Min mamma och pappa möttes på en dansbana 1944.
Min pappa var 16 år. Han spelade trummor i ett band. Hans tvillingsyster var vokalist.
När min pappa mötte min mammas blå ögon var det kört.
Det sa bara "klick".
Utan den stunden hade jag nog knappast funnits.
En sekund, två blickar som möts ...
Kan förändra världen.
torsdag 18 april 2013
tisdag 16 april 2013
Möten
Möten - vad är ett möte? För mig är ett möte
när jag är närvarande, nyfiken och öppen tillsammans med en annan
människa som också är så i den stunden.
Möten kan vara med människor jag älskar och känner sedan länge.
Möten kan också vara oväntade möten där det strålar till mellan oss från båda håll. Ett möte i igenkänning, själsgemenskap och människokärlek.
Ett möte kan hända i de mest oväntade stunder. Ibland är det de mötena som kanske gör att jag förändrar något i mitt liv, får en ny insikt eller blir ett möte som jag minns mycket starkt.
Möten sker för mig också i cyberrymden.
Att ha ett öppet hjärta tror jag är nödvändigt för att möta en annan människa på riktigt.
Jag älskar människomöten med ömsesidigt öppna hjärtan.
Inspiration till den här texten som jag skrivit fick jag genom en vacker bild som jag hittade hos en hjärtegod vän som jag mött i cyberrymden genom FB, Margaretha Zandrén-Wigren.
Margaretha Zandrén-Wigren, är bland annat författare till Trösteboken, en bok för den som är drabbad av självmord.
Margaretha har också startat en grupp i FB som heter Tröstegruppen för alla de människor som söker tröst i sin sorg. Det är en underbar grupp där människor stöttar varandra med ord och värme, empati och delar med sig till varandra.
Dessutom jobbar Margaretha som sorgbearbetare. Hon har, precis som jag, erfarenhet av nära anhörig som tagit sitt liv och jag är mycket tacksam att ha mött henne tack vare cyberrymden.
Möten kan vara med människor jag älskar och känner sedan länge.
Möten kan också vara oväntade möten där det strålar till mellan oss från båda håll. Ett möte i igenkänning, själsgemenskap och människokärlek.
Ett möte kan hända i de mest oväntade stunder. Ibland är det de mötena som kanske gör att jag förändrar något i mitt liv, får en ny insikt eller blir ett möte som jag minns mycket starkt.
Möten sker för mig också i cyberrymden.
Att ha ett öppet hjärta tror jag är nödvändigt för att möta en annan människa på riktigt.
Jag älskar människomöten med ömsesidigt öppna hjärtan.
Inspiration till den här texten som jag skrivit fick jag genom en vacker bild som jag hittade hos en hjärtegod vän som jag mött i cyberrymden genom FB, Margaretha Zandrén-Wigren.
Margaretha Zandrén-Wigren, är bland annat författare till Trösteboken, en bok för den som är drabbad av självmord.
Margaretha har också startat en grupp i FB som heter Tröstegruppen för alla de människor som söker tröst i sin sorg. Det är en underbar grupp där människor stöttar varandra med ord och värme, empati och delar med sig till varandra.
Dessutom jobbar Margaretha som sorgbearbetare. Hon har, precis som jag, erfarenhet av nära anhörig som tagit sitt liv och jag är mycket tacksam att ha mött henne tack vare cyberrymden.
måndag 15 april 2013
Min första lägenhet - om att flytta hemifrån
Den här veckan flyttar min yngsta dotter hemifrån. Jag är så nyfiken på att äntligen få se lägenheten hon ska bo i inifrån.
Själv så flyttade jag hemifrån när jag var 19 år. Jag minns hur starkt jag längtade efter att känna mig vuxen och vara självständig. Jag flyttade till Jönköping för att studera på Högskolan där, bland annat engelska, franska, företagsekonomi och juridik.
