Den vita duvan på mammas gata

Jag gick ut ur blomsteraffären med de tjugo mörkt röda rosorna inslagna i rosa papper. Den blomsteraffären som jag varit i så många gånger med mamma  genom åren. Ibland gick vi in där bara för att titta och prata om alla blommorna.

Vandrade med gråten i halsen på den gatan där jag aldrig mer kommer att se mamma komma gående.

Famnen full av rosor som jag ska sätta på mammas grav imorgon. Mammas födelsedag.

I bilen brast allt.

Tårarna strömmade nedför mina kinder.

Jag satt där tills gråten lagt sig igen.

När jag passerade nära affären mamma brukade handla i, drogs min mun upp till ett leende.

På trottoaren där mamma brukade gå, vandrade en helt vit duva gatan fram.

Glatt trippande ... med mjukt gungande gång.

Precis som min mamma när hon var på väg till affären.

Jag tror minsann att duvan log.

Som mamma också brukade göra.

Krönika hos 1av3.se: "Lidandets mening"

Min krönika idag hos 1av3.se heter "Lidandets mening". 

Välkommen att läsa och hjälp mig gärna att söka efter svaret i slutet av krönikan.


Från hjärtat/
Anna-Karin

 

Ifrågasätt dig själv

Ibland behöver jag ifrågasätta mig själv som människa. 

Det jag tycker, tänker och är. 

Så utvecklas jag och mognar. 

Genom att, ibland, våga förändring. 

I stället för att trampa på i redan sedan länge intrampade spår. 

Våga prova nytt!

Höstfint på mammas grav

Idag planterade vi ljung på min mammas grav.

Jag satte dit ljuslyktan och tände ett ljus.

Precis när jag skulle gå därifrån, kom ett gult lönnlöv singlande genom luften och la sig framför mina fötter.

Jag tog upp lövet.

Stoppade det i min ficka.

Jag log.

Tack, mamma.

Drömmar

Mamma och jag promenerade och pratade med varandra. Vi var glada och var på väg till busskuren. Hon hade hälsat på mig och nu skulle hon ta bussen hem till stan.

Vid busskuren var där ett brant stup. Marken i stupet var täckt med starkt blå scilla. Det var bedövande vackert och jag och mamma pratade om hur vackert det var.

Sedan hände något. Mamma snavade och tappade sin väska. Någonting trillade ur den. Mamma böjde sig efter det hon hade tappat, hon föll, föll, föll ... och jag såg henne falla men kunde inte göra något.

Sedan låg hon där. Alldeles stilla.

Jag kände mig sorgsen, tom och förtvivlad.

Sedan vaknade jag.

Grät i sömnen.

Ville inte släcka lampan på en bra stund för jag kände mig så ledsen.

Sov ett par timmar till.

Drömde att jag var i ett hus med Mimmi. Där var några kvinnor och en stor hund i rummet intill. Det var som att vi väntade på något. Plötsligt sprang Mimmi iväg från mig, in i det andra rummet. Jag följde efter och plötsligt kändes allt som kaos.

Jag kunde inte se Mimmi någonstans, bara en stor vit hund.

Jag kände hur jag föll.

Allt försvann.

Sedan kände jag att jag höll om något lurvigt som jag trodde var Mimmi. Fast det var den stora vita hunden som jag sett i rummet.

Jag kände ångest. Var var Mimmi?

Då fick jag se henne ligga i sin vanliga viloställning på mattan i rummet. Hon lyfte sitt lilla svarta krulliga huvud och såg med sina vackra bruna ögon rakt in i mina ögon.

Jag kände mig lycklig.

Och så vaknade jag igen. Med min ena arm kramade jag hårt om kudden.

Det är en solig fredag idag med blå himmel.

Träden glöder i Vätterbygden.

Min lilla nyopererade hund har sovit inatt. Jag också.

Även om jag drömt märkliga drömmar nu igen.

