Mitt årshoroskop

Jag läser sällan horoskop. Ibland har jag läst horoskopet på Passagen. I efterhand. För att se om det som stod där hade hänt under dagen.

Men årshoroskop tycker jag är roligt att läsa. I år läser jag så här i Kattis & Co om hur 2011 kommer att bli för just mig som är oxe:

VÄNTA INTE MED KÄRLEKSFÖRKLARINGAR

Året börjar i ljusa färger med en trevlig och passionerad januarimånad som uppvärmning. Annars är maj och juli din bästa tid vare sig du vill resa, älska eller bara uppleva det bästa året har att ge. Mot hösten tar du nya tag med en förändring som du sett fram emot och planerat för. Låt det dock växa fram och undvik att tjuvstarta i augusti som är din sämsta månad. Året slutar också fint men vänta inte med kärleksförklaringar till sista stund, dagarna före jul är bättre.

Se upp för: Stora planer i augusti, den enda månad som inte lever upp till förväntningarna.

Satsa på: Njut av livet medan det händer och planera stora omställningar väl. Du mår bäst när du kan ladda batterierna mellan alla måsten.

Dina bästa dagar: 5/1, 18/5, 1/6, 22/7 och 13/12.

Källa: Kattis & Co, Nr 1, 2011

Det lät ju inte så tokigt, det verkar bli ett bra år för mig i år, känns det som. Frånsett augusti då, som enligt det här horoskopet kommer att bli min sämsta månad. 

Nu ska jag skriva in i mina bästa dagar enligt horoskopet i almanackan. Den första av dem, den 5 januari är ju snart, om bara några dagar. Undrar vad som ska hända då?

Nyårsdagen - pigg som en lärka

1 januari 2011. Det regnade inatt. Nu blåser det rejält. Ljuden från regn och blåst känns som nya efter den långa snöiga vintern. Är våren på väg? Ja, jag tror det. Regnet inatt måste ha varit det här årets första vårtecken. Nu är tid att börja samla vårtecken. Alla dessa skator som jag ser nu är vårtecken för mig, ett av de första.

Jag är vaken och känner mig piggare än normalt. Fast jag sovit mindre än normalt. Antingen behöver jag sova mindre nu för tiden än jag gör. Kanske har jag blivit så gammal. Eller så har jag bara råkat vakna i en pigg fas i sömnen och kommer snart att känna mig helt slut.

Det blev sent inatt. Ja, i alla fall med tanke på när jag lägger mig i vanliga fall. Jag somnade kanske vid klockan tre efter att ha plockat undan och diskat efter den lilla mysiga nyårsfesten hemma hos mig.

Sträckningen som jag fick efter att ha ramlat i förrgår kändes igår. Ont som bara den. Men idag känns det så mycket bättre. Jag slutar aldrig att förvånas över kroppens självläkningsförmåga.

1 januari 2011... och jag andas fortfarande, mitt hjärta bultar och jag är pigg som en lärka.

Tack!

Gott Nytt År från mig som haltar

Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag er alla därute i cyberrymden!

Jag kan knappt gå idag. Nej, jag har inte druckit alkohol, det är inte därför. Jag är nykterist. Det var igår kväll som det hände. Jag skulle ta en promenad och ramlade när jag skulle nedför en snöhög. Ramlade rätt i gatan och tog emot mig med händerna.

Som tur är så finns det ju snö som dämpar även om det också var snö som gjorde att jag halkade. Jag försöker tänka att det som har hänt fort, brukar också gå över fort. Snart dansar jag fram igen lätt som en älva över marken. Fast inte just idag. Idag är jag mer som en gammal haltande trollgumma. Jag ska fira nyårsafton hemma i lugn och ro med några vänner. Jag kan ta det lugnt och göra det jag känner att jag klarar just idag.

Var sak har sin tid. Vissa dagar är man som en älva och vissa dagar som en trollgumma. Det är väl så med år som kommer och går också. Vart år har sin tid. Nu är snart det gamla årets tid slut och det nya året börjar.

Jag välkomnar 2011 med ett öppet hjärta och sinne och säger som när jag var en liten flicka:

Gott Nytt År och fred till världen!

Tankar dagen innan Nyårsafton

Min katt sover och snarkar på fönsterhyllan som vanligt. Inte verkar hon bry sig att det snart är dags att fira nyår. Hon är inte rädd för fyrverkerier, hon. Brukar stå kaxig i fönstret nära fönsterrutan och nyfiket kika ut när det smäller.