Jag, min mamma och min kusin åkte runt och tittade på rum att hyra fast inget av dem kändes rätt för mig. När jag nästan tappat hoppet helt, fick jag äntligen tag i en kvinna som hade ringt mig om en 1:a på Torpa som fanns ledig att hyra.
Så fort jag kom in i lägenheten visste jag att där ville jag bo. 1:an var på 23 kvm och var på tredje våningen. Den hade ett tredelat stort fönster med utsikt mot de lummiga kullarna intill Stadsparken. Utsikt åt det hållet där min dotter idag flyttar in i en lägenhet. Fast det hade jag så klart ingen som helst aning om just då.
Jag minns att en moster till mig var orolig för att jag inte hade någon rullgardin eller persienner att dra för det stora fönstret om nätterna. Fast själv njöt jag av utsikten och av att kunna se på stjärnorna och månen på kvällar och nätter. Jag sa att "om där är någon som klättrar upp till 3:e våningen för att kika in i mitt fönster, så får han/hon göra det då". Jag var inte det minsta rädd.
Den lilla lägenheten hade en pytteliten hall. Till vänster när man kom in var det pyttelilla köket med högt i tak och de ljusgula skåpsluckorna gick ända upp till taket. Arbetsbänken var kanske 40 cm djup. Det var ett pytttelitet vinkelkök, kanske 1 x 1 meter golvyta när jag stod därinne om ens det. Där fanns diskho och där fanns en spis med två plattor och en ugn.
Jag brukade laga blodpudding, råris, tonfisk som jag stekte med lök, bruna bönor, falukorv med makaroner. Så billig mat som möjligt. Vita bönor i tomatsås. När jag bjöd hem någon bjöd jag ofta på varma smörgåsar. Champinjonstuvning med riven ost över och så pudrade jag lite paprikapulver över osten.
Det var i den här lilla lägenheten som jag slutade att ha socker i mitt kaffe. För jag upptäckte hur smidigt det var att kunna använda samma tesked gång på gång i kaffekoppen utan att den blev kladdig och behövde diskas.
I det enda stora rummet i lägenheten fanns kylskåpet, min säng, en byrå, ett bord med fyra stolar, en sekretär och en mycket liten garderob. Jag hade inte många kläder på den tiden och dressingroom hade ingen ens hört talas om, så det gick hur bra som helst att bara ha en pytteliten garderob.
Toaletten hade dusch. Det vill säga, där fanns en duschslang på väggen. Toaletten var pytteliten som det mesta i lägenheten. Så när jag skulle duscha tömde jag toaletten på allt som inte tålde att bli blött och sedan duschade jag därinne. Det fanns ingen plats för något duschdraperi. Jag minns att jag brukade tycka att det var praktiskt. För varje gång jag duschade, så fick jag ju toalettrummet städat samtidigt. Alltid nystädat var det där, kan man säga.
Fast att jag längtat så mycket efter lugn och ro och ensamhet efter att ha bott vägg i vägg med min lillebror som spelade punkmusik nästan dygnet runt, kändes det konstigt tyst när jag väl fått det jag längtat efter. Så tyst och så ensamt att jag minns att jag grät varje dag och kväll i två veckor. Jag kände inte en enda människa i Jönköping när jag flyttade dit.
Efter de där två gråtveckorna bestämde jag mig för att bjuda hem en tjej som läste samma ämnen som jag på middag. Hon kom från trakterna kring Mariannelund. Jag bjöd henne på bruna bönor. Sedan fick hon en stickling av alla mina krukväxter i fönstret, för hon var också intresserad av att odla krukväxter.
Där bröt jag min ensamhetsspiral. Jag blev bjuden hem till henne och hon delade lägenhet med en tjej från Västergötland som jag hade roligt tillsammans med. Och sedan lärde jag känna ännu fler vänner i Jönköping.
Ibland åkte jag in till stan och gick in i en djuraffär där. Jag gillade särskilt att titta på marsvinen i affären. Ett av marsvinen fanns där varje gång jag kom dit.
