Mimmi Valborgsmässoafton

Glad Valborg önskar Mimmi och jag!

Valborgsmässoafton när jag var liten

Det var kallt om benen fast att jag hade finaste kalasbyxorna på mig när jag, mamma, pappa och lillebror gick för att fira Valborgsmässoafton tillsammans med de andra i det lilla samhället där vi bodde.

Utanför det röda gamla trähuset som var småskola, samlades alla samhällsinvånare som kunde den här kvällen för att fira våren.

Jag hade på mig en ny vårkappa. Det hade mamma också. Alla flickor och deras mammor skulle helst ha en ny vårkappa till Valborgsmässoafton. Vi hade gjort oss fina i håret innan vi gick till skolgården. Jag hade en liten hatt på mitt huvud. Min lillebror hade keps, fina långbyxor och sin finaste jacka. Pappa var finklädd i kostym och rock. Det var 60-tal.

De olika familjerna stod som i små grupper framför skolhuset och väntade på att kyrkokören skulle börja sjunga "Sköna maj" och alla de andra vårsångerna. Man hälsade på varandra och pratade lite. Sedan stod man där med sin "flock" omkring sig, sin familj.

Borta vid den stora brasan på skolgården sprang det redan fullt med barn kring den otända elden. Jag hade mycket spring i mina smala kalasbyxklädda ben och ville också springa där. Fast mamma ville helst att jag stod nära henne och lillebror och pappa. Jag kunde ju springa omkull och slå mig eller få gräsfläckar på mina kalasbyxor. När elden tändes fick jag absolut inte springa runt den. Mamma var rädd att jag skulle börja brinna, kanske brinna upp.

Allt folket tystnade när kyrkokören började sjunga. Kören stod på skolhusets trappa. Det var högtidlig stämning runt omkring. Alla barnen var tysta. Det räckte med en blick från en vuxen så visste man att man skulle vara tyst som barn.

Jag tyckte om att lyssna på sången. Jag kände mig lycklig inuti. På min kappa hade jag första maj-blomman. Det var fest i samhället. Jag gillade att känna feststämningen hos människorna. Samtidigt tyckte jag inte om att känna hur det där sprittet i mina ben var tvunget att stilla sig när det egentligen ville spritta ut i vild glädjedans över att det äntligen var Valborgsmässoafton.

Efter vårsångerna och vårtalet var det dags att tända elden. Jag stod och såg på när de andra barnen sprang runt den. Det knastrade från den stora brasan. I luften flög eldgnistor som blev till aska. Röken sved i mina ögon om vinden förde röken åt hållet där jag stod. Jag frös om mina ben och om mina händer. Fast värmen från den brinnande, orangefärgade brasan i vårkvällen växte sig allt starkare och värmde mig. För att till sist slockna.

Efteråt gick alla människorna, jag, lillebror, mamma och pappa hem till våra folkhem.

Fåglarna kvittrade som om de aldrig kvittrat förut.

Kring Storån lyste vitsipporna i det pastellfärgade skymningsljuset.

Det jublade i mig av glädje!

Nu visste jag säkert att det var vår.

Och äntligen fick mina skuttiga ben fira på sitt eget sätt i en vild, skuttig dans hemåt den allra första vårkvällen det året.

Utförsäkringarna - direkt fråga till de politiska partierna

Igår kväll visade man inslag i bland annat TV4 kl 22.00 om utförsäkringarna. Det är mycket bra att media lyfter fram den frågan igen tycker jag.

Det har kommit en ny rapport från ISF, som bland annat visar att 50 % av de som utförsäkrats har kommit tillbaka i sjukförsäkringen igen.

Jag är en av dem som utförsäkrades och kom tillbaka i systemet igen. De kränkningar, den misstro från myndigheter, den ekonomiska stress och de sömnlösa nätter och den oro som utförsäkringen innebar för mig kommer jag aldrig att glömma. Jag backade bakåt många steg i min väg mot att bli frisk igen. En väg som jag själv får gå nu för att hitta så mycket hälsa i mig själv igen som det är möjligt.

Utförsäkringarna är ett inhumant system som är ovärdigt ett samhälle för människor. Vem som helst av oss kan bli sjuk och drabbas. Vi betalar in skatt till ett system som ska göra att vi kan ha ett "drägligt" liv även om vi blir sjuka.

Att bli utförsäkrad kan till exempel innebära att man hamnar i beroendeställning till en anhörig eller att man får sälja sin bostad och söka försörjningsstöd. Är det så vi vill ha det i Sverige? Är det verkligen så som vi vill att våra barn och barnbarn ska ha det om de blir sjuka?

Idag har jag sänt ut en fråga till samtliga riksdagspartier. Jag har dels lagt ut frågan öppen i de olika partiernas loggar i FB där det varit möjligt för att synliggöra frågan för så många som möjligt. Jag har dels skickat mail till varje politiskt riksdagsparti.

Jag kommer att redovisa de svar jag får från partierna här i min blogg. Miljöpartiet har redan svarat mig.

Så här är min fråga till de olika riksdagspartierna:

 "Vill (politiskt parti) behålla systemet med utförsäkringar?

