Varför lever jag?

Om man vet varför man lever, klarar man att uthärda lidande och smärta mycket bättre än om man inte kan se en mening med sitt liv.

Ungefär så skriver Patricia Tudor-Sandahl i en bok som jag läser ur på kvällarna innan jag somnar.

Själv lever jag för att utvecklas som människa.

Att ha med mig den vissheten gör mig nyfiken på livet. Får mig att klara motgångar och kriser och gropar som jag trillar ner i ibland. Därför att precis allt som jag upplever som människa får mig att utvecklas på något sätt, medvetet eller omedvetet, tror jag.

Det smärtsamma lika väl som det ljuvliga.


#Blogg100 - Dag 5

Vår på Västra Torget i Jönköping

 

Pärlyhyacinter, påskliljor i buntar eller tete-à-tete i krukor, blommande penséer i mängder av färger i flerpack eller färdigplanterade i korgar.

När jag besökte Västra Torget igår förmiddag var det ingen tvekan om att våren hittat dit redan den första mars i år.

Jag fick en härlig pratstund med en glad knalle som sålde rökt fisk och kroppkakor från Öland. Han talade så kärleksfullt om kroppkakorna han sålde och om hans eget favoritsätt att tillaga dem på; att skära dem i skivor, steka dem och sedan hälla över gräddmjölk och äta dem med lingon.

Jag smittades av hans entusiasm över kroppkakorna och köpte med mig fyra stycken hem.

Det blir andra gången i mitt liv idag som jag äter kroppkakor. Senast jag åt det var för kanske femton år sedan. På Öland.

Mina tankar gick flera gånger till mamma när jag vandrade på Västra Torget. Det är märkligt hur nuet kan blanda sig med minnen från förr. Det jag ser med mina ögon i det jag tror är ett nu. Och det jag ser i bilder i min hjärna som sägs vara ett då, något som varit.

Hur kan man säkert veta vad som är nu och vad som är då?

Ibland känns det som att mamma går intill mig fortfarande där på Västra Torget. Vi skrattar tillsammans. Tittar och känner på kläderna, håller dem mot varandra därför att vi är tillräckligt lika i längd och kroppsstorlek och färger för att vi ska kunna använda oss av varandras kroppar som speglar när vi provar kläder. Passar blusen mig kommer den att passa mamma. Och tvärtom.

Ibland hittar vi en tröja, ett fynd. Vi är båda två lika ivriga och glada just då. Vi diskuterar gardiner, kryddor, liv och död och människor, delar våra känslor, glädjor och bekymmer. Tröstar, stöttar och peppar.

Irriterar oss på varandra och smågrälar om vi verkligen har gått i just den raden av torgstånd redan eller inte. Skrattar när vi upptäcker att jo, det har vi redan gjort.

Fikar tillsammans i Pingstkyrkan efteråt. Vilar våra trötta ben. Babblar om allt mellan himmel och jord.

Den av oss som är minst trött bär den andres potatis, morötter och kassar med fynd hem till mammas lägenhet där jag parkerat min bil utanför.

Jag inser alltmer att jag förlorat min allra bästa vän någonsin i den här världen.

Mamma, vad jag saknar dig.

Tack för allt du gav mig.

Tack för att du fanns där för mig i sorg och glädje.


#Blogg100 - Dag 3

Gäst med G på Kafé K - Anna-Karin Mattsson, "Svek"

Idag har jag äran att få vara gästskribent hos Kafè K, Gäst med G. Jag har skrivit en text som heter "Svek". 

Att bli sviken tror jag att de flesta av oss människor upplever någon gång i sitt liv, ibland flera. Det intressanta är vad som händer med en människa efter att ha blivit sviken.

Kika gärna in och läs också andra gästskribenters texter hos Kafé K. Bland andra Cecilia Frode, Henry Bronett och Pebbles Karlsson Ambrose har varit gästskribenter där. Mycket läsvärt kan jag lova!

Ett särskilt varmt tack till Mats Klasson som frågade mig om jag ville skriva en text till Kafé K.

Varmt välkommen att läsa!


Från hjärtat/
Anna-Karin 


#Blogg100 - Dag 2

#Blogg100, 2014 - Länge leve bloggandet!

Idag den 1 mars 2014 startar #Blogg100 för oss bloggare. Blogg100 är en utmaning till sig själv att blogga 100 dagar. Det spelar ingen roll om det är ett kort eller långt inlägg. Huvudsaken är att där finns något nytt varje dag i bloggen.

Tanken är att genom att blogga något varje dag, dyker det där riktigt bra blogginlägget upp hux flux, det där som får mitt hjärta som bloggare att klappa lite extra när jag skrivit klart det. Och förhoppningsvis också någon annans hjärta; du som är läsare i min blogg.

Fredrik Wass är den person och bloggare som drog igång Blogg100 för tre år sedan. Jag var med för första gången förra året och tycker det är härligt att kunna vara med i år igen med min blogg Maskroskvinnan.

Förra året deltog 600 bloggare i Blogg100. Tillsammans skrev vi över 16.000 blogginlägg och 19.000 tweets med #Blogg100. Utmaningen avslutades med ett event i Stockholm där man fick möjlighet att träffa både andra bloggare och lyssna till föredrag om bloggandet.
 