En gång när jag stod där och tittade, kom mannen i affären fram till och sa: "Vill du köpa det marsvinet så kan du få det för halva priset. Han börjar bli så gammal nu att ingen vill ha honom".
Ja, se den mannen, antingen han förstod det eller inte, visste precis hur han skulle nå mitt hjärta. Så klart att jag köpte marsvinet, hur skulle jag kunna göra något annat?
Jag åkte buss tillbaka till min lägenhet med marsvinet pipande i en liten pappkartong. Köpte en stor låda av plast som han fick bo i. Ibland när jag pluggade vid mitt bord sprang han omkring lös på golvet. Ibland när jag pluggade i min säng eller vilade min rygg, fick han ligga och sträcka ut sig på min mage. Jag döpte honom till Svarte-Petter. Han blev nästan tio år gammal och betydde mycket för mig. På nätterna hade jag plastlådan med honom intill min säng. Han var på sätt och vis den första sambon i mitt vuxna liv. En mycket trevlig och sällskaplig sambo.
Det var en så stor lycka för mig att ha en egen lägenhet! Jag älskade att göra det mysigt där, fast hade inte mycket pengar men desto mer fantasi och kreativitet. Älskade att inreda och pyssla om alla mina krukväxter som fyllde den djupa, vackra fönsternischen med utsikt mot Stadsparken.
Hur stor lyckan är beror inte på hur många kvadratmetrar man bor på. Utan mer på att man trivs där man är. Att man känner att man kan vara sig själv, få lugn och ro och tid för återhämtning. Att man själv har valt den platsen man bor på, att den känns rätt i ens hjärta. Att man har något som känns som sitt hem.
Det händer ibland att jag längtar efter den tiden där i min lilla 1:a. Med så få saker och det enkla livet som det också betydde då för mig. Så mycket plats för andra värdefulla saker i livet i stället, så mycket mera tid för mig och det jag tyckte om att göra då.
En termin bodde jag tillsammans med min mamma på de 23 kvadratmetrarna i min pyttelilla lägenhet. Hon sov i en tältsäng mitt i rummet under veckorna när hon utbildade sig till sjukvårdsbiträde i Jönköping.
Tänk att vi klarade det, hon och jag, att bo så nära varandra, på så liten yta i flera månader. Fast när man tillsammans kämpar för att få ett bättre och tryggare liv, så gör man just det. Man kämpar tillsammans. Det var det vi gjorde då, jag och min mamma. Och vi fick det också både bättre och tryggare i våra liv tack vare att vi utbildade oss.
Själv så flyttade jag hemifrån när jag var 19 år. Jag minns hur starkt jag längtade efter att känna mig vuxen och vara självständig. Jag flyttade till Jönköping för att studera på Högskolan där, bland annat engelska, franska, företagsekonomi och juridik.
Jag, min mamma och min kusin åkte runt och tittade på rum att hyra fast inget av dem kändes rätt för mig. När jag nästan tappat hoppet helt, fick jag äntligen tag i en kvinna som hade ringt mig om en 1:a på Torpa som fanns ledig att hyra.
Så fort jag kom in i lägenheten visste jag att där ville jag bo. 1:an var på 23 kvm och var på tredje våningen. Den hade ett tredelat stort fönster med utsikt mot de lummiga kullarna intill Stadsparken. Utsikt åt det hållet där min dotter idag flyttar in i en lägenhet. Fast det hade jag så klart ingen som helst aning om just då.
Jag minns att en moster till mig var orolig för att jag inte hade någon rullgardin eller persienner att dra för det stora fönstret om nätterna. Fast själv njöt jag av utsikten och av att kunna se på stjärnorna och månen på kvällar och nätter. Jag sa att "om där är någon som klättrar upp till 3:e våningen för att kika in i mitt fönster, så får han/hon göra det då". Jag var inte det minsta rädd.
