Om de utförsäkrade

2.000 personer av oss som utförsäkrats har idag hamnat i den situationen att de aldrig mer kan bli sjukskrivna, enligt de nya reglerna som Alliansen beslutat om. Jag läser om det idag på nätet.

Jag vet att jag kommer att få ersättning till och med juni i år. Sedan vet jag inte hur man kommer att bedöma mig.

Jag får ont i magen av att läsa om de här 2.000 personerna. Jag kan så småningom också komma att bli en av dem, hur det blir känns som att det ligger helt utanför min egen makt. Du som läser kan också hamna i detta. Alla som kan bli sjuka kan hamna i detta Moment 22 som de nya sjukskrivningsreglerna är orsak till.

Jag önskar verkligen att de som har makten gör allt de kan för att förändra tokigheterna i det nya systemet. Jag anser att Sverige är tillräckligt rikt för att vi också ska kunna ta hand om de människor i samhället som drabbas av långvarig sjukdom.

Jakten på lyckan och tryggheten

"Den enda verkliga trygghet jag kan ha som människa är den inuti mig själv". Så många gånger jag rabblat de orden för mig själv, i mitt huvud. Som 14-åring när vi sällan visste från den ena månaden till den andra om vi skulle ha mat i kylskåpet eller pengar till skor. Som 19-åring när jag flyttade hemifrån och tog studielån och pluggade hårt med målet  att en dag ha ett jobb och bli självförsörjande.

Som 23-åring när jag fått tryggheten jag strävat efter; min utbildning, ett fast jobb och kärlek, mitt i traumat kring en anhörigs självmord. "Den enda verkliga trygghet jag kan ha är den inuti mig själv".

När jag så småningom trasslat mig ur den långa tunga sorgen och igen hamnade i ett nytt trauma, fanns orden där fortfarande till tröst inuti mig; "den enda verkliga trygghet jag kan ha är den inuti mig själv".

Ändå var ekonomin, att kunna försörja mig själv fortfarande en stor trygghet för mig. "Det ordnar sig alltid så länge jag får vara frisk", var andra ord som jag rabblade för mig själv genom många, svåra stunder.

En dag raserades det också. Jag var inte längre frisk. Jag förlorade hälsan. Jag förlorade min arbetsförmåga. Jag förlorade min ekonomiska självständighet som jag kämpat för så och som kändes som trygghet för mig.

Inget av det jag tänkt förut höll längre, kändes det som först. Jag kunde inte längre av egen kraft försörja mig genom arbete. Det var en tung sorg inuti mig. När jag inte kunde försörja mig kunde jag inte heller längre dela med mig ekonomiskt till andra och det gjorde ont.

När allt jag byggt min lycka och min trygghet på rasade samman, fick jag börja söka efter ett nytt sätt att tänka, nya tankar att hitta trygghet i. Nya källor till lycka, glädje, trygghet, rikedom och sätt att dela med mig av.

Märkligt nog så kände jag att min tanke från när jag var ungefär 14 år fortfarande höll. "Den enda riktiga trygghet jag kan ha som människa är den inuti mig själv". Lyckas jag hitta den, kanske är det just det som är tilliten till livet, då kan inga yttre faktorer få mig att svaja särskilt länge. Snarare än jag ibland ens fattar det själv, står jag där igen, rakryggad, på stadiga fötter, med ögonen hoppfullt och nyfiket, förväntansfullt leende! Redo att flyga!

Bra tid för yoga

Just den här årstiden, mellan vinter och vår, är särskilt bra för att göra yoga, har jag läst. Vi har dragit ihop oss i kylan, både rent fysiskt i våra kroppar men också ofta inuti våra själar under allt mörker.

Yogan stretchar oss både fysiskt och mentalt. Nu efter julhelgerna har jag plockat fram min yoga-DVD med Blossom Tantoon. Jag mjukstartar med ett par övningar varje dag eftersom jag haft uppehåll i yogan en period. Jag blir förvånad över hur snabbt jag känner igen rörelserna, hur lätt det går att hitta till yogaandningen. Det är så med något man gjort en period i sitt liv, att det går ofta lättare att plocka upp det igen än man kan tro. Det handlar helt enkelt om att bara sätta igång och göra det. Hjärnan minns. Kroppen minns.

Efteråt, när jag gjort yogan, njuter jag av att känna mjukheten i min kropp, lugnet och friden i min själ och hur all stress rinner av mig. Jag blir fokuserad och mottaglig för vad jag känner i mitt hjärta och hur jag mår.

