Fruktsallad och lösgodis

I flera dagar har det känts som att mitt huvud varit tomt på tankar. Fast i morse måste något ha fallit på plats där i mitt huvud igen. För jag var full av idéer och lust att skapa.

Som så många gånger förut, märker jag att det är i tomheten det ofta händer.

Det är där det nya föds. Om man tar sig tid att vänta in det. Och är öppen för det som sker.

Det snöar hos mig idag. Små, små snöflingor gör luften vit. Jag blir nästan lite yr av att titta på alla de små flingorna som dansar utanför mitt fönster. Allt därute blir så tyst. Det känns vilsamt.

En och annan talgoxe och blåmes hittar till fågelmataren som hänger i skogslönnen. Fast för det mesta är det de stora kråkfåglarna som håller till där.

Jag gör fruktsallad. Skär Ingrid Marie-äpplen i små bitar. Skär en banan i bitar, gröna vindruvor, dadlar, fikon och en apelsin.

Sedan längtar jag vansinnigt mycket efter något riktigt onyttigt.

Som lösgodis.

Livet är fullt av kontraster.

Tänk om det bästa är kvar!

Snäckorna i glasburken som står i mitt fönster här hemma plockade jag och mina döttrar med sina små varma knubbiga händer i närheten av Skagen i Danmark en härlig, varm semester den där sommaren innan jag blev sjuk.

Vi hade hyrt en stuga som var så mysig. På morgnarna gick min man och någon av döttrarna till bonden som vi bodde granne med och köpte nyplockade jordgubbar.

Vi köpte en drake. Den sprang vi med på stranden. Det gick en liten stig från huset vi hyrde till havet. Precis lagom långt för oss att gå.

Jag minns att jag läste en hel roman medan vi var där, "Ängeln på sjunde trappsteget". Ibland låg jag i solen på magen och läste. Ibland satt jag i den sköna soffan.

På morgnarna såg ungarna på sommarlovsmorgon samtidigt som vi åt frukost. Det kändes lyxigt.

Vi spelade badminton på den stora gräsytan i trädgården.

Det regnade bara en enda dag på två veckor.

Det var en mycket lycklig semester.

Livet kändes nästan för bra för att vara sant.

Jag minns att jag, ibland, kände obehagskänslor i trånga utrymmen. Eller på platser där det var mycket folk i rörelse, många intryck.

Idag förstår jag att jag hade börjat få tydliga tecken på utmattning och panikattacker. Fast det förstod jag inte alls då. Jag kände mig bara så konstigt trött ibland.
 
I morse vaknade jag med en härlig tanke.

Trots allt jag redan upplevt i mitt liv ...

Tänk ...

Om det bästa i mitt liv ...

Är kvar!

Om den vackraste snäckan av dem alla i mitt liv inte är plockad än.

Bara ligger där och väntar på mig.

På en strand ...

Någonstans.

Drömmer om våren en trött måndag

Jag vaknade gång på gång inatt. Om det var av vinden eller nacksmärtan eller elementet som knäppte, vet jag inte. Så blir det ibland. Jag är lyckligt lottad som kan ta det lugnt efter en sådan natt.

Ute är det råkallt och blåsigt. Grått. Verkligen januari.

Mina husdjur är lika trötta som jag idag. Sådan matte, sådan ... ja, det verkar stämma. Ibland.

Fast Vättern ligger öppen. Det är den sista veckan i januari. På bordet framför mig står en kruka med pärlhyacinter som började slå ut i helgen. Det bor så mycket vårkänsla i den där lilla krukan pärlhyacinter för mig. Jag drömmer om våren.

Skrivandet som en mogen frukt

Ibland, vissa gånger, är det med skrivandet som med frukt.

Den liksom mognar fram. Inifrån mig.

Rätt som det är finns den bara där, texten.

Färdig.

Mogen.

Bara att bita i den.

Njuta av doften.

Och smakerna.

Kramens dag - Kramlängdslängtan

Jag önskar

du var nära mig

just nu.

En kramlängd nära mig.

Så nära
mina armar når
krama dig.

Om jag får.