Den lilla lägenheten hade en pytteliten hall. Till vänster när man kom in var det pyttelilla köket med högt i tak och de ljusgula skåpsluckorna gick ända upp till taket. Arbetsbänken var kanske 40 cm djup. Det var ett pytttelitet vinkelkök, kanske 1 x 1 meter golvyta när jag stod därinne om ens det. Där fanns diskho och där fanns en spis med två plattor och en ugn.
Jag brukade laga blodpudding, råris, tonfisk som jag stekte med lök, bruna bönor, falukorv med makaroner. Så billig mat som möjligt. Vita bönor i tomatsås. När jag bjöd hem någon bjöd jag ofta på varma smörgåsar. Champinjonstuvning med riven ost över och så pudrade jag lite paprikapulver över osten.
Det var i den här lilla lägenheten som jag slutade att ha socker i mitt kaffe. För jag upptäckte hur smidigt det var att kunna använda samma tesked gång på gång i kaffekoppen utan att den blev kladdig och behövde diskas.
I det enda stora rummet i lägenheten fanns kylskåpet, min säng, en byrå, ett bord med fyra stolar, en sekretär och en mycket liten garderob. Jag hade inte många kläder på den tiden och dressingroom hade ingen ens hört talas om, så det gick hur bra som helst att bara ha en pytteliten garderob.
Toaletten hade dusch. Det vill säga, där fanns en duschslang på väggen. Toaletten var pytteliten som det mesta i lägenheten. Så när jag skulle duscha tömde jag toaletten på allt som inte tålde att bli blött och sedan duschade jag därinne. Det fanns ingen plats för något duschdraperi. Jag minns att jag brukade tycka att det var praktiskt. För varje gång jag duschade, så fick jag ju toalettrummet städat samtidigt. Alltid nystädat var det där, kan man säga.
Fast att jag längtat så mycket efter lugn och ro och ensamhet efter att ha bott vägg i vägg med min lillebror som spelade punkmusik nästan dygnet runt, kändes det konstigt tyst när jag väl fått det jag längtat efter. Så tyst och så ensamt att jag minns att jag grät varje dag och kväll i två veckor. Jag kände inte en enda människa i Jönköping när jag flyttade dit.
Efter de där två gråtveckorna bestämde jag mig för att bjuda hem en tjej som läste samma ämnen som jag på middag. Hon kom från trakterna kring Mariannelund. Jag bjöd henne på bruna bönor. Sedan fick hon en stickling av alla mina krukväxter i fönstret, för hon var också intresserad av att odla krukväxter.
Där bröt jag min ensamhetsspiral. Jag blev bjuden hem till henne och hon delade lägenhet med en tjej från Västergötland som jag hade roligt tillsammans med. Och sedan lärde jag känna ännu fler vänner i Jönköping.
Ibland åkte jag in till stan och gick in i en djuraffär där. Jag gillade särskilt att titta på marsvinen i affären. Ett av marsvinen fanns där varje gång jag kom dit.
En gång när jag stod där och tittade, kom mannen i affären fram till och sa: "Vill du köpa det marsvinet så kan du få det för halva priset. Han börjar bli så gammal nu att ingen vill ha honom".
Ja, se den mannen, antingen han förstod det eller inte, visste precis hur han skulle nå mitt hjärta. Så klart att jag köpte marsvinet, hur skulle jag kunna göra något annat?
Jag åkte buss tillbaka till min lägenhet med marsvinet pipande i en liten pappkartong. Köpte en stor låda av plast som han fick bo i. Ibland när jag pluggade vid mitt bord sprang han omkring lös på golvet. Ibland när jag pluggade i min säng eller vilade min rygg, fick han ligga och sträcka ut sig på min mage. Jag döpte honom till Svarte-Petter. Han blev nästan tio år gammal och betydde mycket för mig. På nätterna hade jag plastlådan med honom intill min säng. Han var på sätt och vis den första sambon i mitt vuxna liv. En mycket trevlig och sällskaplig sambo.