Om inte, när och hur kommer systemet med utförsäkringar att tas bort?"


Se även:

"Sjukskrivningar är ett kvinnoproblem" (Expressen)

"Under samma tak" (Dagens Nyheter)

"Utförsäkrad från sjuka sjukförsäkringen ..." (Martin Mobergs blogg) 

"Sjuka sjukförsäkringen och Fas 3 ... " (Martin Mobergs blogg) 

"ISF:s rapport skapar flera frågor än vad den ger svar" (Solrosuppropet) 

Första vårblommorna från skogen

 

Mimmi och jag gick på långpromenad idag. Vi mötte en husse med en söt liten Jack Russel hane. Hunden och Mimmi verkade gilla varandra. Så vi vandrade tillsammans en bit på vägen.

På hemvägen fick jag se att det blommade vitsippor nära där jag bor. Jag och Mimmi gav oss in i skogen och plockade den här vårens allra första lilla blombukett med vilda blommor.

Den gula vårlöken är så vacker tycker jag. Vitsipporna var inte så stora än, men de kommer snabbt att växa till sig nu.

Vårregn

Regnet smattrar mot mitt fönster. Jag tänker inte klaga. För jag har längtat jag vet inte hur många månader nu på att höra just regnet smattra mot mitt fönster. Så jag njuter.

Därute tränger vårens dofter upp ur marken.

Tillsammans med snödroppar, krokus och scilla.

Hur man kväver eller göder en kärleksrelation

Kärlek i en relation är att ömsesidigt vilja anstränga sig för att uppfylla en annan människas behov. Vi människor är inte alltid tankeläsare. För att kunna få kärlek, behöver man först veta själv vilka man behov man har. Sedan behöver man kunna uttrycka de behoven till en annan människa.

Kärlek ställer aldrig krav. Det handlar om att uttrycka sin längtan, sina drömmar och sina behov. Om att våga visa sig "naken", dela med sig av sitt innersta till en annan människa.

Våra behov kan växla genom livets gång. Om vi i början av en relation klarade att tydliggöra och uppfylla varandras behov, kan vi i en annan fas av livet upptäcka att våra behov har förändrats. Det vi förut önskade oss mest av allt är kanske nu något helt annat.

Kanske är det då man växer tillsammans? Om man klarar att förstå sig själv och den förändring som skett, om man kan förmedla det till sin partner och partnern klarar att förstå att en förändring har skett och strävar efter att ge sin partner det han/hon behöver i sitt liv just nu. 

När två människor i en relation hamnar i en kris av något slag, till exempel arbetslöshet, sjukdom, anhörigs död, kan våra behov som människor vara helt olika för att hantera krisen.

Någon kanske arbetar sig ur krisen. En annan behöver få vara sjukskriven ett tag.

Någon kanske behöver mycket närhet. En annan kanske vill lösa praktiska problem.

När två människor i en relation hamnar i en kris och har olika sätt att ta sig igenom krisen, kan det bli problem. Den som längtar efter närhet kanske är tillsammans med någon som i stället flyr situationen. Båda kan känna sig djupt sårade om de inte får sina behov tillfredsställda av den de älskar just då. Sår som kanske aldrig riktigt läker igen, som kan vara så svåra att reparera känslomässigt att de till sist leder till separation.

Man litade till att ens partner skulle finnas där för en, så som en förälder finns för ett barn, när det krisar. Fast så blev det helt annorlunda. Man kände sig ensam, osedd och inte lyssnad till. Tilliten brast. Tilliten, det som är den viktigaste byggstenen i en sann och djup relation till en annan människa.

Hur lyckas man hålla kärleken vid liv i en lång relation? Jag citerar ord från John Gottmans forskning kring det (källa Svenska Dagbladet):

"De par som enligt Gottmans forskning lyckas hålla ihop präglas av mycket stark vänskap. De vet en massa om varandra och gör många känslomässiga kontaktförsök i vardagen: de vänder sig till varandra, svarar när den andra börjar prata, lyssnar och undrar hur dagen varit. De tar i varandra när de passerar, skickar sms och köper en blomma.

I bra relationer gör parterna också ett ambitiöst städjobb efter sina konfrontationer, berättar Gunilla Branzell. Med ibland upp mot både 25 och 50 positiva handlingar kollar de upp den andre – är du med, har du släppt det, vad behöver vi göra nu?

Det här, menar hon, är ett tecken på att man lämnat maktkampen. Parterna håller kommunikationen i gång och minskar risken för missförstånd. Gör båda minst fem positiva handlingar efter sina gräl brukar de hålla ihop.

Motsatt effekt blir det för dem som gör färre än ett enda sådant försök efter en konfrontation. De skiljer sig oftast.

Det gör även de par där mannen inte tar till sig kvinnans yttre eller inre värld – som hennes längtan, åsikter och drömmar. Kvinnor är generellt redan så uppfostrade i att anpassa sig att de behöver känna att även mannen går henne till mötes.

– De män som missat att ta in sin partners tankar och känsloliv, där blir det separation, säger Ove Johansson.

