Frankrike dag 5: Ostronprovning, Paul Gauguin och bautastenar

Färska ostron från Bretagne serverade på tångbädd hos ostronodlare.

Den här morgonen började med mulet väder och regnskurar. Vi skulle på ostronprovning hos en liten ostronodlare i de trakter där bland andra målare som Paul Gaugin höll till på sin tid.

I Bretagne och Finistère där vi befann oss nu, odlar man de bästa ostronen i hela Frankrike. De är inte särskilt dyra att köpa direkt vid kusten. Fast om man beställer in ostron på den dyraste restaurangen i Paris är ostronen från just den här delen av Frankrike och då handlar det om helt andra pengar för att få äta dem.

Jag tyckte att det skulle bli spännande att smaka på ostron eftersom jag aldrig ätit det förut i hela mitt liv.

"Man droppar lite citron på ostronen", berättade vår kunniga reseledare. "Ibland drar de ihop sig lite då, för ostronen är ju levande när man äter dem."

Där drog det ihop sig i min hals och jag tappade helt lusten att äta ostron. Äta något levande? Ok, kanske någon gång i mitt liv att jag råkat svälja en levande mygga av misstag, fast i övrigt har jag aldrig tuggat på något levande. Nej, där i den stunden bestämde jag mig. Inga ostron för min del.

Jag berättade för en annan av bussresenärerna hur jag kände det. Hon tittade på mig och viskade lite tyst till mig att hon kände precis likadant. Så vi bestämde att bilda en klubb tillsammans: "Våga vägra äta ostron." Vi misstänkte att vi skulle kunna bli utsatta för ett starkt grupptryck hos ostronodlaren fast bestämde oss för att hålla fast vid vårt klubblöfte att inte äta ostron. Och så fnissade vi och kände oss rebelliska som en fransk revolutionär ungefär. Det här beslutet kändes helt rätt både etiskt och i hjärtat för oss.

Ostronodlaren hade själva ostronprovningen i sin enkla lokal alldeles intill den lilla hamnen där man kände havsdoften blandat med doften av blött regn. Vi fick slå oss ned på stolar kring det rostfria långa bord som han vanligtvis använde för att ta hand om sina frukter från havet.

Först visade ostronodlaren hur man öppnar ostron. Han berättade bland annat om att där finns många olika ostron. Att de blir dyrare ju större och äldre de är. De äldsta ostronen som han sålde var 5-6 år.

Olika ostron prissatta efter ålder och kvalitet.

Vi fick sex ostron var. De var upplagda på papperstallrikar på en bädd av tång. Vi fick vitt vin till och baguette i skivor med smör från Bretagne som också är kossornas land i Frankrike.

Så var det dags. Alla fick alltså sex ostron var. Fast vi fick dela med oss fritt av dem allt efter lust. Några åt bara ett ostron. Andra kanske elva. Eller ännu flera. Jag hörde många "Mmmm..." runt omkring mig, många var där som njöt av ostronen och tyckte att de var såååå goda.

Jag bredde smör på en skiva baguette och tuggade i mig den under tiden. Smuttade lite på det vita vinet. Det var säkert första gången i mitt liv som jag smuttat på vitt vin så tidigt på dagen. Det kändes lite märkligt.

Visst var jag nyfiken på de där ostronen, hur smakade de egentligen? Fast äta dem, nej, jag och min klubbkompis i klubben "Våga vägra äta ostron" kastade peppande blickar till varandra över bordet ibland.

Grundaren till klubben "Våga vägra äta ostron" på ostronprovning.

Till sist, rent impulsivt, kom jag på en lösning som fungerade för mig. Jag tog ett av ostronen, gav det en puss och räckte sedan över det till min man som åt upp det utan att blinka.

Så där. Nu hade jag känt hur ostron smakade. Det var salt och det smakade lite citron så klart och det var en ny smak som jag inte känt förut i mitt liv. Det smakade hav och tång och om det var gott, ja, kanske, faktiskt.

Efteråt kändes det bra att ha pussat ett ostron. Även om det i mitt samvete också fanns ett stänk av undran om det verkligen var en puss jag gett det där ostronet. Eller kanske mera en judaskyss?

Inne i lokalen gick en hund omkring lös och där fanns en så söt liten svart katt med vit teckning i ansiktet. Katten satt och slickade sig runt munnen nästan hela tiden. Undra på det, vilket drömrike för en katt att leva hos en ostronodlare.

