Stort tack till dig, Elisabeth, för att jag fick vara gästskribent hos Punctum saliens.
All lycka önskar jag dig med din läsvärda och vackra sida Punctum saliens. /Anna-Karin
När jag gick i gymnasiet på 70-talet fick jag lära mig i skolan att kvinnor och män var jämställda.
Sedan kom jag ut i verkligheten. Gick på anställningsintervjuer och fick frågan gång på gång om jag planerade att skaffa barn. Jo, drömde om det gjorde jag ju. Fast ibland undrade jag över varför mannen som intervjuade mig inte också passade på att fråga mig om jag planerade att bli sjuk eller få en hjärtinfarkt eller något annat oförutsägbart. Jag tror till och med att jag svarade det en gång så småningom under en intervju när jag tröttnat på den frågan. Fast det är länge sedan nu.
Jag fick jobb och blev nypt i rumpan av försäljningschefen. Samtidigt log han mot mig och jag kände äckel inuti mig.
Jag fick ett annat jobb. Nu hade jag utvecklat förmågan att känna när någon man på jobbet kom alltför nära mig rent fysiskt under arbetstid. När han började luta sig över mig lite mer än nödvändigt. Nudda min kropp lite mer än han egentligen behövde göra.
Jag blev inte längre överraskad utan visste hur jag skulle markera var min gräns gick som kvinna och människa.
Inte alls alla män, fast alltför många män tar sig friheter de inte har när det gäller kvinnor.
En gång i tiden ägde en man som var gift sin kvinna. Om hon blev våldtagen, var det mannen som ansågs vara offret (jo, du läste rätt). Idag är det kvinnan som är offret vid en våldtäkt. Fast det har blivit allt svårare att bevisa en våldtäkt och många män slipper lindrigt undan efter att begått en våldtäkt. Då menar jag Sverige. Internationellt äger många män fortfarande kvinnor och ibland flera kvinnor. För att inte tala om de övergrepp som sker på kvinnor i världen. De kvinnor som misshandlas, fysiskt eller psykiskt av män. De kvinnor som dödas av män.
Min mormor blev gravid som ung utan att vara förlovad eller gift. Den blivande pappan packade en väska och drog till Amerika. Mormor ville ta sitt liv. Fast ändrade sig där hon satt i skogen på en stubbe vid den lilla sjön hon tänkte dränka sig i. Berättade efteråt att hon hörde en röst som sa till henne att inte göra det. Hon gick hem. Berättade för sin mamma och pappa hur det var. Bar och födde barnet som sedan fick min mormors bror och hans fru till föräldrar.
Min farfars bror var åklagare i Malmö. Hans dotter blev med barn utan att hon var förlovad eller gift. Hon slängde sig från en balkong och dog.
Min mormors grannfru födde nio barn. Var gift med en alkoholist. Sökte ibland skydd på nätterna hos min mormor och morfar när mannen var berusad och slog henne. Där fick hon och barnen sova på köksgolvet tills mannen nyktrat till eller somnat, så att hon kunde gå hem till sig igen. Hon levde med sin man tills han dog. Jag minns henne som gammal och änka. Hur hon gick stolt och rak i ryggen genom samhället.
Det finns en historia när det gäller jämställdheten i världen. Den är full av kvinnoöden. En del mer smärtsamma än andra. Vi får aldrig glömma den historien. Vi får aldrig glömma de kvinnorna.
Idag handlar jämställdheten i Sverige till exempel om att fler unga tjejer än killar mår psykiskt dåligt.
Att kvinnor våldtas och misshandlas fysiskt och psykiskt. Ibland till döds.
Att lönegapet mellan kvinnor och män ökat så mycket på grund av Alliansens arbetslinje att jag slår näven i bordet när jag läser om det.
Att till exempel 7 av 10 människor som utförsäkrades under 2010 var kvinnor.
Att de allra flesta långtidssjukskrivna är kvinnor.
