söndag 20 mars 2011

Ge dig glädjen



Det luktade nybakat när jag klev in hos mamma igår. Min sega mamma, eller stål-mormor som vi kallar henne numera, stod vid spisen och hade precis tagit ut en sockerkaka ur ugnen. Hon överraskar mig varje dag nu med sina framsteg. Det är svårt att fatta att hon nyss var så dålig som hon var.

Men tack vare all bra hjälp hon får nu med det tyngre arbetet, orkar hon göra det hon tycker är roligt. Det blir en positiv spiral, också för oss som är runt omkring henne. Lyfter man en människa, lyfter man ofta också flera andra samtidigt.

Gör varje dag något jag blir glad för, brukar jag försöka tänka. Antingen det nu är att baka en sockerkaka eller vandra i en blomsteraffär full av vackra planteringar och tulpanbuketter, som jag gjorde igår.

Idag ska jag plantera mina blå penséer i den stora grå korgen. Jag ska sätta den i uterummet mitt framför ögonen, sitta där i solen och njuta! Lyssna på min snarkande katt som sträcker ut sig på det grå fårskinnet på bänken intill den blå husväggen.

lördag 19 mars 2011

Förlora och få igen



Det är inte så ofta jag tänker på det längre, men ibland gör jag det. Tänker på det jag förlorade i mitt liv. På resan tillbaka, hur det var att få igen åtminstone en del av det jag förlorade.

Om jag skulle skriva en lista över det jag förlorade när min pappa gjorde konkurs och så småningom hamnade i fängelse för eko-brott, skulle den se ut ungefär så här i kronologisk ordning:

1. Mitt barndomshem.
2. Min trädgård.
3. Mina barndomsvänner.

4. Närheten till mina släktingar och mycket av umgänget med dem.
5. Det kända samhället, människorna där och den kända naturen runt omkring.
6. Mycket av mina leksaker och ägodelar, också mycket av familjens ägodelar.

7. En trygg ekonomi - Mat för dagen.
8. Bilen.
9. "Statusen".

10. Vår hund.
11. Närvaron av pappa.
12. Närvaron av mamma.

13. Semesterresor med familjen.
14. Min kanin.
15  Närvaron av min lillebror.

16. Mina nya kompisar som jag skaffat mig.
17. Min nye lille hund.

Det var när jag hade förlorat i stort sett allt som ett barn kan behöva, som livet långsamt, långsamt började handla om att få igen. Om jag skulle skriva en lista över den resan, så skulle den se ut ungefär så här, i kronologisk ordning.

1. En trygg ekonomi - Mat för dagen.
2. Släktingar.
3. Vänner.

4. En närvarande mamma.
5. Ett hem med ett eget rum.
6. En närvarande lillebror.

7. En trädgård.
8. "Statusen".
9. Det välkända samhället, människorna och naturen där.

10. Semesterresor.
11. Djur (marsvin).
12. Nya ägodelar.

13. Bil.
14. Ett eget hus med trädgård.

Det här hände mig under cirka tio års tid. Mycket fick jag aldrig igen. Min pappa fick jag aldrig tillbaka som närvarande pappa igen. De flesta ägodelarna fick jag inte heller igen.

Vissa saker gick att ersätta. Det gick bra att bli lycklig igen i en lägenhet med trädgård utan att få tillbaka mitt barndomshem. Det gick alldeles utmärkt att bli lycklig över nya prylar igen, de flesta gamla prylarna glömde jag nog.

Men annat gick inte att ersätta. En närvarande pappa var nog det som var det svåraste av allt att förlora.

Ibland när jag tänker hur mina egna barn har haft det, så fattar jag inte hur jag klarade det jag gjorde som barn och ung. Men jag lärde mig att det gick att leva också utan det basala. Jag hade alltid böckerna från biblioteket. Jag hade musiken i radion. Jag hade skolmaten som jag slukade när mina kompisar ratade den. Jag hade fritidsintressen, gymnastikföreningen som jag var med i. Jag tog mig ut i naturen, den kostade inget. Jag hade kanske framförallt drömmarna och hoppet. Drömmarna om hur jag skulle skapa mitt liv, hur jag skulle skaffa mig ett bra liv, trots allt. Vilket jag också gjorde så småningom, mycket målmedvetet.

Summan av kardemumman i det här inlägget tänker jag ska vara att tydliggöra det viktiga i livet. Vad det är man som människa har kvar när det kända, trygga, det så kallade "basala" försvinner? När det känns som att man har förlorat allt, vad är det då man har kvar? Först av allt sig själv och den man är, tänker jag. Sedan naturen, musiken, kulturen, böckerna, människorna. Själva livet. Drömmarna, hoppet, fantasin och kreativiteten.

Den här perioden i mitt liv tröstade jag ofta mig själv med att jag ändå var frisk och kunde arbeta. Jag sommarjobbade och jobbade alltid vid ferier från det jag var 14 år gammal. Senare fick jag uppleva vad det innebar att förlora sin hälsa. Det var tufft. Tur då att jag redan varit med om att förlora mycket tidigt i mitt liv, tur då att jag visste att så länge jag levde så fanns det en chans att det skulle kunna bli bättre igen, att jag skulle kunna få igen.