Just den här egenheten kan Gottman tillskriva männen när det gäller hur väl paren lyckas leva tillsammans. Kvinnor behöver träna sig i att öppna mjukare vid en eventuell konfrontation. När de blir alltför anklagande låser sig mannen."



Inspiration till det här inlägget fick jag från två texter på nätet:

"Jag behövde dig men du fanns inte där". (Nattens bibliotek)

"Vänskap grunden för lång relation" (Svenska Dagbladet)

Födelsedag

Dagar går.
Blir till år.

Den jag var igår
är en annan
än jag idag.

Mitt liv, en resa ...

Kanske i dig.

Och i mig själv.


(Anna-Karin Mattsson)

Min födelsedag

 

Det är på olika sätt en ovanlig dag för mig idag i mitt liv. Precis som egentligen alla dagar i mitt liv. 

Idag är det min födelsedag.

Solen strålar över platsen där jag bor idag. Klarblå vårhimmel. Fågelkvitter. Precis så som jag hört att vädret var den dagen jag kom hit till jorden.

Min pappa hissade flaggan. I åtta år hade han och mamma väntat på att få ett barn.

Min mamma hade varit döende och läkarna sa att hon aldrig skulle kunna få barn. Fast så blev jag till. Och föddes. Skrek mitt första vårskrik. Var ett lugnt barn mitt första levnadsår. Därefter vild ... Eller mer livlig och skuttig kanske. En mycket glad unge var jag. Känslosam, fundersam, påhittig och både rädd och djärv.

"Det var den lyckligaste dagen i mitt liv när jag hissade flaggan den dagen du var född", har min pappa skrivit i ett brev till mig.

Mitt liv startade med flaggan i topp. Jag föddes i kärlek. Lyckönskningsblommorna strömmade in. Den vita doftliljan fyllde rummet där den lilla klädda babykorgen stod med mig i. Skirt tyg runt om mig som om jag var en liten prinsessa.

Min resa har varit lång och full av äventyr sedan den dagen. Många kringelikrokar och gupp har det varit på vägen.

Det bästa av allt är att jag fortfarande är på resa i mitt liv.

Tack alla underbara vänner för att ni finns! För att ni är just de som ni är. 

 

Minns att du också är en viktig gåva till världen.

Från mitt hjärta ljus, värme och kärlek över er alla denna vackra vårdag i april.

En apelsin med sugrör i - Solägget och mamma

 

Jag fick se en bild på en apelsin hos min vän Bo Lidén i cyberrymden. Direkt for mina tankar iväg till sagan om Solägget av Elsa Beskow. Det var min älsklingssaga när jag var liten. Min mamma fick läsa den sagan för mig gång på gång på gång.

Jag minns hur jag brukade ligga nära intill henne i sängen när hon läste för mig. Jag minns att jag tyckte om att hålla min hand på hennes svala överarm och känna min mammas doft när hon läste för mig.

Direkt efter den första tanken på sagan Solägget, dök ett annat minne upp kristallklart för mig. Ett minne från när jag kom hem till mamma då hennes sista tid i livet när hon var så sjuk. När hon inte orkade äta längre. Och ibland, på grund av anemin, verkade som förvirrad för mig. Fast om hon var det kan jag inte säkert veta. Mamma var aldrig dement. Däremot var hon mycket svag i slutet.

Jag minns att jag hittade en halvfull kasse med ituskurna apelsiner på köksgolvet den där gången när jag kom hem till henne. Jag kunde se hur min mamma hade försökt att suga ut saften ur dem. Hela hennes lägenhet doftade sött av apelsin just den gången. Jag minns min känsla av vanmakt, sorg och förtvivlan. Gråten i min hals.

På köksbordet låg en hel apelsin. Med ett sugrör i. Kanske orkade hon inte längre skära itu apelsinen? Eller kan där finnas en helt annan förklaring?

Plötsligt slår det mig. Kan där till och med finnas ett samband? Mellan min favoritsaga och sugröret i apelsinen de där sista månaderna i min mammas liv? Jag undrar vad hon tänkte på och kände i den stunden.

Fortfarande får doften av apelsin det att smärta i hela mig av längtan efter min mamma.

Dofter, minnet och känslor hör så nära samman med varandra.

Varför reagerar jag som jag gör?

Ibland reagerar jag kraftigt på något som människa. Då är det lätt att jag funderar kring den människans beteende som utlöst reaktionen i mig. Varför gjorde han/hon så mot mig?

Så småningom. När jag för det allra mesta kommit underfund med att den frågan kan jag nog aldrig få svar på till hundra procent, väcks frågan i mig: "Hur kom det sig att jag reagerade så som jag gjorde på det som hände, på den människans beteende mot mig?".

Och det är då som det börjar bli riktigt, riktigt intressant att söka efter ett svar.

Det är just då som jag har möjligheten att lära mig kanske något nytt om mig själv.

Det öppnar också en väg för mig att medvetet välja ett annat sätt att reagera på samma beteende. 

Som jag läste i en statusrad på Facebook häromdagen:

"Varje människa du möter är antingen en älskare eller en lärare".