Att allt fler kvinnor drabbas av stressrelaterad ohälsa som utmattningssyndrom och hjärt-, kärlsjukdomar. Och de gör det inte för att de arbetat för lite. Utan tvärtom. De har slitit ut sig.
Jämställdheten i Sverige idag handlar om att det är de ensamstående kvinnorna som blivit allt fattigare de senaste åren.
Jag läste i veckan att det aldrig förut varit så många fler kvinnor än män i utbildning på högskolor och universitet som nu i Sverige. Vi är på gång. Kunskap ger makt att förändra. Fast det är inget som vi kvinnor får gratis eller utan hårt arbete.
Det är i oss själva som jämställdheten börjar.
Det handlar om att veta vårt värde. Som kvinnor. Och människor.
Att utbilda och engagera oss. Våga vara synliga och sätta gränser när det behövs. Rösta på de partier som i handling och inte bara i ord visar att de arbetar för ett jämställt samhälle.
Det går nog inte att leva ett liv som människa utan att ibland hamna i konflikter med andra. Både som barn och som vuxen. I relationer av olika slag.
Det är inget konstigt med det. Det viktiga är att man klarar att hantera konflikter på ett sätt så att man växer som människa i stället för att krymper, tänker jag.
När jag öppnar mitt hjärta för en människa i en konflikt och visar mitt sårbara jag, det innersta jag känner, kan jag bli bemött på så många olika sätt. Det är alltid en risk jag tar när jag väljer att öppna mig för en annan människa. Jag kan bli mött av allt från att få vila min ögon i en blick som är lugn och bekräftande till att mötas av flykt och tystnad.
Det sistnämnda gör så grymt ont i mig.
Härskartekniken osynliggörande. Där står du avklädd och möts av iskall tystnad och människor som vänder dig ryggen.
Jag förstår som vuxen idag själv anledningen till att jag reagerar så starkt som jag gör. Har man upplevt något tidigt i livet och dessutom gång på gång på gång, så sätter det sina spår i minnet och i känslorna.
Fast genom att vara medveten om varför jag reagerar som jag gör, kan jag välja att inte längre tillåta andra att utsätta mig för det. Jag kan sätta en gräns för hur jag tillåter andra att hantera mig. Välja vilka jag lämnar ut mitt innersta till och till vilka jag inte gör det.
Jag kan säga: "För mig är det inte OK att du lämnar mig mitt i en konflikt och vägrar reda ut det som har hänt. Jag önskar att vi samtalar med varandra i stället."
Sedan har den andra personen ett val att göra för sig själv. Det kan inte jag påverka och det är inte heller mitt ansvar.
När jag satt den gränsen kring mig själv, så tydligt och lugnt som jag klarar av, känner jag respekten för mig själv växa inuti mig.
Det är ett av de sätt jag visar kärlek till mig själv idag.
Har du känt hur tungt det känns att försöka kontrollera livet? Du kämpar och kämpar för någon gång någonstans lärde du dig att det var kämpa som gällde.
Du kämpar med att inte visa din smärta. Med att hålla inne din gråt. Du sliter för att passa in i mallen som den perfekta människan. Med de rätta åsikterna. Den rätta vikten. Det rätta beteendet. Den rätta bakgrunden och det rätta jobbet.
Har du känt hur lätt det känns efteråt när du lagt ned alla dina vapen? Tillåtit dig att visa dig som den du verkligen är. I all din smärta. Din skörhet. Din operfekthet. Din inte-passa-in-i-någon-mall-alls-sårbarhet. Låtit dina tårar falla. Dina frågor inuti dig tränga ut genom din mun och bli till ord. Eller till en bön om hjälp någonstans ifrån.
Har du känt hur trycket därinne lättar när du tillåter dig själv att vara den du verkligen är?
Ni som följt min blogg en längre tid har kanske läst förut om att jag som bloggar här egentligen inte skulle finnas.