Så har det också blivit. Jag har fått igen mycket av min hälsa nu. Inte all, men mycket av den, mer än vad läkarna trott att jag skulle få igen. Jag tror själv att jag kommer att återhämta mig ännu mer så småningom.

Det viktigaste i livet är inte vad vi har. Allt vi äger kan vi förlora. Allt vi äger kommer vi en dag att få lämna.

Det viktiga i livet är vad vi är. Den vi är kan hjälpa oss att få det vi behöver för att ha ett bra liv som människor.

Ibland undrar jag vem jag skulle varit om inte allt detta hänt mig. Så klart att det måste ha påverkat mig som människa. Jag är inte särskilt bunden till materiella saker i mitt liv efter att ha förlorat nästan allt materiellt. Däremot kan jag känna mig rädd att förlora människor som jag älskar. Kanske till och med känna separationsångest. Men att leva på riktigt innebär att våga släppa taget. Också om människor som man älskar. Riktig kärlek är att släppa fri när det är dags att göra det.

fredag 18 mars 2011

Snöfobi



Jag har snöfobi. I natt har det snöat flera decimeter hos mig igen. Allt där ute är vitt, vitt, vitt. Jag får panik.

Hela mitt liv har jag haft tandläkarfobi, läkarskräck, sköterskeskräck... ja, det har räckt att någon, vem som helst, visat sig i en vit rock för att min puls ska öka... inte av upphetsning, utan av skräck.

I morse kom jag på det. Varför jag inte klarar snön, varför den gör mig så matt.

Jag har fått snöfobi. Hela världen där ute ser ju ut som en enda stor vit läkarrock. Undra på att jag känner skräck, blir matt och börjar hyperventilera.

Våren!

Kom och rädda mig!

Smält den vita rocken med dina bländande solstrålar!

Klä av vintern dess skrud.

Lägg undan snökappan.

Lätta på rocken.

Visa mig blomstrande ängar!

Och grönskande gräs.

tisdag 15 mars 2011

Jag stannar i Sverige



Morgonsolen strålar in i hörnet av det inglasade uterummet och plötsligt förstår jag att det är där, precis där, som jag om bara några veckor kommer att sitta och äta frukost. Jag behöver inte flytta till Provence. Jag stannar i Sverige. Bara solen visar sig.

Jag ska göra en mysig frukosthörna i just den delen av uterummet. Ett litet runt bord och en liten stol. Så där precis lagom stort för att äta frukost. Lavendel i en vacker kruka på bordet, den kommer att trivas där i solen. Precis som jag kommer att göra. Och min katt.

Från just den morgonsoliga hörnan i uterummet kan jag se ned till sjön nära där jag bor. Jag ser inte sjön, men jag kan se öppningen i landskapet där den lilla sjön är. Jag kan se solen gå upp bakom skogen intill sjön. Jag kan höra sjöfåglarna. Precis nu flyger några gäss förbi utanför mitt fönster. I skogslönnen hör jag intensivt fågelkvitter.

Tro nu inte att jag gör reklam för uterum, för det gör jag inte. Jag gör bara allt jag kan för att härda ut. Härda ut i denna förbenade mörka del av världen som är Norden. Fast som sommartid är precis tvärtom, som en enda lång dag utan natt. Då nästan för ljust för att jag ska kunna sova. Nu nästan för mörkt för att jag ska kunna vakna.

Jag är inte i balans än efter att mamma blev så sjuk. Det känns i min högerarm, det var länge sedan jag kände den smärtan i armen som jag gör nu. Men det blir bättre igen, tänker jag, jag tar många pauser i vardagen.

Igår åkte jag till Blomsterland och köpte mig en hel kasse full med himmelsblå penséer. Jag ska plantera den stora grå korgen intill trappan den här veckan.

Blomsteraffärer är bra ställen att vandra runt i för att härda ut genom vintern. Där fanns redan allt för våren, fullt av små spadar med blommiga handtag, trädgårdsförkläden, plantjord och en hel del plantor också. Tulpaner, videung, krokus, forsythia, pärlhyacinter, narcisser, rosa tusenskönor och ranunkel i alla möjliga färger väckte vårkänslor i mig. Fick det att spritta till i bröstet. Av förväntan.

måndag 14 mars 2011

Vårlängtan


Jag hör fågelsång från skogslönnen. Snöhögarna... jo, visst har de väl krympt lite under natten? Det är ljust vid halv sju. Min katt välter omkull saker på fönsterbrädan i sin iver att spana efter den stora röda hankatten som vandrade förbi på gatan. Hon jamar högljutt.

Solen bröt igenom en stund sent igår eftermiddag. Det blev pastellfärgat vårljus. Jag skyndade mig ut på vårpromenad. Nu äntligen kan jag promenera på asfalten igen. Isfläckarna är borta. I stället ligger där massor av grus. Asfaltsvägarna har nästan förvandlats till grusvägar. Fast hellre grus än hal is, när jag ska promenera.