Djuren firar inga högtider vad jag förstått. Kanske att de hakar på när vi människor firar, passar på att mumsa på en extra köttbulle eller leka med julklappssnören, men firar av sig själva, det tror jag inte att de gör. Så märkliga vi människor är, kan jag tänka ibland. Vad vi kan hitta på! Undrar vem som kom på att man ska fira nyårsafton? Var det någon som inte hade något att göra just den kvällen? Eller någon som kände sig ensam och fixade till världens första nyårsfest någonsin? Jag får kanske kika i Wikipedia eller googla och läsa om traditionen att fira nyår.

Egentligen kan jag tänka att det är nyårsafton varje afton i mitt liv. Varje morgon börjar det nya året om igen för mig. Fast så klart. Det skulle kanske vara slitsamt att fira nyårsafton varje afton i mitt liv. Med festmat, festliga drycker och fyrverkerier. Varje kväll... jag tror jag skulle tröttna ganska snabbt. Vissa saker i livet behöver avstånd och tid mellan sig för att vara njutningsfulla. Som till exempel nyårsaftnar.

För att inte tala om nyårslöften... tänk om jag skulle avlägga nyårslöften varje afton i mitt liv? Fast... det kanske inte skulle vara så dumt. Påminna mig själv om det jag lovat mig själv lite oftare än en gång per år.

Men ärligt talat. Jag brukar sällan lova mig själv något på nyårsafton. Varför vet jag inte. Kanske för att jag är så plikttrogen som människa att det är en risk i sig när jag lovar mig något, risk för att jag håller alltför stenhårt fast vid det. Så tråkig är jag. Plikttrogen som en Sankt Bernhardshund.

Kanske att jag låter bli att ge nyårslöften därför att jag vill ha utrymme för spontanitet, förändring och frihet i mitt liv varje dag året om? Ja, så tror jag att det är. Fast många människor har säkert haft glädje av nyårslöften, fått dem att förändra något i sina liv.

Vad skulle jag lova mig själv om jag skulle ge ett nyårslöfte denna nyårsafton?

"Jag lovar att med den kraft jag har, under det nya året ge kärlek till både mig själv, andra människor och allt annat levande".

Det kändes som ett stort och viktigt löfte till mig själv. Jag kan redan idag börja försöka leva upp till det jag lovat. Genom att till exempel låta bli att köpa fyrverkerier, även om jag själv älskar att titta på fyrverkerier. Jag lovar att inte köpa fyrverkerier för alla stackars djurs skull, för alla de hundar som plågas så av allt smällande kring nyår.

Brukar du ge nyårslöften? Brukar du kunna hålla det du lovat? Har du något särskilt nyårslöfte som du minns?

Maskroskvinnans 2010

Till förra nyåret skrev jag en lång årskrönika i min blogg. Månad för månad. I år ska jag försöka skriva in några av de viktigaste händelserna som jag varit med om det här året. 2010 har varit ett mer händelserikt, fantastiskt och omtumlande år för mig än jag kunde föreställa mig att det skulle bli. Bland det som känns viktigast för mig just nu är:

1. Jag arbetade i stort sett hela året. Det var många möten med människor. Jag gjorde en artikel med Sanna Ehdin och en artikel med Amy Diamond och så massor av artiklar med mindre kända men ändå härliga och positiva människor. Jag lyckades komma upp i halvtid under en period men kände att där var inte min hälsa ännu. Jag fick backa till 25 % för att ha ett liv i balans.

2. Jag gick emot min flygrädsla som bromsat mig hela mitt liv och flög till Brighton tidigt på sommaren för att möta min dotter där. Det var en underbar upplevelse, jag var helt lugn när jag flög, jag kunde njuta av flygresan och jag känner att jag redan längtar efter nästa flygresa. En stor rädsla inifrån mig själv som jag besegrade. Jag är så stolt över mig själv att jag gjorde det. Brighton var fantastiskt! En sagolik semester som gav mig många härliga minnen och upplevelser.