Experter och läkare sa att min mamma som varit mycket svårt sjuk och nära att dö, aldrig skulle kunna få egna barn. Fast min pappa sa till min mamma att "så klart att vi kan få barn".
Det var 50-tal. I Tyskland fanns mängder av små och stora ungar som behövde komma bort från tuffa livsvillkor efter ett andra världskrig för en längre eller kortare period. Min mamma och pappa sökte om att få ta hand om en liten pojke på fyra år över sommaren.
Fast det var en flicka på nio år från Tyskland som de mötte på stationen den sommaren. Och jag fanns inte ens i deras tankar då. Eller? Vem kan säkert veta?
Flickan från Tyskland hette Karin. Hon lekte ofta med min mammas systrars döttrar. Hon lärde sig mer och mer svenska. Många somrar kom hon tillbaka och bodde hos min mammas ena syster. Hon hade blivit bästis med min kusin och de olika familjerna började besöka varandra.
Sedan kom jag.
Till inte minst experternas stora förvåning blev min mamma gravid och födde mig. En fullt frisk liten vild unge med stor aptit och massor med glädje i sig.
Mamma och pappa brukade berätta för mig när jag var liten om Karin. Hur hon hade bott sin allra första sommar i Sverige hos dem.
Kanske kände jag lite svartsjuka när jag hörde dem berätta om henne, jag vet inte.
Det jag vet är att jag en gång berättade för min mamma att jag hade sett när Karin var hos mamma och pappa den där sommaren. För jag var uppe i himlen hos Gud då. Där uppifrån kunde jag så klart se precis allt som hände på jorden.
Jag såg hur min pappa lekte med Karin och ville också vara med där och leka i den stora blommande trädgården, springa bland alla buskarna och träden med dem. Hur Karin gungade där i trädgården.
Jag sa till Gud att jag ville vara med där och leka i just den trädgården.
Fast då sa Gud till mig: "Lugna dig. Du måste födas först".
Karin blev så småningom kär i en man i Tyskland. Han följde med till Sverige och hade med sig sin lillebror. Som blev kär i Karins bästis i Sverige. Alltså min kusin. De förlovade sig och gifte sig. Min kusin flyttade till Tyskland. Hon lever där fortfarande och har två barn som talar både svenska och tyska och som nu bildar egna familjer. Karin är svägerska med min kusin sedan många år tillbaka.
Livet är förunderligt.
Ingen kan veta vad den handling du gör idag kommer att betyda för en annan människa idag eller längre fram.
Hur våra liv flätas samman genom det vi gör i denna stund.
Om man vet varför man lever, klarar man att uthärda lidande och smärta mycket bättre än om man inte kan se en mening med sitt liv.
Ungefär så skriver Patricia Tudor-Sandahl i en bok som jag läser ur på kvällarna innan jag somnar.
Själv lever jag för att utvecklas som människa.
Att ha med mig den vissheten gör mig nyfiken på livet. Får mig att klara motgångar och kriser och gropar som jag trillar ner i ibland. Därför att precis allt som jag upplever som människa får mig att utvecklas på något sätt, medvetet eller omedvetet, tror jag.
Pärlyhyacinter, påskliljor i buntar eller tete-à-tete i krukor, blommande penséer i mängder av färger i flerpack eller färdigplanterade i korgar.
När jag besökte Västra Torget igår förmiddag var det ingen tvekan om att våren hittat dit redan den första mars i år.
Jag fick en härlig pratstund med en glad knalle som sålde rökt fisk och kroppkakor från Öland. Han talade så kärleksfullt om kroppkakorna han sålde och om hans eget favoritsätt att tillaga dem på; att skära dem i skivor, steka dem och sedan hälla över gräddmjölk och äta dem med lingon.
Jag smittades av hans entusiasm över kroppkakorna och köpte med mig fyra stycken hem.
Det blir andra gången i mitt liv idag som jag äter kroppkakor. Senast jag åt det var för kanske femton år sedan. På Öland.
