Nyfiken som ett barn

Jag kan höra de där små rösterna fortfarande; "Varför heter det så?", "Varför då?", "Varför ska man göra det?", "Varför....?". Varför... hela, hela tiden från mina små ungar och andras små ungar. All deras strävan efter att få veta, att få lära sig, att förstå livet och allt som händer, allt de såg och hörde.

Jag tror att vi alla föds nyfikna. Nyfikenheten är en drivkraft som får människan att utvecklas. Den är en gåva, något att känna tacksamhet och glädje över.

Det var många år som jag brukade säga till mig själv; "Jag är inte nyfiken". Av någon anledning kändes det som att det skulle vara något fult att vara nyfiken. Jag tror att jag var fostrad i den andan, man skulle inte vara nyfiken, det var inte fint på något sätt, det var lite fult att vara nyfiken. Jag hade säkert hört det både till mig och runt omkring mig i min omgivning som liten.

Så småningom upptäckte jag att jag VAR ju nyfiken. Jag var ju nyfiken som bara den... På fåglar, på människor, på mig själv, på blommor och böcker och datorn och jobbet och ja, faktiskt nyfiken på det mesta. Utom möjligtvis bilmotorer då. Jag accepterade min nyfikenhet och såg vilka möjligheter den gav mig som människa.

Idag älskar jag att jag är nyfiken! Att jag får så många frågor inifrån mig själv, hur, var, varför, när... de där frågorna för mig vidare som människa i livet och i mognad.

Det finns en nyfikenhet som kanske inte är så bra, tänker jag. Den respektlösa nyfikenheten på människor. När man tränger sig på någon, utan respekt för den andra människan. Det är viktigt att öva sig i konsten att vara nyfiken utan att vara respektlös.

Nyfiken som ett barn... det vill jag vara ända in i döden!

Yttre och inre frid

Detta är en bild som gör mig lugn. Den är vilsam att titta på. Märkligt hur jag påverkas av det jag ser. Eller? Gör jag verkligen det? Påverkar det yttre mig så mycket som jag tror?

Jag har kommit på en sak om mig själv. Det kom jag på för flera år sedan, men det är lika bra att jag skriver ned det här så har jag det på pränt om jag skulle glömma det. Man vet ju aldrig...

Jo, jag har kommit på att när jag har frid och lycka inne i mig själv, då påverkar yttre röra som stökiga miljöer mig inte ett skvatt, inte det allra minsta. Jag minns de där småbarnsåren när jag hade fullt med leksaker och prylar överallt i huset. Legoklossar på golvet och stim och stoj. Jag var så lycklig där mitt i röran! Lycklig och frid i mitt inre.

Sedan kom andra perioder i mitt liv. Inte fullt så lyckliga. Allt annat än frid i mitt inre. Och jag orkade inte att se röra, orkade inte med stökiga miljöer. När jag då höll ordning runt omkring mig, plockade undan prylar, valde vilsamma färger för sinnet i rummet, då kände jag att jag blev lugnare inuti mig också.

När jag har gjort yoga, känner jag mycket tydligt den där friden lägga sig inne i mig. Efter yoga är det som att jag kan vandra bland hur mycket röra som helst, på en soptipp om det så skulle behövas, och jag är fokuserad, jag känner lycka och jag störs inte alls av mängden av intryck i till exempel en stormarknad.

Jag strävar i första hand efter friden i mitt inre idag. Jag sätter det före den yttre ordningen. Med friden därinne i mig själv, blir jag mindre sårbar för alla intryck vi människor i det moderna samhället mer eller mindre tvingas att ta in. Jag blir helt enkelt mer stresstålig. Och så mår jag så underbart gott på samma gång! Friden finns där alltid inuti oss, den är nåbar för alla som vill. Man får söka efter sitt eget sätt att nå dit. För mig har kärleken, meditationen och yogan blivit mina främsta sätt att hitta till denna fantastiska oas!

Firat Mors Dag med bröllopstårta

Jag har ätit bröllopstårta idag på Mors Dag. Det var min mamma som bjöd på Frödinge Bröllopstårta och den var både mycket god och vacker att titta på med sitt överdrag av vit marsipan och en bit mörk choklad.

Äldsta dottern sms:ade och önskade mig en glad mors dag från Brighton och tonåringen överraskade mig ikväll med ett riktigt fint kort med en liten ullig nalle som håller ett stort hjärta. Texten hon skrivit till mig gjorde mig varm i hjärtat. Hon hade också köpt en DVD till mig, komedin "Så olika" av Helena Bergström. Både hon och jag gillar att se på film, så den här filmen ska vi se på tillsammans.

