Välkommen sommarvärme!

Jag gnuggar ögonen ... +27 grader på framsidan av huset.

Vilken tur att jag inte har päls i alla fall.

Min katt och lilla Mimmi är trötta och vilar idag i värmen.

Härliga sommarvärme!

Som jag har längtat efter dig.

Välkommen!

Döden betyder ingenting ...

Mimmi mår bra

Det kändes tomt att lämna Mimmi på djursjukhuset. Att bara ha med sig hennes koppel tillbaka till bilen.

Allt gick i alla fall bra på djursjukhuset med Mimmi. Hon sövdes. Man tog bort tanden som växte snett.

Röntgen visade inga nya förändringar i skelettet på Mimmi.

Det blir ett återbesök om sex veckor.

Mimmi får gå lite längre promenader nu. Hon ska fortsätta att ta sin smärtstillande medicin.

Det känns bra att allt verkar gå åt rätt håll. Kanske slipper Mimmi opereras? Jag hoppas.

Och sorgen bor i mig ännu

Jag tänker flera gånger varje dag på mamma. Saknar henne. Längtar efter att höra hennes röst. Höra henne säga mitt namn. Fråga mig hur jag mår. Höra henne berätta om vad hon håller på med. Att hon har bakat gifflar. Eller städat i en låda och vill visa mig några kort som hon hittat.

Telefonen är så tyst numera sedan mamma dött. När den ringer någon gång hoppar jag till. Vill knappt svara. Blir så påmind om att mamma är död.

När jag är i trädgården kan jag se mamma gå runt där och hänga tvätt. Plocka vinbär. Sitta i skuggan under lönnen på den bruna bänken. Luta sig mot husväggen, vända ansiktet mot solen och blunda. Jag ser henne le överallt där hon är. Mamma log alltid när hon gick omkring i vår trädgård. Hon var lycklig här. Det tröstar mig.

Mitt i saknaden och sorgen efter mamma, kommer det stunder när jag får tankar och insikter inifrån mig själv. Tankar som hjälper mig, ger mig kraft.

Jag tänker på hur viktigt det är att jag tar vara på den dag jag har. Det är tankar som brukar bli starka i mig när jag varit nära döden i mitt liv. Denna dagen, detta nu, är det enda jag riktigt säkert vet att jag har.

Så ... vad vill jag med just denna dagen?

Jag känner stark längtan och kraft inifrån mig själv att verkligen LEVA! Jag vill leva ... kanske ännu mera och ännu oftare leva IRL än att vistas i cyberrymden. Leva bland andra fast ändå ha rum för tid med mig själv. Plats för eftertanke.

Jag tänker på det jag vill bära med mig från min mamma. Hennes förmåga att kunna vara glad över de små sakerna i livet. Hur glad hon var när hon kunde spara undan lite pengar så att hon kunde ge något till någon annan. Mammas förmåga att hur knapert hon än hade det med sin lilla pension, hur få kläder hon än hade råd att köpa sig, ändå lyste vackrast av dem alla på ett kalas. Mammas känsla för vad som klädde just henne. Hennes karisma. Ögonen där själen lyste igenom.

När jag åker genom Jönköping tänker jag ofta på mamma. I mitt minne ser jag henne komma gående lite överallt. På Klostergatan. Västra Torget. Torpaplan. Jönköping City.

Hon ler där hon går. Hon tittar på människorna, träden, fåglarna, barnen och i affärernas skyltfönster.

Kanske bär hon på en kasse med mat som hon handlat?

Eller kanske har hon köpt sig en blomma i blomsteraffären?

Hon ler där hon går ...

Så vill jag tro att det är.

Jag älskar dig, mamma.

Mimmi på återbesök för Legg Perthés sjukdom

Idag var det dags för återbesöket hos veterinären på Djursjukhuset. Tanken var att Mimmi skulle röntgas. Förra gången, dagen före midsommar, fick jag veta att veterinären bedömde att det skulle behövas en operation för att Mimmi skulle bli bra.

Jag kände mig nervös inför besöket och vilket besked jag skulle få. Om det skulle bli operation eller inte. Men, så fantastiskt livet kan vara! Veterinären bedömde idag att Mimmi har blivit så mycket bättre att hon kanske kommer att slippa få höften opererad. Mimmi hade så mycket mindre smärta idag än förra gången, nästan ingen alls. Hon haltade inte alls längre.

Mimmis tand som kommer snett i överkäken ska man i alla fall ta bort, redan imorgon.

I övrigt ska Mimmi fortsätta med sin anti-inflammatoriska medicin. Hon ska ta högst 10 minuters promenader. Ta det lite lugnt.

Efter 4-6 veckor ska Mimmi på återbesök hos veterinären igen.

Nu känner jag mig tacksam och lycklig.

Mimmi kanske slipper operationen, som det ser ut nu.

Otroligt, underbart!

Mirakel!

Som vågen ...

Långsamt som en smekning

Långsamt, som en smekning, vaknar dagen.

Hundvalpen i soffan intill mig smackar.

Jag stryker hennes mjuka svarta päls.

Känner tacksamhet att hon finns hos mig.

Detta nya, lilla liv ...

Vilken gåva till mig ...

Från livet självt.

Allt är kärlek ...

En kärlekssaga - 4

Vi grät av lycka när vi såg in i vår nyfödda dotters ljusblå ögon.

I henne såg vi oss själva.

Aldrig kände jag mig starkare.

För henne kunde jag gå rakt in i döden. När som helst.

Första året med henne var en kärleksbomb som fyllde oss med kraft och energi. Kraft att klara av sådana bagateller som mjölkstockning, nattvak och blöjeksem. Hon var den bästa av ungar. Pigg och vaken. Följde utvecklingskurvan som hon skulle. Slurpade i sig mjölken från mina bröst med god aptit.

