Jag önskar mig hälsa

De ekonomiska effekterna av att ha blivit utförsäkrad visar sig allt tydligare nu för mig.

Eftersom jag inte längre är sjukskriven p g a alliansens nya regler (trots att min läkare skrivit ett sjukintyg), har min försäkring på drygt 2000 kr/månad som jag hade genom min arbetsgivare, försvunnit.

Nu har jag också fått den första ersättningen för att jag är med i programmet Arbetslivsintroduktion. Där försvann några hundralappar till. Två gånger ytterligare får jag ersättning för att jag är med i Arbetslivsintroduktion. Sedan försvinner den ersättningen också för mig.

Det känns orättvist. Jag önskar inget hellre än att jag var frisk. Jag önskar att jag hade arbetsförmåga till 100 %. Jag önskar mig hälsan tillbaka igen. Jag har kämpat och kämpat för att bli så stark som möjligt igen. Men de rester jag har kvar efter utmattningen är där, vad än jag gör. Jag är stresskänslig. Jag har panikattacker. Jag har svårt att ta in många intryck samtidigt. Jag är inte så som jag var förut, hur gärna jag än önskar att jag var det.

Jag vill kunna känna mig självförsörjande som människa. Jag frågar mig; vem/vilka har ansvaret för en svag och sjuk människa i Sverige idag?

"Jag ska skaffa mig ett bra liv trots allt". Upprepar jag tyst för mig själv. Medan jag känner hur mitt inre rasar samman av oro för hur det kommer att bli.

"Inget ska få knäcka mig". Viskar jag tyst till mig själv. Som en påminnelse från andra tuffa tider i mitt liv.

Jag kramar hoppet.

Blogglust och jogginglust

Nu när jag är ledig försöker jag följa min lust så mycket som jag bara kan. Jag inväntar lusten. Sedan följer jag den. Just nu fick jag lust att blogga. Så då gör jag det. Bloggar.

Vilken vacker dag det har varit idag! Jag hade ett ärende till Bankeryd. Vättern var spegelblank och silverblänkande ljusblå när jag körde längs med den vackra sjön. Jag kom på att jag har inte badat utomhus än i sommar. Det är ju heltokigt, det måste jag göra innan det blir höst igen. Om det så ska bli en utomhustempererad bassäng som jag slänger mig i.

Jag har hälsat på mamma idag och varit ute en stund med henne i solskenet. När jag kom hem hade jag lust att slappa i trädgården. Så då slappade jag i trädgården. Det är så skönt att vara i trädskugga. Höra suset från löven. Det har susat alldeles lagom hos mig idag. Nordlig vind, men skönt när jag har varit i lä.

Jag började med intervallträning igår, till min egen förvåning och glädje. Jag har funderat på att göra det ett tag. Jag värmer upp med en lätt promenad. Sedan promenerar jag en minut, småjoggar 30 sekunder, promenerar en minut, småjoggar 30 sekunder. Så där höll jag på en halvtimme igår. Jag vill få upp min kondition, det är målet med den här intervallträningen. Jag har promenerat så länge att jag känner att jag behöver öka på tempot lite.

Idag har jag känt mig mer hungrig än jag brukar och maten har smakat bättre. Kan det bli så snabb effekt av den här intervallträningen, tänker jag? Eller är det inbillning? Hur som helst. Jag ska ut en sväng någon gång ikväll igen.

Keep on jogging! Det får bli mitt nya motto, tror jag. Om jag nu inte lägger av inom kort. Man vet aldrig. Jag har lagt av förut när jag börjat jogga, överansträngt mig. Det handlar om att ta det försiktigt, tänker jag. Öka på i lagom takt.

Att möta ondskan

Jag är på mini-semester i Danmark när nyheten når mig om bomben i Oslo och dödsskotten på de många unga människorna i Norge. Mitt i semesteridyllen där jag befinner mig, med korsvirkeshus, stockrosor, fiskebåtar och wienerbröd med choklad i, sveper traumat över mig genom TV-rutan. Jag kan inte skydda mig. Jag vill det inte heller. Jag vill möta mina känslor. Jag vill känna empati, medlidande, känna tårarna falla när jag hör de unga vitttnena från ön berätta om upplevelser som ingen människa skulle behöva vara med om. Jag vill känna allt det jag känner. Därför att det är att vara en levande människa; att kunna känna. Även om det smärtar.

