Två veckor kvar på min semester

Nu har jag ungefär två veckor kvar tills jag börjar jobba igen. Jag har bokat in det första mötet. Det är dags att skriva turisttidningen för Habo kommun igen. Det blir säkert många spännande möten med människor. Jag känner mig priviligerad att jag får in skrivjobb till Skrivklådan utan att behöva jaga efter dem. Jag känner mig också priviligerad att få jobba med något som jag tycker om att jobba med och som känns utvecklande för mig som människa. Ibland har jag ju så roligt när jag jobbar att jag brukar tänka att jag skulle kunna betala för att göra det jag gör, så roligt är det.

Det är viktigt för mig att ha ett jobb med den kraft jag har. Inte minst så här mitt i livet med alla förändringar i familjen, med ungar som flyttar hemifrån och mamma som blir allt äldre och tröttare. Jag minns när ungarna var små att jag brukade längta efter att jobba deltid i stället för heltid. Men det fanns nästan inga deltidstjänster att söka och det handlade också om att få allt att gå runt ekonomiskt. Jag minns att jag brukade tänka för mig själv, att när ungarna blivit så stora att de klarar sig själva, då skulle jag vilja jobba för fullt och lägga mer kraft på jobbet. Nu kom det sjukdom emellan för min del. Men jag kan ändå känna där jag är idag att på något sätt blev det som jag tänkte. Mitt i livet, är en bra tid att starta eget, om man drömmer om det, tycker jag.

Det senaste numret av Vi i VätterHem, där jag skrivit fyra artiklar, har nyligen ramlat ned i brevlådorna här i Jönköpings kommun och en del grannkommuner. Länken går till tidningen som också finns på VätterHems hemsida. VätterHem är det kommunala bostadsbolaget i Jönköping. Välkommen att läsa om du har lust! Tidningen delas ut i mer än 30.000 exemplar.

Jag är stolt och glad över det jag skrivit och inte minst över bilderna som jag tagit. Jag är ingen fotograf, men det finns bra kameror nu för tiden som gör det mesta av jobbet.

En av de saker jag ska göra innan jag börjar jobba är att köpa en kamera till Skrivklådan. Med en egen kamera blir jag mera självständig än jag är när jag behöver låna en kamera av min uppdragsgivare. Jag har också planer på att köpa en särskild mobiltelefon till Skrivklådan. Jag tror att det är bra att ha en mobiltelefon för privatlivet och en för jobbkontakterna. Dessutom får jag större möjligheter att kunna söka information och surfa i jobbet, också om jag är på resa.

Tonåringen i Turkiet och jobb på gång

Vid lunchtid fick jag sms från tonåringen att hon och hennes kille var lyckligt framme i Turkiet på hotellet. Hon lät så glad och skrev flera utropstecken i sitt sms. Äntligen får hon sola intill palmer nära en pool och havet som hon drömt om i så många år. Äntligen har hon sin drömsemester. Jag känner mig så glad för hennes skull. Det känns skönt att hon är så gammal som hon är, att hon snart ska fylla 19 år. Jag känner att jag kan lita på henne.

Jag fick också mail idag om jobben med Habo Turisttidning som jag har på gång nu i höst. Det är dags att boka in möten. Jag kände mig glad när jag fick mailet. Glad och tacksam att jag får det här jobbet i år igen.

Det är bra för en människa att ha rutiner, att ha en sysselsättning som känns meningsfull och ger glädje och en viss inkomst. Inte en sekund ångrar jag att jag startade Skrivklådan i höstas.

Jag var på A6 köpcenter en sväng och handlade lite strumpbyxor och annat åt min mamma. Sedan åkte jag och hälsade på henne med en bukett gullris. Hon blir alltid så glad när hon får besök, även om hon var trött idag.

Ikväll promenerade jag längs med Vätterstranden. Vättern var spegelblank och det var bara små, små gupp i vattnet, inte ens små vågor. Jag gick upp till Rosariet och vände. Det var fullt av blommor i Rosariet fortfarande. Mängder av underbara dahlior i olika färger bland annat. Jag tog många bilder, så de kommer säkert att dyka upp här i min blogg efterhand.

Efter promenaden var jag alldeles klibbig. Solen sken. Det har blivit varmt i luften nu igen.

Sommaren ger inte upp särskilt lätt, trots allt. Och det gör inte jag heller. Jag trampar på. Vidare i livet.