3. Nästan hela min oas till trädgård slets upp och grävdes sönder när vi gjorde ett stort dräneringsarbete. Det gjorde så ont i mig att se hur de olika rummen jag skapat och de olika älskade buskarna och växterna rycktes upp och försvann. Det var så smärtsamt att jag sökte mig alltmer bort från det till Vättern för att hitta lugnet och närheten till naturen. Hemma var allt en enda stor sandlåda under den heta sommaren. Så småningom fick vi gräs igen och innan året var slut hann vi plantera en ny häck och också en ny paradisbuske. Men det vita syrenträdet hann inte komma på plats. Det står inlindat i garaget och väntar på att komma i jorden till våren. Min trädgård kommer att få skapas om igen till stora delar. Den kommer att bli vacker och full av liv igen så småningom, känner jag. Dessutom mycket mera lättskött.

4. Äldsta dottern flyttade till Borås för att studera till bibliotekarie. Jag är så lycklig att ha henne lite närmre mig igen efter hennes år utomlands. Jag njuter så länge det varar, jag vet att hon redan planerar för utlandsstudier igen.

5. Försäkringskassan och min läkare konstaterade tillsammans med mig att jag efter mer än tio års heltidssjukskrivning återfått 25 % arbetsförmåga. Det kändes så stort för mig. Nu hoppades jag på ett arbete.

6. Jag blev utförsäkrad från Försäkringskassan och det kändes tungt. Det ledde till ökad stress, besök hos Arbetsförmedlingen, läkarbesök och blanketter att fylla i. Jag har fortfarande inte fått besked om när eller hur mycket ersättning jag kommer att få eller om jag kommer att bli sjukskriven igen överhuvudtaget. Det är en oro i mig så här vid nyår, även om jag vill tro att det kommer att lösa sig, jag känner tillit.

7. Praktiken tog slut hos företaget jag jobbat för och jag fick veta att de hade arbete åt mig på cirka 25 %, men att de inte hade möjlighet att anställa mig eftersom det var svårt att garantera mig "riktiga" arbetsuppgifter 25 % året om.

8. Jag bestämde mig för att starta eget som frilansjournalist och arbetade 25 % under hösten. Jag mötte många härliga människor när jag var ute på intervjuer och kände att jag trivdes med det jag gjorde, det gav mig energi och gjorde mig glad. Jag lärde mig nya saker och fick se nya miljöer. Jag tog många nya kontakter med kunder, Almi, banken och Skatteverket. Jag tog betalt för mitt arbete i stället för att jobba gratis. Det kändes minst sagt häftigt! En dröm som jag strävat efter i tio år var verklighet!

9. Jag bloggade ett helt år till även om jag jobbade. Jag minskade antalet inlägg per dag för jobbets skull. Bloggandet är fortfarande en viktig oas för mig. Här kan jag skriva fritt ur hjärtat mina alldeles egna ord och känslor. Det är viktigt för mig att ha den oasen i mitt liv. Jag tycker också om att få dela med mig och kommer att fortsätta att blogga om vad som händer mig i mitt liv och mina tankar och drömmar. Jag kommer också att fortsätta med inläggen "Till en utmattad" om mina erfarenheter kring att få tillbaka hälsan efter en fysisk och psykisk utmattning på grund av stress.

10. Uterummet hann nästan bli färdigbyggt innan vintern kom. Det viktigaste, inglasningen, blev klar två dagar innan all snön föll ner.

11. Jag skrev hundratals dikter och ännu en dröm gick i uppfyllelse; ett antal av mina dikter kom med i en alldeles ny diktantologi som heter "13 poeter söker läsare" och finns att köpa på Vulkan. Det kändes mäktigt att hålla den nya boken i min hand dagen före julafton. Diktantologin är tänkt att ge tröst och hopp åt människor.

12. Jag gav mig in i Facebook-världen och upptäckte att där fanns mycket visdom, många goda och vackra tankar, mycket glädje och mycket inspiration att få och inte minst många härliga möjligheter till människomöten som jag älskar. Facebook har blivit en liten del av mitt liv det här året. För mig är det inte längre så stor skillnad på människomöten i cyberrymden eller möten i det verkliga livet. Jag har fått underbara generösa vänner tack vare Facebook, kanske att jag kan likna det vid att ha brevvänner. Jag har också hittat en hel del "gamla" vänner tack vare Facebook och det är lätt att få tillbaka kontakten med dem i Facebook-världen.

