Visserligen visade ett test nyligen att jag kommer att bli 107 år, men ändå, livet är kort, egentligen. Ur ett 1000-års-perspektiv är mitt eget liv kort här på jorden. Livet sett ur ett annat perspektiv, det liv som funnits sedan tusentals år här på jorden, det livet däremot är ganska så långt tycker jag. Men nu tänker jag på mitt eget korta liv här på jorden. Min egen stund på jorden, som väl Vilhelm Moberg skrev en gång.
Livet är för kort för att hänga upp sig på bagateller, som en vis människa nyss påminde mig om.
Livet är för kort för att vänta med att prova på att dansa som Shakira, så därför provade jag det igår och det gick över min egen förväntan och glad blev jag på köpet.
Livet är för kort för att vänta på att unna sig saker som man blir glad av.
Livet är för kort för att låta bli att försöka förverkliga sina drömmar.
Livet är för kort för att vänta med att säga till de man älskar att man älskar dem.
Livet är tillräckligt långt för att hinna både älska, glömma och förlåta.
Jag läser i senaste numret av Kattis & Co att det är ute att kramas. Jag undrar, kan att kramas vara inne eller ute? Kan en äkta kram från hjärtat mellan två människor ha något som helst med trender att göra?
I artikeln talar man om att det har blivit allt vanligare att hälsa med en kram, något som etikettexperten Mats Danielsson tror har att göra med en efterfrågan att hälsa på ett lite hjärtligare sätt. Han tror också att umgänget på Facebook och andra sociala medier har bidragit. Men nu börjar ett motstånd växa fram.
Författaren Ann Heberlein menar enligt artikeln att ömhetsbetygelserna skapar falska närhetskänslor.
Jag läser också att kramtrenden lanserades av president Barack Obama som brukar krama de flesta han möter. Nu börjar allt fler amerikanska skolor förbjuda kramar för att de tar för mycket tid. Och jag undrar, hur känner barnen det i skolorna? När man förbjuder kramar för att de tar för mycket tid. Vilka signaler ger det från de vuxna till barnen om vad man ska prioritera som människa?
Jag bestämde mig tidigt när jag började blogga att skicka med en kram när jag fick en kommentar. För att det kändes rätt för mig, jag blev så varm i hjärtat av det som människor skrev till mig. Jag kramar människor i det verkliga livet också, när det känns i hjärtat att jag vill göra det. Jag hade en lång period som barn när jag nästan aldrig fick en enda kram, så jag vet hur det känns att aldrig få en kram. Jag vet kramens betydelse. Jag vill gärna ge en annan människa en kram, inte bara de allra närmaste utan gärna också en annan människa där det känns äkta och naturligt att göra det.
Det är ett samspel för mig mellan två människor att dela en kram. Kramar kan också vara och kännas så olika, beroende på hur nära man står varandra. Jag är ingen forskare och kan inte mycket om biologi, men nog har jag läst flera gånger om att kramar och närhet får människor att må gott. Så klart förutsatt att det inte är påtvingade kramar, vilket är något helt annat.
Ska man börja välja vilka människor man vill ge en kram med sitt förnuft? Själv så väljer jag vilka jag kramar med mitt hjärta. Oberoende av om det skulle vara trendigt eller inte.
Det känns stor skillnad på en äkta kram och en falsk för mig. Låt hjärtat bestämma hur generös du vill vara med dina kramar, inte trenderna. Jag tror att det finns många människor i vårt stressade samhälle som får alldeles för lite beröring och kramar.
Samhällsklimatet kallnar på flera olika plan. Men det gör inte jag. KRAM!
Skogsstigarna var slingriga men jag kunde dem så väl där jag sprang att de många kurvorna störde mig inte alls. Inte blåbärsriset heller som ibland hängde över stigen så att mina skor fastnade i det. Jag sprang med snabba fötter på kända stigar.