En del av odlingsbäddarna på ostronodlingen.

Sommartid är lågsäsong för ostronodlare. Det är kring nyår som man har störst försäljning. Ostron anses exklusivt att äta till nyår och andra högtider.

Ostronen låg i hamnbassänger och växte till sig och åldrades för att odlaren skulle kunna få så bra betalt för dem som möjligt en dag. Så det är mycket tiden man betalar för om man köper dyra ostron, precis som med lagrat vin till exempel.

Jag i min blå regncape utanför ostronodlarens lilla lokal.

Regnet vräkte ned när vi kom ut från ostronprovningen. Tanken var att alla bussresenärer skulle gått Kärleksstigen som fanns i den lilla byn Pont-Aven alldeles i närheten. Målaren Paul Gauguin hittade till den här byn en gång i tiden och föll för naturen och skönheten där, slog sig ned och levde där i flera år. Vår reseledare berättade mycket levande om Paul Gauguins liv. Om hur han så småningom lämnade Bretagne för Tahiti. Och hur hans målningar med halvnakna människor blev till skandal för honom en period. Fast att det så småningom blev de tavlorna som han är mest berömd för.

Paul Gauguin gifte sig med en dansk förmögen kvinna. Hans svärfar tyckte att han skulle strunta i målandet och se till att försörja sin familj i stället. Fast Paul Gauguin fortsatte att måla och hans svärfar fick motvilligt stötta familjen ekonomiskt många gånger. Förutom att måla samlade Paul Gauguin på tavlor. En samling som idag innehåller tavlor där de flesta är välkända och mycket värdefulla.

Genom det forsande regnet mot bussfönstret såg jag ett vackert blomstrande landskap kring Pont-Aven.

Genom bussfönstret såg jag hur grönt och lummigt och kuperat landskapet var. Jag önskade att vi hade kunnat gå Kärleksstigen i Pont-Aven fast det var uteslutet i det kraftiga regnet. Det blev alltför halt och lerigt att gå i de markerna i störtskurar. Utsikten från Kärleksstigen är mycket vacker, berättade reseledaren.

Maison de mégalithes i Carnac.

I stället för Kärleksstigen åkte vi för att titta på bautastenarna i Carnac i Bretagne. I det här området i Frankrike finns där tusentals stenar uppställda i väderstrecken norr, söder, öster och väster. Man har inte kunnat hitta någon förklaring till varför alla dessa stenar finns där. Det är ingen offerplats, ingen gravplats så som man har kunnat se hittills. Det är fortfarande ett mysterium som gäckar arkeologerna och man söker efter svaret på varför de finns där.

Det här området har inspirerat till berättelserna om Asterix och Obelix. I souveniraffären fanns det många olika saker att köpa med Asterix och Obelix på. Där fanns också mängder av böcker om stenarna på flera olika språk.

Asterix och Obelix-souvenirer.

Efter dagens utflykt gick jag och min man och åt på ett crêperie alldeles intill vårt hotell. När menyn kom in var där jag vet inte hur många olika sorters crêpes att välja på. Vi bestämde oss för att välja själva crêpe-menyn. Jag har länge drömt om att en gång i mitt liv göra just det.

Först fick vi in en millimetertunn crêpe stor som en mattallrik utan något alls på. Den serverades på en jordgubbsröd keramiktallrik. I den lika vackra keramikmuggen fick vi fransk cider att dricka.

Huvudrätten i crêpe-menyn.

Huvudrätten var en lika tunn crêpe som den första fast nu låg där ett ägg i mitten och skinkskivor runt omkring och riven ost. Kanterna var vikta så att crêpen blev fyrkantig. Mycket gott.

Min favoriträtt, efterrätten.

Fast efterrättscrêpen slog alla de andra. Den var också en mycket tunn crêpe med ljuvligt doftande varm chokladsås ringlad över sig.

På kvällen struntade vi i att följa med på någon utflykt. I stället promenerade vi i Quimper och åt en sallad i en av restaurangerna vid torget.

Den vackra kanalen i Quimper omgiven av mängder av blommor.

Jag måste ha sett väldigt trött ut den här kvällen. För första gången i mitt liv på en restaurang fick jag en nyckel till den särskilda toaletten för åldrade personer. Fast jag gick till toan en trappa upp i stället. För att bevisa något för mig själv.