13. Jag mötte bloggaren, poeten och författaren Bob Hansson under Kulturnatta här i Jönköping. Det var ett möte som jag inte kommer att glömma och som jag känner mig stolt över att ha fått vara med om. Jag tycker om att få möta människor som jag t ex läst bloggar eller böcker av, få samtala med dem och få höra deras röst i verkligheten. Möten i cyberrymden räcker långt, men det finns en extra krydda med ett möte i verkliga livet, det kommer till fler intryck som dofter, beröring, ögon som möts, röster, tonläge, mimik, gester med mera.

Förutom allt detta hände det andra rejält omtumlande saker i mitt liv. Men det finns sådant som jag inte bloggar om. När andra människor är inblandade till stor del väljer jag att låta bli att skriva om det i min blogg. Det är respekt för mig.

Tack 2010 för allt du lärt mig, allt du gett till mig, alla människomöten, alla förändringar som hänt som jag ibland känt som jobbiga men som jag tror på längre sikt kommer att leda mig framåt i mitt liv som människa. Framförallt tack för den hälsa som jag återfått ännu mer under det här året.

Rimfrost och Hoganay i Edinburgh

Jag vaknade tidigt i morse och såg dimman därute. Minns att jag tänkte "nu kan det bli massor av rimfrost" innan jag somnade om. Och så blev det. Om jag förut tyckte att det var vitt ute så vet jag inte vad jag ska kalla det jag ser nu. Oxlarna i allén är alldeles övertäckta av rimfrost. I topparna ser jag de svartvita skatorna som flyger omkring. Jag tror att de börjar samla sig redan nu och förbereda sig för våren. Börjar leta efter grenar till sina bon och efter en annan skata att dela våren med.

Filmen "Remember me" som jag såg igår kväll här hemma kommer jag att minnas. Den var starkt berörande och beskrev på ett fint sätt hur människan kan reagera i kriser. Slutet var både sorgligt, vackert och överraskande på samma gång. Jag grät floder i slutet av filmen.

Jag njuter av att vara tillsammans med och till exempel se på film tillsammans med båda mina döttrar. Men från och med imorgon försvinner den äldsta av döttrarna igen. Hon flyger till Edinburgh i Skottland tillsammans med några vänner för att fira nyår där. Nyårsfirandet i Edinburgh ska vara speciellt och locka ungefär 100.000 turister varje år. Säkert kommer hon att få se och uppleva mycket där, både musik och andra festligheter.

Jag är med i diktantologi

Dagen före julafton kom ett paket jag väntat på länge, länge. Diktantologin "13 poeter söker läsare" som jag fått äran att vara med i tillsammans med tolv andra människor som också skriver dikter. För mig tidigare okända människor men genom deras ord i antologin och genom tiden vi jobbat med antologin lär jag känna dem alltmer.

Boken "13 poeter söker läsare" kan man, om man vill, köpa på Vulkan. Du kan klicka på ordet Vulkan här om du är intresserad av att veta mer om boken och vad den kostar. Den finns både häftad och inbunden. Jag skulle vilja lägga in en bild på  hur boken ser ut, men just nu i jul har jag problem med att få in bilder i min blogg, så det får vänta ett litet tag till.

Jag skrev ofta dikter när jag var liten flicka och tonåring. Sedan var det många år när jag inte ens hann tänka tanken att skriva en dikt. Jag minns att jag efter min kollaps när jag tappade orden, så småningom ibland skrev små haiku-dikter. Är man riktigt, riktigt trött som människa kan man ibland ändå orka att skriva eller ta till sig en liten dikt, upptäckte jag. Kanske också hitta tröst i orden. Dikter har en märklig förmåga att nå in till själen och känslorna i oss människor.

Förra våren började jag skriva dikter igen. Delvis för att öva mig i att skriva kortfattat (det kan jag behöva öva mig i). Men också för att jag kände att dikterna på något sätt ännu mer gav uttryck för alla mina känslor än när jag bloggade. Så det blev dikt efter dikt efter dikt. Jag skrev många hundra dikter det här året. Som att jag drog en propp ur en flaska, orden rann ur mig.

En av de som läste det jag skrev, Anna Svedberg, som också gjort det stora arbetet att sammanställa antologin och hålla i alla trådarna, frågade mig någon gång i våras om jag ville vara med i en diktantologi. Jag svarade "ja" med glädje! Den drömmen hade jag haft redan som liten, att skriva en bok eller en diktbok. Nu är tid i mitt liv att förverkliga drömmar!

