Mimmis rehabträning går framåt

Idag var Mimmi på rehabträning för tredje gången.

Den här gången gick hon i djupt vatten på löpband i hela åtta minuter. På alla fyra benen samtidigt.

Det är underbart att nu få följa hur Mimmi blir bättre och bättre.

Sjukgymnasten hade bara gott att säga om min lilla hund. Allt går åt rätt håll med Mimmi.

Det är vi verkligen värda att få uppleva allesammans. Inte minst Mimmi själv. Hon har varit så mycket på Djursjukhuset redan i sitt korta liv, att det verkar som att hon tycker att det är hennes andra hem. Hon blir alltid glad när hon kommer dit. Hälsar glatt på alla. Drar i kopplet och vill in där. Skrattar när hon är där. Trots allt jobbigt hon säkert också måste ha upplevt där.

Fast Mimmi är inte vilken hund som helst, inte.

Idag igen, precis som på valpkursen och från veterinärer, fick jag höra att min lilla Mimmi är en glad och mycket klok hund. Hon är kaxig och mycket social.

Fast det kände jag ju redan första gången jag mötte henne.

I mitt hjärta.

Stolt matte som jag är.

Där kärlek bor

Där kärlek bor.

Finns ingen ensamhet.


(Anna-Karin)

Fullmåne

Månen är sagolikt vacker hos mig ikväll.

När jag var liten brukade jag titta upp på den mörka himlen, peka med mitt lilla finger och säga "Titta, månen!" med stor förundran och glädje i rösten, har min mamma berättat för mig. Jag tröttnade aldrig på att titta på månen. Jag har inte tröttnat på det än.

Fortfarande känner jag lika stor förundran och glädje när jag ser månen.

Jag tänker ibland på när jag såg den första månlandningen i TV-rutan. Väldigt fascinerad var jag av de hoppande och skuttande astronauterna på månen. Jag nästan kröp in i TV-rutan, så nyfiken var jag.

Fast hur mycket jag än fascineras över månen, så skulle jag inte vilja åka dit.

Månen är bäst på avstånd en kväll som denna, tycker jag.

Gillar du min blogg?

Om du gillar och berörs av det jag skriver om i min blogg kan du kika in i den här länken:  

Twingly/Bloggportalen


Klicka på "Välj som favorit" uppe till höger.

Jag bloggar om livet. Ljus och mörker. En mer omfattande blogg får man väl leta efter, tänker jag. Än en blogg om livet. Vilken utmaning det är för mig att skriva här!

Tack för att du gillar min blogg!

Från hjärtat/
Anna-Karin

20-årskalas

Idag blev det grekisk hämtmat från Pallas Athena i stan. Yngsta dottern hade önskat det och vad gör man inte för att göra sin unga vuxna dotter glad på sin 20-årsdag?

Sedan firade vi med halloncheesecake från Ica Maxi. Den var riktigt god och också vacker att titta på.

Det är svårt att förstå att nu har jag inga tonåringar längre. Nu är båda mina döttrar unga vuxna kvinnor.

Jag är så innerligt tacksam att jag har fått följa dem så här långt i livet. Jag är så stolt över de människor och de personligheter de är.

Jag önskar att vi ska fortsätta att uppleva många roliga saker tillsammans.

Som vuxna människor.

Med utrymme också för vars och ens egna privata livsrum.

Riktig kärlek är att släppa fri. När tiden är mogen för det.

Yngsta dottern 20 år

Vid den här tiden för exakt 20 år sedan, hade jag en liten bebis i min mage. Jag visste inte vem det var, inte om det var en han eller en hon. Fast jag kände det lilla livet sparka i mig ibland. Jag sjöng för den lille som låg inuti mig.

Natten när hon började sin entré i världen, var en lika stjärnklar natt som denna natt. Med en fullmåne på himlen.

