Det måste varit en ängel.
Som sände dig ...
Som sände dig ...
Till mig.
I ett rött paket med röda snören.
Utan returadress.
I ett rött paket med röda snören.
Utan returadress.
(Anna-Karin)
torsdag 29 november 2012
tisdag 27 november 2012
Mys med hund och katt
Idag sov jag ända till klockan halv åtta.
Jag hörde tassande ljud när jag vaknade. När jag tittade ned mot golvet stod min katt där och tittade upp på mig. Hon ville ha mat. Bakom henne stod min lilla hund Mimmi och tittade upp på mig.
Jag log.
En så underbar start på en dag, att se in i två par djurögon!
Sedan var det grått och mulet och duggregn hela dagen. Svårt att hålla ögonen öppna.
På eftermiddagen var jag med Mimmi på Rehab. Nu har hon bara tre gånger kvar totalt, sedan ska hon vara tillräckligt återställd efter operationen. Jag blir glad av att se hur Mimmi blir allt starkare i sitt högra bakben. Mimmi själv älskar att vara på Rehab. Far runt som en stolle där om hon får en chans. Skrattar och skuttar.
När vi kommit hem från Rehab, satte jag mig i soffan med Mimmi för att vila. Mimmi la sig och slappnade av. Då hoppade min katt upp i knät på mig. Sedan ... ja, ni ser själva på bilden vad som hände. Det här var allra första gången som jag kunde sitta mer än en halvtimma med min katt på ena sidan om mig och min lilla hund på andra sidan. De sov och snusade och min katt snarkade som hon brukar.
Jag kände så stark lycka och kärlek.
Djur är underbara vänner. Inte kräver de mycket av mig. De finns där. Tar det mesta med ro. Gillar att leka och busa. Och att bli kliade och smekta av människohänder. Får mig att skratta och må gott.
måndag 26 november 2012
Konflikträdsla
Konflikträdsla har länge haft en negativ
klang.
Jag har känt mig konflikträdd. Nu hör jag ibland (senast på Skavlan i fredags) att man talar om att människor som är konflikträdda är människor som vi ska vara särskilt rädda om. Därför att människor som är konflikträdda startar inte konflikter. I stället försöker de att lösa dem.
Ja, en medlare har jag varit i hela mitt liv. Medlat och medlat och medlat ... tills jag var nära att stupa helt.
Numera har jag en lite mer avspänd inställning till konflikter. Väljer vilka jag ger mig in i. Och inser att varje vuxen människa har, faktiskt, ansvar för sina egna känslor och handlingar.
Så skönt att inte längre känna att just jag behöver ta hand om allt! Så skönt att vara av med det medberoendet!
Hur tänker du kring konflikträdsla? Är du konflikträdd?
Jag har känt mig konflikträdd. Nu hör jag ibland (senast på Skavlan i fredags) att man talar om att människor som är konflikträdda är människor som vi ska vara särskilt rädda om. Därför att människor som är konflikträdda startar inte konflikter. I stället försöker de att lösa dem.
Ja, en medlare har jag varit i hela mitt liv. Medlat och medlat och medlat ... tills jag var nära att stupa helt.
Numera har jag en lite mer avspänd inställning till konflikter. Väljer vilka jag ger mig in i. Och inser att varje vuxen människa har, faktiskt, ansvar för sina egna känslor och handlingar.
Så skönt att inte längre känna att just jag behöver ta hand om allt! Så skönt att vara av med det medberoendet!
Hur tänker du kring konflikträdsla? Är du konflikträdd?
Jobb på gång
Snart är det dags för mig att börja jobba med Mullsjö Turisttidning för 2013.
Det är en tidning som kommer ut en gång per år och som ges ut av Mullsjö kommun.
Jag tror att det kommer att vara bra för mig att komma igång med arbete i den form och skala som jag har arbetsförmåga till där jag är idag. Det vill säga 25 %.
Här är en länk till Mullsjö Turisttidning 2012.
Jag jobbade med den tidningen när min mamma var döende för ett år sedan. Hann precis avsluta den innan hennes sista månad i livet.
Livet fortsätter.
Och det är det mest viktiga av alltsammans.
