onsdag 31 augusti 2011

Tonåringen i Turkiet och jobb på gång


Vid lunchtid fick jag sms från tonåringen att hon och hennes kille var lyckligt framme i Turkiet på hotellet. Hon lät så glad och skrev flera utropstecken i sitt sms. Äntligen får hon sola intill palmer nära en pool och havet som hon drömt om i så många år. Äntligen har hon sin drömsemester. Jag känner mig så glad för hennes skull. Det känns skönt att hon är så gammal som hon är, att hon snart ska fylla 19 år. Jag känner att jag kan lita på henne.

Jag fick också mail idag om jobben med Habo Turisttidning som jag har på gång nu i höst. Det är dags att boka in möten. Jag kände mig glad när jag fick mailet. Glad och tacksam att jag får det här jobbet i år igen.

Det är bra för en människa att ha rutiner, att ha en sysselsättning som känns meningsfull och ger glädje och en viss inkomst. Inte en sekund ångrar jag att jag startade Skrivklådan i höstas.

Jag var på A6 köpcenter en sväng och handlade lite strumpbyxor och annat åt min mamma. Sedan åkte jag och hälsade på henne med en bukett gullris. Hon blir alltid så glad när hon får besök, även om hon var trött idag.

Ikväll promenerade jag längs med Vätterstranden. Vättern var spegelblank och det var bara små, små gupp i vattnet, inte ens små vågor. Jag gick upp till Rosariet och vände. Det var fullt av blommor i Rosariet fortfarande. Mängder av underbara dahlior i olika färger bland annat. Jag tog många bilder, så de kommer säkert att dyka upp här i min blogg efterhand.

Efter promenaden var jag alldeles klibbig. Solen sken. Det har blivit varmt i luften nu igen.

Sommaren ger inte upp särskilt lätt, trots allt. Och det gör inte jag heller. Jag trampar på. Vidare i livet.


tisdag 30 augusti 2011

Tonåringens första semester på egen hand - Turkiet



I natt flyger min älskade tonåring till Turkiet med sin kille. Det är hennes allra första semester utomlands på egen hand, utan någon av oss föräldrar med på resan. Drömmen om en solsemester, att ligga vid en pool och sola hela dagarna, bo på ett fint hotell, vandra under palmer har tonåringen drömt i säkert åtta år. Det har periodvis varit så mycket tjat om att kompisar varit på solsemestrar. Massor av tjat om att hon också vill åka på solsemester. Det har varit så många gånger som vi sagt nej, vi föräldrar. Ibland inte åkt på någon semester alls. Ibland till Öland. Ibland till Danmark. Men det har inte varit några palmer där. Ibland inte ens sol. Hon har varit så besviken. Inte alltid, men ibland.

De tre för henne ganska tunga åren på gymnasiet när hon varit så skoltrött är det den här drömmen som fått henne vidare. "När jag är klar med skolan ska jag resa på en solsemester". Drömmar bär oss när vi ibland känner det som att vi inte orkar längre.

Hon tog studenten. Sedan jobbade hon i sommar. Sparade pengar till drömresan. I natt reser hon. Äntligen! Väskan är redan packad och klar nu på morgonen. Det är bara små detaljer kvar att fixa nu. Jag får vara med och dela hennes glädje när hon uppfyller sin dröm, att resa iväg på egen hand.

Att drömma om något i åtta år och sedan "göra" drömmen kan vara hissnande, tänker jag. Antingen blir verkligheten vackrare än drömmen. Eller precis så som man drömde. Eller så blir det inte alls som man drömt om.

Jag önskar att hennes resa blir underbarare än hon någonsin drömt att den skulle kunna vara.


måndag 29 augusti 2011

Människan kan icke leva av bröd allena



Hon: "Så glad jag är att jag har mina vänner i cyberrymden. De är alltid vänliga, ryter inte, skriver vackra och visa saker, det gör mig så gott i själ och hjärta".

Han: "Får du mat från dem också?"