Jag blev väldigt, väldigt glad och också överraskad. Det är inte självklart att bli uppvaktad fast man är mamma, men i år blev jag det och det var roligt. Det kommer jag att leva på länge, känner jag.

Jag och tonåringen uppvaktade min mamma och vi fikade, åt bröllopstårta, tittade på kort och pratade en hel massa. Det var en fin stund. En sådan där stund som jag vill bevara i mitt hjärta för alltid.

Livet består av en hel massa stunder. En del är kanske inget vidare, tycker man. Vissa stunder är rent av så trista att man bara vill att de ska skynda sig iväg. Och en hel massa stunder i livet är små guldkorn som man inte vill ska ta slut.

"Alla dessa stunder som kom och gick. Inte visste jag att det var livet".

Som någon vis person har sagt.

Min "hackiga" blogg

Just nu "hackar" min blogg förfärligt när man scrollar i den. Jag vet inte vad det beror på. Jag har försökt att förminska bilder. Jag har tagit bort en del inlägg med många bilder i. Men det blir inte någon förändring i alla fall. Det "hackar" likadant fortfarande.

Är det någon som har något tips till mig så är jag tacksam. Jag vet inte själv hur jag ska lösa det. Men det mesta här i världen brukar lösa sig med tiden. Också här i Internetvärlden har jag upptäckt. Ibland därför att man får goda råd från någon, ibland av sig självt.

Jag ber er ha överseende med att min blogg är som den är just nu. Jag gör det jag kan för att få den att fungera lika smidigt som tidigare.

Hur upplever du min blogg som läsare? Är den "hackig" för just dig när du scrollar i den?

Till alla mammor

">
Min bästa morsdagspresent är mina två döttrar. Utan dem skulle jag inte vara mamma. De är det största som hänt mig i mitt liv och kommer alltid att vara det. Livets stora gåva och mysterium för mig.

Alla har inte en mamma att fira. Mammor dör, fast det vill man, för det mesta, inte att de ska göra.

Än så länge har jag själv en mamma att fira. Så levande som aldrig förr är hon, min mamma. Hon ska få en blomma av mig idag. Och tid för prat. Det är det min mamma sätter störst värde på där hon är idag, 83 år gammal.

Murar

Igår avslutade jag dagen med att köra in i grannens mur. Det kändes. Där låg murstenarna på gatan i en hög och halva muren blev förskjuten. Som tur är har jag världens bästa granne och det var just den grannens mur som jag delvis raserade.

Jag tycker att murar kan vara vackra. Särskilt gamla mossiga murar med gamla beläggningar, det tycker jag är vackert. Jag kan stå och titta på en mur länge, njuta av att titta på den. Är den hög, då kan jag fundera över vad som finns bakom den, känna mig nyfiken och vilja klättra över för att se efter.

Vi människor har också murar. Särskilt inuti oss har vi en förmåga att bygga murar. Oftast som ett försvar mot yttervärlden. Jag har också murar som jag byggt inuti mig själv. Ibland händer det att jag raserar en av dem och plötsligt känns det liksom lättare därinne, mer luft, lättare att andas.

Vissa murar som jag byggt har känts när de raserats. Precis som när jag körde in i grannens mur igår. Det kändes. Särskilt har det gällt riktigt, riktigt gamla murar inuti mig. Det är som att det kan bli för mycket att rasera en gammal mur på en enda gång. Sådana murar kanske man ska plocka ned en liten, liten bit i taget.

Ibland kan jag känna en annan människas mur. Muren mot mig eller mot något annat. Då blir jag lika nyfiken som när jag ser en hög stenmur framför ett hus. Jag undrar vad som finns där bakom, bakom muren som den här människan har byggt inuti sig själv. Och inte minst undrar jag varför den finns där.

Väldigt ofta så tror jag att det är det lilla barnet inuti oss som vi byggt en försvarsmur kring. Barnet, som blivit sårat, besviket, kanske sviket, kränkt. Det lilla barnet behövde bygga sin mur för att klara sig, för att överleva.

Som vuxen kan jag, om jag vill, rasera eller sten för sten långsamt bryta ned de murar jag byggt inuti mig själv. Upptäcka vad som fanns där bakom muren, egentligen. Få en ny utsikt. Se allt öppna sig framför mig. Vidga mitt synfält. För mig har det varit en häftig upplevelse att rasera mina murar, en efter en. Ibland bygger jag en ny, som på rutin. Kanske för att livet kräver det just då, jag behöver ett skydd runt mig själv. Men långsamt, år för år, befriar jag mig själv alltmer. Öppnar upp för det fantastiska livet! Utan något skydd mot den. Skyddslös. Trygg i mig själv.

