Ovanlig novemberkaktus

Den här novemberkaktusen blommar hemma hos mig nu. Den har en ovanlig färg som jag aldrig sett förut. Crèmefärgad eller champagnefärgad, skulle jag vilja kalla den.

Det var min mamma som köpte kaktusen i blomsteraffären nära där hon bodde. Hon var så stolt när hon köpt den. Vårdade den mycket ömt ända in i det sista. Fast ibland var det jag som vattnade den hos henne.

Novemberkaktus är en tålig krukväxt som kan bli riktigt gammal och stor. Den är lätt att föröka med sticklingar. Hemma hos mig händer det att novemberkaktusar blommar inte bara i november, utan ibland upp till tre gånger per år. Jag har dem i västerläge och där trivs de verkligen. De är lättskötta. Jag ger dem lite vatten en gång i veckan. I oktober minskar jag vattningen för att driva fram blommorna. Under sommarhalvåret ger jag novemberkaktusen gödning en gång i veckan.

Fars dag 2013

"Pappor var snälla mot era döttrar. Döttrar kommer att älska som ni gör. Flickor blir älskarinnor som blir till mammor ..." (Fritt översatt)

Sången tillägnar jag alla pappor idag på Fars Dag.

Jag minns min egen pappa som mycket kärleksfull mot mig när jag var liten. Han gav mig kramar, skratt, presenter, överraskningar, bus, ja, jag kände att han ville ge mig allt han kunde från sitt hjärta.

Han visade mig vad det var att vara modig. Han fick mig att skratta när jag var rädd. Han visade mig vad det var att vara generös. Han lärde mig empati och att varje människa hade samma värde. Han älskade mig verkligen. Såg mig. Bar mig. Lyssnade på mig. Berättade fantastiska sagor ur sin fantasi för mig. Jag kan fortfarande efter alla dessa år minnas känslan att vara en liten flicka och att bli buren av pappa i hans famn.

Ändå valde pappa en dag att lämna mig. Han blev en frånvarande pappa i mitt liv. Jag längtade så länge han levde efter hans röst, att han skulle hälsa på mig ibland, att få prata med honom och göra roliga saker tillsammans med honom.

Det blev inte så av olika skäl. Ändå vet jag djupt inuti mig att han älskade mig och var stolt över att vara pappa till mig.

Han visade mig som liten hur kärlek kan vara. Tack för det, pappa. 

Vägen till vänligheten

Kindness

Before you know what kindness really is
you must lose things,
feel the future dissolve in a moment
like salt in a weakened broth.
What you held in your hand,
what you counted and carefully saved,
all this must go so you know
how desolate the landscape can be
between the regions of kindness.
How you ride and ride
thinking the bus will never stop,
the passengers eating maize and chicken
will stare out the window forever.

Before you learn the tender gravity of kindness,
you must travel where the Indian in a white poncho
lies dead by the side of the road.
You must see how this could be you,
how he too was someone
who journeyed through the night with plans
and the simple breath that kept him alive.

Before you know kindness as the deepest thing inside,
you must know sorrow as the other deepest thing.
You must wake up with sorrow.
You must speak to it till your voice
catches the thread of all sorrows
and you see the size of the cloth.

Then it is only kindness that makes sense anymore,
only kindness that ties your shoes
and sends you out into the day to mail letters and purchase bread,
only kindness that raises its head
from the crowd of the world to say
it is I you have been looking for,
and then goes with you every where
like a shadow or a friend.

~ Naomi Shihab Nye ~

Begravning

Fredagen den 8 november begravdes min moster Karin som blev 89 år.

Det var en så vacker högtid. Solen lyste in genom kyrkfönstren strax innan begravningsgudstjänsten började. Mycket sång och musik och vackra minnesord.

Mosters grav ramades in av de allra vackraste blommor. I bakgrunden de kala, svarta trädgrenarna mot novemberhimlen där lite ljusblått syntes ibland. Det fick mig att känna som att mosters trädgård med alla hennes blommor var där och omslöt henne i tacksamhet. Det kändes kärleksfullt och tryggt.

Det kändes för mig som att mosters ande svävade över oss alla som var med på minnesstunden efteråt. Som att det var moster som bjudit in oss alla på kalas. Samma varma stämning och gemenskap som jag minns från fester och kalas hemma hos henne en gång.  Människor i olika åldrar. Från de yngsta till de äldsta. Generationsmöte.

Så lever vi på något sätt vidare genom varandra. De som en gång var. De som nu är. Och de som en gång skall komma.

Jag mötte släktingar och vänner som jag inte sett eller talat med på länge. Det kändes bra mitt i sorgen och saknaden som också var där. Det tröstar att ha andra människor omkring sig. Alldeles särskilt när någon människa har dött. Vi människor behöver varandra.

"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig." 

(Jacques Werup)

 

Om vikten av att kunna välja själv

Jag, mamma och lillebror klev på bussen för att åka på en två dagars semester till Danmark.

