Granen slokar

 

Julgranen ser vissen ut. De gröna barren har fått en grågulgrön nyans. Grenarna som före jul pekade uppåt hänger nedåt. Fast den fäller inte ett barr.

Den ser deppig ut. Kanske anar den att dess tid snart är över. Snart klär vi av den. Kastar ut den i kylan. Eller lämnar tillbaka den där vi köpte den och får en slant för det jobbet.

Den röda amaryllisen på fönsterbrädan har en enda klart röd blomma kvar. Jag känner mig trött på allt rött. Längtar efter att klä huset med nya blommor. Vårfärger. Pastell.

När jag pulsar i snön tillsammans med skuttande, glada Mimmi, drömmer jag om när hon och jag ska promenera långa ljumma vårkvällar. När dofterna stiger ur marken och fåglarna kvittrar.

Fast idag är världen tyst.

Fel.

Jag hör kajorna. Och en kråka.

Till minne av min moster

Igår dog min mammas äldsta syster. Hon blev 90 år. Ett långt liv som människa.

Under några år var hon min extramamma, när min egen mamma inte orkade att vara mamma fullt ut.

Kanske sitter de nu tillsammans bland stjärnorna och pratar med varandra, min mamma och hennes storasyster? Vem vet? Jag tycker om att se den bilden framför mig just nu i alla fall, den tröstar mig.

Jag känner mig sorgsen att människor som funnits där hela mitt liv försvinner en efter en. Det gör ont, alldeles särskilt när det handlar om människor som jag känt nära känslomässiga band till.

Tack, min fina moster, för att du brydde dig om mig, alldeles särskilt under de där jobbiga åren i mitt liv. För att du bakade bullar till mig, lärde mig vika, dänka och mangla dukar så de blev riktigt fina.

Tack för att du lät mig ta pianolektioner, för att du lät mig få vara tillsammans med de vänner som jag tyckte om att vara tillsammans med.

Tack för att du stod där i nattlinnet och väntade på mig mitt i natten när jag kom hem efter att ha varit ute och dansat som tonåring. Tack för att du brydde dig om att jag kom hem till ditt hem, för orden du sa till mig när jag kom hem till dig.

Tack för att du tog ansvar för mig, för att du gav mig god mat och goda kakor.

Tack för att du skapade ett lugn och rutiner omkring mig i det kaos som var i mitt liv just då. Så gott som det nu gick.

Tack för att du tog med mig till tandläkaren så att jag fick mina tänder lagade. Tack för att du efteråt lät mig få välja en frukt i fruktaffären rakt över gatan. Den affären som de två systrarna hade. Fanns där en mogen persika brukade jag välja den.

Tack för att jag fick låna din symaskin och sy mig egna kläder. Det betydde mycket för mig.

Tack för att du berömde mig och fick mig att känna mig behövd.

Jag kommer alltid att minnas dig med tacksamhet.

Vila i frid.

Läsa böcker i tystnad

Jag fick en tjock bok med posten idag. En försenad julklapp till mig själv. "Så gör jag", av Bodil Malmsten.

Sedan min utmattning har jag svårt för att koncentrera mig på att läsa till exempel en lång roman. Noveller, bloggar, tidningar eller andra böcker med kortare fristående texter klarar jag att läsa bra. Fast en lång sammanhängande roman har jag fortfarande problem med. Jag har koncentrationssvårigheter.

Att läsa böcker har jag älskat i hela mitt liv. Jag är en sann bokälskare ända sedan jag var en liten flicka.

Det var en sorg i mig när jag inte kunde läsa böcker på samma sätt längre. Fast jag gjorde som jag brukar göra; jag valde en annan typ av texter eller böcker och kände mig tacksam att jag kunde läsa dem. Dikter har ibland känts precis lagom att ta in för min utmattade själ.

Nu drömmer jag om att kunna läsa mer böcker. Jag har upptäckt att det fungerar ganska bra om jag har fullkomligt tyst omkring mig. Jag behöver vara ensam hemma för att kunna läsa, för att kunna koncentrera mig. Eller ensam någon annanstans. Ensam. Och ha det tyst omkring mig.

Åh, vad jag längtar efter att läsa böcker! Så härligt pirrande det känns i mitt bröst när jag tänker på att jag ska läsa böcker igen. Jag får se till att ge mig själv den tystnad jag behöver för att kunna göra det som jag älskar.

Böcker är skrivna liv, skriver Bodil Malmsten i sin bok. Till skillnad från våra oskrivna liv som vi lever.

Det var vackert skrivet, tycker jag. Om livet. Och om böckerna.

Ramlat och haltar

Jag föll omkull framstupa på golvet igår kväll när jag skulle lyfta upp Mimmi. 

Så idag är jag Halta Lotta. 

Har så ont i vänstra knät så jag känner mig illamående. 

Fast är glad att jag kan gå i alla fall. 

Det som har hänt snabbt brukar för det mesta rätta sig till snabbt också. 

Jobbar igen

Nu är jag igång med att skriva årets turisttidning till Mullsjö kommun.

