I FB ser jag många statusar just nu om de som börjar jobba igen efter
semestern. I tidningarna finns artiklar om hur man hanterar
"börja-jobba-efter-semestern-ångest".
Fast hur botar man "har-inget-jobb/är-för-sjuk-för-att-kunna-jobba-ångesten"? Den har jag inte sett någon tidningsartikel om än. Kanske att jag ska skriva den själv? För jag vet hur den känns.
Har en mycket lätt släng av den i magen
just nu; minnet av sorgen över att ha förlorat arbetskamrater,
arbetsgemenskap och inte minst förmågan att kunna arbeta och en ganska
så hög, regelbunden inkomst.
Fast jag har lärt mig hantera det. Kan se allt det som jag kan och har idag som jag inte hade när jag jobbade heltid.
Som till exempel möjligheten och tiden att ta hand om min hälsa aktivt.
Att slippa den negativa stressen som ett heltidsarbete också ibland
innebar för mig. Att kunna vara ute i den friska luften varje dag mycket
mera än när jag jobbade på kontor. Att kunna använda hela min kropp
under dagen i stället för att sitta på en stol åtta timmar under en dag. Med mera, med mera.
Och sist men inte minst; den stora bonusen att jag kan ha en liten
gosig och glad dvärgpudel eftersom jag för det allra mesta är hemma med
henne.
Sedan jag fått beviljat sjukersättning tills vidare har
min oro för ekonomin försvunnit. Den känslan önskar jag fler
långtidssjukskrivna i min situation. Allt för att vi ska få möjligheten
att tillfriskna i lugn och ro i stället för att nästan hetsas ihjäl.
Idag är jag min egen chef. Och det känns himla skönt!
Det vilade Änglagårdsstämning över platsen där det unga brudparet skulle vigas. Mitt på ängen i den svenska sommargrönskan under en klarblå himmel, intill brudparets eget faluröda hus med den vita gamla förstukvisten, hade släktingar och vänner intagit sina platser på enkla bänkar.
En skönlockig ung man med känslosamma ögon spelade akustisk gitarr och sjöng Astrologen som ingångsmarsch. Bruden i sin cremefärgade spetsklänning skred strålande lycklig fram i det gröna gräset hand i hand med sin blivande lika lycklige make. I brudbuketten fanns vita och milt rosa rosor. Brudgummens mjukt rosa slips matchade fint både brudbukett och den rosa duken på det lilla vita gammaldags enkla altarbordet som var uppställt mitt på ängen.
Det var ett charmigt och mycket romantiskt "bonnabröllop", i positiv bemärkelse. Tärnorna hade gummistövlar på fötterna till sina gammalrosa knäkorta festklänningar.
Först sa brudgummen sitt "Ja". Sedan bruden. Ringar på. Och deras första kyss som äkta makar där på ängen inför alla bröllopsgästerna, smakade smultron är jag helt säker på.
"Du vet väl om att du är värdefull", sjöng vi tillsammans. En psalm som betytt så mycket för mig i mitt liv. Prästen valde att ha den som tema för talet till brudparet. Om hur orden "för ingen annan är som du", säkert gjort att den här psalmen blivit allt mer populär, särskilt vid vigslar. Om att orden kan vara riktade till varandra som brud och brudgum. Och också om hur texten handlar om relationen mellan människa och Gud.
I en kärleksrelation äger man aldrig någonsin varandra, fortsatte prästen. Man är fri att säga ja. Och att säga nej. Sanning, tillit, respekt och frihet är det som en kärleksrelation bygger på. Att älska varandra så som man är, utan att försöka att förändra den andra människan. Att ibland kunna förlåta. Och man ska aldrig göra varandra illa.
Bröllopsfesten efter vigseln var i en före detta stor lada som totalrenoverats till festlokal dagen till ära. 80 gäster fick uppleva bland annat lekar, sånger, god mat, tal och dans. Det var glädje, skratt och överraskningar. Filmer och bildspel från både brudparets uppväxt och möhippan och svensexan.
Att det var ostkaka som efterrätt kändes fullkomligt självklart på det här bröllopet.
På den vackra och goda bröllopstårtans topp fanns en leksakstraktor med ett brudpar i.
Må de leva länge lyckliga, bruden och hennes brudgum!
På väg mot bilen i mörkret på skogsvägen endast upplyst av himlens alla stjärnor, är tystnaden så övermäktigt tyst att den både känns underbar och skrämmande på samma gång.
Vem vet vad som kan dyka upp bakom den mossiga granstammen? Troll tror jag inte på längre. Fast det finns desperata människor. Också i tysta skogar.
Tryggt på plats i bilen, tänker jag på hur sällan jag upplever verklig tystnad i det liv jag lever.
Dygnet runt, året runt, också inifrån, kan jag på avstånd höra bruset från all trafik på motorvägen några kilometer från där jag bor.
När jag en vacker sommardag sätter mig i min baden-baden i trädgården för att meditera eller bara vila, läggs ibland ljudet från motorgräsklippare, grannarnas projekt som takläggning, klippning av häckar med eldrivna häcksaxar med mera ovanpå ljuden från motorvägen.