Så här skriver Fredrik Wass om Blogg100:

"Att blogga handlar om att investera tid i en egen plattform och inte någon annans mötesplats. Det handlar ibland om kunskapsdelning och ibland om att bygga relationer med andra. Det finns också en möjlighet att reflektera över den yttrandefrihet som människor före oss kämpat sig till och vetskapen om att vi alla kan tala fritt i ett öppet och demokratiskt samhälle. Och sen är det kul också."

Länge leve bloggen, bloggandet och yttrandefriheten!

#Blogg100 finns också på Facebook och på Twitter.

HÄR hittar du en lista över de nästan 500 deltagarna i Blogg100 i år. Antalet deltagare kan öka. Det går fortfarande att anmäla sig till utmaningen. 


#Blogg100 - Dag 1

Soluppgång och solnedgång

Tänk att en soluppgång i februari kan vara lika rosaskimrande vacker som en solnedgång mitt i sommaren.

Och en solnedgång i februari lika vacker som en soluppgång mitt i sommaren.

Så har det varit hos mig på höjderna kring Vättern idag.

Ljuset bländar mig.

Jag älskar skymningen.

Och gryningen. 

Ett ljus som är mjukare för själen än det under dagen.

Flyg!

Känner du dig
vingklippt?

Flyg!


(Anna-Karin)

Pusslet livet

Har du känt hur alla eller många av pusselbitarna i livet ibland kastas runt huller buller? Så många pussel som jag lagt i mitt liv, pusslat ihop resterna från något som varit. Till något nytt.

Där är jag idag i mitt liv igen. Det pussel jag lagt under många år har fått längre mellan pusselbitarna än det var förut. En del är borta helt. Andra är längre bort än förut. Det som var är över. Gårdagen är förbi.

Jag tar en pusselbit i taget och pusslar ihop den med en annan.

Pusslar ihop mitt liv igen.

Bit för bit.

Nu pusslar jag nytt.

Vårkänslor

Jag hörde hundratals gäss när jag gick ut i trädgården med Mimmi idag. Snöflingor hade lagt sig för att vila på trädens grenar. Fast inte ens det kunde hindra känslan av vår som kom med gässens rop.

I gräsmattan hittade jag en blommande tusensköna. Tusenskönan som aldrig blommade över denna vintern. Tänk att aldrig vissna.

Idag ska jag äta soppa. Grönsakerna luktar gott och är så vackra att jag känner att jag blir glad bara av att titta på dem.

I köksfönstret har jag två pelargonsticklingar som trängs med de gamla omplanterade pelargonerna.

Därute kraxar skatorna och letar grenar. Bobygge på gång. Skatkärlek.

Vårkänslor i mig!

Parkeringshus och ångest

Idag glömde jag checka ut från parkeringshuset när jag var i stan. Så jag fick åka in i p-huset igen för att checka ut.

För mig är det en seger att parkera i ett parkeringshus överhuvudtaget. Något som varit ångestframkallande för mig i hela mitt vuxna liv.

Men nu bestämmer inte ångesten längre var jag ska parkera. Det gör jag. Även om jag kan bli så trött efteråt fortfarande.

Bloggat i fem år

Idag har jag bloggat i fem år. Jag började mitt bloggande på Passagen för att sedan flytta över det hit till Blogspot.

Jag har funderat ett tag på hur jag ska fira det. En tävling! Tänkte jag först. Fast då blir det ju bara en eller några som vinner och jag gillar inte det. Jag vill att alla ska få ta del av när jag firar något här i min blogg.

Sen så tänkte jag att jag skulle ju kunna ge bort ett exemplar av diktantologin som jag är med i, "13 poeter söker läsare". Fast det var ju samma sak där. Bara en person skulle få den i så fall. Och hur jag än letade här hemma så hittade jag inte de där exemplaren som jag trodde fanns i ett skåp här någonstans.

Jag kanske skulle bjuda in alla som följer och läser min blogg till en bloggträff, var nästa tanke. Det är en bra idé. Fast jag kom på den lite i senaste laget (häromdagen) för att kunna förverkliga den just idag. Kanske att jag kan ordna en bloggträff någon gång i år? Vem vet, jag gillar den tanken mycket i alla fall.

Nåväl. Min blogg handlar ju ofta om att gilla det enkla. Det vi ibland kallar det lilla livet som egentligen är det riktigt stora, för mig. Så just nu räcker det för mig att skriva det här blogginlägget och att dela med mig av det.

Att dela med sig av sina tankar och känslor är en viktig gåva till varandra som människor, tycker jag. Kanske ibland rent av den mest viktiga gåvan.

Jag köpte mig en semla på hemvägen från stan när jag kom på i bilen att min blogg fyller fem år idag.

Semlan är uppäten nu. Den var god. Min katt fick smaka på grädden. Mimmi märkte det inte för hon låg och sov i sin hundbädd under tiden som jag firade mitt bloggande.

Ett stort och varmt tack från mitt hjärta till dig som läser i min blogg och kanske också kommenterar här. Det betyder mycket för mig. Du som delar med dig av dina tankar här är, som jag ser det, en viktig del av min blogg och mitt bloggande. Vi skapar bloggen tillsammans.

Tack!


Från hjärtat/
Anna-Karin


HÄR kan du läsa vad jag skrev för ett år sedan om mitt bloggande och vad det bland annat lett till under tiden som jag bloggat.