Nu hör jag fågelkvitter utanför mitt fönster igen. Det är grått och mulet. Jag har längtat efter vår förut många gånger i mitt liv, men nog aldrig så starkt som under den här vintern. Jag längtar efter fler soliga dagar i mitt uterum.

Jag tror jag ska plantera massor av penséer i en stor kruka den här veckan. Ställa den vid yttertrappan. Slänga julcypressen som börjat bli gul och ful nu. Kanske lila penséer? En vårblommekruka! 

söndag 13 mars 2011

Ta sig över hinder



Jag vaknade som med ett ok över axlarna i morse. Lyckades ändå ta mig upp. Tog tag i oket som hängt över mig ett tag. Det gick lätt som en dans! Jag kände oket ramla platt till marken, försvinna bort i det blå, lämna mig. En sådan lättnad...

Efteråt satt jag där och fnissade och småskrattade för mig själv. En lyckokänsla spred sig i hela mig.. jag gjorde det, jag klarade det, jag hoppade... lämnade hindret bakom mig och vann över det.

Vissa dagar känns mer fantastiska än andra.

Idag är en sådan dag för mig!

lördag 12 mars 2011

En ljuvlig dröm



Jag skulle precis lämna kalaset i sommarkvällen, när värdinnan frågade mig om jag inte ville se hennes trädgård innan jag åkte hem. I skymningsljuset vände jag mig om. Solen, som en strålkastare på det gamla faluröda trähuset. Hela huset omringat av blommor som stack upp ur den svarta välluckrade jorden.

Vita tulpaner blandades med rosa rosor. Hyacinter med liljekonvaljer. Gula påskliljor och pärlhyacinter tillsammans med höstflox i rosa, vitt och lila. Röd vallmo och blå blåklint. Julrosor.

Upphöjda bäddar med söta små uppstammade minivinbärsbuskar på rad efter rad med röda, svarta och vita vinbär.

"Vill du smaka?", sa värdinnan.

Precis då ringde telefonen... väckte mig när jag gick där... som i paradiset... och just var på väg att sträcka fram handen för att plocka ett stort, saftigt rött vinbär.

Har det varit vinter så länge nu att jag börjar få sommarhallucinationer? På nätterna? Ja, jag tror det.

fredag 11 mars 2011

Mer jobb till Skrivklådan


Idag ramlade det in ett jobb till för Skrivklådan.

De goda makterna måste vara med mig, stå på min sida just nu.

Fantastiskt att jobben kommer till mig utan att jag ens behöver jaga efter dem, nystartad småföretagare som jag är!

Jag är så tacksam och så glad!

Och Jante - släng dig i väggen!

Jag kan!

Meditera mera!

Nu kan forskarna se och bevisa i magnetkamera att det verkligen händer saker i hjärnan när man mediterar, mindfulnessar eller gör yoga. Se den här länken där bland andra psykiatrikern, professorn och författaren Åsa Nilsonne berättar om de nya forskningsresultaten.

Jag har mediterat och gjort yoga i kanske fem-sex år nu. Jag hade inte varit den jag är idag om jag inte mediterat. Meditationen har gjort att jag har fått lättare att fokusera, jag sover mycket bättre, jag upplever världen rikare, hela jag mår bättre och meditationen hjälper mig att hitta till lugnet i vår ofta så stressiga tid. Meditationen har hjälpt mig att läka från utbrändheten, den har varit min bästa medicin.

Därför säger jag; meditera mera!
 

torsdag 10 mars 2011

Leva när vi lever



Igår på väg till Borås kom snön igen och skapade julstämning. Jag som nyss satt i uterummet med mer än 30 plusgrader. Jag hänger inte med.

Jag hängde i alla fall med i Borås. Jag fick krama om 23-åringen, vi åt god mat på Harrys och vi fick stappla fram på snöblötslaskiga gator. Det var en härlig kväll! Förutom att HV 71 förlorade mot AIK. Men det tar de igen på fredag, HV-grabbarna.

Min mamma kryar på sig för varje dag som går. Jag undrar fortfarande över vad det var för blod hon fick på sjukhuset. Hon har fått tillbaka aptiten både på maten och på livet. Hon har fått så bra hjälp med det hon behöver. Det känns som en stor lättnad i mitt bröst. Hon sa till mig igår att hon inte känt sig så här pigg sedan hon födde mig. Då skrattade jag.

Jag är fortfarande mer lättskrämd och mer stresskänslig än normalt efter det som hände min mamma. Men nu sover jag hela nätter igen. Jag gör avslappning och det kommer att lugna sig igen, det vet jag. Särskilt som det här verkar gå åt rätt håll.

Det är när vi kommer nära döden som vi upptäcker hur viktigt det är att verkligen leva när vi lever. Tack, döden, för att du påminde mig om det. Nu igen.