Frankrike dag 6: Finistère - världens ände, Pointe du Raz

Pointe du Raz

Till världens ände skulle vi resa den här dagen när solen strålade från en klarblå himmel. Så långt västerut i denna delen av Frankrike som man kan komma. Till Pointe du Raz. En gång i tiden trodde man på fullt allvar att den här platsen var världens ände. Därför fick den namnet Finistère.

Själva namnet Finistère hör för många av oss samman med författaren Bodil Malmsten. Det var i det här området som hon hyrde ett hus ett antal år och skrev artiklar, bloggade och skapade sina bloggböcker.

Vi åkte genom ett böljande, grönt landskap där husen lyste i olika gräddfärgade toner. Byggnadsstilen är densamma idag som för länge sedan i Finistère. Små söta hus med för det mesta mycket luft omkring sig. Kändes lite som Österlen. Jag visste inte att det fanns så glesbygdsliknande områden i Frankrike som Finistère. Fast nu vet jag att det gör det.

Så här ser de flesta husen ut i den här delen av Frankrike. Både de äldre och de nybyggda.

Genom bussfönstret såg jag kor på ängar, långa rabatter med hortensior i rosa, blått och lila. Det blommade gula stora ginstbuskar i landskapet. Ju längre vi reste desto öppnare blev landskapet.

Till sist såg vi Atlanten. För min del den första gången i mitt liv som jag såg Atlanten. Nu fick vi kliva av på en stor bussparkering. Den sista biten till världens ände fick vi gå till fots. Tur att gympaskorna var på.

Det var bekväma vägar att gå nästan hela tiden ut till Pointe du Raz.

Den här delen av Bretagne har mycket farliga farvatten. Många fartyg har förlist i det skummande, virvlande havet som slår mot klipporna intill den höga kusten. Vågorna är ofta mycket höga här och det är vanligt med kraftiga vindar. Fast vi hade ett ovanligt lugnt väder. Vinden kändes bara så skön runt omkring mig där jag gick på vägen mot världens ände. Himlen var starkt blå utan ett moln. Atlanten kändes oändlig framför mig.

"Vi går, vi går, vi går.. Vi går, vi går, vi går... Till världens ände ska alla gå..."

Det ser blåsigt ut när jag ser Atlanten för första gången. Fast det var en ovanligt stilla dag här när jag var där, trots den vilda vinden i mitt hår på bilden.

På marken växte vildkaprifol, gul ginst och många andra vackra blommor. Bitvis var där stora fält med ormbunkar. Jag såg virvlarna nere kring klipporna i vattnet, skummet och där mitt i låg en liten fiskebåt som åkte upp och ned på vågorna.

Underbara stora blommande ginstbuskar!

Vildväxande doftande kaprifol. Mycket dofter kände jag när jag vandrade här. Blommor, hav och annat härligt.

Stora fält med ormbunkar friskt gröna mot den blå Atlanten.

Det ser kanske inte högt ut här. Fast det var högt. Ett mycket farligt farvatten.

Pointe du Raz, Bretagne.

Det var som ett reningsbad för själen att vandra på höjderna vid världens ände. Att omfamnas av naturen, solen, vinden, vattnet, fåglarna och blommorna.

Längst ut på en klippa stod ett monument med en madonna. Det fanns där till minne av alla de människor som omkommit i de farliga vattnen utanför kusten. I fantasin föreställde jag mig hur där kändes en stormig höst- eller vinterdag. Kunde ana hur liten jag skulle känt mig då inför naturens krafter.

Madonnan vid Ponte du Raz, till minne av alla människor som drunknat här.

Notre Dame des Naufragés.

Det kände jag mig också den här dagen. Som en liten myra kände jag mig när jag såg Atlanten breda ut sig. Ändå hör vi samman, Atlanten och jag. Så som allt levande på jorden gör. Samhörighet. Allt är ett.

Mäktigt, vackert, hänförande så att jag tappade andan ibland.

Reningsbad för själen.

Ser du byggnaden långt där borta? Hur är det att bo där, tänker jag. Kanske är det en ladugård.

I souvenirbutiken fanns bilder som visade hur Pointe du Raz ser ut uppifrån.

Med den friska luften från Atlanten i mina lungor åkte jag och de andra vidare med bussen. Vi stannade i en vacker hamn full med turistbåtar för att äta lunch. Jag hade många gånger sett att det stått "St Jacques" i olika varianter på menyerna. Den här gången bestämde jag mig för att beställa en sådan rätt för att se vad det var för något. Det var pilgrimsmusslor. Vackra och mycket goda och det var första gången i mitt liv som jag åt det.