Det är när vi inte längre känner något för en annan människa, det är när vi slutar vara medmänniskor till varandra som ondskan kan växa sig stark inom oss. Det är när vi lever i en kall värld där det handlar om att sköta sig själv och strunta i andra som ondskan kan växa sig allt starkare.

Motgiftet mot ondskan i Norge som vi sett genom TV-rutan, eller i värsta fall i verkligheten, tror jag heter öppenhet, demokrati, kärlek, medmänsklighet, solidaritet, samtal. Mod att våga visa att vi aldrig accepterar rasism, diskriminering eller kränkningar av något slag, antingen den visar sig i en massaker, i ett samtal vid kaffebordet på lunchrasten eller i cyberrymden.

Motgiftet mot ondskan tror jag handlar om att skapa ett samhälle där vi tillåter oss själva och varandra att vara människor. Att få vara svaga likväl som starka. Att få vara älskade och känna oss behövda som de människor vi är.

En människa som känner sig älskad, behövd och trygg utför ingen massaker. En människa som känner sig älskad, behövd och trygg älskar i stället för att hata. En människa som känner sig älskad, behövd och trygg känner nyfikenhet i stället för rädsla och hat inför det som kan verka främmande.

Jag önskar att det ofattbara traumat som hänt i Norge kommer att leda till att vi alla öppnar våra ögon och ser klart vart de högerextremistiska vindarna som dragit fram alltför länge och vuxit sig alltför starka kan leda till. Jag önskar att det som hänt i Norge får många av oss att öppet våga ta ställning mot främlingsfientlighet. Utan att för den skull själva känna hat. Jag önskar att det som hänt i Norge får oss att växa som människor och göra oss modiga och starka. Även om det i stunden kan få oss att känna oss svaga.

Jag  önskar frid, kärlek och mod till världen.

Ibland hugger det till i mitt hjärta

Jag har massor av goda svarta vinbär i min trädgård just nu. När jag stått där och smaskat en stund går jag till körsbärsträdet och äter några körsbär. Jag känner mig rik.

Just då hugger det till i mitt hjärta. Jag känner oro för att jag är utförsäkrad. Jag vill inte lämna fler hem ofrivilligt än jag redan gjort i mitt liv.

Jag fick lämna mitt hem som barn när pappa gjorde konkurs. Jag blev vräkt som barn. Jag var fosterbarn ett antal år i mitt liv. Levde vissa år som barn i kappsäck. Vandrade mellan det hem där min lilla familj skulle börja om på nytt, utan pappa, och mitt fosterhem.

När min lilla familj äntligen fått ro några år i ett nytt hem, en lägenhet i ett hus, blev vi uppsagda där för att huset som ägdes av släktingars företag skulle säljas.

Jag vägrar att lämna fler hem ofrivilligt i mitt liv. Över min döda kropp.

Ska jag lämna mitt hem ska det vara för att jag VILL göra det.

Inte för att jag måste.

Fånga sommaren

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Stoppa ned den i en påse. Fylla påsen med rosenröda solnedgångar, blommande dikesrenar, regnbågar, sommarregn, citronfjärilar och gröna träd.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Ljumma, ljusa morgnar och kvällar. Promenader i shorts. Slappa stunder i Baden-Baden. Ligga-på-rygg- och titta-på-moln-stunder på filt i gräset. Hängmatta.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Varma stenplattor på uteplatsen. Bara fötter. Tunna kläder. Solhatt och solglasögon. Fågelbad, igelkottar och humlor. Daggkåpa. Rosenskära. Blåeld. Fingerborgsblomma.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren..

Picknickar. Spontana utflykter. Äventyr precis runt knuten. Liv överallt. Varm sand mellan tårna. Dopp i sjö och hav. Tångdoft. Doft av sjö. Sommarnätter.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Glass på glass. Jordgubbar, smultron. Vinbär och körsbär. Måsarnas skrik. Lärkans drill. Lommens rop i sena sommarkvällen. Kanotfärd i månsken.

Jag önskar jag kunde fånga sommaren...

Släppa den fri när det blir vinter.

Trädgårdsarbete

Jag har ont i ryggen. Mer än vanligt idag. Men det är självförvållat.

Jag åt lax på spenatbädd och jordgubbar med grädde till efterrätt till middag idag. När jag ätit det fick jag sån energi att jag gav mig iväg efter sekatören. Sedan gick jag lös på syrenbusken. Klättrade på stege och klippte bort vissna syrenblommor. Nu kommer den lila syrenen att blomma fint igen nästa försommar.

