Den sista dagen i Brighton vaknade vi till strandväder! Solen sken och det var lördag.Vi skulle besöka The Royal Pavilion i Brighton, den enda riktiga sevärdheten i hela Brighton enligt äldsta dottern. Hon hade själv inte varit där eftersom det var ganska dyrt att besöka den. Byggnaden såg mer ut som ett litet palats för mig än som en paviljong. Med sina kupoler och torn kändes det som att vi plötsligt var någon helt annanstans än i Brighton. Mer som att vara i Indien eller kanske Japan eller Kina.
Innan vi gick in i paviljongen åt vi en lätt lunch i den vackra parken strax intill. Där kunde man hyra stolar att sitta i och det fanns gott om människor att studera. För första gången i mitt liv fick jag höra en man spela på instrumentet sitar. Det var ljuvligt! Avkopplande! Den här mannen satt nästan alltid och spelade på sin sitar i just den här parken intill Paviljongen, berättade äldsta dottern.
The Royal Pavilion, byggt av Kung George IV, var en fantastisk byggnad, både exteriört och interiört! Tyvärr var det förbjudet att fotografera inomhus så jag har inga bilder från alla de underbara rummen. Men jag kan berätta att där fanns handmålade originaltapeter från tidigt 1800-tal i de allra ljuvligaste färger, rosa, rött, gult, grönt, blått ... The Royal Pavilion byggdes och inreddes så som man trodde att man byggde och inredde i Asien på den tiden. Det var gott om fågelmotiv och blommor och allting kändes överdådigt och ändå ombonat på samma gång. The Royal Pavilion var som ett enda stort lustslott, det var gott om fester där och jag önskar att jag hade haft med mig en tidsmaskin. Så att jag kunde rest bakåt i tiden och fått vara med i ett litet hörn någonstans, fått se och höra och kanske tala med någon av alla människor som vistades där.
När jag kom in i matsalen blev jag stående och bara tittade på de allra vackraste och största kristallkronor jag någonsin sett! De var delvis formade som stora upp- och nedvända blommor och den största av dem alla som hängde mitt över det många, många meter långa matbordet, var kanske 1,5 meter i diameter. Så vackert!
Kung George IV, som lät bygga The Royal Pavilion, hans största intresse var mat. Därför investerade han i det mest moderna kök man kunde tänka sig på den tiden och i köket arbetade landets förnämsta kockar. Ofta tog kungen med sig sina inbjudna gäster på en guidning i sitt kök, så stolt var han över det.
När det var bjudning i The Royal Pavilion, serverade man alltid en hel buffé med mat. Där kunde det finnas ett 30-tal entrérätter, ett 20-tal huvudrätter och uppåt ett 40-tal efterrätter att välja bland. Och mycket, mycket annat. Det var överflöd som gällde.
Mätta och belåtna, kan jag tänka mig, vandrade man efter maten till The Music Room i framförallt färgerna rött och guld, intill matsalen. Ett så stort och vackert rum att jag satt där länge på en bänk och bara njöt av själva stämningen. Och önskade om igen att jag hade haft med mig en tidsmaskin. Vilka samtal hade man haft där i rummet? Vilka ögonpar hade mötts? Vilka händer hade fattat varandra? Vad skvallrade man om?
Det var nog fler än jag som kände så, för turisterna i rummet vandrade omkring ovanligt tysta just i The Music Room. Där var en vilsam och samtidigt spännande stämning.
Jag skulle kunna berätta hur mycket som helst om The Royal Pavilion. Men vem orkar läsa det? Jag köpte i alla fall med mig en bok hem, med bilder på alla de underbara rummen. Varje rum var som ett litet konstverk i sig och det går att få mycket inspiration från färgsammansättningarna, mönstren och formerna som var där.
Mitt i The Royal Pavilion fanns ett scones-café och där mellanlandade vi. Jag åt så goda, nybakade, knapriga sconesbullar med russin i! Till det serverade man "clotted cream" (riktigt, riktigt fet grädde!), sylt och så drack jag så klart té till. Jag tyckte att téet i England var gott. Jag hade hört att det skulle vara så mycket starkare än det vi dricker här hemma, men jag som alltid älskar té tyckte mycket om det téet jag drack i England.