Nu översvämmades jag av känslor när jag såg alla vackra hortensior.

Och ännu fler hortensior skulle jag få se.

Den blöta fast så upplevelserika dagen slutade med att molnen sprack upp och vi fick känna värmen från solen under vår promenad tillbaka till hotellet.

Där blev vi bjudna på fri äppelcider av hotellet. Sämre kan man ha det.

Trött man njuter av fri äppelcider i hotellets bar.

Nästan morgon skulle gympaskorna på igen. Dags för en tur så långt västerut i Finistère som det går att komma för att se Atlanten på riktigt och ströva i den karga naturen där. I Bodil Malmstens trakter där hon bodde i flera år och skrev sina bloggböcker bland annat.



#bloggswe

Frankrike dag 4: Mont St-Michel och Quimper

Som en enorm maräng eller cup-cake såg hon ut på långt håll, Mont St-Michel, där jag såg henne för allra första gången genom bussfönstret. Så mycket större än jag kunde ana från den svartvita bilden i min bok där jag sett henne allra första gången i mitt liv.

 

Mont St-Michel på långt avstånd.

Så var jag då äntligen där jag så länge drömt om att en gång få vara.

Vacker som en drottning!

Det var mulet när vi nådde fram på förmiddagen. Runt Mont St-Michel var det ebb. Bara det sevärt i sig, som ett oändligt lerlandskap. Fast under flod täckt av Atlantens vatten. Tidvattnet är hela 15 meter kring klippön med klostret och kyrkan på toppen.

Jag skulle gärna stannat flera dagar vid Mont St-Michel. Det hade varit härligt att få se henne i både ebb och flod. I soluppgång och solnedgång. I regn och i åska. I alla väder och i olika sorters ljus. Och inte minst nattetid. Jag tror att jag är förälskad i Mont St-Michel sedan väldigt länge. Och inte minskade min förälskelse när jag fick se henne i verkligheten, tvärtom.

Där fanns flera hotell, restauranger och stora fält med välorganiserade parkeringsplatser. Vi fick gå en lång sträcka från bussparkeringen innan vi var framme vid Mont St-Michel. Vädret var ganska mulet. Klippön med klostret såg gråaktig ut. Hur högt skulle jag orka gå på de slingrande smala kullerstensgator som ledde upp till kyrkan? Hur många trappsteg skulle jag klara av? Ett steg i taget var det som gällde nu. Flera av bussresenärerna nöjde sig med att se Mont St-Michel utan att gå i trapporna överhuvudtaget.

Först av allt möttes vi av många små souvenirbutiker och restauranger. Hela tiden gick vägen uppåt. Ibland sökte jag med blicken uppåt kyrktornet och himlen. Njöt av det jag såg. Funderade över historien kring klostret som reseledaren berättat för oss innan vi kom fram.

Där var mängder av souvenirbutiker som mötte oss allra först i Mont St-Michel.

Där fanns inga trappräcken att hålla sig i. De många gamla stentrapporna hade olika höjd i trappstegen. En del riktigt höga trappsteg. Hur orkade man en gång i tiden att leva så här, funderade jag. Springa upp- och nedför trappstegen. Bära saker.

Hur kunde man ens bygga Mont St-Michel? Förmodligen var det många människor som fick slita mycket hårt för att bygga klostret och kyrkan. Ett världsarv idag i all sin skönhet och storlek. Flera miljoner människor besöker Mont St-Michel varje år. En hel del av dem är pilgrimer. Klostret ligger vid gränsen till Bretagne och är från omkring 1000-talet.

Uppåt...

Uppåt...

Många trappor var där. Och många människor.

En madonna med barn i murväggen.

Jag gick ända upp till kyrkan. Fast med tanke på att jag också skulle kunna ta mig ned igen bestämde jag mig för att vara nöjd med det. Jag räckte över kameran till min man som orkade hela vägen upp till klostret och kyrkan där det pågick en mässa när han kom dit.

Uppåt...

Ett krucifix och en grönskande vägg.

Fantastisk utsikt.

Vackra väggar och murar vart man såg.

 

Milsvid utsikt.

Ebblandskapet runt Mont St-Michel när vi var där.

Själva kyrkan högst upp på Mont St-Michel.

Vackert!

Vilken utsikt!

Kyrktornet på Mont St-Michel.

I klostret på höjden fanns en trädgård.

Interiör från klostret.

Mont St-Michel.