Tonåringens första semester på egen hand - Turkiet

I natt flyger min älskade tonåring till Turkiet med sin kille. Det är hennes allra första semester utomlands på egen hand, utan någon av oss föräldrar med på resan. Drömmen om en solsemester, att ligga vid en pool och sola hela dagarna, bo på ett fint hotell, vandra under palmer har tonåringen drömt i säkert åtta år. Det har periodvis varit så mycket tjat om att kompisar varit på solsemestrar. Massor av tjat om att hon också vill åka på solsemester. Det har varit så många gånger som vi sagt nej, vi föräldrar. Ibland inte åkt på någon semester alls. Ibland till Öland. Ibland till Danmark. Men det har inte varit några palmer där. Ibland inte ens sol. Hon har varit så besviken. Inte alltid, men ibland.

De tre för henne ganska tunga åren på gymnasiet när hon varit så skoltrött är det den här drömmen som fått henne vidare. "När jag är klar med skolan ska jag resa på en solsemester". Drömmar bär oss när vi ibland känner det som att vi inte orkar längre.

Hon tog studenten. Sedan jobbade hon i sommar. Sparade pengar till drömresan. I natt reser hon. Äntligen! Väskan är redan packad och klar nu på morgonen. Det är bara små detaljer kvar att fixa nu. Jag får vara med och dela hennes glädje när hon uppfyller sin dröm, att resa iväg på egen hand.

Att drömma om något i åtta år och sedan "göra" drömmen kan vara hissnande, tänker jag. Antingen blir verkligheten vackrare än drömmen. Eller precis så som man drömde. Eller så blir det inte alls som man drömt om.

Jag önskar att hennes resa blir underbarare än hon någonsin drömt att den skulle kunna vara.

Människan kan icke leva av bröd allena

Hon: "Så glad jag är att jag har mina vänner i cyberrymden. De är alltid vänliga, ryter inte, skriver vackra och visa saker, det gör mig så gott i själ och hjärta".

Han: "Får du mat från dem också?"

Nya blommor till köket och oro för mamma

De rosa pelargonerna i mitt köksfönster sjunger på sista versen. Idag ska jag åka till Blomsterlandet och köpa nya blommor. Jag tror att det blir rosa Höstglöd. De är tacksamma, precis den sortens blommor som jag har nu för tiden i hela mitt hus. Det räcker att vattna dem en gång i veckan. De fäller inte och skräpar ned. De finns i många färger. De är vackra och finns i olika varianter. Och de brukar blomma ända fram tills jag ska göra adventsfint. Alltså är de också ett bra val ekonomiskt, tycker jag.


Tänk vilken skillnad det kan göra att köpa sig en ny blomma! Det kan lyfta ett helt kök och göra en gråmulen dag som idag lite mer hoppfull och livgivande.

Jag ska hälsa på mamma idag, ta en fika med henne. Hon har kräkts i helgen på natten och haft ont i magen. Vad det är med henne vet jag inte säkert, inte läkarna heller. Det enda jag vet är att allt inte är som det ska, att det troligen finns en underliggande sjukdom bakom de besvär hon har.

Vissheten om det är smärtsam och får mina ögon att tåras. Jag övar mig i acceptans och tillit. Jag älskar min mamma så mycket. Jag ska köpa en ny blomma till henne också idag. Jag har en känsla av att hon också sjunger på sista versen, så som mina pelargoner gör just nu.

Bäst att ge blommor till de människor man älskar så länge de finns här.

Att resa eller att inte resa

Hur ska man veta att man kommer hem om man aldrig reser bort?

Res ... ta flyget, ta tåget. Köp en ToR. Eller, var modig, köp en enkelresa. En enkel biljett ... ingen återvändo. Så utmanande, så skrämmande. Vem vet vart resan leder?

Res i fantasin, i verkligheten. Res i geografin. Men res framförallt i ditt inre.

Våga färdas vidare. Stanna ibland, men inte för länge. Våga längre bort. Färdas över gränser. Tänj gränser.

Res ...

Res ... tills du känner att du är hemma.

Eller ...

Res inte. Allt som finns. Är kanske redan här.

Dansa, dansa ...

Idag vaknade jag glad och sprallig. Jag dansade till musiken i radion samtidigt som jag gjorde i ordning min frukost.

Ute är det mulet, disigt och grått, men i alla fall grönt fortfarande. Vädret spelar tydligen ingen roll alls för hur jag mår idag.

Det är bara att tacka och ta emot sådana här morgnar.

Någonting håller på att falla på plats inuti mig, tror jag.

Nästan allt här i livet ordnar sig på något sätt.

 

Kontakt

Har du någon fråga till mig? Vill du komma i kontakt med mig?

Maila mig gärna!