Sedan hade vi några rum till kvar att vandra genom. Bland annat kungens sovrum som jag gärna kunde haft som sovrum själv. Det hade varit skönt att få sträcka ut sig i den högt bäddade sängen full av kuddar, men det fick man så klart inte.
Nu hade vi fyllt vår ryggsäck med kultur den här soliga lördagen i Brighton. Stranden nästa!
Stranden var det, ja. Där var det soligt, fullt av människor, liv och rörelse. Vi promenerade lugnt bland alltsammans och önskade nog djupt därinne att vi nyss hade anlänt till Brighton så att vi kunde stannat där på stranden i flera, långa dagar. Det var mycket att ta in för alla sinnen på bara några timmar.
Här var det en ung kille från Finland som hade en spontan show. Han lät två personer hålla en kedja kanske 1 1/2 meter ovanför en kille som låg ned på asfalten. Sedan sprang han några varv för att få upp fart, och så hoppade han över kedjan och killen som låg därunder. Det var en charmig kille som förutom att kunna hoppa också var mycket underhållande att lyssna på. Så där stod vi en stund och tittade.
Ett av mina favoritmotiv bland alla tavlor som fanns till salu längs med stranden i Brighton; en tavla med en cupcake! DEN var jag riktigt sugen på att köpa med mig hem... jag blev så glad av att titta på den!
Vi hade trötta ben efter den här långa strandpromenaden. I alla fall hade jag det. Dags att ta sig hem till vårt hotellrum igen, den här gången för att packa våra resväskor. Vi bokade en taxi som skulle hämta oss klockan halv tre på natten för att köra oss till Heathrow flygplats i London. Vi skulle ta oss till Köpenhamn med ett tidigt morgonplan.
Jag kände mest för att vila på hotellrummet. Men tack och lov så var mina döttrar energiska nog att lyckas locka med mig till en pub för att äta en god "sista måltid" i Brighton och för att se hur det går till på en pub i England när England spelar sin första match i VM i fotboll mot USA.
Det var både se- och hörvärt, kan jag säga. Innan matchen började sjöng de samlade människorna på puben (och de var många, där var riktigt trångt) "God save the Queen", tillsammans. Och vi hade sådan tur att just den här kvällen gick det inte lång stund innan England gjorde det första målet. Vilket jubel! Jag trodde att taket skulle lyfta sig på puben, men det låg stadigt kvar.
Efter en riktigt tung och maffig typisk engelsk efterrätt som var någon slags söt pudding, bestämde jag och tonåringen oss för att gå hem och lägga oss för att få lite sömn innan vi skulle gå upp mitt i natten. De andra stannade kvar och såg klart på matchen. Jag vaknade när matchen var slut. Den hade slutat oavgjort mot USA och människorna jublade på Brightons gator. Men jag var så trött att jag somnade snart om igen. Som en klubbad säl den här gången också.
Taxin höll tiden på minuten och jag gick som i en dvala men vi kom ut till taxin med våra väskor och sedan kunde vi halvsova i mörkret och väckas av gryningen för att njuta av det underbara böljande landskapet i södra England.
Och plötsligt var vi på Heathrow... jag... på Heathrow, den stora flygplatsen i London. Aldrig, aldrig att jag hade trott att jag skulle vara det om någon hade frågat mig för två år sedan. Men; livet är ett äventyr. Jag själv är banne mig ett äventyr också. Jag blir starkare för varje år som går. Och så stark som jag är idag har jag nog aldrig varit förut i hela mitt liv! Det är underbart att vinna över sina rädslor!
Här sitter jag som vinnare på Heathrow flygplats utanför London. En mycket tidig och stilla söndagsmorgon sommaren 2010. Med nästan tomma stora hallar och inga som helst köer till incheckningar och säkerhetskontroller. Med bara ett 20-tal medresenärer i British Airways flygplan på hemresan som gick hur bra som helst.
Den här gången sa jag inte de orden som jag sa för drygt 20 år sedan när jag flugit till Stockholm: "Nu har jag flugit. Nu gör jag det aldrig mer i hela mitt liv". Den här gången sa jag efter landning; "Jag har kanske inte lust att sätta mig i ett flygplan och resa iväg just imorgon igen. Men jag kommer definitivt att flyga igen. Massor av gånger. Nu ligger världen och väntar för mina fötter!". Man ska aldrig säga aldrig... det har livet lärt mig många, många gånger om!