Det yogan gjort för mitt tillfrisknande efter min utmattning har ingen läkare och inte någon medicin hittills kunnat göra. Det var bland annat Blossom som fick mig att testa yoga för kanske sex år sedan. Jag hörde henne berätta i TV om sina ryggbesvär och vilken hjälp yogan gett henne, hur den gett henne tillbaka rörligheten igen. Samma sak händer med mig när jag tränar yoga regelbundet, jag blir mycket rörligare, smidigare och så småningom smärtfri.

Jag hörde också om yoga i ett program på TV. Det var en kvinna som överlevt en flygplansolycka och levde med ständiga mardrömmar och ständig ångest sedan den händelsen. Hon började träna yoga och den obehagliga livshotande händelsen som satt sådana spår i henne läktes ut så att hon fick ett bra liv igen.

Jag minns att jag tänkte, "Kunde hon som varit med om en flygplansolycka må bättre genom att träna yoga, då är det i alla fall värt att prova det också för mig. Livshotande händelse som livshotande händelse. Trauma som trauma".

När mitt liv börjar krisa vet jag idag vad jag behöver göra för att hitta tillbaka till mitt riktiga jag igen. Det ryms i ett enda ord. Yoga.

Då när jag provade yoga allra första gången på Friskis & Svettis i Jönköping var där bara ett fåtal deltagare och ett enda pass. Idag finns det flera pass i veckan och det är många deltagare. Dessutom finns det yoga på många andra olika ställen i Jönköping idag, inte bara på Friskis & Svettis. I lokalpressen idag läser jag om fullbokade yogapass i hela landet. Det är fler än jag som har upplevt vad yogan betyder för oss som människor i den tid vi lever i just nu. En annan sak är riktigt, riktigt bra med yoga; man är aldrig någonsin för gammal för att börja träna yoga. Och jag tror, på riktigt, att man känner sig ung längre genom att träna yoga. Man hittar spänsten i både sin kropp och sin själ.

Vårtecken

Jag ser kvinnor utan stövlar eller kängor. Kvinnor med skor. Promenera utomhus. Jag kanske ska plocka fram mina skor jag också. Stövlarna börjar bli utslitna. Det har varit en lång, snöig, kall vinter. Men nu ser jag människor med inte bara skor utan också lättare jackor och uppknäppta jackor.

I affärerna är det slutrea. Halva priset och "Ta 3, betala för 2". Jag trillar dit ett tag, bär plötsligt på en påse som det inte alls var meningen att jag skulle bära på, jag skulle ju handlat något helt annat. Men jag är glad, glad över mitt fynd.

Jag ser gräs på framsidan av huset nu också, kring äppelträdet och nära husväggen. Snösmältningen går med en rasande fart, så mycket snabbare än förra vintern. Kanske för att människorna börjar bli rutinerade, vana vid stränga snörika vintrar. Det skottas kring gatubrunnar som aldrig förr, minst en gång om dagen. Snön förvandlas till vatten som strilar som små porlande bäckar ner i gatubrunnarna. På A6 köpcenter skottar man taket så att inte det ska rasa in medan människorna fyndar på slutrea.

Jag läser Karin Boyes evigt lika vackra dikt om hur ont det gör när knoppar brister. Ur det som gör ont ska livet komma igen, smärtan förblekna och nya stigar visa sig. Våren spränga sig fram och värma oss frusna och stelna människor i Norden. Få oss att vända våra ansikten mot solen. Och le.

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

(Karin Boye)

Visitkort till Skrivklådan

Igår beställde jag visitkort till mitt nystartade företag Skrivklådan. Så mycket som hänt sedan jag började blogga! För två år sedan visste jag inte att det fanns något som hette Passagen. När jag bloggat där ungefär ett halvår, en sommardag minns jag, när jag kände mig frustrerad över att inte ha ett jobb med den kraft jag hade då, bestämde jag mig för att beställa visitkort. Som en symbolhandling för att en dag skulle jag vara i arbete igen.

Jag kom på att jag kunde skriva "Bloggare" under Maskroskvinnan och sedan andra kontaktuppgifter. Även om jag inte hade ett jobb som gav mig en inkomst, så kände jag att min blogg gav mig så mycket som påminde om att ha ett jobb. Jag lärde mig nya saker. Det fick mig att känna glädje. Jag fick kontakt med andra människor, vi delade tankar, vi skrattade tillsammans, bloggandet kändes som något meningsfullt för mig. Precis som det hade känts att ha ett jobb.

Visitkortet för bloggaren Maskroskvinnan tänkte jag strö ut lite överallt, kanske lägga några på biblioteket, dela ut det till vänner och bekanta. Som en rolig grej mest, som en träning inför mitt jobbsökande som jag fortfarande hoppades på.