Det var en så stor lycka för mig att ha en egen lägenhet! Jag älskade att göra det mysigt där, fast hade inte mycket pengar men desto mer fantasi och kreativitet. Älskade att inreda och pyssla om alla mina krukväxter som fyllde den djupa, vackra fönsternischen med utsikt mot Stadsparken.
Hur stor lyckan är beror inte på hur många kvadratmetrar man bor på. Utan mer på att man trivs där man är. Att man känner att man kan vara sig själv, få lugn och ro och tid för återhämtning. Att man själv har valt den platsen man bor på, att den känns rätt i ens hjärta. Att man har något som känns som sitt hem.
Det händer ibland att jag längtar efter den tiden där i min lilla 1:a. Med så få saker och det enkla livet som det också betydde då för mig. Så mycket plats för andra värdefulla saker i livet i stället, så mycket mera tid för mig och det jag tyckte om att göra då.
En termin bodde jag tillsammans med min mamma på de 23 kvadratmetrarna i min pyttelilla lägenhet. Hon sov i en tältsäng mitt i rummet under veckorna när hon utbildade sig till sjukvårdsbiträde i Jönköping.
Tänk att vi klarade det, hon och jag, att bo så nära varandra, på så liten yta i flera månader. Fast när man tillsammans kämpar för att få ett bättre och tryggare liv, så gör man just det. Man kämpar tillsammans. Det var det vi gjorde då, jag och min mamma. Och vi fick det också både bättre och tryggare i våra liv tack vare att vi utbildade oss.
söndag 14 april 2013
Vår
Det jag trodde dött ...
Vaknar till liv.
Rabarberknopp
i grönsaksland.
Ensam krokus
ur gulgrön mossa.
(Anna-Karin Mattsson)
Vaknar till liv.
Rabarberknopp
i grönsaksland.
Ensam krokus
ur gulgrön mossa.
(Anna-Karin Mattsson)
lördag 13 april 2013
Relationer människor och djur
I en bra relation med en hund har man ögonkontakt. Man har roligt tillsammans. Litar på varandra. Rör vid varandra på ett kärleksfullt sätt.
Detsamma tycker jag gäller i bra relationer mellan människor. I en bra och kärleksfull relation till en annan människa, söker mina ögon kontakt med ögonen från dem hos en annan människa som söker min blick. Vi skrattar tillsammans, litar på varandra och rör vid varandra med ömhet och kärlek. Vi behandlar varandra på ett respektfullt sätt, försöker inte att ändra den andra människan.
Ändå är vi människor ofta så rädda att ta kontakt med eller röra vid en annan människa. Ibland också dem som står oss nära. Vi kan ibland vara mer rädda för att röra vid en annan människa, än vad vi är för att röra vid vår hund, ett djur som vi håller av. Jag undrar varför.
Kan det vara rädslan att bli avvisade som gör att vi är mer försiktiga vid att röra vid en annan människa än vid vårt husdjur? Eller är det att vi vet att vi har så mycket makt över vårt husdjur, det är så beroende av oss genom att vi ger det mat, att risken är mycket liten att det skulle lämna oss? Till skillnad från en människa som när som helst medvetet kan välja att lämna oss, att överge oss.
Vad tror du?
fredag 12 april 2013
Morgan Alling om panikångest
Mycket öppet och igenkännande berättat av Morgan Alling om att leva med panikångest, orsaker och om att det finns en väg bort från ångesten.
Det är du själv som får skapa din väg och det är du själv som ska söka det som är det rätta just för dig.
Här finns fler se- och hörvärda länkar för att förstå och för att må bra som människa.
Det är du själv som får skapa din väg och det är du själv som ska söka det som är det rätta just för dig.
Här finns fler se- och hörvärda länkar för att förstå och för att må bra som människa.
torsdag 11 april 2013
Hjärtelycka!
Jag har ett friskt hjärta!
Därför beslutade specialisten att lägga ner den fortsatta utredningen av mitt hjärta. Det enda som är kvar nu är blodprover för att hålla koll på mina värden för bedömning om jag ska ha medicin eller inte som "preventivt" när det gäller mitt hjärta.