Nya blommor till köket och oro för mamma



De rosa pelargonerna i mitt köksfönster sjunger på sista versen. Idag ska jag åka till Blomsterlandet och köpa nya blommor. Jag tror att det blir rosa Höstglöd. De är tacksamma, precis den sortens blommor som jag har nu för tiden i hela mitt hus. Det räcker att vattna dem en gång i veckan. De fäller inte och skräpar ned. De finns i många färger. De är vackra och finns i olika varianter. Och de brukar blomma ända fram tills jag ska göra adventsfint. Alltså är de också ett bra val ekonomiskt, tycker jag.


Tänk vilken skillnad det kan göra att köpa sig en ny blomma! Det kan lyfta ett helt kök och göra en gråmulen dag som idag lite mer hoppfull och livgivande.

Jag ska hälsa på mamma idag, ta en fika med henne. Hon har kräkts i helgen på natten och haft ont i magen. Vad det är med henne vet jag inte säkert, inte läkarna heller. Det enda jag vet är att allt inte är som det ska, att det troligen finns en underliggande sjukdom bakom de besvär hon har.

Vissheten om det är smärtsam och får mina ögon att tåras. Jag övar mig i acceptans och tillit. Jag älskar min mamma så mycket. Jag ska köpa en ny blomma till henne också idag. Jag har en känsla av att hon också sjunger på sista versen, så som mina pelargoner gör just nu.

Bäst att ge blommor till de människor man älskar så länge de finns här.

söndag 28 augusti 2011

Att resa eller att inte resa


Hur ska man veta att man kommer hem om man aldrig reser bort?

Res ... ta flyget, ta tåget. Köp en ToR. Eller, var modig, köp en enkelresa. En enkel biljett ... ingen återvändo. Så utmanande, så skrämmande. Vem vet vart resan leder?

Res i fantasin, i verkligheten. Res i geografin. Men res framförallt i ditt inre.

Våga färdas vidare. Stanna ibland, men inte för länge. Våga längre bort. Färdas över gränser. Tänj gränser.

Res ...

Res ... tills du känner att du är hemma.

Eller ...

Res inte. Allt som finns. Är kanske redan här.

torsdag 25 augusti 2011

Dansa, dansa ...


Idag vaknade jag glad och sprallig. Jag dansade till musiken i radion samtidigt som jag gjorde i ordning min frukost.

Ute är det mulet, disigt och grått, men i alla fall grönt fortfarande. Vädret spelar tydligen ingen roll alls för hur jag mår idag.

Det är bara att tacka och ta emot sådana här morgnar.

Någonting håller på att falla på plats inuti mig, tror jag.

Nästan allt här i livet ordnar sig på något sätt.

 

Kontakt

Har du någon fråga till mig? Vill du komma i kontakt med mig?

Maila mig gärna!

Mailadress: anna.karinmattsson@hotmail.com


onsdag 24 augusti 2011

Jag gör en Anti-Jante


 
Efter mer än tio år som sjukskriven skulle jag på möte hos Arbetsförmedlingen för två år sedan och möta min handläggare där från Försäkringskassan. Jag skulle dit för att vara med i ett projekt som jag själv fått kämpa mig till att vara med i. Ett projekt som, kanske, skulle kunna göra så att jag fick chansen att hamna i någon form av arbete igen med den kraft jag har. Jag hade själv kontaktat min handläggare på FK när jag läst om projektet i lokaltidningen. Min handläggare visste inte ens om att just det här projektet fanns när jag ringde honom. Men han bad att få återkomma till mig. När han gjorde det hade han hittat projektet.

Jag hade tidigare samma sommar på en ren impuls skaffat mig visitkort där det stod "Bloggare" under mitt namn. Då hade jag bloggat i ungefär ett halvår på Passagen. Visitkortet var för mig en symbol för att jag en dag skulle vara i arbete igen.

Just den morgonen när jag är på väg till AF, stöter jag på en jobbarkompis som jag inte sett på femton år. Vi pratar och han berättar att han haft eget företag i tio år. Jag skrattar till och säger skämtsamt att han kanske behöver någon som skriver åt honom. Jag tar fram mitt visitkort. Ger honom det allra första visitkortet av mina splitter nya. Han skrattar tillbaka och vi säger hej.