Jag är stolt över mig själv att jag både vågar vara svag och stark idag som människa.
Jag är stolt över att jag vågar säga nej när det blir för mycket för mig. Och stolt över att jag också vågar säga ja när jag känner att det är tid för det i mitt liv. Att jag vågar säga ja av lust inifrån mig själv.
Jag är stolt över att jag lärt mig något av det som hänt mig i livet. Inte minst om mig själv.
Jag är stolt över att jag vågar förändring.
"Den som är rädd för förändring, är rädd för själva livet".
Det är en tidning som kommer ut en gång per år och som ges ut av Mullsjö kommun.
Jag tror att det kommer att vara bra för mig att komma igång med arbete i den form och skala som jag har arbetsförmåga till där jag är idag. Det vill säga 25 %.
Här är en länk till Mullsjö Turisttidning 2012.
Jag jobbade med den tidningen när min mamma var döende för ett år sedan. Hann precis avsluta den innan hennes sista månad i livet.
Livet fortsätter.
Och det är det mest viktiga av alltsammans.
Jag är stolt över mig själv att jag både vågar vara svag och stark idag som människa.
Jag är stolt över att jag vågar säga nej när det blir för mycket för mig. Och stolt över att jag också vågar säga ja när jag känner att det är tid för det i mitt liv. Att jag vågar säga ja av lust inifrån mig själv.
Jag är stolt över att jag lärt mig något av det som hänt mig i livet. Inte minst om mig själv.
Jag är stolt över att jag vågar förändring.
"Den som är rädd för förändring, är rädd för själva livet".
söndag 25 november 2012
torsdag 22 november 2012
Märkliga saker händer om nätterna hos mig
Jag hade lagt mig och sovit ett par timmar inatt när jag
vaknade av ett smällande ljud i sovrummet. Jag trodde att jag hade drömt
något. Vände mig om och blundade igen.
Då hörde jag ett smällande kraftigt ljud igen. Som att någon stampade till med foten ... och det lät som att det var något under min säng... HJÄLP!!!
Jag fick en tanke i min skalle att det kanske var mamma som spökade ... Kände mig jättekonstig.
Tände sänglampan och slängde mig så snabbt jag kunde upp ur sängen. Såg inget i rummet, ingen Mimmi i hundbädden intill min säng heller. Helt tyst ...
Så fick jag se Mimmi stå i dörröppningen och titta på mig. Med slokande svans. Jag gick fram mot henne.
När jag nästan var vid dörren, hörde jag ett ljud från höger. När jag tittade ditåt fick jag se att vår kanin Barbie (som egentligen är en Ken) satt där på golvet. Jag trodde att jag skulle dö ... av skratt och jag vet inte vad. Förvåning kanske. För hur i hela friden kunde hon vara där?
Jag tog upp lilla Barbie i min famn. Det visade sig att någon glömt stänga luckan till Barbies bur. Så hon hade hoppat ur den där nere i källaren och sedan skuttat genom gillestugan och uppför alla trapporna. Upp till där vi sover.
Att döma efter bajspluttarna som hon lämnat efter sig under sin rymning, kunde jag se att hon skuttat i vardagsrummet, hallen, köket och sovrummet.
Jag gick nedför trappan, satte tillbaka Barbie i sin bur och gick upp och la mig. Fnissig var jag först.
Mimmi gick omkring länge, länge i de olika rummen innan hon la sig. Som att hon letade. Kanske åt hon kaninpluttar, jag tror det.
Sedan, där i sängen, började jag fundera över att Barbie kanske bitit Mimmi, det kunde jag inte veta, ju. Kaniner kan vara aggressiva.
Så jag tände lampan och gick upp en gång till och kollade att Mimmi var oskadd. Det var hon.
Barbie var också oskadd. Trots Mimmis och hennes allra första ensamma besynnerliga möte i natten.
Min katt brydde sig inte alls om det som hände. Låg och sov hela tiden som jag vet.
Sedan kunde jag äntligen somna igen.
Ja, se, den natten glömmer jag aldrig.
Då hörde jag ett smällande kraftigt ljud igen. Som att någon stampade till med foten ... och det lät som att det var något under min säng... HJÄLP!!!