Själv så tror jag att om jag bara får lite mera tid, så kommer mina värden att stabilisera sig. Om jag får tid och lugn och ro att återhämta mig ett bra tag.
Fast man vet aldrig säkert vilka spratt livet hittar på. Det enda jag kan göra är att ta hand om mig så som jag fått lära mig att ta hand om mig. Och så som jag själv känner får mig att må så bra som det är möjligt.
Samtalet med läkaren fick mitt hjärta att ta glädjeskutt! Läkaren lät också så glad i rösten.
Jag känner (nästan) som att jag fått ett nytt liv till skänks. Och en näst intill outsägligt stark tacksamhet bor där i mig just nu.
Må nu min blogg Maskroskvinnan från och med idag ha fokus på mer ljus än mörker länge, länge, länge ...
tisdag 9 april 2013
Ögoninflammation
Jag har fått ögoninflammation som inte vill ge med sig. Det är precis samma besvär som jag gick med hela förra sommaren. Fast nu känner jag igen dem. Ringde doktorn snabbt.
Imorgon eftermiddag får jag ögonsalva som jag hoppas ska hjälpa mig. Jag är så trött på de här olika krämporna, små eller stora, som dyker upp hela tiden i mitt liv nu. Fast jag känner igen det, vet att det blir så när immunförsvaret är utmattat efter en lång tid med negativ stress.
Jag vet också att det här får ta sin tid. Det är ingenting som jag kan påskynda. Däremot kan jag försämra det om jag struntar i att ta hand om mig själv.
Så just nu gäller minsta möjliga tid vid datorn för mig. Undvika starkt solljus och kalla vindar som får det att värka ännu värre i mina ögon än vad det redan gör. Ta det lite lugnt och bära solglasögon när jag är ute.
Fast jag blir lätt deppig när mina ögon inte fungerar. Jag får jobba med mina tankar mycket. Meditera och lita till att det snart vänder åt rätt håll igen. Jag gör det jag kan för att ta mig upp igen ur min svacka. Ett steg i taget. En dag i taget. Och massor av tålamod.
Har du erfarenhet av ögoninflammation? Huskurer eller kanske till och med något som man kan göra för att förebygga att drabbas av det.
Imorgon eftermiddag får jag ögonsalva som jag hoppas ska hjälpa mig. Jag är så trött på de här olika krämporna, små eller stora, som dyker upp hela tiden i mitt liv nu. Fast jag känner igen det, vet att det blir så när immunförsvaret är utmattat efter en lång tid med negativ stress.
Jag vet också att det här får ta sin tid. Det är ingenting som jag kan påskynda. Däremot kan jag försämra det om jag struntar i att ta hand om mig själv.
Så just nu gäller minsta möjliga tid vid datorn för mig. Undvika starkt solljus och kalla vindar som får det att värka ännu värre i mina ögon än vad det redan gör. Ta det lite lugnt och bära solglasögon när jag är ute.
Fast jag blir lätt deppig när mina ögon inte fungerar. Jag får jobba med mina tankar mycket. Meditera och lita till att det snart vänder åt rätt håll igen. Jag gör det jag kan för att ta mig upp igen ur min svacka. Ett steg i taget. En dag i taget. Och massor av tålamod.
Har du erfarenhet av ögoninflammation? Huskurer eller kanske till och med något som man kan göra för att förebygga att drabbas av det.
Vilken förebild!
Esther Tuttle, 99 år:
"Värdesätt din hälsa varje dag, din kropp är ditt instrument, och du måste ta väl hand om den. Jag gör en timmes yoga och promenerar i 30 minuter varje dag.
Du kan njuta av livet så mycket mer om du lever hälsosamt.
Och jag lämnar aldrig hemmet utan att sätta på mig läppstift - då känner jag mig fin!"
(Källa: Qoola Qvinnor)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)