Mina tankar gick flera gånger till mamma när jag vandrade på Västra Torget. Det är märkligt hur nuet kan blanda sig med minnen från förr. Det jag ser med mina ögon i det jag tror är ett nu. Och det jag ser i bilder i min hjärna som sägs vara ett då, något som varit.
Hur kan man säkert veta vad som är nu och vad som är då?
Ibland känns det som att mamma går intill mig fortfarande där på Västra Torget. Vi skrattar tillsammans. Tittar och känner på kläderna, håller dem mot varandra därför att vi är tillräckligt lika i längd och kroppsstorlek och färger för att vi ska kunna använda oss av varandras kroppar som speglar när vi provar kläder. Passar blusen mig kommer den att passa mamma. Och tvärtom.
Ibland hittar vi en tröja, ett fynd. Vi är båda två lika ivriga och glada just då. Vi diskuterar gardiner, kryddor, liv och död och människor, delar våra känslor, glädjor och bekymmer. Tröstar, stöttar och peppar.
Irriterar oss på varandra och smågrälar om vi verkligen har gått i just den raden av torgstånd redan eller inte. Skrattar när vi upptäcker att jo, det har vi redan gjort.
Fikar tillsammans i Pingstkyrkan efteråt. Vilar våra trötta ben. Babblar om allt mellan himmel och jord.
Den av oss som är minst trött bär den andres potatis, morötter och kassar med fynd hem till mammas lägenhet där jag parkerat min bil utanför.
Jag inser alltmer att jag förlorat min allra bästa vän någonsin i den här världen.
Mamma, vad jag saknar dig.
Tack för allt du gav mig.
Tack för att du fanns där för mig i sorg och glädje.
Idag har jag äran att få vara gästskribent hos Kafè K, Gäst med G. Jag har skrivit en text som heter "Svek".
Att bli sviken tror jag att de flesta av oss människor upplever någon gång i sitt liv, ibland flera. Det intressanta är vad som händer med en människa efter att ha blivit sviken.
Kika gärna in och läs också andra gästskribenters texter hos Kafé K. Bland andra Cecilia Frode, Henry Bronett och Pebbles Karlsson Ambrose har varit gästskribenter där. Mycket läsvärt kan jag lova!
Ett särskilt varmt tack till Mats Klasson som frågade mig om jag ville skriva en text till Kafé K.
Idag den 1 mars 2014 startar #Blogg100 för oss bloggare. Blogg100 är en utmaning till sig själv att blogga 100 dagar. Det spelar ingen roll om det är ett kort eller långt inlägg. Huvudsaken är att där finns något nytt varje dag i bloggen.
Tanken är att genom att blogga något varje dag, dyker det där riktigt bra blogginlägget upp hux flux, det där som får mitt hjärta som bloggare att klappa lite extra när jag skrivit klart det. Och förhoppningsvis också någon annans hjärta; du som är läsare i min blogg.
Fredrik Wass är den person och bloggare som drog igång Blogg100 för tre år sedan. Jag var med för första gången förra året och tycker det är härligt att kunna vara med i år igen med min blogg Maskroskvinnan.
Förra året deltog 600 bloggare i Blogg100. Tillsammans skrev vi över 16.000 blogginlägg och 19.000 tweets med #Blogg100. Utmaningen avslutades med ett event i Stockholm där man fick möjlighet att träffa både andra bloggare och lyssna till föredrag om bloggandet. Så här skriver Fredrik Wass om Blogg100:
"Att blogga handlar om att investera tid i en egen
plattform och inte någon annans mötesplats. Det handlar ibland om
kunskapsdelning och ibland om att bygga relationer med andra. Det finns
också en möjlighet att reflektera över den yttrandefrihet som människor
före oss kämpat sig till och vetskapen om att vi alla kan tala fritt i
ett öppet och demokratiskt samhälle. Och sen är det kul också."
Länge leve bloggen, bloggandet och yttrandefriheten!