Sedan gick det som det gick. Livet överraskade mig. Personen jag mötte på väg till Arbetsförmedlingen som sedan gav mig en praktikplats fick det där första visitkortet som jag beställt. Sedan fick min handläggare på Arbetsförmedlingen och handläggaren på Försäkringskassan var sitt visitkort. Där började allt rulla på. Två veckor senare hade jag en praktikplats och var igång med arbete. Jag fick nya visitkort med mitt namn på från företaget jag praktiserade hos.

Jag praktiserade där i ungefär ett år. Det blev ingen anställning eftersom man inte kunde garantera mig tillräckligt med arbete under hela året. Men där fanns ändå jobb för mig. Då bestämde jag mig för att ta tag i min minst 15 år gamla dröm att starta eget som frilansjournalist. I höstas kom mitt företag Skrivklådan igång på riktigt.

Igår beställde jag visitkort där det står Skrivklådan, Anna-Karin Mattsson, skribent/frilansjournalist och kontaktuppgifter.

Aldrig kunde jag trott det här för två år sedan! Drömma om det kunde jag, men att det skulle bli verklighet... ja, ibland överraskar livet mig på alla möjliga sätt. Den här gången på ett härligt positivt sätt. Jag känner inuti mig att jag har gjort det som är bra för mig själv. Jag känner mig förväntansfull och drömmer drömmar om vad jag så småningom kommer att skriva om. Jag känner som att jag har hittat hem när det gäller arbetet. Med många små steg tror jag att det här kommer att bli riktigt bra.

Vårstäda

Idag vårstädar jag. Det ska dofta gott i hela huset innan det blir kväll! På borden har jag redan gula tulpaner och ljusblå pärlhyacinter. Jag har hängt upp vita panelgardiner med tulpaner på. Det är fynd som jag gjorde i höstas på Ica Maxi. Två panellängder på slutrea för 15 kronor styck. De är av bra kvalitet och blev riktigt fina att hänga upp nu efter julhelgerna.

Ute snöar det stora vita vackra flingor och ibland yr de omkring i vinden. Men jag hör på vädret att det är mildare väder på gång. Jag tänker i alla fall skaffa mig vår inomhus i väntan på den därute.

Utmattad? - Musiken

När jag var som mest utmattad orkade jag inte ens höra den. Musiken. Så småningom hjälpte den mig tillbaka till livet. Först genom att lyssna på den. Sedan började jag nynna. En dag stod jag i en kör. Sjöng tillsammans med andra. Jag mådde så gott! Jag blev så glad!

Det är märkligt hur en sak som kan verka så liten som att nynna kan göra så mycket för hur jag mår. Någon gång hörde jag någon som sa att hon vet när hon mår bra, det är när hon upptäcker att hon går runt och nynnar av sig själv. Kanske gäller samma sak här som man idag vet gäller med ett leende? Att man medvetet kan påverka hur man mår genom att bestämma sig för att börja nynna precis som när man bestämmer sig för att börja le? För mig fungerar det i alla fall. Trötta, sega dagar får jag mig själv att må bättre om jag bestämmer mig för att nynna.

Varje liten sak som jag upptäcker får mig att må bättre samlar jag på som andra samlar på kanske frimärken eller antikviteter. Jag kan anteckna det jag upptäcker att jag mår bra av på en lapp. Den kan jag sedan ta fram när jag känner att jag fastnat i ett tillstånd som jag vill ta mig ur, när tankarna börjar gå i alltför svarta spår alltför länge. En liten lapp med saker som får mig att vända mörker till ljus.

Äntligen besked från FK!

Som jag väntat... på beskedet från Försäkringskassan sedan jag blev utförsäkrad i höstas. Besked om jag kommer att få 75 % ersättning eftersom jag är utredd att vara arbetsför till 25 %. Idag kom brevet och det var med lätt darrande händer som jag öppnade det. Man kan inte vara säker, strax innan jul läste jag i lokalpressen om en kvinna som fått cellgiftsbehandlingar och där Försäkringskassan ansåg att hon skulle arbeta heltid trots att hon mådde så dåligt efter det hon gått igenom.

Jag är lyckligt lottad, för i brevet stod det att jag får tre fjärdedels tidsbegränsad sjukersättning till och med juni 2011. Det är lite märkligt att det är tidsbegränsad sjukersättning för den finns ju inte längre med de nya reglerna. Men strunt samma, jag bryr mig inte om vad man kallar det, det jag bryr mig om är att jag får min ersättning så länge jag behöver den, så länge jag inte är arbetsför till 100 %.