Här är det en som trivs som fisken i vattnet bland alla båtarna i hamnen.

Greta Garbo. Nej, ha, ha.. det är jag som är trött och väntar på mina pilgrimsmusslor.

Nästa rast var i den gamla lilla staden Locronan (se även denna franska hemsida) som 1505 fick stadsprivilegier av Anna av Bretagne. Här har man bland annat gjort flera filminspelningar i den vackra miljön. Hortensiorna var magiskt vackra, jag tog massor av bilder på dem. Förundrades över vartenda litet sött stenhus som fanns i byn. Kyrkan, kyrkogården. Den härliga stämningen i miljön. Där kunde jag stannat länge, kände jag. Kände mig som hemma där.

Jag har aldrig förr sett så stora, många och vackra hortensior som i den här trakten. De tog liksom aldrig slut.

Detta är en av mina favoritbilder av alla de bilder som jag tog på hortensior.

Hortensior gör sig särskilt bra till gamla stenhus, tycker jag.

Här hängde det fullt med gamla ankare på stenväggen.

Det fanns så klart jag vet inte hur många små souvenirbutiker i Locronan.

Kyrkan i Locronan.

Det keltiska biblioteket i Locronan.

Kyrkogården.

Det här är som omväxling inte hortensior. Utan Tyrolerpelargoner.

Poetens hus i Locronan. Där gick jag in. Fullt av bland annat vackra skrivböcker med handtryckt papper i.

"Här är det möjliga redan gjort. Det omöjliga är på gång. För miraklen, räkna med 48 timmars försening."

Fast färden gick vidare mot hotellet.

Nästa dag var det dags att lämna Bretagne.

Paris nästa!


#bloggswe

Blödande

Jag öppnade mina sår

Du lämnade mig

Blödande
sökte jag

Någon


(Anna-Karin)

Frankrike dag 5: Ostronprovning, Paul Gauguin och bautastenar

Färska ostron från Bretagne serverade på tångbädd hos ostronodlare.

Den här morgonen började med mulet väder och regnskurar. Vi skulle på ostronprovning hos en liten ostronodlare i de trakter där bland andra målare som Paul Gaugin höll till på sin tid.

I Bretagne och Finistère där vi befann oss nu, odlar man de bästa ostronen i hela Frankrike. De är inte särskilt dyra att köpa direkt vid kusten. Fast om man beställer in ostron på den dyraste restaurangen i Paris är ostronen från just den här delen av Frankrike och då handlar det om helt andra pengar för att få äta dem.

Jag tyckte att det skulle bli spännande att smaka på ostron eftersom jag aldrig ätit det förut i hela mitt liv.

"Man droppar lite citron på ostronen", berättade vår kunniga reseledare. "Ibland drar de ihop sig lite då, för ostronen är ju levande när man äter dem."

Där drog det ihop sig i min hals och jag tappade helt lusten att äta ostron. Äta något levande? Ok, kanske någon gång i mitt liv att jag råkat svälja en levande mygga av misstag, fast i övrigt har jag aldrig tuggat på något levande. Nej, där i den stunden bestämde jag mig. Inga ostron för min del.

Jag berättade för en annan av bussresenärerna hur jag kände det. Hon tittade på mig och viskade lite tyst till mig att hon kände precis likadant. Så vi bestämde att bilda en klubb tillsammans: "Våga vägra äta ostron." Vi misstänkte att vi skulle kunna bli utsatta för ett starkt grupptryck hos ostronodlaren fast bestämde oss för att hålla fast vid vårt klubblöfte att inte äta ostron. Och så fnissade vi och kände oss rebelliska som en fransk revolutionär ungefär. Det här beslutet kändes helt rätt både etiskt och i hjärtat för oss.

Ostronodlaren hade själva ostronprovningen i sin enkla lokal alldeles intill den lilla hamnen där man kände havsdoften blandat med doften av blött regn. Vi fick slå oss ned på stolar kring det rostfria långa bord som han vanligtvis använde för att ta hand om sina frukter från havet.

Först visade ostronodlaren hur man öppnar ostron. Han berättade bland annat om att där finns många olika ostron. Att de blir dyrare ju större och äldre de är. De äldsta ostronen som han sålde var 5-6 år.

Olika ostron prissatta efter ålder och kvalitet.