(Anna-Karin)

 

Ljusblå himmel

Ljusblå himmel är jag ...

Där molnen
drar förbi.

(Anna-Karin)

Fokusera och städa

En gång läste jag en berättelse om en munk som började varje morgon med att sopa golvet. Han sopade inte golvet i första hand för att städa. Han hade sopandet som en morgonritual. En övning i medveten närvaro att starta sin dag med.

Den där berättelsen fascinerade mig. Hur munken njöt av att höra ljudet från sopborsten mot golvet. Hur han njöt av att vara i fullt fokus, i total närvaro i själva soprörelsen.

Det var inte alls så som jag själv kände det i morse när jag skulle damma i huset. För mig var det mer som att mitt huvud var någon annanstans än mina rörelser med händerna och dammvippan. Som att huvudet var före och dammvippan kom efter i det jag höll på med.

När det känns så, hjälper det mig att tänka på munken med sin morgonsopning. Jag saktar ned farten och känner att mitt huvud och rörelsen blir till ett.

I samklang med varandra i stället för att jobba i olika hastigheter.

Ingen människa kan köra i högsta hastighet hela tiden.

Det kan ta tid att hitta rätt hastighet ibland.

Men så viktigt för kropp och själ.

Elva tips för att känna lycka

I Svenska Dagbladet hittar jag en intressant artikel om lycka och hur man kan nå den känslan enligt vad vetenskapen kommit fram till idag.

Kort sammanfattat i elva punkter:

1. Fysisk träning. En kort stund varje dag räcker.

2. Sov tillräckligt.

3. Tillbringa mer tid med familj och vänner.

4. Var utomhus - gärna i 14-gradig värme.

5. Var hjälpsam - 100 timmar om året.

6. Le och skratta.

7. Planera en resa (du behöver inte åka).

8. Meditera.

9. Flytta närmre jobbet.

10. Öva dig på att vara tacksam.

11. Njut av att bli äldre - då kommer lyckan.

Att skriva om sitt liv

Det är en märklig känsla att skriva om sitt eget liv. Det känns som att jag ser på det genom en annan människas ögon. På sätt och vis är det ju också så. För när jag upplevde det som hände då, var jag inte den jag är idag.

Livet förändras hela tiden. Liksom vi människor.

Liv är inget statiskt. Liv är rörelse.

Jag är i rörelse.

I morse framkallade det jag skrev gråt djupt inifrån mig själv.

Nu efteråt känns det skönt.

Det är läkande att skriva om det som jag aldrig förut satt ord på.

Det är läkande att sätta ord på sina känslor.

På café i väntan på döden?

Runt omkring mig på fiket dit jag gått efter att jag varit hos frissan, satt ålderspensionärer eller om det nu kallas seniorer, parvis vid olika bord.

En äldre man och en äldre kvinna vid ett bord. Vid nästa bord, inget överraskande där inte, utan en äldre kvinna och en äldre man. Och vid tredje bordet samma sak, en äldre man och en äldre kvinna.

Där var kanske tio-femton seniorer på fiket.

Och så jag.

Jag la märke till att alla satt så tysta och allvarliga. Näst intill buttra såg de ut. Paren verkade småtjafsa med varandra om de någon gång talade till varandra. Fast mesta tiden satt de bara tysta och tittade rakt fram. Utan att se in i varandras ögon.

Det kändes som att de satt där välklädda, välfriserade och fikade.

I väntan på döden.

Så vill inte jag ha det när jag blir senior.

Jag vill vara levande ända in i döden. Eller, jag önskar att jag ska få vara levande ända in i döden, när än den kommer. Jag tänker jobba för att vara levande ända in i döden som människa.

Att vara nyfiken. Leva mina känslor. Bevara alla åldrar i mig livet ut.

I morse drömde jag att jag var en flicka på tre år. Jag var så glad, så full av liv och lek!

Detta är skrivet med all respekt för att de som befann sig på fiket samtidigt som jag var där, kanske inte alls har det så som jag upplevde det.

Fast själva situationen väckte tankar och frågor i mig.

Och jag fattade viktiga beslut inuti mig själv om hur jag vill leva just mitt liv.

I väntan på döden.