I mörkret kändes inte skogen lika trygg längre. Vilket ögonblick som helst skulle ett troll kunna dyka upp bakom en fura med mossiga, krokiga händer som skulle försöka gripa tag i mig, kanske döda mig. Tur då, att mina fötter kände stigen så väl. Att jag kunde springa. Också i mörkret kände mina fötter stigens alla kurvor, svängar, nedförs- och uppförsbackar. Kanske inte alla blåbärsbuskarna längs med den, men mina fötter hittade stigen också i månskenet.
Stigen hem.
Jag kom till nya skogsstigar och mina fötter fick först gå långsamt för att lära känna stigen hem. Där fanns inga furor eller granar som i den kända skogen, i stället bokträd. Marken var täckt av nedfallna, rostfärgade löv och inga blåbärsbuskar trängdes vid sidan om stigen. Det tog tid innan jag vågade springa på stigarna i den skogen. Det tog tid att lära känna ny mark.
Stigen hem.
Mina fötter har sprungit på många stigar nu. Ibland har jag känt tallbarr tränga genom strumporna och sticka mig. Det har gjort ont. Andra gånger har jag snavat över en sten, ramlat omkull med näsan i backen och blivit sårad. Många gånger har jag tvekat, stått med två stigar framför mig, lika lockande båda två. Ibland singlat slant, låtit slanten välja stigen. Ofta fått syn på en tredje stig att ge mig in på. En stig som jag först inte alls sett, trots det klara dagsljuset.
Det var segt att komma ur sängen i morse vid klockan sex. Jag vaknade mitt i en panikattack och hur det känns att göra det vet väl bara vi som gör det ibland. Varför jag gör det har jag ingen aning om. Jag har fått förklarat för mig att det är sviter efter min utmattning.
En tid funderade jag mycket över varför och hur jag skulle komma ur det, men det tjänar liksom inget till. Det är som det är och jag accepterar det som man får göra med det som inte alltid funkar som det ska i en människas kropp. En del har besvär med blodtrycket, andra med diabetes. Jag har panikångest. Strunt samma. Yoga lindrar, det vet jag.
Hur som helst. Man blir så trött efter en panikattack att det kan, verkligen, behövas något extra för att orka ta sig upp. Det kan ta upp till sjutton timmar innan kroppen hittat balansen igen efter en rejäl panikattack. Man kan bli lika trött som efter ett rejält träningspass.
Ofta har tanken på att blogga hjälpt mig att komma ur sängen, tack min blogg för det. Ibland har tanken på min fina katt varit den som fått trycket i bröstet att lätta tillräckligt för att jag ska orka upp. Idag var det tanken på en människa jag håller mycket av som fick trycket i bröstet att lätta. Man får ha sina knep att ta till när det känns tyngre än vanligt.
Därute är det alldeles svart fortfarande. Det enda som lyser upp är månen därute i universum. Det är måndag och jag har fått en gammal låt på hjärnan som vill ut, jag nynnar på den ofta just nu;
"Du ska få en dag imorgon
som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till.
Då kan du rätta till det,
det du gjorde fel igår.
Och så får du det så gott imorgon kväll.
Och om du inte klarar det och allt känns lika trist.
Så ska du höra suset ifrån furorna som sist.
Du ska få en dag imorgon
som ren och öppen står
med blanka ark och nya kritor till".
Kanske att någon vet från vilken sång de här orden kommer?
Den sången här under, "The worrying kind" som egentligen The Ark skrivit men som Maya Hirasawa framför så lugnt och rogivande vackert, det är den sång som jag tycker allra, allra bäst beskriver känslan att ha en panikattack och vad man behöver som människa just då; lugn och ro, vänliga ord och ömhet från andra människor.
Skulle du vilja vara i ett Fas3-jobb? Om du inte vet vad det innebär, rekommenderar jag ett inlägg hos en av bloggarna här på Passagen.