Vi fick sex ostron var. De var upplagda på papperstallrikar på en bädd av tång. Vi fick vitt vin till och baguette i skivor med smör från Bretagne som också är kossornas land i Frankrike.

Så var det dags. Alla fick alltså sex ostron var. Fast vi fick dela med oss fritt av dem allt efter lust. Några åt bara ett ostron. Andra kanske elva. Eller ännu flera. Jag hörde många "Mmmm..." runt omkring mig, många var där som njöt av ostronen och tyckte att de var såååå goda.

Jag bredde smör på en skiva baguette och tuggade i mig den under tiden. Smuttade lite på det vita vinet. Det var säkert första gången i mitt liv som jag smuttat på vitt vin så tidigt på dagen. Det kändes lite märkligt.

Visst var jag nyfiken på de där ostronen, hur smakade de egentligen? Fast äta dem, nej, jag och min klubbkompis i klubben "Våga vägra äta ostron" kastade peppande blickar till varandra över bordet ibland.

Grundaren till klubben "Våga vägra äta ostron" på ostronprovning.

Till sist, rent impulsivt, kom jag på en lösning som fungerade för mig. Jag tog ett av ostronen, gav det en puss och räckte sedan över det till min man som åt upp det utan att blinka.

Så där. Nu hade jag känt hur ostron smakade. Det var salt och det smakade lite citron så klart och det var en ny smak som jag inte känt förut i mitt liv. Det smakade hav och tång och om det var gott, ja, kanske, faktiskt.

Efteråt kändes det bra att ha pussat ett ostron. Även om det i mitt samvete också fanns ett stänk av undran om det verkligen var en puss jag gett det där ostronet. Eller kanske mera en judaskyss?

Inne i lokalen gick en hund omkring lös och där fanns en så söt liten svart katt med vit teckning i ansiktet. Katten satt och slickade sig runt munnen nästan hela tiden. Undra på det, vilket drömrike för en katt att leva hos en ostronodlare.

En del av odlingsbäddarna på ostronodlingen.

Sommartid är lågsäsong för ostronodlare. Det är kring nyår som man har störst försäljning. Ostron anses exklusivt att äta till nyår och andra högtider.

Ostronen låg i hamnbassänger och växte till sig och åldrades för att odlaren skulle kunna få så bra betalt för dem som möjligt en dag. Så det är mycket tiden man betalar för om man köper dyra ostron, precis som med lagrat vin till exempel.

Jag i min blå regncape utanför ostronodlarens lilla lokal.

Regnet vräkte ned när vi kom ut från ostronprovningen. Tanken var att alla bussresenärer skulle gått Kärleksstigen som fanns i den lilla byn Pont-Aven alldeles i närheten. Målaren Paul Gauguin hittade till den här byn en gång i tiden och föll för naturen och skönheten där, slog sig ned och levde där i flera år. Vår reseledare berättade mycket levande om Paul Gauguins liv. Om hur han så småningom lämnade Bretagne för Tahiti. Och hur hans målningar med halvnakna människor blev till skandal för honom en period. Fast att det så småningom blev de tavlorna som han är mest berömd för.

Paul Gauguin gifte sig med en dansk förmögen kvinna. Hans svärfar tyckte att han skulle strunta i målandet och se till att försörja sin familj i stället. Fast Paul Gauguin fortsatte att måla och hans svärfar fick motvilligt stötta familjen ekonomiskt många gånger. Förutom att måla samlade Paul Gauguin på tavlor. En samling som idag innehåller tavlor där de flesta är välkända och mycket värdefulla.

Genom det forsande regnet mot bussfönstret såg jag ett vackert blomstrande landskap kring Pont-Aven.

Genom bussfönstret såg jag hur grönt och lummigt och kuperat landskapet var. Jag önskade att vi hade kunnat gå Kärleksstigen i Pont-Aven fast det var uteslutet i det kraftiga regnet. Det blev alltför halt och lerigt att gå i de markerna i störtskurar. Utsikten från Kärleksstigen är mycket vacker, berättade reseledaren.

Maison de mégalithes i Carnac.

I stället för Kärleksstigen åkte vi för att titta på bautastenarna i Carnac i Bretagne. I det här området i Frankrike finns där tusentals stenar uppställda i väderstrecken norr, söder, öster och väster. Man har inte kunnat hitta någon förklaring till varför alla dessa stenar finns där. Det är ingen offerplats, ingen gravplats så som man har kunnat se hittills. Det är fortfarande ett mysterium som gäckar arkeologerna och man söker efter svaret på varför de finns där.