Det var den första semestern på flera år för oss själva som en liten ny familj sedan vi lämnat vårt hus, släktingar och vänner. Den första semestern sedan pappa varit i fängelse och till sist skilsmässan. Den första semestern för vår nya familj, den där vi var tre i stället för fyra människor. Äntligen hade mamma blivit så stark igen att hon kunde jobba och spara ihop pengar till något roligt för oss tre. Jag hade också jobbat på skollov och på sommaren för att tjäna pengar till semesterresan.

Jag kände mig glad och förväntansfull. Det var spännande att åka turistbuss. Att åka båt var ännu mera spännande.

Vi skulle bo på hotell en natt. Det kändes nästan för bra för att vara sant.

Det bästa av allt var att mamma var glad på riktigt igen. Hon skrattade och skojade och pratade med oss och med reskamraterna. Hon vågade både åka buss och båt och bo på hotell fast att hon hade ångest fortfarande. Men mamma var nu så stark att ångesten, även om den var där, inte längre styrde hennes liv.

Resans slutmål var Åhus. Där vandrade vi först runt på en guidad tur. Sedan fick vi tid för shopping.

Jag minns att jag och lillebror följde med mamma till en klädaffär. Hon hittade en blus i syntettyg med korta ärmar. Den hade glada färger i ganska stora rutor. Blått, rött, grönt och lite gult. En blus för den som är glad. En blus som mamma hade råd att köpa. Den första blusen på flera år som mamma hade råd att köpa till sig själv.

Mamma var så fin i blusen, tyckte jag. Det var som att hennes rygg blev rakare när hon fick på sig den. Hon började le och hennes ögon glittrade mot oss.

- Den tar jag, sa mamma.  Jag och lillebror såg glada på när hon gick till kassan och betalade blusen.

Det är något speciellt med att ha så mycket pengar att man själv kan välja sina egna kläder. Inte så att man är mera värd som människa för att man har valt sina egna kläder. Det handlar om vad det ger mig som människa att själv få göra valet. Att få känna efter vad jag själv tycker om. Vad som känns skönast att bära på kroppen för just mig. Vilken färg som jag trivs bäst i. Det handlar om en väg till att lära känna mig själv, den jag är. Alldeles särskilt efter en stor livskris när det är som att lära känna en människa som man en gång kände, fast som nu är så förändrad att det är som att lära känna en helt ny människa. Sig själv fast ändå inte sig själv. Sitt nya jag.

Jag tog kort med min kamera under resan. Där finns foton på mamma i sin nya blus med lillebror intill sig.

Där är kort på de vackra gamla husen i Åhus i Danmark. Hotellrummet.

Jag sparade precis allt jag kunde komma på kring resan. Biljetter. Kvitton. Servetter.

När jag kom hem igen tog jag en röd pärm, satte vita papper i den och klistrade in alla minnen från vår lilla återvunna familjs allra första semesterresa i den.

Och jag var såååå lycklig!

Skriver på min bok

Skrivit 30 minuter på min bok nu på morgonen. Som orden och bilderna flödar ur mig!

Just nu skriver jag om roliga minnen från mitt liv. Det känns när jag skriver som att jag får uppleva dem en gång till.

Totalt har jag skrivit cirka 30.000 ord nu.

Hur många ord behövs för att skriva en bok?

Jag önskar att min berättelse en dag är en riktig bok.

Att jag kan ge den till mina barn.

Varje liv är värt att berättas tycker jag.

Antingen det blir en bok eller inte.

Fint på mammas grav

Idag gjorde jag fint på mammas grav. Solen sken.

Nu lyser ljuset för mamma hela helgen.

Allhelgonahelgen 2013

Sista oktober?

Det är den sista oktober idag. Fast det verkar inte blommorna i mitt uterum ha förstått.

Igår var det +20 grader i uterummet. När solen lyste.

Köpt gravdekoration

Jag köpte en krans av granris med grankottar och rönnbär idag. Den ska jag lägga på mammas grav nu till Allhelgonahelgen.

Grankottarna påminde mig om hur mamma brukade berätta för mig när jag var liten om hur hon, när hon var liten, brukade göra kor och grisar av kottarna och leka lagård i skogen med dem. Sedan brukade jag springa iväg till skogen. Samla kottar. Göra kor och grisar och leka lagård jag också.

Saknaden sprängde i bröstet på mig när jag försökte hitta en gravdekoration som kändes rätt för mig. Antingen var de för stora eller för små.

Helst av allt ville den lilla där inuti mig köpa något helt annat till min mamma där i blomsteraffären.

Kanske en vacker krukväxt och åka hem med den till mamma och sitta där en stund och prata och dricka kaffe tillsammans med henne. Eller kanske en liten julängel eller en söt liten tomte som det fanns alldeles fullt av nu på Plantagen.

Jag hade velat överraska henne med något. Få se henne bli så där glad i ögonen och höra henne skratta.

Fast verkligheten kom ifatt mig.

Någonting blir aldrig mer som det en gång var.