Jag kände mig som en ko ... och jag älskade det.

Jag älskade att kunna ge liv.

Den lilla flickan band mig och min älskade ännu närmre samman.

- Det känns som att vi är två pusselbitar, viskade jag till honom där han låg bakom min rygg. Som att vi passar så bra in i varandra, du och jag.

Jag undrade om något kunde vara större än det här. Att få föda fram en människa. Följa henne på hennes väg genom livet.

Vår lilla unge var ett år när polisen ringde på hemma hos mig när jag städade köksgolvet en vårdag.

Dödsbudet om min pappa blev en chock. Jag visste nästan ingenting om hur han levde sedan mina föräldrar skilt sig när jag var tolv år. Han dog i en stor hjärtinfarkt i ett hyrt hus i Spanien. Affärerna han hade därnere visade sig vara trassliga. Bara någon dag efter att jag fått besked om att han var död, ringde främmande människor till mig och krävde mig på pengar.

Jag fick kontakt med Svenska kyrkan där min pappa bott i Spanien. Genom prästen där fick jag kontakt med en bra spansk advokat som kunde engelska.

Under tre år jobbade jag heltid. Vår dotter var på dagis när vi jobbade. Samtidigt hade jag kontakt med advokaten i Spanien för att försöka reda ut hur det egentligen var med min pappas affärer därnere. Jag sökte stöd hos min pappas släktingar som haft mer kontakt med honom än vad jag själv haft.

- Du är hans dotter. Det här får du ta hand om. Vi har inget som helst med det att göra, fick jag till svar.

Jag kände mig mycket ensam. Gamla ärrade sår revs upp. Jag sörjde min pappa. Jag sörjde att vi aldrig haft någon riktig vuxenkontakt med varandra. Och att just det nu var för sent.

Min älskade stöttade mig så mycket han kunde. Nu var det han som höll om mig när jag grät. Han hjälpte till att bära den tunga kistan från Spanien med min balsamerade pappa inuti, till den sista vilan.

Tre år tog det. Sedan stod jag i Malmö Tingsrätt. Allt kändes som i en ond dröm. Jag gick ed på att jag inte kände till att min pappa hade några dolda tillgångar någonstans. När dödsboet sedan sattes i konkurs fick jag äntligen vila från det.

Vår lilla glada, kloka flicka hade guldgula lockar, ljusblå ögon och rosiga kinder.

Hon kunde prata nu.

- Jag vill inte bara vara ett barn i huset, sa hon ofta trumpet till oss vid köksbordet på kvällarna efter jobb och dagishämtning.

Och det ville inte vi heller att hon skulle vara.

En kärlekssaga - 3

Graviditetsbeskedet var positivt.

Vi firade med bakelse.

I min mage sov någon under mitt hjärta.

Vi kände som att vi besegrat döden.

Det första halvåret efter självmordet kände jag inte igen min älskade. Han kändes inte närvarande. Vare sig fysiskt eller psykiskt. Periodvis undrade jag om vi någonsin skulle komma varandra nära igen.

Det gjorde vi. När den tysta gråten väl kom, där han satt på en stol, föll jag på knä på golvet och la armarna om  honom. I köket med de gammelrosa luckorna som vi målat. Innan allt hände. Med tapeterna fulla med rosa hjärtan som vi skrattande, nyförälskade upp över öronen, satt upp ett år tidigare.

Vi fortsatte tillsammans mot de drömmar vi haft. Något förskjutna. Fast inte för evigt.

Två år efter förlovningen gifte vi oss. Vi strålade, han och jag. "Det var det sötaste lilla brudpar jag sett i hela mitt liv", fick jag höra.

Bröllopet var i en liten kyrka. Det var sensommar. Bröllopsmiddagen i en vacker gammal herrgård intill en sjö. Alla älskade runt omkring oss. Glada ansikten och skratt började tränga undan de tunga minnena från den senaste tiden.

"Tager du denna ... att älska henne i nöd och lust?".

"Ja".

"Tager du denna ... att älska honom i nöd och lust?".

"Ja".

I nöd och lust ...

Vi kände att vi redan gjort det; älskat varandra i nöd och lust. Värre kunde det inte bli. Nu var tid för lust.

Ett år efter bröllopet fick jag jobb på en redaktion som jag drömt om. Min man hade redan jobb i staden och pendlade 16 mil varje dag. Vi bestämde oss för att flytta. Trots starka protester från anhöriga som inte kunde förstå att vi kunde lämna änkan som inte hade fler barn än mannen jag gift mig med, så gick vårt flyttlass till staden. Vi gick VÅR väg. Tillsammans.

Nu gick det snabbt. Vi köpte hus. Jobbade heltid. Efter jobbet renoverade vi huset. Röjde i den igenväxta trädgården. Planterade nytt.

På helgerna åkte vi ofta till våra ensamstående mammor och gav dem hjälp.

Vi trivdes på orten vi flyttat till. Grannarna var underbara och generösa människor. Det kändes bra att börja om på ett nytt ställe. Lära känna nya människor.

Så ofta vi kunde utforskade vi trakten. Gick långa promenader i skog och mark. Upptäckte att vi hamnat på en naturskön plats full av smultronställen.

Långsamt läkte vi samman allt mer. Långsamt blev stunderna av glädje, lycka och hopp allt fler och allt längre.

Vårt barn ... i min mage.

Jag la handen på magen. Han la sin varma hand på min. Vi såg varandra i ögonen. Log mot varandra.

Vem var det som var där inne?

Vi ville ge den lilla varelsen all kärlek vi någonsin kunde.

Vi kände som att vi besegrat döden.

Vi var starkare efteråt. Än innan.