Själv så började jag den långa vandringen nedåt igen. Jag hade ingen särskild lust att trilla en gång till som hänt mig häromdagen. Fortfarande kände jag mig lätt mörbultad efter det fallet.

Det kändes mäktigt att befinna sig inne i Mont St-Michel. Fast allra mäktigast var ända känslan för mig av att se henne på håll. När vi lämnade henne hade solen kommit fram. Nu lyste hon skimrande gräddvit i slättlandskapet. Länge tittade jag efter henne, så länge som jag kunde se henne genom bussfönstret.

En syn så mäktig att den svartvita bilden i min bok därhemma förbleknade inför verkligheten.

Jag tror inte att någon som helst bild kan göra rättvisa åt hur vacker Mont St-Michel var i verkligheten. Hon ska helt enkelt upplevas på plats.

 

Sedan gick färden vidare genom ett böljande grönt landskap som påminde om södra England eller varför inte delar av Skåne. Mycket mera grönt och lummigt än jag hade föreställt mig. Frodigt och rogivande.

Slutmålet den här dagen var Quimper där vi skulle stanna i tre nätter. En guidad tur genom den lilla staden långt västerut i Bretagne nära Atlanten fick vi vara med om på kvällen.

Mönstret och färgerna kring fontänen i Quimper är typiskt för den här delen i Bretagne.

 

Mycket skiffer på tak och väggar.

Den vackra katedralen i Quimper.

Här inne sålde man fajansporslin från Bretagne.

Restaurangen vi åt på den här kvällen var ett mycket mysigt ställe. Menyn var fantastiskt god! Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på allt det goda vi åt. Först som en varm smörgås med grön tomat och getost på. Sedan sallad och pulled pork på franskt vis där köttet var så mört att det smälte i munnen. Till efterrätt färska frukter med chokladsås. Allt upplagt på tallrikar i äkta skiffer. Och så vin och vatten till så klart. Mycket prat och skratt också den här kvällen mellan oss som reste tillsammans. Märkligt hur lätt det kan vara att få kontakt med människor när man reser tillsammans i en buss utan att veta något som helst om varandra mer än varandras namn. Det sägs att människor som tycker om bussresor är mycket sociala och kanske stämmer det.

Vi avslutade dagen nere i hotellet med att dricka äkta cider från Bretagne. En cider så långt från vår svenska cider som man kan komma. Inte det minsta söt. Riktigt, riktigt god var den att dricka.

Nästa dag var det bland annat dags för ostronprovning och besök hos en ostronodlare.

Jag somnade direkt när jag la mig den här kvällen också och sov som en stock hela natten.

#bloggswe

Frankrike dag 3: Trouville, Deauville och Honfleur

Det fanns oändliga mängder vackra hus längs med stranden i Trouville.

 

Den här dagen gick vi mot strömmen. Ja, inte strömmen i vattnet utan mot det de allra flesta av de andra bussresenärerna gjorde; åkte till Normandiekusten för att höra om Dagen D och landstigningen som är särskilt aktuell just i år.

Jag kände inte alls för att höra om krig och gå på krigskyrkogårdar på min semester i år. Däremot kan jag tänka mig att åka på en semester längre fram för att höra om landstigningen och dagen D. De som var med på utflykten dit hade fått läsa och höra mycket intressanta saker, fast också känt starka tunga känslor kring allt som skedde där.

Själv så levde jag à la Monet; jag valde ljuset och glädjen den här dagen. Solen sken och vattnet låg stilla som en spegel.

Oboj! Vilket vackert väder!

Vi började med att promenera på strandpromenaden i Trouville i riktning mot Le Havre. Där, liksom i Deauville, fanns som en bred gata av härligt mjuka och promenadvänliga bräder att gå på. Det ena huset mer vackert än det andra kantade vägen där vi gick.

Nu för tiden innehåller de här stora husen för det allra mesta semesterlägenheter som ägs av flera personer. Fast en gång i tiden ägdes de av enskilda familjer.

Undrar vilka människor som bott här genom åren?

Rikt dekorerade hus som inspirerar och sätter igång kreativiteten.

Små smala gränder kantade av gamla hus i normandisk stil.

Ett av mina favorithus längs med stranden.

Vackra stämningsskapande och mustiga färger.

