Kärlek

Tillsammans

I frihet


(Anna-Karin)

Sensommar

 

Nyss lönnens limegröna blommor och scillor på marken. Nu rodnande rönnbär och slokande daggkåpor. Det är sensommar i Svea rike.

Solen har strålat över oss mänskobarn denna sommar. Värmen har lockat oss till vila, bad och, ibland, gett oss nätter svåra att sova.

Sensommar; jag tänkte att jag skulle känna mig starkare då än under försommaren. Fast läkningen går långsamt. Långsammare än vanligt.

Jag är trött. Fattig på energi. Fortfarande.

Händer dock att jag omtumlad känner energin och lusten att göra något. Och gör det.

Jag älskar sensommarens mörkare kvällar och nätter. Får mig att sova djupare.

Samtidigt; vemod.

Jag är tacksam för allt härligt jag upplevt denna sommar.

Och önskar mig en lika underbar sensommar som den högsommar vi har haft i år.

Döden

Du gör mig så arg, döden.

Kan du inte bara
liksom
sluta
finnas?


(Anna-Karin)

Tid

Ibland är tid att minnas.
Ibland att glömma.
Ibland att vara i nuet.
Ibland att drömma om en framtid.

(Anna-Karin)

Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom - Stämmer det?

 

Är det verkligen så att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom? Det finns stunder när jag ifrågasatt det på djupet. Tiden kommer ju aldrig igen. Vad menar den personen som skrev de där orden?

Jag köpte boken "Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom" (Ben Furman, Adlibris) och har kanske läst hälften av den nu. Det är en tunn pocketbok med stora bokstäver. Man kan läsa ett kapitel lite då och då, när man har kraft och lust att göra det.

Genom olika människors personliga livsberättelser om en trasig barndom och genom att de sedan fick fundera kring tre olika frågor, försöker Ben Furman själv att söka svaret på om det verkligen är så att det aldrig är för sent att få en lycklig barndom. Frågorna är:

1. Vad är det som har fått dig att klara dig, trots din svåra barndom?

2. Vad har du lärt dig av din svåra barndom?

3. Hur har du burit dig åt för att senare i livet få uppleva sådant som du blev utan som barn?

En av de saker som Ben Furman konstaterar i boken är att cirka en tredjedel av de människor som haft en trasig barndom, ändå skaffar sig bra liv som vuxna. Vissa använder sin trasiga barndom som en språngbräda. De bestämmer sig för att ta revansch på det de fått vara med om. Att visa de som tryckte ned dem att de visst kan och är lika värdefulla som alla andra.

En gemensam nämnare för det vi brukar kalla maskrosbarn är enligt författaren envishet, målmedvetenhet och viljestyrka. Kanske personliga drag eller kanske något som lockas fram i en människa under svåra omständigheter.

Bland de personliga berättelserna hittar man flera gemensamma sätt att ta sig igenom en tuff barndom; söka tröst i naturen, hitta trygghet och kärlek hos någon annan människa, skriva dagbok eller annat skrivande, fantisera sig bort, läsa böcker, husdjur, en hobby eller att man upptäcker att det finns något som man är bra på att göra.

Att tidigt flytta hemifrån hjälper många att komma ur ett destruktivt familjesammanhang. Där har en påtvingad tidig självständighet varit till nytta för den unga människan. Humorn, att kunna skratta åt ett elände, är också en av överlevnadsmekanismerna för människor som haft en svår barndom. Terapi hjälper också många människor att skapa sig ett bra liv som vuxna.

Det boken vill peka på är att man ofta blir en mycket stark människa som klarar tuffa omständigheter också som vuxen om man har upplevt det redan som barn. Man har i bagaget inte bara fått med sig något jobbigt utan ofta också skaffat sig bra redskap för att hantera andra svåra situationer i livet.

Jag känner igen mig mycket väl i de olika överlevnadsstrategierna för ett barn som har det tufft. Ibland gör det ont att minnas hur det var. Fast som vuxen kan jag se att jag många gånger betedde mig på ett sätt som jag är stolt över idag. Och som inte minst utvecklade mig som människa, ökade min empati och förståelse för andra människor och deras livssituation.

Där är ett sätt att hitta styrka i sig själv som vuxen; att mer titta på vad man gjorde i den svåra situationen i stället för att fastna i tankar på själva händelsen. Se på sig själv med ett utifrån-perspektiv och kanske upptäcka hur klokt och modigt man handlade, trots att livet kanske var kaos och man bara var ett barn. Att se styrkan och kraften i sig själv då, gör att man rätar på ryggen som vuxen och känner en stark stolthet över det barn man en gång var.

Det man inte fick uppleva som liten, kan man uppleva senare i livet. Ofta genom att göra saker tillsammans med egna eller andras barn. På så sätt kan man alltid få de där barndomsupplevelserna som varje barn behöver för att må bra, även om det är en lång fördröjning innan man får dem om man haft en jobbig barndom.

Boken är intressant. Den väcker nya tankar i mig. Ger mig ibland faktiskt svar på sådant som jag funderat kring själv ibland. Den stärker mig som människa. Den tydliggör att jag precis som så många andra människor, kanske de allra flesta av oss, växer genom att prövas.

Jag fortsätter att läsa i boken och kanske kommer det att bli fler blogginlägg om de tankar som den väcker hos mig. 

De tre frågorna som jag nämner i början av den här texten, hjälper mig mycket när det handlar om att kunna se hur det jag upplevt som barn fått mig att växa som människa.