Tack, medbloggare Bella för det tankeväckande och viktiga inlägg du skrivit om Fas3-jobben. Du ger mig verkligen kraft med dina ord att satsa allt vad jag orkar på mitt företagsprojekt för att undvika att hamna i ett Fas3-jobb.
Plötsligt slår den absurda tanken mig att JAG kanske skulle kunna anställa en person i Fas3, d v s en annan utförsäkrad eller långtidsarbetslös, nu när jag startat ett företag. Och så skulle jag få cirka 5.000 kronor i månaden och till exempel kunna låta den Fas3-anställde damma eller något liknande, något som inte har med skrivande att göra. Tanken är så absurd att den får mig att skratta. Aldrig skulle jag kunna förverkliga den, det har jag för mycket samvete för att kunna göra. Långtidsarbetslösa och utförsäkrade är värdiga riktiga arbeten med samma rättigheter och stöd som andra människor som arbetar, anser jag.
Som jag skrivit förut flera gånger i min blogg, det är när man förlorat allt som man inte längre har något att förlora, utan allt att vinna. De här orden gäller för mig också när det handlar om arbete eller hälsa.
När man nått botten finns bara en väg kvar. Vägen uppåt. Och det är där jag klättrar idag. Uppåt.
2.000 personer av oss som utförsäkrats har idag hamnat i den situationen att de aldrig mer kan bli sjukskrivna, enligt de nya reglerna som Alliansen beslutat om. Jag läser om det idag på nätet.
Jag vet att jag kommer att få ersättning till och med juni i år. Sedan vet jag inte hur man kommer att bedöma mig.
Jag får ont i magen av att läsa om de här 2.000 personerna. Jag kan så småningom också komma att bli en av dem, hur det blir känns som att det ligger helt utanför min egen makt. Du som läser kan också hamna i detta. Alla som kan bli sjuka kan hamna i detta Moment 22 som de nya sjukskrivningsreglerna är orsak till.
Jag önskar verkligen att de som har makten gör allt de kan för att förändra tokigheterna i det nya systemet. Jag anser att Sverige är tillräckligt rikt för att vi också ska kunna ta hand om de människor i samhället som drabbas av långvarig sjukdom.
"Den enda verkliga trygghet jag kan ha som människa är den inuti mig själv". Så många gånger jag rabblat de orden för mig själv, i mitt huvud. Som 14-åring när vi sällan visste från den ena månaden till den andra om vi skulle ha mat i kylskåpet eller pengar till skor. Som 19-åring när jag flyttade hemifrån och tog studielån och pluggade hårt med målet att en dag ha ett jobb och bli självförsörjande.
Som 23-åring när jag fått tryggheten jag strävat efter; min utbildning, ett fast jobb och kärlek, mitt i traumat kring en anhörigs självmord. "Den enda verkliga trygghet jag kan ha är den inuti mig själv".
När jag så småningom trasslat mig ur den långa tunga sorgen och igen hamnade i ett nytt trauma, fanns orden där fortfarande till tröst inuti mig; "den enda verkliga trygghet jag kan ha är den inuti mig själv".
Ändå var ekonomin, att kunna försörja mig själv fortfarande en stor trygghet för mig. "Det ordnar sig alltid så länge jag får vara frisk", var andra ord som jag rabblade för mig själv genom många, svåra stunder.
En dag raserades det också. Jag var inte längre frisk. Jag förlorade hälsan. Jag förlorade min arbetsförmåga. Jag förlorade min ekonomiska självständighet som jag kämpat för så och som kändes som trygghet för mig.
Inget av det jag tänkt förut höll längre, kändes det som först. Jag kunde inte längre av egen kraft försörja mig genom arbete. Det var en tung sorg inuti mig. När jag inte kunde försörja mig kunde jag inte heller längre dela med mig ekonomiskt till andra och det gjorde ont.
När allt jag byggt min lycka och min trygghet på rasade samman, fick jag börja söka efter ett nytt sätt att tänka, nya tankar att hitta trygghet i. Nya källor till lycka, glädje, trygghet, rikedom och sätt att dela med mig av.