Jag grät av lättnad när jag läste brevet och tårarna rinner när jag skriver nu också. Jag tror att det bara är den som varit där själv som kan förstå hur det känns. Att inte ha hälsan att kunna jobba 100 % längre, hur gärna man än skulle vilja det. Att gång på gång vara utlämnad till hur andra människor bedömer min kraft och arbetsförmåga. Att behöva vänta på besked. Att inte veta om eller när jag får pengarna.

Nu kan jag känna mig trygg med detta till och med juni i sommar. Vad som händer sedan, det vet jag inte. Det är en press att vara långtidssjukskriven i sig. Pressen har inte minskat med de nya reglerna, mera ökat upplever jag det som. Just min diagnos blir knappast bättre under press, tyvärr. Men jag kan inte ändra reglerna, jag får acceptera att det är som det är.

Nu tänker jag unna mig att släppa tankarna på min ekonomi den närmsta tiden och fokusera på allt som ger mig energi, hälsa och glädje. Just nu känns det så otroligt skönt, en sådan lättnad! Nu kommer jag att få mer kraft att lägga på mitt företag Skrivklådan och det ser jag verkligen, verkligen fram mot. Det är min stig mot friheten!

 

Mitt sommarparadis

För att orka igenom den här årstiden kan man ta hjälp av sina minnen från när det var sommar, läste jag i lokalpressen. Blunda och se den där platsen framför sig som man älskar att vara på när det är sommar.

Jag tvekar inte en sekund. Jag vet precis var jag har den platsen. Mitt sommarparadis.

Jag parkerar bilen under det stora mörkt gröna trädet. Tar fram solstolen och picknickkorgen med både fika, dricka, bok och pastasallad. Bilplåten hettar redan i värmen trots att det är tidig förmiddag. Tur att jag är här tidigt, så tidigt att det finns parkeringsplats nära dit jag ska. Tur att jag fick plats i skuggan under det stora gröna trädet, så varmt som det är idag.

Jag hör gruset knastra under mina sandaler som jag går barfota i. Jag passerar den rosa glasskiosken när jag går på den smala och nedtrampade grusgången. Där framför mig ser jag vattnet, det turkosgröna Vättervattnet. Jag hör bruset från vågorna som är så där precis lagom höga idag. Lätt skummande och vackert glittrande i solskenet. Jag känner att det fortfarande är lite dagg kvar i det gröna gräset, mina tår blir blöta, men det känns bara skönt i värmen.

Så där. Nu är jag nästan framme. Jag får kliva nedför några stora stenar, sedan trampar jag i lös, mjuk, solvarm sand som klistrar sig fast på mina daggvåta fötter. Nu känner jag nyponrosdoften. Det är inte mycket människor här ännu, en och annan and i vattnet.

Jag fäller ut min solstol, sätter mig framför nyponrosbusken, tar av mig solklänningen som jag tagit på mig över baddräkten. Den lilla kudden plockar jag fram, vinden blåser lätt i grässtråna som växer i sanden och genom mitt hår, jag älskar att känna vinden i mitt hår!  Jag tar fram vattenflaskan och ställer den bredvid solstolen. Nu är jag förberedd inför en lång varm sommardag.

Sen fäller jag solstolen bakåt till ett bekvämt läge. Tar av mig solglasögonen för att riktigt kunna ta in ljuset och alla somriga färger från vattnet, pilträden, sanden, stenarna, blommorna, himlen och långt där borta ser jag Visingsö som en hägring strax ovanför vattenytan. Jag blundar, lyssnar på det sövande ljudet från vågorna, känner pulsen gå ned. Vätterstranden, mitt paradis på jorden denna sommardag! Kanske att jag tar mig sommarens första dopp idag? Jag tänker i alla fall känna på vattnet med tårna.

 

Nu ska julen ut!

Det är riktigt mildväder på gång hör jag i nyheterna, de svenska företagen är optimistiska och jag plockar ned den ena tomten efter den andra i kartongen för julpynt. De närmsta dagarna ska jag städa ut julen. Det känns så skönt!

Nu längtar jag efter ljusa dukar, pastellfärger och tulpaner!

Nya panellängder med tulpaner på köpte jag för 29:- för två stycken på slutrea förra året. De blir fina att hänga upp nu efter jul, tänker jag.

Kanske köper jag mig ljusblå pärlhyacinter i kruka om det finns att få tag på det nu i affärerna.

Var sak har sin tid. Att pynta till jul har sin och är en glädje just då. Att rensa bort har sin tid och är en glädje just då.

Nu öppnar jag upp huset för ljuset, våren och glädjen!