Tidningen heter Mullsjö Turistinformation och ger många tips om sevärdheter och aktiviteter i trakterna kring Mullsjö.

Jag har jobbat med tidningen i flera år nu och det är intressant att följa de olika företagens utveckling. 

Det kändes lite segt i början att komma igång efter mitt långa uppehåll efter mammas död.

Fast nu känns det att jag är på rätt väg. 

Lagom dos med arbete som man trivs med är läkande för kropp och själ.  

Kika gärna in i min hemsida Skrivklådan!

Mer motion

Idag gick jag 2,7 km med Mimmi.

Jag är stolt över både mig själv och Mimmi att vi nu kan gå allt längre promenader.

Och så blev det 2,7 kr till hjärt-kärlforskning för kvinnor genom appen "Woman in Red" i Androiden.

Hittat en död katt

Idag tänker jag skryta om att jag har gjort en god gärning.

När jag var på promenad med Mimmi, fick jag se en död katt i diket. Den var helt grå och hade ett blåvitt halsband på sig. Troligen påkörd.

Jag ringde Polisen i Jönköping och blev mycket vänligt bemött. De tackade mig för att jag anmält den döda katten och skulle ta hand om den, se om den hade någon ID-märkning. För att förhoppningsvis kunna kontakta ägaren till katten.

Om min egen katt blev påkörd skulle jag sätta stort värde på att få veta det i stället för att undra över vad som hänt med den.

Vågar du älska?

Först av allt vill en människa bli älskad.

Sägs det.

Finns det något större än att känna sig älskad som människa? Finns det något att längta mer efter, att drömma om, att söka efter? Än att vara älskad.

För att våga älska behöver man vara modig. Jag har ingen aning om var jag hamnar när jag ger kärlek till en annan människa. Jag vågar göra mig sårbar när jag visar min kärlek till en annan människa.

Ändå ...

Kanske är det värt det?

Värt risken att bli lämnad, övergiven, sårad, besviken.

Kanske är det lättare att älska sig själv än att älska andra? Mindre riskfyllt. För mig själv kan jag förändra om jag vill. Jag kan ge mig själv det jag behöver. Ge kärlek till mig själv. Uppfylla de behov jag har som människa för mig själv. Utom då det behovet att känna kärlek från en annan människa.

Älska först dig själv för att kunna älska andra, talar många om idag.

Jag behöver älska mig själv för att ha råd att riskera det kärlekskapital jag ger till en annan människa.

Jag behöver veta vem jag är för att kunna bevara det jag är i kärleken till en annan människa. Älska utan att älska så att jag själv försvinner helt. Älska utan att anpassa sönder mig själv tills jag är en spillra av den jag en gång var.

Jag har älskat i mitt liv och jag älskar.

Både mig själv, andra människor, djur, naturen och ... glass.

Att älska har alltid känts som det mest lätta valet för mig.

Hur jag älskar är kanske en annan sak.

Där har jag förändrats genom åren.

Jag älskar lika starkt idag som när jag var 17 år när jag älskar.

Fast jag ser till att också älska mig själv.

Ser till att bejaka det som är jag, också i kärleken.

Kärlek är ibland ömsesidig. Ibland är kärleken envägskärlek. Ändå är kärleken en gåva. Besvarad eller obesvarad. Att kunna känna kärlek är en gåva till mig som människa.

"All kärlek är en gåva. Också en krånglig kärlek är en gåva", som prästen Annika Borg sagt en gång.

Kärlek vill väl.

Kärlek kan vara när två människor samtidigt vill möta varandra. I själen. Genom närhet och samtal.

I ärlighet, tillit, värme, glädje och respekt.

Kärleken bryr sig inte om de ramar vi människor satt för vad som ska vara kärlek.

Kärleken är fri, fri som en fågel.

Vågar kasta sig utför hisnande höjder.

Släppa taget, sväva fritt.

Kärleken vill inte äga, sann kärlek vill släppa fri.

I kärlek finns ingen rädsla. Bara glädje och lust.

Kärleken är kanske den största kraften vi får möta som människor.

Det kan hända att man blir omkullslagen av kärleken. På ett härligt sätt.

Kom kärlek!

Få mig att ramla omkull!

Igen och igen och igen ...

Jag vågar älska!

Utan att veta vart det bär.

Den dagen jag drar mitt sista andetag i livet, är det nog det jag kommer att känna mig mest stolt över i mitt liv som människa.

Att jag vågade ...

Älska.

Vågar du?

Acceptans och Woman in Red

 

I morse när jag vaknade låg jag kvar i sängen och funderade en stund. Jag tycker om att göra det. Att ha tid för eftertanke innan jag öppnar ögonen och tar in alla intryck från världen.

Jag funderade över det som hänt mig igår och hur jag skulle hantera det.

Det finns inget som jag kan göra åt det som har hänt.

Skadan i mitt hjärta är där. Antingen jag vill det eller inte. Jag accepterar den.

Det jag kan påverka är från och med nu och framåt.