Jag fick en tanke i min skalle att det kanske var mamma som spökade ... Kände mig jättekonstig.
Tände sänglampan och slängde mig så snabbt jag kunde upp ur sängen. Såg inget i rummet, ingen Mimmi i hundbädden intill min säng heller. Helt tyst ...
Så fick jag se Mimmi stå i dörröppningen och titta på mig. Med slokande svans. Jag gick fram mot henne.
När jag nästan var vid dörren, hörde jag ett ljud från höger. När jag tittade ditåt fick jag se att vår kanin Barbie (som egentligen är en Ken) satt där på golvet. Jag trodde att jag skulle dö ... av skratt och jag vet inte vad. Förvåning kanske. För hur i hela friden kunde hon vara där?
Jag tog upp lilla Barbie i min famn. Det visade sig att någon glömt stänga luckan till Barbies bur. Så hon hade hoppat ur den där nere i källaren och sedan skuttat genom gillestugan och uppför alla trapporna. Upp till där vi sover.
Att döma efter bajspluttarna som hon lämnat efter sig under sin rymning, kunde jag se att hon skuttat i vardagsrummet, hallen, köket och sovrummet.
Jag gick nedför trappan, satte tillbaka Barbie i sin bur och gick upp och la mig. Fnissig var jag först.
Mimmi gick omkring länge, länge i de olika rummen innan hon la sig. Som att hon letade. Kanske åt hon kaninpluttar, jag tror det.
Sedan, där i sängen, började jag fundera över att Barbie kanske bitit Mimmi, det kunde jag inte veta, ju. Kaniner kan vara aggressiva.
Så jag tände lampan och gick upp en gång till och kollade att Mimmi var oskadd. Det var hon.
Barbie var också oskadd. Trots Mimmis och hennes allra första ensamma besynnerliga möte i natten.
Min katt brydde sig inte alls om det som hände. Låg och sov hela tiden som jag vet.
Sedan kunde jag äntligen somna igen.
Ja, se, den natten glömmer jag aldrig.
onsdag 21 november 2012
Bombhot
Idag var jag för första gången i mitt liv på en astmaundersökning. Jag kände mig nervös innan. Gillar inte att vara på läkarundersökningar.
Mitt i halva undersökningen knackade det på dörren. En annan sköterska sa att vi skulle skynda oss ut därför att vårdcentralen var bombhotad. Så det var bara att ta kläderna i famnen, skynda mig till hissen och ta mig ut snabbt som ögat. Precis som alla andra gjorde där inne.
Sköterskan hann i alla fall konstatera att hon tror inte att jag har astma. Hon ska ringa mig. Kanske får jag göra ett besök till där, eftersom hon inte var riktigt klar med undersökningen av mig.
Man gör utredningen för att försöka förstå om min trötthet och andfåddhet kan bero på skadan i mitt hjärta. För att utesluta astma, helt enkelt. Just nu verkar det alltså som att andfåddheten jag känner ibland har med mitt hjärta att göra. Skadan i hjärtat som gör att pumpkraften i det är något nedsatt.
Jag fick i alla fall ett frikort idag. Kanske dags att fundera över om jag har några fler krämpor som jag ska passa på att undersöka nu så länge frikortet gäller. Eller om det är något som jag kan få hjälp med när det gäller de besvär som jag har. Smålänning som jag är.
Mitt i halva undersökningen knackade det på dörren. En annan sköterska sa att vi skulle skynda oss ut därför att vårdcentralen var bombhotad. Så det var bara att ta kläderna i famnen, skynda mig till hissen och ta mig ut snabbt som ögat. Precis som alla andra gjorde där inne.
Sköterskan hann i alla fall konstatera att hon tror inte att jag har astma. Hon ska ringa mig. Kanske får jag göra ett besök till där, eftersom hon inte var riktigt klar med undersökningen av mig.
Man gör utredningen för att försöka förstå om min trötthet och andfåddhet kan bero på skadan i mitt hjärta. För att utesluta astma, helt enkelt. Just nu verkar det alltså som att andfåddheten jag känner ibland har med mitt hjärta att göra. Skadan i hjärtat som gör att pumpkraften i det är något nedsatt.