Är-för-sjuk-för-att-kunna-jobba-ångest

I FB ser jag många statusar just nu om de som börjar jobba igen efter semestern. I tidningarna finns artiklar om hur man hanterar "börja-jobba-efter-semestern-ångest".

Fast hur botar man "har-inget-jobb/är-för-sjuk-för-att-kunna-jobba-ångesten"? Den har jag inte sett någon tidningsartikel om än. Kanske att jag ska skriva den själv? För jag vet hur den känns.

Har en mycket lätt släng av den i magen just nu; minnet av sorgen över att ha förlorat arbetskamrater, arbetsgemenskap och inte minst förmågan att kunna arbeta och en ganska så hög, regelbunden inkomst.

Fast jag har lärt mig hantera det. Kan se allt det som jag kan och har idag som jag inte hade när jag jobbade heltid.

Som till exempel möjligheten och tiden att ta hand om min hälsa aktivt. Att slippa den negativa stressen som ett heltidsarbete också ibland innebar för mig. Att kunna vara ute i den friska luften varje dag mycket mera än när jag jobbade på kontor. Att kunna använda hela min kropp under dagen i stället för att sitta på en stol åtta timmar under en dag. Med mera, med mera.

Och sist men inte minst; den stora bonusen att jag kan ha en liten gosig och glad dvärgpudel eftersom jag för det allra mesta är hemma med henne.

Sedan jag fått beviljat sjukersättning tills vidare har min oro för ekonomin försvunnit. Den känslan önskar jag fler långtidssjukskrivna i min situation. Allt för att vi ska få möjligheten att tillfriskna i lugn och ro i stället för att nästan hetsas ihjäl.

Idag är jag min egen chef. Och det känns himla skönt!

Sorg

Sorg

Gråsolkig dimma

Över ens själ


(Anna-Karin)

Bli älskad

Det enda hon ville

Var att bli

Älskad


(Anna-Karin)

Romantiskt bröllop på blomsteräng

Det vilade Änglagårdsstämning över platsen där det unga brudparet skulle vigas. Mitt på ängen i den svenska sommargrönskan under en klarblå himmel, intill brudparets eget faluröda hus med den vita gamla förstukvisten, hade släktingar och vänner intagit sina platser på enkla bänkar.

En skönlockig ung man med känslosamma ögon spelade akustisk gitarr och sjöng Astrologen som ingångsmarsch. Bruden i sin cremefärgade spetsklänning skred strålande lycklig fram i det gröna gräset hand i hand med sin blivande lika lycklige make. I brudbuketten fanns vita och milt rosa rosor. Brudgummens mjukt rosa slips matchade fint både brudbukett och den rosa duken på det lilla vita gammaldags enkla altarbordet som var uppställt mitt på ängen.

Det var ett charmigt och mycket romantiskt "bonnabröllop", i positiv bemärkelse. Tärnorna hade gummistövlar på fötterna till sina gammalrosa knäkorta festklänningar.

Först sa brudgummen sitt "Ja". Sedan bruden. Ringar på. Och deras första kyss som äkta makar där på ängen inför alla bröllopsgästerna, smakade smultron är jag helt säker på.

"Du vet väl om att du är värdefull", sjöng vi tillsammans. En psalm som betytt så mycket för mig i mitt liv. Prästen valde att ha den som tema för talet till brudparet. Om hur orden "för ingen annan är som du", säkert gjort att den här psalmen blivit allt mer populär, särskilt vid vigslar. Om att orden kan vara riktade till varandra som brud och brudgum. Och också om hur texten handlar om relationen mellan människa och Gud.

I en kärleksrelation äger man aldrig någonsin varandra, fortsatte prästen. Man är fri att säga ja. Och att säga nej. Sanning, tillit, respekt och frihet är det som en kärleksrelation bygger på. Att älska varandra så som man är, utan att försöka att förändra den andra människan. Att ibland kunna förlåta. Och man ska aldrig göra varandra illa.

Bröllopsfesten efter vigseln var i en före detta stor lada som totalrenoverats till festlokal dagen till ära. 80 gäster fick uppleva bland annat lekar, sånger, god mat, tal och dans. Det var glädje, skratt och överraskningar. Filmer och bildspel från både brudparets uppväxt och möhippan och svensexan.

Att det var ostkaka som efterrätt kändes fullkomligt självklart på det här bröllopet.

På den vackra och goda bröllopstårtans topp fanns en leksakstraktor med ett brudpar i.

Må de leva länge lyckliga, bruden och hennes brudgum!

Länge leve kärleken!

Hipp, hipp, hurra, hurra, hurra, hurra!

Tänkvärda ord

Vänlighet är den bästa försäkringen.

Handling betyder mer än ord.

Tala väl är gott, men göra väl är bättre.

I brist på skäl brukar man undanflykter.

Ett gott samvete är den bästa huvudkudden.

Gläd dig med mig - det är så ledsamt att glädja sig ensam.

Ta alltid ut lyckan i förskott, det värsta som kan hända är att du varit olycklig i onödan.

Det är bättre att fråga och verka okunnig, än att förbli det.

En dröm är bara en dröm.
Ett mål är en dröm med en plan och en deadline.

Den som gräver en grop åt andra bör först ta mått på sig själv.

Jag var mycket dyster, för jag saknade skor, tills jag mötte en man utan fötter.