Att undvika negativ stress, låta bli att röka, undvika alkohol, sova gott om natten, äta två frukter och fyra grönsaker varje dag, promenera 40 minuter om dagen, meditera eller göra avslappning, skratta, lyssna till sin kropps signaler är sådant som ett hjärta blir glatt av. Och blir hjärtat glatt blir mänskan också glad.

Jag lever i stort sett på ett hjärteglatt sätt redan, tack och lov.

Det jag i morse kände att jag kan förbättra är motionen och delvis kosten.

Så idag började jag dagen med att gå en långpromenad med Mimmi. Solen sken på en blå himmel. Fåglarna kvittrade och jag fick vårkänslor i hela mig. Mimmi var glad och skrattade mot mig och jag mot henne.

Jag laddade ner en app i min Android. Den heter Woman in Red och det är 1,6-miljonersklubben som i samarbete med Becel har den appen. Där kan jag till exempel se hur långt jag promenerar.

Idag gick jag 2,6 km och då skänker Becel 2,6 kronor till forskningen om kvinnors hjärtsjukdomar. Det kändes helrätt för mig med just den appen idag. Det behövs fortfarande mer forskning kring kvinnors hjärtan. Kvinnor får sämre och färre mediciner än män fortfarande vid hjärt-kärlsjukdomar. Kvinnor får sämre och senare vård än män, vilket ofta förvärrar sjukdomsprognosen och försämrar livskvalitén för den som blivit sjuk.

Jag tänker äta ännu mera frukt och grönt nu än jag gjort hittills. Fast ändå unna mig av livets goda ibland, som choklad. Jag tror inte på överdrifter, vare sig åt det ena eller det andra hållet.

Så för att sammanfatta det hela; idag hittade jag kraft i mig själv igen, en drivkraft att göra det jag kan för mig själv, min hälsa.

Jag är inte den som ger upp livet i första taget.

Idag har jag fått uppleva en fantastisk soluppgång.

Just nu ser jag att solen sänker sig guldgul i väster.

Tack livet för just denna dagen!

Jag vill vara frisk

Utredningen av min hälsa fortsätter. Enligt min läkare, som är tillbaka från sin långa ledighet nu, har jag inte astma som astmasköterskan trodde. 

Det är jobbigt att kastas mellan olika diagnoser. Jobbigt med ovissheten.

Min läkare tror att andfåddheten, tröttheten och smärtan som jag har beror på skadan i hjärtat.

Hon skriver remiss till en hjärtläkare för samtal och fortsatt utredning av mitt hjärta. Jag bad själv om att få tala med en hjärtläkare för det är många frågor som väcks till liv i mig nu. Visshet är bättre än ovisshet. Och jag vill göra det jag kan för att må så bra som möjligt i mitt liv.

Min pappa var 62 år när han dog i hjärtinfarkt. Han rökte mycket och hade kärlkramp under flera år. Min farfar dog också i hjärtinfarkt, fast något äldre än min pappa.

Själv så lever jag ett sunt liv, tycker jag själv. Jag röker inte. Har aldrig någonsin rökt i hela mitt liv, inte ens en enda gång. Dricker ingen alkohol. Motionerar. Gör yoga och avslappning. Mediterar. Försöker fylla mitt liv med så lustfyllda saker som jag har möjlighet till. Sömnen är tillräckligt god för det allra mesta. Jag äter normal kost i normala mängder. Jag har lärt mig mycket om stresshantering och praktiserar det så gott jag kan i mitt liv.

Kanske beror det mest på genetiska faktorer vad man drabbas av när det gäller ohälsa i livet?

Det kändes jobbigt att få beskedet idag att man ska fortsätta utreda mitt hjärta. Jag är så trött på sjukhus och undersökningar och utredningar. Inte minst efter allt som var kring min mammas åldrande och död. 

Fast så klart att jag också är tacksam att man tar mina besvär på allvar. Kanske har jag varit feldiagnostiserad alla tolv åren som sjukskriven? Kanske har mina svimningar och annat som hänt haft med hjärtat och inte alls med psykisk ohälsa att göra? 

Så typiskt i så fall att sätta diagnosen psykisk ohälsa på en kvinna och sedan låta henne ha sina besvär. 

Under alla mina tolv år som sjukskriven har man inte tagit EKG på mitt hjärta en enda gång förrän tidigt i somras, trots att jag haft symptom som kunnat bero på problem med hjärtat. Det är dåligt, tycker jag. Jag har litat till det läkarna sagt till mig och trott att jag haft panikångest och det är ju inget farligt, bara tröttande. Nu vet jag ingenting längre, känns det som. Nästan som att börja om där jag var för tolv år sedan.

Det är konstaterat att jag har en skada i hjärtat. Det är bara att acceptera för mig att det är så. 

Livet är ändligt. 

Vi ska alla dö. 

Så det gäller att göra något bra av den dag man har. 

Solen skiner i Vätterbygden idag igen. Det är vårkänsla. Skatorna letar efter kvistar.

Jag har promenerat med Mimmi i gräset och borstat både henne och min katt. 

Inget är någonsin över förrän det är över.

Livet fortsätter trots allt.