Det allra, allra bästa sättet för mig att rasera murar, det är att skratta. Skrattet kan krossa murar inuti mig själv. Skrattet kan krossa andras murar mot mig och omvärlden. Skrattet, det är en gudagåva utan dess like. Länge leve skrattet!

Följ min blogg!

Det är fiffigt här på Blogspot att man så enkelt kan bli följare till en blogg, tycker jag. Det är bara att klicka antingen till höger i min blogg eller längst upp i huvudet på "Följa", så kan du enkelt följa varje gång jag gör ett nytt inlägg.

Jag och också andra bloggare, kan på samma enkla sätt hitta till din blogg när du blir följare till min blogg. Det är bara att klicka på de olika "följarna" i en blogg, så hittar man t ex idéer, nya inspirerande tankar, fantastiska bilder och ibland till och med nya vänner.

Du är varmt välkommen att bli följare till min blogg! Bara ett litet klick, så är du det, följare till min blogg! Och du gör mig dessutom väldigt glad med ditt klick!

Plötsligt kom jag att tänka på kungen och Silvia, när jag skrev klick. Det är ju passande, så här i kungabröllopstider. Ni minns väl de berömda orden:

"Det sa bara "klick". :)

Bättre kan väl inte kärlek sägas!

Vissa dagar stannar kvar för evigt

Det finns dagar. Och så finns det dagar. Det finns dagar som är som alla andra dagar. Och så finns det dagar som är som ingen annan dag förut i hela livet. Igår var just en sådan dag för mig. En dag som ingen annan dag förut i hela livet. En alldeles, alldeles underbar dag! En dag som jag sparar i mitt hjärta för alltid, i en alldeles speciell vrå.

Vad det handlar om berättar jag inte här i bloggen. Vissa saker vill jag som människa bevara för mig själv. Vissa saker är så stora att det känns som att de krymper om man sätter ord på dem. Vissa saker bevarar jag i mitt hjärta därför att det finns ingen annan plats för dem än där.

Men glädjen och lyckan som jag känner, den kan jag dela med mig av. Sådana dagar som den jag hade igår ger mig så mycket kraft att dela med mig av till andra. Sådana dagar som dagen igår är värda mer än all världens miljoner för mig.

Det finaste av allt här i livet är faktiskt alldeles, alldeles gratis.

Tid att slappa mera

Nu har de senaste två hektiska månaderna gått över i en mer balanserad tillvaro för mig. Jag har tid att slappa mer. Ta flera pauser. Unna mig fler stunder av lustfyllda och spontana saker. Det gör skillnad för mig.

Jag blir mer kreativ, jag skrattar mer, jag känner mig ännu mer utvilad än jag brukar göra. Samtidigt känner jag mig så nöjd med allt jag klarat den här hektiska tiden. Det har gått bra, jag fungerar, jag klarar ett arbete där jag får använda mina förmågor. Hur det än går, om det blir ett "riktigt" jobb eller inte, så är ändå den stora segern för mig att jag nu säkert vet att jag klarar det, jag kan arbeta till viss del. Jag vet att jag också kommer att göra det. Jag vet bara ännu inte i vilken form det kommer att bli. Det kommer jag att veta någon gång de närmaste månaderna.

Körsbärsträd och att vända tankar

Detta är ett körsbärsträd. Ingen bild i världen kan göra rättvisa åt ett blommande körsbärsträd i verkligheten. Den söta doften från blommorna. Surrandet från humlor och andra insekter som säkert njuter lika mycket av blommorna som jag själv en varm sommardag.

Idag är det nio plusgrader hos mig. När började jag tycka att nio plusgrader var kallt? Så fort jag glömmer. Vilka märkliga perspektiv jag har som människa. När det är vinter, då är nio plusgrader nästan sommar. När det är sommar, då känns nio plusgrader nästan som vinter.

Man kan vända och vrida på saker nästan hur som helst i sina tankar. Det är något jag verkligen övat mig i under mina år som sjukskriven och sedan jag blev utmattad. Jag kan nog lugnt säga att jag har blivit en mästare i att vrida och vända på mina tankar. Det har varit häftiga upplevelser att göra det. Med två meningar kan man gå från mörkaste mörker till ljusaste ljus. I sin själ. Om man bara klarar av att tänka. Det var en tid när jag inte ens klarade det. Då tänkte andra människor åt mig i stället. Det är jag mycket tacksam för där jag är idag.

Alltså: Idag är det helt mulet och bara nio plusgrader därute och jag har ont i ryggen.

Eller: Idag ser jag att det lättar lite bland molen och det är faktiskt plusgrader därute och jag andas idag också.

Det är faktiskt "bara" att välja hur man vill tänka. Med lite träning så är det så.

Vad väljer du att tänka?