I bara farten rensade jag bort lite andra vissna blommor också i trädgården. En av mina rosa Mårbackapelargoner hade krukan full med rötter. Då planterade jag om den. Där någonstans blev det för mycket för min rygg. Nu får jag vila mig, slappa. Ta korta promenader. Avslappning.

Jag är ändå så nöjd över det jag gjorde. Det är en stor lycka att ha en egen plätt mark att ta hand om här på jorden, tycker jag. Det var så vackert i trädgården igår kväll. Tack vare regnet är gräset så friskt grönt. Jag satt länge och tittade ut över trädgården igår kväll och njöt av allt det skönt gröna. Länge, länge leve sommaren!

Utmattad? - Hudlösheten

Det verkar inte som att det var förkylning jag fått igår. Allt som ville rinna ur mina ögon och näsan slutade efter ett par timmar. Det var gråt som ville ut i stället.

Under flera år efter att jag blivit utmattad kändes det som att jag jämt var förkyld. Det rann ur mina ögon hela tiden. Det gick inte att stoppa. Så småningom förstod jag att det inte var snuva, utan gråt. Jag minns vintriga dagar och regniga dagar och soliga dagar när de ostoppbara tårarna rann nedför kinderna under mina långa promenader som jag gav mig ut på.

Men det är svårare att inte kunna gråta än att kunna gråta. Det händer fortfarande att jag hamnar i de här perioderna med ostoppbara tårar och gråt, men oftast inte lika starkt och inte lika ofta som förut.

Jag har levt på kanten till en depression hela vintern, våren och försommaren. Det har varit så mycket stress. Anhöriga som blivit sjuka. Utförsäkringen. Den långa vintern. Det kändes som att jag äntligen var på väg att vända den ordentligt de senaste veckorna. Men... en anhörigs sjukdom och så backar jag igen.

Det är så det är att leva med utmattningssyndrom. Det kan vara en lång väg att bli stark igen. Och man blir inte så som man var förut, man får närmre till sina känslor. Ibland är det på gott. Ibland känns det som att det är på ont.

Igår eftermiddag när jag satt på ett café och drack grönt té, tänkte jag att nu har jag den där känslan av hudlöshet i mig igen. Som att det inte finns något skydd mot mig och världen .Bussarna dånar mer än normalt, jag hoppar till för minsta lilla höga ljud och jag känner mig överspänd. Hudlöshet... därför rinner tårarna fritt när helst de vill..

Det är bra att jag kommit så långt att jag kan känna igen mönstret, även om det tog lite tid igår innan jag gjorde det.

Jag sover. Det är viktigt. Det är jag tacksam för. Och att jag vet att jag är i en process. Ibland får jag bakslag. Men för varje bakslag reser jag mig snabbare igen. Hela tiden är jag på väg uppåt. Det är bara att jag trillar ned i små gropar ibland. Oftast för att jag blivit för trött. Tålamod är bästa medicinen för mig när det blir så här. Musik, tålamod, skratt och små promenader eller annan rörelse.

Trött

Mamma kom hem från sjukhuset igår igen. Nu känner hon sig ganska pigg. Med fyra nya påsar blod i sig steg blodvärdet från 53 till 119. Och jag känner mig trött. Jag har känt mig så så trött, så trött idag. Trött och lättskrämd känner jag mig. Så ljus- och ljudkänslig att jag får hålla handen för ögonen om jag är inne i en affär med starkt ljus. För mycket stress i mig nu igen. Men det lägger sig, om jag tar det lugnt och gör roliga saker.

Jag åkte in till Vätterstranden ett par timmar. Där var kylig vind idag och mest mulet. Fast människor hade bikini och badade i alla fall. Men jag frös, höll badlakanet runt mig för att värma mig. Den vita nyponrosen var så vacker intill mig.

Plötsligt kom det en andmamma med två andtonåringar simmande längs med stranden. De gick upp i sanden strax intill mig. Mamman ställde sig så nära mig och tittade bedjande på mig. Hon kunde konsten att tigga. Men jag hade inget att bjuda dem på. Ungarna la sig i sanden tätt intill varandra nära mig och somnade. Sedan vaknade de och började putsa varandra. Eller om de nu pussade varandra. Det var lite svårt att avgöra det, för mig. När det såg ut som att det skulle börja regna, följde jag flocken av människor som lämnade Vätterstranden och åkte hem igen.