Sedan går jag till AF. Det är stress i luften när jag kommer in där. Jag står upp och de andra har satt sig ned. Innan någon annan hinner säga något ger jag var och en ett av mina nya visitkort. De tittar till lite häpet.  Arbetsförmedlaren säger med en liten suck "ja, bloggar... sånt läser inte jag". Sedan lägger hon mitt visitkort åt sidan. Men det känns gott inuti mig att ha gjort det jag har gjort. Att ha delat ut mina nya visitkort.

På eftermiddagen samma dag får jag en kommentar i min blogg från min tidigare jobbarkompis. Han som jag mötte på förmiddagen utanför ett café på väg till AF. Han ber mig titta upp på hans kontor samma vecka.

Tre veckor senare har jag en praktikplats på hans företag och skriver artiklar.

Jag behövde totalt endast tre möten hos arbetsförmedlaren i det här projektet.

Från att inte ha läst bloggar har arbetsförmedlaren börjat läsa min blogg och är alldeles salig när hon berättar hur bra hon tycker att jag skriver. Hon berättar att hon själv funderar på att börja blogga.

Ett år senare när projektet avslutas, vill min handläggare på AF knappt lämna över de handlingar hon själv skrivit till mig; "jag tycker att det känns jobbigt, nu när jag vet hur bra du skriver".

Efter det här sista mötet startar jag eget som frilansjournalist. Nu har jag jobbat i åtta månader som frilansjournalist/skribent och haft jobb med den kraft jag har hela den tiden.

Och alltsammans började med en plötslig impuls från mig att beställa ett visitkort... eller?

Ibland överträffar verkligheten dikten.

Bra, dåligt eller olika?


Så lätt det blir att leva när jag i stället för att tänka "bra" eller "dåligt" om människor eller saker, tänker att vi/det är "olika". Den tanken har grott i mig ett tag nu.

Det påminner om mindfullness, konsten att vara medvetet närvarande. När jag fick öva mig i den konsten innebar det att jag i stället för att se mig omkring och tänka "där går en gubbe, vad han ser sur ut", "där är en bil, så rostig den var", "så smutsigt det är här i badrummet, jag behöver städa", så kunde jag tänka så här:

1. Där går en gubbe.

2. Där är en bil.

3. Här är badrummet.

När jag slutar att värdera saker och människor utan i stället konstaterar att de är så som de är, känner jag en vila i hela mig. Jag känner att jag blir mer fokuserad. Jag blir också medveten om hur mycket känslor och värderingar jag faktiskt lägger in i mina tankar. Det är säkert vanligt att man gör det som människa. Men det är också väldigt fint att kunna låta bli att göra det ibland. Det är respekt och det är ödmjukhet att låta människor och saker få vara precis som de är och känna att det är OK.

Att också tillåta mig själv att få vara precis som jag är, utan att värdera mig själv som "bra" eller "dålig", "smal" eller "tjock". Det räcker faktiskt att jag är. Som att det inte skulle vara stort nog, just att vara.

För vem kan egentligen säga vad eller vem som är "bra" eller "dålig"? Egentligen handlar det väl om att allt och alla bara är  "olika". Och ibland också lika.

 

måndag 22 augusti 2011

Tredje mötet i Arbetslivsintroduktion


Idag var jag på det tredje mötet i programmet Arbetslivsintroduktion. Det var ett lika lugnt möte som det förra. Min handläggare och jag pratade med varandra. Jag fick berätta om hur jag jobbar och vilka jobb jag har framför mig den närmsta tiden.

Sedan bokade vi in ett möte till. Troligen blir det det sista mötet, om inte Försäkringskassan vill att vi har ett möte tillsammans en gång till.

Den 30 september kommer att vara den sista dagen jag är med i Arbetslivsintroduktion. Direkt dagen efter, på lördagen, ska jag skicka in en ny sjukskrivningsanmälan via Internet. På måndagen ska jag skicka in en anmälan med vanligt brev tilsammans med mitt läkarintyg. Sedan återstår att vänta på besked. Det kan ta tid, jag är medveten om det. Jag är också medveten om att ungefär hälften av de utförsäkrade kommer tillbaka i sjukförsäkringen igen. Och ungefär hälften gör det inte.