 

Nästan allra längst bort åt Le Havre till låg hotellet "Les Roches Noires" där till exempel författaren Marcel Proust vistades flera gånger. Han ska ha skrivit en del av sitt mästerverk "På spaning efter den tid som flytt" där. En romansvit i flera delar som jag har i min bokhylla på svenska och som jag redan som 21-åring drömde om att läsa på franska. Hmm... vissa drömmar kan ta tid innan man förverkligar dem. Den drömmen har jag kvar att förverkliga.

Hotellet Les Roches Noires i Trouville.

Den kände författaren Marcel Proust tillbringade perioder på Les Roches Noires.

Marcel Proust har skrivit om hotellet Les Roches Noires i ett brev kan man läsa här på skylten.

Vykortet som Marcel Proust en gång i tiden skickade från Les Roches Noires.

Marcel Proust var mycket sjuk redan som barn. Det var anledningen till att han började skriva böcker och blev författare. "På spaning efter den tid som flytt" är den berättelse där han berättar om Madeleine-kakan, om hur han när han äter en Madeleine-kaka får fram minnen från när han är liten och lycklig. Marcel Prousts beskrivning av den här upplevelsen har skapat uttrycket "Madeleine-kaka". Det vill säga att när man vill förmedla att en smak eller doft framkallar starka kanske glömda minnen inifrån en själv, räcker det att man säger att "det här är min Madeleine-kaka", så förstår människor hur man menar.

Marcel Proust var bara 41 år när han dog. Han hade judiskt påbrå. Det ledde till att hans arbeten brändes på bokbål i Nazityskland i universitetsstäderna 1933. 

När jag skriver om det nu påminns jag om att reseledaren under vår busstur nämnde många kända fransmän med olika ursprung. Judar, italienare, spanjorer, österrikare, ryssar med mera med mera. Man kan ju fundera över vilka som är egentliga fransmän eller vilken nationalitet man nu än väljer i tider som dessa när man gärna vill köra bort vissa grupper av människor ur olika länder, till exempel Frankrike.

Var Marcel Proust fransman eller var han det inte? Spelar det någon roll? Han levde sitt liv i Frankrike. Hans livsverk och hans författarskap är något som Frankrike idag är mycket stolta över och en del av Frankrikes och världens stora kulturarv.

"På spaning efter den tid som flytt" är en romansvit i sju delar på närmare tretusen sidor. Förutom att boken skildrar Frankrikes societetsliv från den tiden och alla förändringar som skedde, analyserar Proust också sitt eget själsliv i romansviten.

Stora delar av sitt liv levde Marcel Proust isolerad på grund av sin svaga hälsa. Han hade mycket svår astma och var nära att dö flera gånger. Läs gärna om hans liv i Wikipedia till exempel.

Jag undrar om mästerverket "På spaning efter den tid som flytt" kommit till om Marcel Proust varit frisk och stark. Eller om där funnits bra astmamediciner på den tiden. Vad tror du? Hur som helst skapade han en mening med sitt liv genom att skriva. Trots sin ohälsa.

Den kända författarinnan Marguerite Duras vistades också under flera perioder på samma hotell som Marcel Proust fast under senare år. Hon anses som en av de stora författarna under andra hälften av 1900-talet.

Trappan strax intill hotellet har fått namn efter författarinnan Marguerite Duras.

Så märkligt var det, att när jag efter Frankrike-resan hamnade vid ett bokbord i Varberg där man sålde böcker för 60:-/kg, låg där ett exemplar av Marguerite Duras mest kända bok "Älskaren". Konstigt är det ibland i livet. Så klart köpte jag boken. Den är i ett vackert tryck och jag betalade 20 kronor för den. Knappt. Ibland känns livet som att det av någon anledning binds samman av olika trådar till en enda stor väv, för mig.

Efter att ha känt historiens och litteraturens vingslag en bra stund över oss där vid hotellet, beundrat samma utsikt som både Marcel Proust och Marguerite Duras en gång gjorde, vände vi om och gick samma vackra väg tillbaks på stranden.

Jag vilar benen och njuter av allt vackert runt omkring mig.

God egentillverkad glass i många olika smaker på stranden i Trouville.

Färgrik slush som jag aldrig smakade utan bara fotograferade.

Nedsvalkade av en fantastiskt god glass med smak av kaffe och vanilj, tog vi en liten non-stop-båt över kanalen precis utanför hotellet och vips så var vi i Deauville, de rika Parisbornas badort med märkesaffärer där det gick att handla en liten, liten handväska för 40.000 kronor om man kände för det.

