Sömnlös

Inatt var en sådan där natt när det kändes omöjligt att somna. Skräptankar for runt i huvudet och ingen sida gick att vila på. Till sist gick jag upp. Jag tycker om natten. För det mesta. Mörkret och tystnaden som ger mig vila från intryck. Från fönstret såg jag månen när jag tittade ut. Undrar om månen såg mig? Vem kan veta säkert. Kanske pratar jag ibland med månen, kanske inte. På natten känns allt möjligt. Och ingenting omöjligt. Då vaknar fantasierna. Drömmarna. Ibland får man svar inifrån sig om man lyssnar noga. Svar som man sökt länge. Svar på svåra frågor och beslut. Jag är vän med natten. Till sist ger den mig ro att somna trygg igen. Trygg i väntan på gryningen. Att bli väckt av ljuset.

Vitsippor

Sedan ett tag har jag gått och kikat i vägkanten efter vårblommor. Nu har det kommit vatten i markerna tack vare snön och regnet. Idag kunde jag plocka årets allra första små vitsippor. Vilket mirakel som sker varje år medan vi människor vandrar på jorden. Jobbar och stressar. Älskar och krigar. Skrattar och sörjer. Lever och dör. Så stort att ha överlevt ännu en vinter. Att än en gång få känna doften från en skimrande nyutslagen liten vitsippa i min hand.

Våga flyga med Maria Lundqvist

"Våga flyga" med Maria Lundqvist på Spira i Jönköping, var en flygtur genom livets olika faser. Med varm humor på en vackert dekorerad scen, skapade Maria karaktärer som både fick mig att skratta och bli berörd till tårar. Också vacker musik av Maria och de andra i föreställningen. Så härligt att äntligen vara på Spira igen i en fullsatt salong. Efter föreställningen  signerade Maria sin bok "Våga flyga" som hon skrivit under pandemin. En kväll att minnas.

Dansa med livet

Ojoj så mycket snö vi fick igår! Ännu mer än på bilden för det snöade hela kvällen. Men det är bara att dansa med. Så lite man som människa kan kontrollera av det som händer i livet. 

Idag känner jag mig så glad. Jag ska till Spira ikväll och se Maria Lundqvists föreställning "Att våga flyga". Biljetterna köptes för 2 1/2 år sedan (!). Sen kom pandemin. Jag är så tacksam att jag är där nu att pandemin har gett vika. Att jag kan vara där i vimlet ikväll. Höra sorlet. Vara nära andra människor. Skratta tillsammans. Uppleva tillsammans. Jag tror aldrig mer att jag kommer att ta det för givet. Tack att jag får uppleva det ikväll. Tack från mitt hjärta. 

/Anna-Karin 

Blommorna och hoppet

Vad skulle världen vara utan blommor? Medan världen sköljs över av bilder från en ondska som för mig är omöjlig att förstå, tröstar jag mitt blödande hjärta med att titta på blommorna där jag är. 

I väntan på vårens alla blommor därute, överraskar novemberkaktusen mig igen med sina sköna rosa blommor. Mårbackorna väntar på att komma ut i uterummet. Otåliga har de redan börjat blomma. Otåliga, så som jag själv, i detta bakslag av vintern som känns som den aldrig tar slut. 

Men det är normalt med bakslag i april. Också detta ska gå över. Så som vintern i vår värld en dag ska gå över. Ljuset tränga undan mörkret. Kärleken besegra ondskan. Ingenting, absolut ingenting varar för evigt. Det är mitt hopp.

Vinterhjärta

 

 

Den natten

frös livet

 

Darrande

gnistrade lövet

 

Mörkret tyngde

 

Vilsna själen

 

Stjärnorna ropade

genom alltet

 

Med dig

 

Genom svärtan

 

Mot ljuset

 

Hoppet

 

Tog din hand

 

Kramade ditt hjärta

 

Älskade du ...

 

 

(Anna-Karin)

 

Orädd

 En dag

 

Ska vi inte längre

 

Vara rädda

 

En dag

 

Ska vi möta 

 

Varandra

 

Utan rädslans fängsel

 

En dag

 

Ska vi

 

Famna varandra

 

Orädda

 

Befriade

 

Segrare

 

Överlevare

 

 

/Anna-Karin

Vårbal

Därute står de

 

Beredda

 

Klä sig i gröna, blommiga sköna kläder

 

Vit körsbärsblomklänning

 

Limegrön lönnblomskjol

 

Rosa prydnadsdräkt

 

En hel vinter av längtan

 

Trädens vårbal

 

Bara dagar kvar

 

Trädens dans i våren

 

Andäktig är jag

 

Vördnadsfull

 

Förväntansfull

 

Åskådare

 

 

/Anna-Karin

Tankar från ett körsbärsträd

Vad gjorde du inatt

människobarn?

När du sov

under mjuka lakan

 

Öppnade jag

 

I den blåsvarta

försommarnatten

 

Snövita blomblad

 

Ett efter ett

 

Vad gjorde du inatt

människobarn?

 

Den natten

när jag

 

Började blomma

 

 

 

/Anna-Karin

Påskliljor

På min födelsedag gjorde vi en liten utflykt till bland annat Rosariet i Jönköping. Inga rosor där än. Men istället bland mycket annat vackert en så lång rabatt alldeles full av gula påskliljor! Kändes kilometerlång, men jag har inte mätt den. Mer än med mina ögon. Hur som helst påminde rabatten mig om när min mamma berättade om när hon fött mig. Läkarna hade sagt att hon aldrig skulle få barn. Hon hade varit så svårt sjuk. Dödligt sjuk. Men något hände så läkarna fick fel. Det som hände var jag. Efter åtta års längtan efter ett barn föddes jag den 21 april 1959.

"Och när jag tittade ut genom fönstret, sa min mamma, strålade solen från en klarblå himmel. Längs med lasarettets husvägg på Värnamo BB blommade alldeles fullt av påskliljor. I vår trädgård hissade din nyblivna stolta pappa flaggan." Berättade mamma. Hon log.

Det är lite speciellt att känna att jag föddes som ett mirakel. Den som inte skulle kunna bli till. Så det är inte alltid läkare har rätt. Tack och lov finns det, ibland, mirakel.

 

/Anna-Karin

Visa mindre