Det här området har inspirerat till berättelserna om Asterix och Obelix. I souveniraffären fanns det många olika saker att köpa med Asterix och Obelix på. Där fanns också mängder av böcker om stenarna på flera olika språk.

Asterix och Obelix-souvenirer.

Efter dagens utflykt gick jag och min man och åt på ett crêperie alldeles intill vårt hotell. När menyn kom in var där jag vet inte hur många olika sorters crêpes att välja på. Vi bestämde oss för att välja själva crêpe-menyn. Jag har länge drömt om att en gång i mitt liv göra just det.

Först fick vi in en millimetertunn crêpe stor som en mattallrik utan något alls på. Den serverades på en jordgubbsröd keramiktallrik. I den lika vackra keramikmuggen fick vi fransk cider att dricka.

Huvudrätten i crêpe-menyn.

Huvudrätten var en lika tunn crêpe som den första fast nu låg där ett ägg i mitten och skinkskivor runt omkring och riven ost. Kanterna var vikta så att crêpen blev fyrkantig. Mycket gott.

Min favoriträtt, efterrätten.

Fast efterrättscrêpen slog alla de andra. Den var också en mycket tunn crêpe med ljuvligt doftande varm chokladsås ringlad över sig.

På kvällen struntade vi i att följa med på någon utflykt. I stället promenerade vi i Quimper och åt en sallad i en av restaurangerna vid torget.

Den vackra kanalen i Quimper omgiven av mängder av blommor.

Jag måste ha sett väldigt trött ut den här kvällen. För första gången i mitt liv på en restaurang fick jag en nyckel till den särskilda toaletten för åldrade personer. Fast jag gick till toan en trappa upp i stället. För att bevisa något för mig själv.

Nu översvämmades jag av känslor när jag såg alla vackra hortensior.

Och ännu fler hortensior skulle jag få se.

Den blöta fast så upplevelserika dagen slutade med att molnen sprack upp och vi fick känna värmen från solen under vår promenad tillbaka till hotellet.

Där blev vi bjudna på fri äppelcider av hotellet. Sämre kan man ha det.

Trött man njuter av fri äppelcider i hotellets bar.

Nästan morgon skulle gympaskorna på igen. Dags för en tur så långt västerut i Finistère som det går att komma för att se Atlanten på riktigt och ströva i den karga naturen där. I Bodil Malmstens trakter där hon bodde i flera år och skrev sina bloggböcker bland annat.



#bloggswe

Frankrike dag 4: Mont St-Michel och Quimper

Som en enorm maräng eller cup-cake såg hon ut på långt håll, Mont St-Michel, där jag såg henne för allra första gången genom bussfönstret. Så mycket större än jag kunde ana från den svartvita bilden i min bok där jag sett henne allra första gången i mitt liv.

 

Mont St-Michel på långt avstånd.

Så var jag då äntligen där jag så länge drömt om att en gång få vara.

Vacker som en drottning!

Det var mulet när vi nådde fram på förmiddagen. Runt Mont St-Michel var det ebb. Bara det sevärt i sig, som ett oändligt lerlandskap. Fast under flod täckt av Atlantens vatten. Tidvattnet är hela 15 meter kring klippön med klostret och kyrkan på toppen.

Jag skulle gärna stannat flera dagar vid Mont St-Michel. Det hade varit härligt att få se henne i både ebb och flod. I soluppgång och solnedgång. I regn och i åska. I alla väder och i olika sorters ljus. Och inte minst nattetid. Jag tror att jag är förälskad i Mont St-Michel sedan väldigt länge. Och inte minskade min förälskelse när jag fick se henne i verkligheten, tvärtom.

Där fanns flera hotell, restauranger och stora fält med välorganiserade parkeringsplatser. Vi fick gå en lång sträcka från bussparkeringen innan vi var framme vid Mont St-Michel. Vädret var ganska mulet. Klippön med klostret såg gråaktig ut. Hur högt skulle jag orka gå på de slingrande smala kullerstensgator som ledde upp till kyrkan? Hur många trappsteg skulle jag klara av? Ett steg i taget var det som gällde nu. Flera av bussresenärerna nöjde sig med att se Mont St-Michel utan att gå i trapporna överhuvudtaget.