Mailadress: anna.karinmattsson@hotmail.com

Jag gör en Anti-Jante

 
Efter mer än tio år som sjukskriven skulle jag på möte hos Arbetsförmedlingen för två år sedan och möta min handläggare där från Försäkringskassan. Jag skulle dit för att vara med i ett projekt som jag själv fått kämpa mig till att vara med i. Ett projekt som, kanske, skulle kunna göra så att jag fick chansen att hamna i någon form av arbete igen med den kraft jag har. Jag hade själv kontaktat min handläggare på FK när jag läst om projektet i lokaltidningen. Min handläggare visste inte ens om att just det här projektet fanns när jag ringde honom. Men han bad att få återkomma till mig. När han gjorde det hade han hittat projektet.

Jag hade tidigare samma sommar på en ren impuls skaffat mig visitkort där det stod "Bloggare" under mitt namn. Då hade jag bloggat i ungefär ett halvår på Passagen. Visitkortet var för mig en symbol för att jag en dag skulle vara i arbete igen.

Just den morgonen när jag är på väg till AF, stöter jag på en jobbarkompis som jag inte sett på femton år. Vi pratar och han berättar att han haft eget företag i tio år. Jag skrattar till och säger skämtsamt att han kanske behöver någon som skriver åt honom. Jag tar fram mitt visitkort. Ger honom det allra första visitkortet av mina splitter nya. Han skrattar tillbaka och vi säger hej.

Sedan går jag till AF. Det är stress i luften när jag kommer in där. Jag står upp och de andra har satt sig ned. Innan någon annan hinner säga något ger jag var och en ett av mina nya visitkort. De tittar till lite häpet.  Arbetsförmedlaren säger med en liten suck "ja, bloggar... sånt läser inte jag". Sedan lägger hon mitt visitkort åt sidan. Men det känns gott inuti mig att ha gjort det jag har gjort. Att ha delat ut mina nya visitkort.

På eftermiddagen samma dag får jag en kommentar i min blogg från min tidigare jobbarkompis. Han som jag mötte på förmiddagen utanför ett café på väg till AF. Han ber mig titta upp på hans kontor samma vecka.

Tre veckor senare har jag en praktikplats på hans företag och skriver artiklar.

Jag behövde totalt endast tre möten hos arbetsförmedlaren i det här projektet.

Från att inte ha läst bloggar har arbetsförmedlaren börjat läsa min blogg och är alldeles salig när hon berättar hur bra hon tycker att jag skriver. Hon berättar att hon själv funderar på att börja blogga.

Ett år senare när projektet avslutas, vill min handläggare på AF knappt lämna över de handlingar hon själv skrivit till mig; "jag tycker att det känns jobbigt, nu när jag vet hur bra du skriver".

Efter det här sista mötet startar jag eget som frilansjournalist. Nu har jag jobbat i åtta månader som frilansjournalist/skribent och haft jobb med den kraft jag har hela den tiden.

Och alltsammans började med en plötslig impuls från mig att beställa ett visitkort... eller?

Ibland överträffar verkligheten dikten.

Bra, dåligt eller olika?

Så lätt det blir att leva när jag i stället för att tänka "bra" eller "dåligt" om människor eller saker, tänker att vi/det är "olika". Den tanken har grott i mig ett tag nu.

Det påminner om mindfullness, konsten att vara medvetet närvarande. När jag fick öva mig i den konsten innebar det att jag i stället för att se mig omkring och tänka "där går en gubbe, vad han ser sur ut", "där är en bil, så rostig den var", "så smutsigt det är här i badrummet, jag behöver städa", så kunde jag tänka så här:

1. Där går en gubbe.

2. Där är en bil.

3. Här är badrummet.

När jag slutar att värdera saker och människor utan i stället konstaterar att de är så som de är, känner jag en vila i hela mig. Jag känner att jag blir mer fokuserad. Jag blir också medveten om hur mycket känslor och värderingar jag faktiskt lägger in i mina tankar. Det är säkert vanligt att man gör det som människa. Men det är också väldigt fint att kunna låta bli att göra det ibland. Det är respekt och det är ödmjukhet att låta människor och saker få vara precis som de är och känna att det är OK.

Att också tillåta mig själv att få vara precis som jag är, utan att värdera mig själv som "bra" eller "dålig", "smal" eller "tjock". Det räcker faktiskt att jag är. Som att det inte skulle vara stort nog, just att vara.

För vem kan egentligen säga vad eller vem som är "bra" eller "dålig"? Egentligen handlar det väl om att allt och alla bara är  "olika". Och ibland också lika.