Trött Mimmi, trött matte

Den första natten med en nyopererad hund blev så där. Mimmi ville inte lägga sig i sin hundbädd. Och om jag la henne där, så gick hon därifrån. När jag släckte lampan, vandrade Mimmi omkring i mörkret, långsamt. Ibland hörde jag att hennes tratt på huvudet slog emot någonstans.

Jag tände och gick upp. Såg att Mimmi lyckades slicka sig lite på såret, trots tratten.

Yngsta dottern sov tillsammans med henne i soffan resten av natten. För att ha koll på att Mimmi inte slickade sönder såret.

Jag som är känslig för sömnstörningar, kände mig som en zoombie när jag vaknade. Kanske var jag trött också efter den spänningen som det ändå var att låta operera Mimmi.

På djursjukhuset fick jag hämta en ny större tratt till Mimmi, så att hon inte kommer åt sitt hopsydda sår.

Mimmi har varit trött och hängig idag. Sover mest hela tiden. Det är för smärtan efter operationen, menar veterinären. Om ungefär en vecka trodde hon att Mimmi kommer att må bättre igen.

Så det är tålamod som gäller fortfarande. Och en dag i taget.

Hur som helst. Vi har firat att operationen är genomförd idag med kanelbullar och julmust.

Mimmi har fått extra god mat och så är vi ofta nära intill henne. Klappar henne med mjuka händer. Det lindrar och läker smärtan, tror jag.

Vår katt verkade fundersam allra först när hon fick se Mimmi. Hon smög försiktigt fram till denna varelse med något så märkligt på huvudet. Fast när hon väl kände igen att det var Mimmi, så var tratten inget problem längre. Det blev en nospuss, så klart.

Hämtat Mimmi efter operationen

Sent i eftermiddag fick jag hem min nyopererade lilla Mimmi.

Tratten gillar hon så där. Hon äter, kissar och sover.

Kramade mig hårt när jag hämtade henne.

Hon är en kämpe.

Nu är det sjuka borta. Om 5-8 veckor ska hon vara helt frisk!

Mimmi är opererad

Idag har Mimmi opererats på Djursjukhuset i Jönköping.

Operationen av Mimmi har gått bra, har jag precis fått höra från veterinären nu ikväll. Mimmi är vaken, hon får smärtstillande, hon har till och med ätit lite, skrattade veterinären. (Mimmi har haft mycket god aptit ända sedan hon föddes). Och hon hade kissat.

Jag får hämta hem henne någon gång imorgon.

Mimmi verkar vara en mycket glad hund med stor aptit på livet. Nu kommer hon så småningom att slippa att ha ont. Hon ska först vila under sårläkningen, 10-14 dagar. Sedan kommer hon under en period att få sjukgymnastik en gång i veckan. Bland annat i vattenbassäng.

 

Vid undersökningen av veterinären idag hade Mimmi mycket ont när man gjorde vissa rörelser på hennes höft. Det gjorde ont i mig att höra henne skrika till av smärtan.

Nu känner jag mig som en väldigt glad matte! Så länge som vi väntat på att den här sjukdomen i Mimmi antingen skulle självläka eller sluta i en operation. Tacksam att det finns bra djursjukhus med underbar personal är jag också. 

 

Bilden på Mimmi här i blogginlägget tog jag precis innan jag lämnade henne på Djursjukhuset. Det var så varmt i rummet att Mimmis tunga hängde minst sagt utanför. 

Att mogna

När jag prövas i livet kan jag välja att se det som en möjlighet att mogna som människa.

Jag är en frukt som mognar.

Trots bitande nordanvind, stormar, hällregn och solfattigdom.

Frukt som mognar långsamt ... smakar bäst av dem alla.

Din ömhet

Din ömhet
öppnade
mitt hjärta.

Vidöppen
stod jag där.

Gav ...
och tog emot.

Buren i kärlek.

 

 

(Anna-Karin)