Efter en fin flygresa till Danmark blev det en snirklig, krånglig, försenad och virrig tågresa hem till Nässjö. I stället för att åka direkt till Nässjö från Köpenhamn, fick vi byta i Malmö. Där var det så kallt, elva plusgrader! Jag frös så jag skakade. Människorna var klädda nästan bara i grått, brunt och svart, kändes det som. En sådan kontrast mot det färgglada Brighton. Det kändes verkligen skillnad.
På Malmö station fick vi olika förvirrande besked från högtalaren om vilket tåg vi skulle åka med. Men vi kom på rätt tåg i alla fall. Det var trångt på tåget och jag förstod av det som hände runt omkring mig att människor hade problem med dubbelbokningar på sittplatserna. De försökte att fixa det själva för det var svårt att hitta personal som kunde hjälpa dem. Jag hörde också en småbarnsförälder som beklagade sig över att det var så svårt att få med sig barnvagn på X2000. Personalen svarade henne med att X2000 var byggt för affärsresenärer, inte för föräldrar med barnvagn. Hon fick en rabattkupong på 50:- som hon kunde t ex köpa chips för, sa personalen. Som kompensation för krånglet med att få in barnvagnen i X2000.
När vi skulle av i Nässjö var det inte många minuter vi hade på oss att få undan alla väskor och ryggsäckar som stod staplade ovanpå varandra och våra egna resväskor stod allra, allra längst in. Vi kom i alla fall av. Äldsta dottern hade bokat sin biljett långt före oss andra, därför åkte vi i olika vagnar. När jag kommit av tåget sökte jag efter henne med blicken. Hon var inte där. Det jag i stället fick se var X2000 ge sig iväg vidare norrut.
Jag blev förtvivlad och sprang efter tåget, bara för att se min lika förtvivlade äldsta dotter stå precis innanför dörren med sin väska. Hon hade inte ensam hunnit flytta undan alla väskor som stod framför hennes egen. Hon hade inte hunnit kliva av tåget.
Nu var jag arg som ett bi, minst sagt. Det var inte lätt för den killen som fick ta emot min frustration där inne på stationen i Nässjö. Det enda han sa var att X2000 stannar två minuter för att man ska hinna kliva av och det hade det gjort. Nästa stopp var Linköping...
Ja, efter att jag vänligt men bestämt fräst ut alla mina känslor jag hade just då över den stackars killen i informationen, sa jag vänligt till honom att jag så klart förstod att han inte var orsak till det här men att han gärna fick framföra att jag som resenär tyckte att det var helt galet med två minuter för att hinna av ett tåg med bagage och allt. Hur skulle t ex min äldre mamma ha hunnit ut? Hon hade inte haft en chans på det fullastade tåget. Denna evinnerliga stress och hets och jakt på klockan hela tiden... som den ställer till det ibland.
Vi åkte hem och vi ringde och sms:ade äldsta dottern som var lika förtvivlad som jag själv. Men det fanns inget annat att göra än att acceptera faktum. Hon åkte iväg till Linköping med X2000. Och fick bli hämtad där. Hur som helst så var hon i alla fall i Sverige nu, tänkte jag. Och väntade tålmodigt på att hon skulle komma hem till oss här hemma. Det gjorde hon också ett antal timmar senare.
Sedan slutade alltsammans som det började, kan man säga. Vår katt mötte oss med en hel massa jamanden. Och la sig sedan ovanpå min resväska. Tung som en cementkloss. Omöjlig att rubba. Nu fick det vara nog med resor för matte, såg hon ut att tycka. "Bara lämna mig så där".
Det är sånt som gör att man trots allt älskar att komma hem. Trots allt underbart man har fått vara med om under en resa. En katt som finns där hemma och väntar. Ett hem som står orört kvar. En trädgård som vuxit och förändrats medan man varit borta. Den välbekanta egna sängen.
Och inte minst. En dotter som inte varit hemma på så många månader är plötsligt här hemma igen. Jag kan höra hennes steg i huset. Jag kan ge henne en kram. Vi kan prata med varandra och se varandra i ögonen samtidigt. Jag njuter, för hon är en ung människa ständigt på väg i livet. Jag njuter, för jag vet, att snart, snart är hon på väg någon annanstans igen. Bort från mig. Men ändå alltid kvar hos mig, i mitt hjärta.
!