor att känna. Att skratta. Att gråta. Att öppna dörren till en annan människas känslor och hjärtan.

Få människor har en så stor förmåga att göra det som Michael Nyqvist hade. Det krävs stort mod för att göra sig så sårbar att man når till andras hjärtan. En stor konst. Och en så viktig uppgift i livet.

Jag har också känt igen mig själv och mina egna känslor och upplevelser i hans generösa delande av sin tuffa barndom och uppväxt. Ett hjärta minns när det blivit berört.

En gång såg jag Michael Nyqvist i en liten matbutik på Söder i Stockholm. Han hade på sig joggingbyxor och en enkel rock över sig. Ögonen utstrålade vänlighet och skörhet. Han kändes mycket privat och därför gick jag inte fram till honom även om jag så gärna ville sagt till honom hur jag älskade hans stora skådespeleri.

Tack Michael Nyqvist för att du berörde mig och så många andra. Tack för att du öppnade ditt hjärta så att mitt och andras hjärta också öppnades.

Stark medkänsla med Michaels familj.

Vila i frid Michael.


Tack för att du finns kvar i alla underbara filmer och program du medverkat i. 

Vad är sann rikedom?

Visst är det konstigt hur vi människor ofta strävar efter pengar och kapital. Inte bara för att ha det bra när vi är vid liv. Utan också för att kunna lämna efter oss ett så stort kapital som möjligt.

Är det verkligen att beundra den som lämnar efter sig en stor förmögenhet? Förmögna människor har ju ofta en hög status i samhället.

Är det inte mer meningsfullt och beundransvärt att beundra den som kanske skapade sig mycket pengar under sitt liv och sedan dog utan ett enda öre på fickan? Därför att personen under sitt liv gav bort det han/hon hade till de som bättre behövde det? Till människor som behövde det bättre än han/hon själv där nere djupt i graven?

Ibland tycker jag att vi som människor värderar så felaktigt och så naivt.

För mig gäller att så länge jag har något att ge är jag rik. Den fattige är den som inte har något att ge. Att ge behöver inte handla om pengar, man kan ge annat som människa. Den mest fattige är för mig den som har massor själv men aldrig ger.

Att hjälpa en annan människa i nöd är för mig bland det största och mest meningsfulla vi kan göra som människor.

Vi är inga isolerade öar.

Vi hör alla samman.

Älskade Mimmi

Min katt 16 år

Midsommarafton firade vi min katt som fyllde 16 år. Älskade katt, du är lite stel när du sovit länge. Det smäller i lederna när du går och du är krumryggad mot hur du var för några år sedan.

Du jamar mer och högre på nätterna nu än förut. Din integritet är stor och du åldras med värdighet. Du gör aldrig någon illa och är den snällaste katt jag vet. Du ger mig frid i mitt inre när du spinner och är nära.

Seniorkontrollen hos veterinären i veckan visade att alla dina värden är bra. Så länge leve vår fina katt, hurra hurra hurra hurra!

Vår

Och när jag öppnade dörren ...

Solen och
grönskan
sköljde över mig

En tsunamivåg fågelkvitter

Naken lät jag mig
drunkna i allt



  /Anna-Karin

En annan sort

Kanske var jag en annan sort

Kanske var jag inte som de andra

Kanske lite sprödare

Lite skörare

Ville lite mer

Vågade mycket

Och darrade av rädsla samtidigt

Kanske var jag en annan sort

Eller inte



/Anna-Karin

Grönskan

Nu slår allt ut i naturen. Knopparna är så sprickfärdiga som bara knoppar kan vara. Jag går långsamt genom vårens rike. Stannar till ibland för att ta in allt som sker.

Ändå är det omöjligt. Från morgon till kväll har så mycket hänt att jag har som en splitter nymålad tavla framför mina ögon när jag blundar på kvällen.

Lönnens knoppar som blir till limegröna blommor får tårar att trilla på mina kinder. För deras skönhets skull. För deras försvinnande korta stund av blomning.

För ja ... visst gör det ont ...

Visst gör det så ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Så som jag själv, i förändring, ibland tvekar.

Våga falla.

Våga öppna.

Våga vidare.

Eller våga stanna.

Uppdatering

Här syns jag inte till mycket i bloggen numera. Tänkte att jag skulle skriva lite här idag. Påskhelgen är över. Den har jag firat med vänner och familj.

Våren försvann lika snabbt som den kom och det har fallit stora snöflingor därute. Samtidigt som jag har suttit i det inglasade uterummet i 23 graders värme. En särskild och lite härlig känsla, att sitta i värmen och se stora snöflingor falla där utanför.

Före påsk hände attentatet i Stockholm. Det berörde mig starkt så som det gjort med så många människor i Sverige. Mitt i det mest mörka lystes på något konstigt och ändå självklart sätt allt upp av den medmänsklighet, kärlek och empati och styrka som kom från så många människor som tillsammans valde kärlek istället för rädsla och hat. Det bekräftade än en gång för mig så som jag tror att det är; i det djupt mänskliga finns en stor godhet och solidaritet som vill flockens och människans överlevnad och som vill gott. Det berörde mitt hjärta djupt att få bekräftat än en gång att i kaos och trauman söker vi människor oss till varandra för livets skull. Utan att göra skillnad på vem som är vem.

Livet går vidare. Även om det för några människor aldrig mer blir detsamma. Där kommer att finnas tomrum som aldrig går att fylla igen. En saknad att alltid bära med sig.

Själv kämpar jag nu på med sjukgymnastiken för min högra axel. Det är fem månader sedan jag bröt axeln. Fortfarande har jag väldigt ont ibland, så ont att det känns som att jag ska svimma. Och gör att jag ibland har svårt att sova för smärtan. Jag har relativt god rörlighet idag. Men det behövs mer tid för att få tillbaks styrkan igen i armen. Med styrkan kommer smärtan att minska. Så jag har hopp.

Vårvärmen före påsken satte fart på allergin. Just nu har jag en ögoninflammation som är jobbig. Och ibland känner jag av astma. Luften tar slut och med den försvinner också energin en stund.

Men jag har ätit gott, jag har skrattat, träffat månniskor som jag håller av. Jag har påskpyntat. Njutit av allt vackert som dyker upp i naturen varje dag nu. Plockat vitsippor och åkt på små vårutflykter.

Det finns alltid något att känna sig tacksam för även om livet ibland krumbuktar sig och håller på och det känns som att gå en evighetslång uppförsbacke med trötta steg.

Aldrig ge upp.

En dag i taget.

Det blir bättre även om det kanske känns tungt ibland nu.