Jag minns känslan av förväntan och glädje när jag for iväg till BB för att föda. Jag minns hennes storasyster i baksätet på bilen, 4,5 år gammal och som jag fått väcka och klä på mitt i natten. Hennes längtan efter ett syskon.

Jag var så lycklig när jag fick hålla den lilla nyfödda, mörkhåriga flickan i mina armar för allra första gången.

Imorgon fyller hon 20 år.

Och jag är lika lycklig fortfarande varje gång jag får vara nära henne.

Min älskade dotter.

Barnfattigdomen och Rädda Barnens rapporter

Det gör ont att läsa att så många i Sverige vägrar se de 248 000 fattiga barn som finns, enligt Rädda Barnens rapporter.

"Jag vet vad fattigdom kostar för den som ska bli människa", skriver författaren Susanna Alakoski i DN Kultur.

Det gör också väldigt ont att läsa att barn fortfarande vräks i Sverige. Jag har själv varit med om att bli vräkt som barn och vet vilken livslång smärta det innebär att ha blivit det. Vilka frågor man bär med sig genom livet. Hur kunde det få hända? Hur kan det fortfarande få hända i Sverige år 2012?

Nolltolerans för barnfattigdom och barnvräkningar i Sverige. 

 

Vi har råd att utrota den fattigdom som verkligen finns här.

Glada nyheter!

GLADA NYHETER!!!

Blodproverna visade att mitt hjärta mår bra. Trots skadan är där ingen hjärtsvikt. Jag har bara något mycket ovanligt i mitt hjärta, ett vänstersidigt skänkeblock, som gör pumpförmågan i hjärtat något nedsatt.

Alla värden var bra. Jag har fått klartecken att ÄNTLIGEN börja träna. Jag har lätt övervikt och den vill jag ta itu med. Jag samlade på mig några kilon med all stressen och sömnlösa nätter när mamma var så sjuk och sedan dog.

Tack alla underbara som känt med mig den här tiden som jag vandrat i oro med olika besked från läkarna.

Jag ska försöka få reda på lite mer om skadan i mitt hjärta så småningom, fakta.

Just nu är jag bara väldigt, väldigt lättad och mycket GLAD och ödmjukt tacksam.

På något sätt får jag fira det här i helgen.Kanske gå på bio?

Så himlans glad jag känner mig just nu!

Tack livet!

Snö

Igår eftermiddag tog jag kort på skogslönnen i trädgården. Det var så vackert med alla de gyllene löven som täcker gräsmattan därute. Till helgen ska löven klippas sönder av gräsklipparen. Så var det tänkt i alla fall. Jag får se hur det blir.

I eftermiddag började det blåsa kraftigt helt plötsligt. Sedan kom snön. Och jag tog ett nytt kort. Så annorlunda mot kortet jag tog igår.

Min katt intog en mycket avslappnad ställning ovanför det varma elementet idag. Tala om att kunna konsten att bara vara, slappna av och njuta! 

Mimmis andra Rehab

Idag var jag med Mimmi på Rehab för andra gången.

Sjukgymnasten konstaterade att Mimmi är den allra första hunden någonsin på Djursjukhuset som har så bra balans att hon klarar att gå på tre ben i vatten upp till magen.

Tyvärr är det inte bra för henne just nu att hon har så god balans. Hon ska gå så mycket som möjligt på alla sina ben. Inte skutta på tre ben som hon gjort sedan hon blev sjuk vid midsommar.

När Mimmi går långsamt använder hon alla fyra benen. Likaså när hon snurrar runt, när hon och jag går "slalom" långsamt och när vi gör dragövningar och när Mimmi går uppför i trappor.

Mimmi var glad att träffa sjukgymnasten och nosade runt på alla spännande dofter där i rummet.

Hur som helst, långsamt går det åt rätt håll med Mimmi och det känns väldigt bra att se henne börja använda det nyopererade benet mer och mer för varje dag som går.

Mimmi morrade när sjukgymnasten skulle stretcha hennes ben. Någonstans får det vara nog, verkade hon tycka.