Boken "13 poeter söker läsare" är verkligen en bok. Den har tyngd när man håller den i handen, pappret är kraftigt, jag tycker om omslaget och framförallt är innehållet både viktiga, trösterika, hoppfulla och vackra ord att läsa.

Syftet med boken är att ge tröst och hopp åt människor i olika svåra livssituationer. Det var också en anledning till att jag valde att vara med i den. Den kan passa att ge bort till någon som är sjuk, som sörjer, som är i kris eller till vilken människa som helst, för vi drabbas alla av mer eller mindre svåra stunder i livet. Kan den här boken trösta en enda människa i en svår stund är det så stort för mig.

När jag håller i boken känns det fortfarande overkligt för mig. Särskilt när jag läser ordet "poeter". Är jag en poet? Ja, kanske är jag det. För vem avgör vem som är poet? Jag skriver i alla fall dikter. En liten del av alla dem jag skrivit det här året kan du som läser hitta under fliken "Dikter" här i min blogg.

Så hur många "titlar" har jag nu som människa? Bloggare, poet, sekreterare, frilansjournalist, egenföretagare, långtidssjukskriven... med mera, med mera. Men först av allt är jag människa, precis som du. Titlar blir bara allt mindre viktigt för mig. Det är mera namn på det jag håller på med just för tillfället i livet och säger inget som helst om mitt värde som människa. Det värdet hör inte på något sätt samman med det jag gör för mig, tack och lov att jag hann upptäcka det i mitt liv innan jag dog. Vi människor har alla samma värde, och det värdet har inget som helst med vare sig titlar eller pengar eller ägodelar att göra.

Jag vill ge ett smakprov ur boken, men jag väljer andra dikter än mina egna. Jag är en av de andra i den här boken och det känns speciellt och härligt att få finnas med i det sammanhanget, en sorts gemenskap, faktiskt. De två dikterna som jag valt idag är skrivna av en kvinna som heter Monica Gullberg-Göthberg.


Själens nyckel

Nyckel till själens boning
finns i tystnadens rum
där finns de flesta svaren
vi så ofta frågar andra om

(Monica Gullberg-Göthberg)



Lotusblomman

Ur en duktig flickas spillror
växer sakta en kvinna fram
Så som symbolen för kvinnlighet
är jag som lotusblomman
ståtlig, nyutslagen och kraftfull.
Jag fylls av ljusets kraft
mörkret försvinner inom mig
jag lyser av skimrande guld.

(Monica Gullberg-Göthberg)

(Ur diktantologin "13 poeter söker läsare", Vulkan, 2010)

Jag vill skriva ett tack till alla de som är med i diktantologin "13 poeter söker läsare" för orden och tankarna de delar med sig av. Till Anna Svedberg vill jag skriva ett alldeles särskilt tack för allt arbete du lagt ned på den här antologin och för att du på ett så märkligt sätt hjälpte till att få min drom som jag hade när jag var liten att bli verklighet. Från mitt hjärta tack!

Det ligger en hemsida som hör till boken och väntar på nätet. Jag har sett den men än är den inte öppen att läsa ur för vem som helst. Jag kommer att dela med mig här i min blogg när det händer något kring diktantologin och hemsidan. Jag tror att detta bara är början på något som kommer att växa ännu mer.

God Jul!

En riktigt God Jul önskar jag till er alla!

Tack för att ni finns, bloggare och läsare av bloggar!

Tack för allt ni delar med er av!

Jag önskar att den här julen ska ge er mycket frid, vila och glädje!

Dan före dopparedan

Imorgon är det julafton och idag är finputset kvar. Sista matinköpen före jul. Skinkan ska griljeras (viktigt, jag älskar griljeringen på skinkan!). Julgransmattan ska fram. Julgranen sättas på fot och tas in i huset. Jag ska sätta i fyra nya kronljus i adventsljusstaken.

Lite, lite fix med två små julklappar. Juldukarna till köket och det stora matbordet ska manglas. Kanske att vi hinner med att göra ischoklad eller pepparkakskola.