Mycket vackra och välskötta gamla hus byggda i typisk normandisk stil. Korsvirke, små torn, detaljrikedom. Pittoreskt och charmigt som Trouville, bara ännu mera prydligt och välvårdat. Fast att det bara skilde en kanal mellan badorterna skilde bilmärkena och glansen på bilarna sig åt. Det syntes tydligt var de allra rikaste turisterna höll till.

Underbara milslånga brädvägar att promenera på längs med stranden.

Vi gick och vi gick och vi gick och när vi rundat ett nybyggt kvarter intill stranden kom vi fram till en oändligt lång rad av badhytter. Utanför badhytterna var där små vita snirkliga staket som delade av. Varje liten badhytt hade namn efter en känd skådespelare eller regissör. Allt från så tidiga skådespelare och regissörer som Vivian Leigh och James Dean fram till mer moderna regissörer och skådespelare som Lasse Hallström och Roger Moore.

Roger Moore och John Travolta, två av flera amerikanska filmnamn bland Deauvilles badhytter.

Vilken av alla namn skulle jag lägga handen på? Det fick bli James Deans.

Anledningen till alla hundratals namn på skådespelare/regissörer är att Deauville American Film Festival sker varje år här sedan 1975. Känns lite märkligt med en hyllning till den amerikanska filmen i Frankrike där man fortfarande dubbar alla filmer till franska förutom på tre biografer i Paris. Fast av någon anledning så finns den här festivalen i Frankrike. Har du som läser mer fakta om varför så är jag nyfiken på det och du får gärna berätta om det för mig. Kan filmfestivalen vara en sorts hyllning till Amerika eftersom så många amerikanska soldater stupade här i trakterna vid landstigningen? Jag funderar.

Att gå längs med badhytterna och läsa alla namnen gav i alla fall massor av anledning till att samtala med varandra om filmer. "Aha, där är ju hon, vilken film var det hon spelade i?." "Och titta, James Dean, tänk att han dog så ung och ända hann bli så känd som skådespelare." "Och titta där, Lasse Hallströms namn är med här, den ende svensken här verkar det som."

Det kändes som att där inte var någon ände på alla badhytter och alla namn fast till sist tog de i alla fall slut. I stället var där en badstrand full av färgglada parasoller hophållna av filtar. Vattnet var inte så varmt än, Ungefär samma värme som jag är van vid från Vättern ibland, cirka 15 grader. Högsäsongen kom igång först två veckor efter att vi var där så stranden var ganska tom förutom alla härliga parasoller i sanden.

Tänk att nedfällda solparasoller i mängd kan vara så vackra tillsammans. Som ett konstverk.

En särskild avdelning hade som små soltält med solsängar som man kunde hyra. Fast att ta kort på dem var helt gratis.

Inte lätt för uthyrarna av soltält den här dagen. Fast några veckor senare är här nog upptaget.

Nu hade vi kommit fram till restaurangerna som kantade stranden. Vi slog oss ner vid ett crêperi och åt varsin crêpe. Var kan väl vara mer lämpligt att äta crêpe än i Frankrike?

En enkel crëpe i Deauville med vatten till.

Sedan gick vi in i Deauvilles shoppingkvarter där det var fönstershopping som gällde för min del. Anledningen till det kan ni se på prislapparna här i fönstren. Hade jag varit en prinsessa hade jag förmodligen passat på att köpa mig en ny handväska. Fast nu är jag inte prinsessa utan skaffar mig så mycket mer saker för samma summa pengar som en prinsessa köper sig en handväska för i Deauville.

Nya skor kanske? Med höga klackar.

I Deauville kunde man köpa en handväska från kanske 10.000 kronor och uppåt. Själv lät jag bli.

Fönstershopping i Deauville för min del.

I sådana här små söta hus fanns märkesbutiker från kända designers.

Välvårdade gamla hus i Deauville.

Jag och blå bänkar och blå blommor har en särskild relation till varandra av någon anledning.

Den här gången gick vi över en bro för att komma tillbaka till Trouville. Då var det ebb och där det förut var högt vatten med båtar i, gick nu människor i kanten av kanalens botten och letade efter musslor och ostron.

Ebb i Trouville.