Alla dessa ljud tröttar mig. En av de saker som är kvar i mig som en rest efter utmattningsdepressionen är att jag har svårt att klara många intryck på samma gång. Min hjärna tar in allt på samma gång utan något filter som helst.
Det är en utmaning att hitta till friden och tystnaden inuti mig själv mitt i larmet runt omkring.
Jag hoppar till av ljudet från en fågel som flyger in i glasdörren till uterummet. Hjärtat i halsgropen, ont i magen igen.
Minsta lilla ljud får mig att hoppa till. Beredd på flykt, kamp.
Jag känner mig hudlös.
Det händer att jag får fly till toan för att någon tappar en tallrik i köket intill rummet där jag sitter.
Än har jag inte hittat tillbaka till balansen i mig. Det är bara att konstatera.
Fast långsamt är jag på väg dit igen.
Jag funderar över hur det skulle påverka mig att bo på en plats med stor tystnad.
Och var någonstans kan jag i så fall hitta en sådan plats att bo på i expansiva Jönköpings kommun?
"Vandra lugnt i brådskan och larmet. Minns vilken frid som kan finns i tystnaden."
När jag kom hem från semestern kändes det riktigt roligt att dra ner i tvättstugan och tvätta. Jag hade fått med mig så mycket ny energi hem, att jag till och med i rena farten städade av den lilla toan i källarplanet intill tvättstugan.
Sol, värme, salta bad, sand mellan tårna, naturupplevelser och att vara lat hade tydligen gjort så mycket för mig på knappt en vecka. Tack, sommar!
Det sägs att om man som kvinna åker på mini-semester tre gånger per år, minskar risken att bli utmattad betydligt. Det är bättre om man åker på tre kortare semestrar under året än en längre tidsmässigt.
Som väl de flesta känner till vid det här laget, ökar kvinnors stresshormoner i hemmet och minskar när de inte är i hemmet. Kanske är det en förklaring till varför kvinnors mini-semestrar är en sorts skydd mot utmattning.
Där tänker jag direkt på hur många ensamstående kvinnor med barn som kan ha svårt ekonomiskt att unna sig semestrar. För att inte tala om de utförsäkrade eller de långtidssjukskrivna. De arbetslösa. Det blir en ond spiral som kan vara svår att ta sig ur.
När jag kom hem kom regnet.
Det kändes underbart.
Som äldsta dottern sa till mig är det väl ett tecken på att vi verkligen har sommar i Sverige i år; när man blir glad över att det regnar.
Dags för mig att planera in en ny mini-semester i min kalender nu.
Igår skjutsade vi äldsta dottern till Nässjö. På hemvägen hittade vi till ett charmigt ställe som vi aldrig varit vid tidigare; Stalpet i Aneby.
Där finns södra Sveriges högsta vattenfall med en fallhöjd på 20 meter. Mäktigt att se och höra vattnet kasta sig utför det branta stupet.
Det killade i min mage när jag stod alltför nära branterna. Höjdrädd som jag alltid varit. Fast om jag förut brukade känna som en kittling i min mage, så känner jag numera som att marken försvinner under fötterna på mig. Konstigt vilka reaktioner man kan få i kroppen ibland när man är en känslomänniska. Och alltihop sitter i huvudet.
Hur som helst. Vid Stalpet fanns ett mysigt litet café som tydligen funnits där ända sedan början av 1900-talet. Där var flera små hus som hade olika namn. Grottan, paviljonen, altanen, lusthuset. Och så var där en hantverksbutik med keramik, stickade barnkläder och mössor, luffarslöjd, glaskonst med mera. Själv så köpte jag en brunpapperspåse fylld med hemkokt chokladkola. Den gick åt som smör i solsken. Kolorna var slut innan kvällen. De smalt i munnen.
Caféet hade stora räksmörgåsar, kakor, glass och våfflor med tre olika tillbehör. Valet var lätt för mig; en våffla med sylt och grädde. (En våffla gör ingen sommar. Minst tre ska det vara, tycker jag.) Och våfflan hos Stalpet var precis så där knastrigt frasig som jag tycker att en våffla ska vara.
Härligt att hitta nya små smultronställen så nära där jag bor. Till Stalpet kommer jag säkert att återvända flera gånger.
Bästa sommartårtan: Färdigköpt marängbotten, vaniljglass och färska jordgubbar.
Utsikt från en av restaurangerna på Piren i Jönköping. Knappt att man behöver mat med den utsikten.
Charmiga Johans Café på väster i Jönköping har tyvärr sommarstängt. Rosorna fick mig att tappa andan när jag passerade caféet häromdagen.
Först trodde jag att det låg en stor raggsocka på gatan. Fast när jag kom närmre såg jag att det var en fiskmåsunge. Den var inte skadad. Rätt som det var reste den sig upp och spatserade iväg.
"Vätterstranden är lika fin som Franska Rivieran", läste jag i Jönköpings-Posten idag att någon sagt. Jag tycker att Vätterstranden är ännu bättre än Rivieran. För sitt rena, klara vattens skull.
Så här trivs jag allra bäst just nu i värmen som vi äntligen får njuta av i Sverige!