Jag fick i alla fall ett frikort idag. Kanske dags att fundera över om jag har några fler krämpor som jag ska passa på att undersöka nu så länge frikortet gäller. Eller om det är något som jag kan få hjälp med när det gäller de besvär som jag har. Smålänning som jag är.
måndag 19 november 2012
Ringt Alecta
Idag har jag ringt Alecta. Jag får ingen retroaktiv ersättning från dem för perioden sedan jag utförsäkrades förra sommaren fram tills nu. Fast från och med december 2012 får jag tillbaka ersättningen från dem. Den summa pengar varje månad som jag förlorade i samband med att jag utförsäkrades.
Jag känner revanschkänsla i mig. Härligt! Inte ofta jag känner så fast just nu gör jag det.
Själv så anser jag att jag skulle få skadeståndsersättning för personligt lidande för både mig själv och de närmaste runt omkring mig för hur jobbigt det varit med ovissheten, press från Försäkringskassan och ständiga ifrågasättanden kring den ersättning som jag egentligen hade rätt till. Sedan de nya reglerna i sjukförsäkringen gjorde att jag utförsäkrades.
Men jag väljer att släppa taget om det nu. Unna mig att njuta av livet så mycket det går.
Jag önskar att jag hade kunnat berätta detta för min mamma. Hon skulle varit så glad för min skull. Hon led mycket av att jag utförsäkrades, kände starkt med mig sin sista tid i livet.
Om min mamma hade levt fortfarande, skulle jag köpt en bakelse till henne och mig idag. Åkt hem till henne och berättat att jag får lugn och ro nu. Får återhämta mig i min takt. Vi skulle pratat om det. Vi skulle skrattat och varit så glada och lättade, hon och jag. Säkert pratat om julen. Och hon skulle ha sagt att hon bakar jultårtan till julafton så som hon gjort hela tiden sedan jag kollapsade. Vi skulle ha sagt hejdå till varandra med leende ögon och munnar.
Mina tårar faller nedför mina kinder när jag tänker på det. Hur hon led med mig sin sista tid i livet därför att jag utförsäkrades och fick så mycket oro och stress kring det. Förutom att hon själv var döende.
Jag saknar henne så mycket. Alldeles särskilt dagar som de här.
Jag tror att jag ska fira med min yngsta dotter idag. På något sätt.
Framåt, framåt ...
Lämna det som varit.
Ta första steget.
Framåt.
Jag känner revanschkänsla i mig. Härligt! Inte ofta jag känner så fast just nu gör jag det.
Själv så anser jag att jag skulle få skadeståndsersättning för personligt lidande för både mig själv och de närmaste runt omkring mig för hur jobbigt det varit med ovissheten, press från Försäkringskassan och ständiga ifrågasättanden kring den ersättning som jag egentligen hade rätt till. Sedan de nya reglerna i sjukförsäkringen gjorde att jag utförsäkrades.
Men jag väljer att släppa taget om det nu. Unna mig att njuta av livet så mycket det går.
Jag önskar att jag hade kunnat berätta detta för min mamma. Hon skulle varit så glad för min skull. Hon led mycket av att jag utförsäkrades, kände starkt med mig sin sista tid i livet.
Om min mamma hade levt fortfarande, skulle jag köpt en bakelse till henne och mig idag. Åkt hem till henne och berättat att jag får lugn och ro nu. Får återhämta mig i min takt. Vi skulle pratat om det. Vi skulle skrattat och varit så glada och lättade, hon och jag. Säkert pratat om julen. Och hon skulle ha sagt att hon bakar jultårtan till julafton så som hon gjort hela tiden sedan jag kollapsade. Vi skulle ha sagt hejdå till varandra med leende ögon och munnar.
Mina tårar faller nedför mina kinder när jag tänker på det. Hur hon led med mig sin sista tid i livet därför att jag utförsäkrades och fick så mycket oro och stress kring det. Förutom att hon själv var döende.
Jag saknar henne så mycket. Alldeles särskilt dagar som de här.
Jag tror att jag ska fira med min yngsta dotter idag. På något sätt.
Framåt, framåt ...
Lämna det som varit.
Ta första steget.
Framåt.
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)