Hämtat Mimmi efter operationen

Sent i eftermiddag fick jag hem min nyopererade lilla Mimmi.

Tratten gillar hon så där. Hon äter, kissar och sover.

Kramade mig hårt när jag hämtade henne.

Hon är en kämpe.

Nu är det sjuka borta. Om 5-8 veckor ska hon vara helt frisk!

Mimmi är opererad

Idag har Mimmi opererats på Djursjukhuset i Jönköping.

Operationen av Mimmi har gått bra, har jag precis fått höra från veterinären nu ikväll. Mimmi är vaken, hon får smärtstillande, hon har till och med ätit lite, skrattade veterinären. (Mimmi har haft mycket god aptit ända sedan hon föddes). Och hon hade kissat.

Jag får hämta hem henne någon gång imorgon.

Mimmi verkar vara en mycket glad hund med stor aptit på livet. Nu kommer hon så småningom att slippa att ha ont. Hon ska först vila under sårläkningen, 10-14 dagar. Sedan kommer hon under en period att få sjukgymnastik en gång i veckan. Bland annat i vattenbassäng.

 

Vid undersökningen av veterinären idag hade Mimmi mycket ont när man gjorde vissa rörelser på hennes höft. Det gjorde ont i mig att höra henne skrika till av smärtan.

Nu känner jag mig som en väldigt glad matte! Så länge som vi väntat på att den här sjukdomen i Mimmi antingen skulle självläka eller sluta i en operation. Tacksam att det finns bra djursjukhus med underbar personal är jag också. 

 

Bilden på Mimmi här i blogginlägget tog jag precis innan jag lämnade henne på Djursjukhuset. Det var så varmt i rummet att Mimmis tunga hängde minst sagt utanför. 

Att mogna

När jag prövas i livet kan jag välja att se det som en möjlighet att mogna som människa.

Jag är en frukt som mognar.

Trots bitande nordanvind, stormar, hällregn och solfattigdom.

Frukt som mognar långsamt ... smakar bäst av dem alla.

Din ömhet

Din ömhet
öppnade
mitt hjärta.

Vidöppen
stod jag där.

Gav ...
och tog emot.

Buren i kärlek.

 

 

(Anna-Karin)

Förvänta dig kärlek

 

Förvänta dig kärlek!

Du blir aldrig förlorare.

Om än kanske, ibland ...

Sviken. 


(Anna-Karin)

Den jag en gång var

Jag hittade ett litet foto på mig själv när jag var sex år. Hon finns där i mig fortfarande, känner jag. Den här lilla glada tjejen med det rufsiga håret. Fast jag har inga tappade tänder längre. 

Tänk hur jag litade på människor då. På min mamma och min pappa. Att de alltid skulle finnas där. 

Jag hade inte mött döden än. Mer än i en död hundvalp. Och kanske en och annan fluga. 

Jag hade allt man behöver som barn. Ett hem, en familj, släkt och vänner. En lillebror som jag älskade.

Jag kunde läsa, skriva, ja, cykla också. Älskade att klättra i träd, gunga, springa, skutta och dansa. Äta godis och dricka läsk. Skratta och busa. Leka med kompisar. Leka i skogen. Smyga iväg på äventyr. 

Alla böcker som jag ägde hade jag numrerat och ställt i nummerordning i min bokhylla. Lekte bibliotek och gjorde lånekort till böckerna. Lånekorten hade jag i en särskild liten låda. 

Längtade efter att få börja skolan. Längtade efter att bli stor. För då trodde jag att jag skulle ha svaren på alla frågor som fanns i mitt huvud. 

Jag skrev dikter och sagor och ritade tidningar som jag sålde till gästerna när det var kalas. Satte andra i arbete med att göra tidningarna också. Älskade att leka postkontor och gosa med vår pekingnes.

Älskade när min pappa busade med mig och slängde mig högt upp i luften. 

Jag var prinsessan. Han var den snälla kungen. Vi bodde i ett slott. 

Sedan började slottet och vårt kungarike falla samman. 

För att aldrig mera finnas igen. 

En morgon föds

En morgon föds.

Och jag får vara med.

(Text: Anna-Karin Mattsson, bild: Susanne Båvner)

Ultraljudsundersökning av mitt hjärta

Ultraljudsundersökningen av mitt hjärta idag på sjukhuset gick bra.

Jag tyckte att det gjorde ont när sköterskan tryckte mätinstrumentet mot min bröstkorg, fast det var en uthärdlig smärta. Jag svimmade inte som i somras när jag hade problem med hörselgångsinflammationen.

Resultatet från undersökningen vet jag inget alls om än. Jag får vänta på det beskedet. Inom en vecka får jag besked. Förhoppningsvis i början av veckan.

Fast eftersom jag inte fick gå igenom fler undersökningar idag på sjukhuset, så tolkar jag det själv som att det inte är något akut eller allvarligt och det känns skönt. En lättnad i mig.

Nu ska hjärtläkaren gå igenom bilderna från ultraljudet. Sedan ska min läkare från vårdcentralen ringa mig och berätta för mig om resultatet från undersökningen.

Och så blev jag tillsagd att jag skulle ta det lugnt i helgen.

Så det tänker jag göra, ta det lugnt.


Från hjärtat/
Anna-Karin

Varit hos frissan

Idag var jag hos min härliga hårfrisörska. Det är underbart att få bli ompysslad, få håret tvättat och ompysslat av någon annans händer, tycker jag.

Min hårfrisörska kunde se på håret och hårbotten att jag har haft det stressigt. Jag har också själv märkt det på att jag har tappat mer hår än jag brukar den senaste tiden. Kroppen ger sig till känna, försöker att återhämta sig. Och det får ta den tid det tar. Jag gör det jag kan för att komma igen. Hitta balansen i mig igen.

Jag kände mig hur som helst ovanligt välkammad när jag lämnade frisersalongen idag.

När jag ser bilden på mig själv ser jag sorgen någonstans i min blick. Fast att jag ler. Det är ett halvt år nu sedan mamma dog och jag saknar henne varje dag, drömmer ofta om henne på nätterna, drömmer om att hon fortfarande lever.

Sorg är ett arbete och får ta den tid den behöver. Det är något man ska igenom i stället för att försöka fly undan den.

En dörr på glänt ...

En dörr på glänt.

En springa av ljus.

Ett spirande hopp.

Början till något nytt.

(Text: Anna-Karin Mattsson/Bild: Susanne Båvner)