Märkligt nog så kände jag att min tanke från när jag var ungefär 14 år fortfarande höll. "Den enda riktiga trygghet jag kan ha som människa är den inuti mig själv". Lyckas jag hitta den, kanske är det just det som är tilliten till livet, då kan inga yttre faktorer få mig att svaja särskilt länge. Snarare än jag ibland ens fattar det själv, står jag där igen, rakryggad, på stadiga fötter, med ögonen hoppfullt och nyfiket, förväntansfullt leende! Redo att flyga!
Just den här årstiden, mellan vinter och vår, är särskilt bra för att göra yoga, har jag läst. Vi har dragit ihop oss i kylan, både rent fysiskt i våra kroppar men också ofta inuti våra själar under allt mörker.
Yogan stretchar oss både fysiskt och mentalt. Nu efter julhelgerna har jag plockat fram min yoga-DVD med Blossom Tantoon. Jag mjukstartar med ett par övningar varje dag eftersom jag haft uppehåll i yogan en period. Jag blir förvånad över hur snabbt jag känner igen rörelserna, hur lätt det går att hitta till yogaandningen. Det är så med något man gjort en period i sitt liv, att det går ofta lättare att plocka upp det igen än man kan tro. Det handlar helt enkelt om att bara sätta igång och göra det. Hjärnan minns. Kroppen minns.
Efteråt, när jag gjort yogan, njuter jag av att känna mjukheten i min kropp, lugnet och friden i min själ och hur all stress rinner av mig. Jag blir fokuserad och mottaglig för vad jag känner i mitt hjärta och hur jag mår.
Det yogan gjort för mitt tillfrisknande efter min utmattning har ingen läkare och inte någon medicin hittills kunnat göra. Det var bland annat Blossom som fick mig att testa yoga för kanske sex år sedan. Jag hörde henne berätta i TV om sina ryggbesvär och vilken hjälp yogan gett henne, hur den gett henne tillbaka rörligheten igen. Samma sak händer med mig när jag tränar yoga regelbundet, jag blir mycket rörligare, smidigare och så småningom smärtfri.
Jag hörde också om yoga i ett program på TV. Det var en kvinna som överlevt en flygplansolycka och levde med ständiga mardrömmar och ständig ångest sedan den händelsen. Hon började träna yoga och den obehagliga livshotande händelsen som satt sådana spår i henne läktes ut så att hon fick ett bra liv igen.
Jag minns att jag tänkte, "Kunde hon som varit med om en flygplansolycka må bättre genom att träna yoga, då är det i alla fall värt att prova det också för mig. Livshotande händelse som livshotande händelse. Trauma som trauma".
När mitt liv börjar krisa vet jag idag vad jag behöver göra för att hitta tillbaka till mitt riktiga jag igen. Det ryms i ett enda ord. Yoga.
Då när jag provade yoga allra första gången på Friskis & Svettis i Jönköping var där bara ett fåtal deltagare och ett enda pass. Idag finns det flera pass i veckan och det är många deltagare. Dessutom finns det yoga på många andra olika ställen i Jönköping idag, inte bara på Friskis & Svettis. I lokalpressen idag läser jag om fullbokade yogapass i hela landet. Det är fler än jag som har upplevt vad yogan betyder för oss som människor i den tid vi lever i just nu. En annan sak är riktigt, riktigt bra med yoga; man är aldrig någonsin för gammal för att börja träna yoga. Och jag tror, på riktigt, att man känner sig ung längre genom att träna yoga. Man hittar spänsten i både sin kropp och sin själ.
Jag ser kvinnor utan stövlar eller kängor. Kvinnor med skor. Promenera utomhus. Jag kanske ska plocka fram mina skor jag också. Stövlarna börjar bli utslitna. Det har varit en lång, snöig, kall vinter. Men nu ser jag människor med inte bara skor utan också lättare jackor och uppknäppta jackor.