I Trouville var priserna i affärerna mer rimliga för mig. Jag köpte en liten prickig scarf med smycken på i en djuraffär till min dvärgpudel Mimmi. Det tog lite tid innan jag och den trevlige affärsinnehavaren förstod varandra. Fast med hjälp av min just då knaggliga franska, trött i huvudet som jag var, en hel del gestikulerande och en mycket nyfiken, glad och serviceminded fransman kunde han äntligen hitta det jag önskade att köpa i ett av skrymslena i affären som innehöll massor av kläder till hundar och katter och andra djurtillbehör.


Sedan vandrade vi vid fisk- och skaldjursmarknaden i Trouville. Där fanns musslor och ostron och snäckor och kräftor och krabbor och sardiner och jag vet inte allt av havets frukter som man kunde köpa där.

Äta några snäckor kanske?

Massor med skaldjur och annat ätbart från havet på fiskmarknaden i Trouville.

Det var vackert att titta på och jag skulle gärna velat köpt mig åtminstone lite räkor, fast då kom en störtskur så vi skyndade oss in under ett tak för att vänta på att den skulle gå över. Sedan var fiskmarknaden stängd för dagen. Vi var trötta i våra ben efter en hel mils vandring på stränderna. En kort vila på hotellrummet och sedan var det dags för dagens gemensamma busskvällstur med 3-rätters middag.

Den här kvällen gick turen till Honfleur. Den lilla pittoreska hamnen med sina smala och höga gamla hus i skiffer och olika mest grå och svarta toner, finns avmålad av flera impressionistiska konstnärer, bland andra av Monet och Boudin. De uppskattade staden för det föränderliga ljuset och än idag är Honfleur sig aldrig lik från en dag till en annan. Honfleur är en mycket välbevarad liten hamnstad, en av de mest pittoreska i Normandie.

Den lilla pittoreska hamnen i Honfleur, älskad och avmålad av flera kända målare.

Under en sinnesrik promenad genom Honfleur passerade vi bland annat L´Hôtel Absinth som man ju kan fundera över varför det fått det namnet. Absint, eller "Den gröna fen", är förresten numera förbjudet som dryck i Frankrike. Konsekvenserna av den drycken blev alltför kostsamma för samhället. Så om man som fransman vill dricka den ursprungliga starka absinten idag får man till exempel köpa den här i Sverige genom vårt systembolag. Märklig är världen ibland. Märkligt att vi i Sverige fortfarande kan dricka absint om vi vill riskera vår hälsa för den. Fast å andra sidan så har troligen många konstnärliga mästerverk kommit till under påverkan av absint. Så, vem är jag att döma vad som är rätt eller fel? Jag överlåter det åt livet själv i stället.

Namnet Absint finns kvar i Frankrike bland annat på det här hotellet med restaurang. Liksom en svagare variant av den starka drycken.

Charmigt och så härliga färger och material.

Hortensior i Honfleur.

En oas inne i Honfleur.

Nu var det dags för kvällens restaurangbesök. Gissa om jag blev glad när jag fick se att vi skulle äta på restaurangen La grenouille (Grodan), vilket härligt namn på en restaurang. Det fick mig att tänka på restaurangen Glada Grodan i Elsa Beskows saga Solägget.

På La Grenouille åt jag en god lantpaté till förrätt. Vi hade fått förbeställa och jag ångrade lite just då att jag inte valt musslor för de såg himmelskt goda ut när de serverades ur stora skålar. Kummel med en god sås och gult saffransris till huvudrätt. Till efterrätt ett stort snöägg med en sorts karamellsås som var så gott och smälte i munnen på mig.

Jag hade glada och pratsamma reskamrater runt omkring mig och där var en härlig stämning mellan oss.

Restaurangen La Grenouille i Honfleur där vi åt kvällens 3-rätters meny.

Kvällsljus i Honfleur.

 

 

Mätt och belåten både i magen och själen, åkte jag med bussen tillbaka till hotellet och somnade som en stock nästan innan jag hunnit få på mig nattlinnet.

Nästa morgon var vi tillsagda att ta på bekväma skor att orka gå länge med. Det var dags att lämna Normandie för att åka till Bretagne.

Äntligen skulle jag få se Mont St-Michel i verkligheten, det som jag drömt om att få göra ända sedan jag sett den där svartvita bilden i en bok när jag var 21 år och läste franska på Högskolan. Den bilden som faktiskt var det som en gång i tiden satte igång min dröm om att en gång i mitt liv få resa till just den här delen av Frankrike.




#bloggswe