Nu ikväll har det klarnat upp och det är en vacker sommarkväll. Men jag känner mig fortfarande trött. Jag är glad att det verkar ha gått bra med mamma den här gången också. Men trött känner jag mig nu efter alltsammans. Tur att jag har semester. Fast lite har jag jobbat idag. Jag har skrivit faktura. Det är ett rent nöje att göra det, tycker jag.

En historia om medmänsklighet

Mamma satt i den syrenlila småblommiga sjukhusrocken mitt emot mig och sa "Du förstår, i tisdags, då hade jag bett hemtjänsten att gå till bageriet för att köpa det där goda brödet som jag gillar. Och så kom den lilla flickan från hemtjänsten tillbaka och berättade att hon hade fått beställa brödet för det var slut. Hon ville att jag skulle hämta det själv senare samma dag. Så på eftermiddagen tog jag rollatorn och gav mig iväg fast att det var så varmt och kvavt i luften."

Mamma log i stolen där hon satt och fiskmåsarna flög högre än sjukhustaken, de skränade fast det var ett vackert skränande. Himlen var blå, allt var så somrigt och jag hade fortfarande svårt att fatta att mamma var på sjukhuset och fick blod nu igen.

"När jag kom till blomsteraffären" fortsatte mamma, "kände jag att jag blev så trött, så trött. Det var som att benen inte ville bära mig. Så jag gick in och satte mig på en stol där. Då kom han som har blomsteraffären fram till mig och frågade om jag ville ha ett glas vatten att dricka. Och så hämtade han det till mig och jag drack. Sedan frågade han mig vart jag skulle, vart jag var på väg. Han är så trevlig, affärsinnehavaren, han har alltid varit så vänlig när jag varit där och handlat blommor. Jag berättade att jag skulle hämta ett bröd på bageriet som var beställt till mig. Då sa han  "Det kan jag hämta åt dig, bara flickorna jag har anställda kommer snart efter sin rast så ska jag fixa det."

"Sedan, om en stund, när de andra som jobbade var på plats igen, gick mannen som har blomsteraffären och hämtade brödet åt mig på bageriet, fortsatte mamma, medan jag satt kvar och vilade mig bland alla de vackra blommorna i hans affär. "Jag hade köpt en liten mjuk nalle i blomsteraffären och mannen la nallen högst upp ovanpå de doftande, nybakta, varma bröden när han gav mig påsen."

"Han frågade mig hur jag mådde. Om jag vile så kunde han följa mig hem. Men då sa jag till honom att tack, men jag klarar mig. Blir jag för trött så finns det alltid någon människa på trottoaren här i staden som hjälper mig, det vet jag. Då log han mot mig och jag log mot honom och så öppnade han dörren åt mig så att jag kunde gå ut och gå hem igen."

"Jag var så trött när jag kom hem efter promenaden" sa mamma. "Nallen sattte jag på min gamla, stora bibel, såg du honom, förresten, nallen, när du var hemma hos mig och packade ihop mina saker som jag skulle ha med till sjukhuset?"

"Jo" svarade jag och log. "Jag såg den lilla mjuka nallen som satt på din stora bibel och jag förstod att du hade köpt dig den någonstans."

"Ja", sa mamma. "Den var så liten, så söt och mjuk och jag ville ha med mig ett fint minne hem från blomsteraffären. En snällare människa än han som jobbar där, det får man leta efter."

Livet överraskar

Tre timmar på sjukhus med mamma idag i stället för Rosariet nära Vättern tillsammans med henne och familjen som jag hade tänkt. Livet överraskar.

Mamma har fått fyra påsar med blod, precis som i våras.

Hon var pigg nu i eftermiddag, positiv och hennes ljusblå ögon lyste mot mig.

Hon är så liten, så tunn och så vacker.

I matsalen lånade hon med sig en bok av Paul Coelho.

Mera vet jag inte. Jag vänjer mig, tänker jag.

Vi åt mazarin och såg reprisen av Allsången tillsammans.

Vilken lycka att det finns blodgivare, tänker jag!

Men visst var det konstigt. Där skulle jag fika med mamma på sjukhuset. Precis när vi satte oss kom en sköterska och satte på TV:n. Och där i TV-rutan kom Måns Zelmerlöw åkande i den röda bilen och så började reprisen av Allsången från i tisdags som jag var med på då IRL.

Det gick inte många minuter så satt jag och sjöng allsång i sjukhusets matsal idag.

Livet är verkligen fullt av överraskningar.