Sent i eftermiddag klär vi julgranen. Eller mera stylar granen nu för tiden. För två år sedan bytte granen skepnad totalt. Från halmfigurer och röda tomtar och kulor klädde vi den på tonåringens förslag i helt nya kläder. Kulor i lila, kopparbrunt och lite grönt. Konstgjorda istappar. Glittrande silvriga glitterslingor! Det blev en sagolikt vacker och vilsam gran att titta på! De kläderna hänger med i år också på granen.

Höjdpunkten blir ikväll när allt är klart. Granen är tänd. Vi äter den allra första smörgåsen med den nykokta, lite varma skinkan med julsenap och dricker julmust. Medan julmusiken väller ut ur högtalarna.

Om jag orkar rimmar jag på några julklappar innan jag varvar ned för natten.

När alla sover och bara jag är vaken, smyger jag omkring i huset, fyller döttrarnas två julstrumpor med överraskningar, hänger dem på dörrhandtagen till deras rum. Men lova, lova att inte berätta att det är jag som gör det. För de tror fortfarande (tror jag) att det är jultomten som ligger bakom alltsammans.

Mitt liv i en låda julpynt

Jag packar upp julpyntet och för varje tomte eller ängel jag tar fram ur lådan så minns jag och känner. Det är som att hela mitt liv ligger där inbäddat i silkespapper. Det är känslor av glädje, sorg, saknad, lycka, skratt, tårar. Allt i en lika salig röra som alla sakerna i själva lådan.

Där är den lilla tomten i gummi med en bebis på ryggen som min mamma fick av min mormor den julen innan jag föddes. Som en föraning om mig, om den lilla bebis som var jag, men ännu inte född.

De gamla halmtomtarna från min farmor som jag minns i hennes stora fönster från när jag var barn.

Den vackra vita julängeln med guldvingar som var mitt finaste julpynt i mitt rum när jag var tonåring.

Den pyttelilla snögubben i porslin och den pyttelilla tomten i porslin som jag köpte i en second-hand-affär första gången jag julpyntade i min första alldeles egna lya på 23 kvm.

Den stora fina dyra jultomten från NK i Stockholm med skägg i äkta grått fårskinn som jag köpte som nyförälskad när jag drömde om att förlova mig och gifta mig. Så småningom fick just den tomten en liten tomtefru. Med en kjol med en kant av äkta grått fårskinn.

Den lilla söta tomten på gungan som går att hänga i en lampa och som påminner mig om när vi hade flyttat in i vårt hus och julpyntade där den allra första julen. Jag minns hur jag som småbarnsmamma brukade bära mina små ungar i famnen och låta dem slå på tomten så att den började gunga. Jag minns hur de skrattade när de fick göra det. Jag minns hur lycklig jag var när jag höll de små barnen i min famn. Först en liten flicka. Sedan en till.

Allt det lite slitna pyntet från när mina barn var små och kom hem med påse efter påse med tomtar, ljuslyktor och ibland sånt som skulle vara julpynt fast bara barnen kunde berätta vad det egentligen föreställde.

Tomtar och änglar som jag antingen fått av släktingar som inte längre lever eller som jag ärvt efter dem. Minnena trängs och känns. Saknad.

Där finns en liten Goebel-ängel med himmelsblå klänning och guldgult hår. Den är kanske inte mer än 13 cm hög, men så mycket minnen den lockar fram. Jag köpte den just den julen när jag var på rehabilitering för tio år sedan. Jag minns hur jag valde den för att den skulle hjälpa mig att orka mitt liv, för att jag skulle överleva och inte göra slut på mig själv. Jag minns att jag tänkte att jag ville ha med mig något som var vackert hem från min mardrömsupplevelse. Därför köpte jag den lilla ängeln. Jag minns hur svag jag kände mig. Hjärntröttheten.

Där är tomten som min mamma gett mig och som hon köpte till mig för att hon själv tyckte att den var lik henne. Den är lik henne. Den har lika runda kinder som min mamma. Tomten håller en domherre i sina händer och det har min mamma också gjort. Den ler, precis som min mamma också gjort så många gånger i sitt liv. Lika ofta som hon gråtit.

Min låda med julpynt är mer än en låda med julpynt.

Min låda med julpynt är en låda full av minnen.

Min låda med julpynt ger mig en hel massa känslor och tankar.

Min låda med julpynt fyller mig med både viss bävan och stor glädje.

Min låda med julpynt är min egen låda.

Ingen annans låda med julpynt kan innehålla minnena från mitt eget liv och alla känslor de lockar fram ur mig.