Först av allt möttes vi av många små souvenirbutiker och restauranger. Hela tiden gick vägen uppåt. Ibland sökte jag med blicken uppåt kyrktornet och himlen. Njöt av det jag såg. Funderade över historien kring klostret som reseledaren berättat för oss innan vi kom fram.

Där var mängder av souvenirbutiker som mötte oss allra först i Mont St-Michel.

Där fanns inga trappräcken att hålla sig i. De många gamla stentrapporna hade olika höjd i trappstegen. En del riktigt höga trappsteg. Hur orkade man en gång i tiden att leva så här, funderade jag. Springa upp- och nedför trappstegen. Bära saker.

Hur kunde man ens bygga Mont St-Michel? Förmodligen var det många människor som fick slita mycket hårt för att bygga klostret och kyrkan. Ett världsarv idag i all sin skönhet och storlek. Flera miljoner människor besöker Mont St-Michel varje år. En hel del av dem är pilgrimer. Klostret ligger vid gränsen till Bretagne och är från omkring 1000-talet.

Uppåt...

Uppåt...

Många trappor var där. Och många människor.

En madonna med barn i murväggen.

Jag gick ända upp till kyrkan. Fast med tanke på att jag också skulle kunna ta mig ned igen bestämde jag mig för att vara nöjd med det. Jag räckte över kameran till min man som orkade hela vägen upp till klostret och kyrkan där det pågick en mässa när han kom dit.

Uppåt...

Ett krucifix och en grönskande vägg.

Fantastisk utsikt.

Vackra väggar och murar vart man såg.

 

Milsvid utsikt.

Ebblandskapet runt Mont St-Michel när vi var där.

Själva kyrkan högst upp på Mont St-Michel.

Vackert!

Vilken utsikt!

Kyrktornet på Mont St-Michel.

I klostret på höjden fanns en trädgård.

Interiör från klostret.

Mont St-Michel.

Själv så började jag den långa vandringen nedåt igen. Jag hade ingen särskild lust att trilla en gång till som hänt mig häromdagen. Fortfarande kände jag mig lätt mörbultad efter det fallet.

Det kändes mäktigt att befinna sig inne i Mont St-Michel. Fast allra mäktigast var ända känslan för mig av att se henne på håll. När vi lämnade henne hade solen kommit fram. Nu lyste hon skimrande gräddvit i slättlandskapet. Länge tittade jag efter henne, så länge som jag kunde se henne genom bussfönstret.

En syn så mäktig att den svartvita bilden i min bok därhemma förbleknade inför verkligheten.

Jag tror inte att någon som helst bild kan göra rättvisa åt hur vacker Mont St-Michel var i verkligheten. Hon ska helt enkelt upplevas på plats.

 

Sedan gick färden vidare genom ett böljande grönt landskap som påminde om södra England eller varför inte delar av Skåne. Mycket mera grönt och lummigt än jag hade föreställt mig. Frodigt och rogivande.

Slutmålet den här dagen var Quimper där vi skulle stanna i tre nätter. En guidad tur genom den lilla staden långt västerut i Bretagne nära Atlanten fick vi vara med om på kvällen.

Mönstret och färgerna kring fontänen i Quimper är typiskt för den här delen i Bretagne.

 

Mycket skiffer på tak och väggar.

Den vackra katedralen i Quimper.

Här inne sålde man fajansporslin från Bretagne.

Restaurangen vi åt på den här kvällen var ett mycket mysigt ställe. Menyn var fantastiskt god! Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på allt det goda vi åt. Först som en varm smörgås med grön tomat och getost på. Sedan sallad och pulled pork på franskt vis där köttet var så mört att det smälte i munnen. Till efterrätt färska frukter med chokladsås. Allt upplagt på tallrikar i äkta skiffer. Och så vin och vatten till så klart. Mycket prat och skratt också den här kvällen mellan oss som reste tillsammans. Märkligt hur lätt det kan vara att få kontakt med människor när man reser tillsammans i en buss utan att veta något som helst om varandra mer än varandras namn. Det sägs att människor som tycker om bussresor är mycket sociala och kanske stämmer det.

Vi avslutade dagen nere i hotellet med att dricka äkta cider från Bretagne. En cider så långt från vår svenska cider som man kan komma. Inte det minsta söt. Riktigt, riktigt god var den att dricka.

Nästa dag var det bland annat dags för ostronprovning och besök hos en ostronodlare.

Jag somnade direkt när jag la mig den här kvällen också och sov som en stock hela natten.

#bloggswe