I affärerna är det slutrea. Halva priset och "Ta 3, betala för 2". Jag trillar dit ett tag, bär plötsligt på en påse som det inte alls var meningen att jag skulle bära på, jag skulle ju handlat något helt annat. Men jag är glad, glad över mitt fynd.
Jag ser gräs på framsidan av huset nu också, kring äppelträdet och nära husväggen. Snösmältningen går med en rasande fart, så mycket snabbare än förra vintern. Kanske för att människorna börjar bli rutinerade, vana vid stränga snörika vintrar. Det skottas kring gatubrunnar som aldrig förr, minst en gång om dagen. Snön förvandlas till vatten som strilar som små porlande bäckar ner i gatubrunnarna. På A6 köpcenter skottar man taket så att inte det ska rasa in medan människorna fyndar på slutrea.
Jag läser Karin Boyes evigt lika vackra dikt om hur ont det gör när knoppar brister. Ur det som gör ont ska livet komma igen, smärtan förblekna och nya stigar visa sig. Våren spränga sig fram och värma oss frusna och stelna människor i Norden. Få oss att vända våra ansikten mot solen. Och le.
Ja visst gör det ont
Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna
och vilja falla.
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Igår beställde jag visitkort till mitt nystartade företag Skrivklådan. Så mycket som hänt sedan jag började blogga! För två år sedan visste jag inte att det fanns något som hette Passagen. När jag bloggat där ungefär ett halvår, en sommardag minns jag, när jag kände mig frustrerad över att inte ha ett jobb med den kraft jag hade då, bestämde jag mig för att beställa visitkort. Som en symbolhandling för att en dag skulle jag vara i arbete igen.
Jag kom på att jag kunde skriva "Bloggare" under Maskroskvinnan och sedan andra kontaktuppgifter. Även om jag inte hade ett jobb som gav mig en inkomst, så kände jag att min blogg gav mig så mycket som påminde om att ha ett jobb. Jag lärde mig nya saker. Det fick mig att känna glädje. Jag fick kontakt med andra människor, vi delade tankar, vi skrattade tillsammans, bloggandet kändes som något meningsfullt för mig. Precis som det hade känts att ha ett jobb.
Visitkortet för bloggaren Maskroskvinnan tänkte jag strö ut lite överallt, kanske lägga några på biblioteket, dela ut det till vänner och bekanta. Som en rolig grej mest, som en träning inför mitt jobbsökande som jag fortfarande hoppades på.
Sedan gick det som det gick. Livet överraskade mig. Personen jag mötte på väg till Arbetsförmedlingen som sedan gav mig en praktikplats fick det där första visitkortet som jag beställt. Sedan fick min handläggare på Arbetsförmedlingen och handläggaren på Försäkringskassan var sitt visitkort. Där började allt rulla på. Två veckor senare hade jag en praktikplats och var igång med arbete. Jag fick nya visitkort med mitt namn på från företaget jag praktiserade hos.
Jag praktiserade där i ungefär ett år. Det blev ingen anställning eftersom man inte kunde garantera mig tillräckligt med arbete under hela året. Men där fanns ändå jobb för mig. Då bestämde jag mig för att ta tag i min minst 15 år gamla dröm att starta eget som frilansjournalist. I höstas kom mitt företag Skrivklådan igång på riktigt.
Igår beställde jag visitkort där det står Skrivklådan, Anna-Karin Mattsson, skribent/frilansjournalist och kontaktuppgifter.
Aldrig kunde jag trott det här för två år sedan! Drömma om det kunde jag, men att det skulle bli verklighet... ja, ibland överraskar livet mig på alla möjliga sätt. Den här gången på ett härligt positivt sätt. Jag känner inuti mig att jag har gjort det som är bra för mig själv. Jag känner mig förväntansfull och drömmer drömmar om vad jag så småningom kommer att skriva om. Jag känner som att jag har hittat hem när det gäller arbetet. Med många små steg tror jag att det här kommer att bli riktigt bra.