Mitt i alltsammans känner jag en stor frihetskänsla. Den har vuxit fram i mig framförallt den här senaste helgen. För första gången under min 13 år långa sjukskrivning kommer det vare sig att angå Försäkringskassan eller Arbetsförmedlingen vad jag gör eller inte gör. Kanske att bara den som själv varit långtidssjukskriven kan förstå den frihetskänslan. Även om där också finns mörka moln av ovisshet om hur det kommer att bli med ekonomin för mig framöver.

Men jag funderar på om jag inte ska fira min nyvunna "frihet" på något sätt den 30 september. Jag tror det. Det blir nog tårta den dagen. Eller något ännu bättre. Kanske en trerätters festmåltid.

"When life gives you a lemon. Make lemonade".

lördag 20 augusti 2011

Glass i Lekerydskiosken


Idag blev det en riktigt härlig sommardag för mig. Även om det blåste nordanvind.

Jag har sett så mycket vackert idag. Vita kor, gröna ängar, en böljande Vättern som skiftade i olika nyanser från turkosgrönt till riktigt mörkblått. Solsken och blå himmel, vita små moln.

Jag åkte på utflykt till Lekerydskiosken och åt en smaskig glass där. Med chokladsås och mjukglassen låg i en liten skål av hembakt våffelrån. På toppen en kokosboll. Mums filibabba! Sommarkänsla!

Grilloset hänger i luften i villakvarteret denna lördag kväll i augusti.Och nu ska jag äta laxsmörgås.


söndag 14 augusti 2011

Att skiljas är att dö en smula


Tänk att det ska göra så ont att skiljas åt, att säga hejdå. Idag skjutsade vi äldsta dottern till Borås, till hennes lägenhet. Vart har sommaren tagit vägen? Den har gått så fort, vi skulle ju göra så mycket tillsammans, jag och dottern.

Det mesta av det vi tänkte göra gjorde vi också. Det jag minns starkast är vår resa tillsammans till Stockholm. Bara hon och jag. Dagen på Skansen som avslutades med Allsången och Håkan Hellström på scen. När vi åt blåbärspajen med den himmelska vaniljsåsen i Gamla Stan. Att åka med Djurgårdsfärjan, besöka Fotografiska och att åka buss tillsammans. Samtalen, skratten, upplevelserna, kramarna ...

Vi bjöd dottern på middag på Jensens Böfhus i Borås idag innan vi åkte hem igen. Det var både gott och prisvärt, tycker jag. Jag åt kycklingfilé, råstekt potatis och en fräsch och god stor salladsbuffé. Vi åt en smaskig chokladmousse till efterrätt. Se bilden! Så här glad blir jag av att äta chokladmousse med vispgrädde! Jag kanske skulle äta chokladmousse lite oftare?

Vi kramades länge, jag och dottern, innan vi sa hejdå. Vi ses om tre veckor igen. Då ska vi hjälpa henne att flytta till den nya lägenheten.

Så fort man vänjer sig vid att ha båda ungarna hemma igen. Så tyst det blir när inte båda är där. Men jag vänjer mig igen, det vet jag. Fast omställningarna känns djupt inuti. Jag var nära att ropa "Hej Isabelle!" så fort jag kom innanför dörren här hemma. Som tur var mötte katten mig i alla fall.

Jag älskar mina ungar så mycket, de är det finaste jag fått i mitt liv.

torsdag 11 augusti 2011

Jag ska bli intervjuad


Ibland ställs världen upp och ned. I morse gjorde den det för mig.

Jag öppnade min mail. Där fanns ett mail med frågan om jag hade lust att ställa upp för en intervju. Frågan kom från en man jag jobbade tillsammans med i Svenska Kyrkan när jag jobbade ideellt där i cirka två år under min sjukskrivning.

Vägen dit och vägen därifrån till där jag är idag är så märklig, så omtumlande att jag inte kunde låta bli att skratta högt när jag läst mailet. Jag skrattade över hur det kan bli här i livet. Jag skrattade över hur man kan ge sig in på olika stigar utan att veta vart de ska leda. Jag skrattade över att jag tagit mig dit där jag är idag. Därför att jag minns smärtan fortfarande från när jag började jobba ideeellt den gången.

Jag minns smärtan och jag minns mitt tappade självförtroende, min känsla av värdelöshet. Jag minns min längtan efter att höra till någonstans. Jag minns min längtan efter att komma in i en gemenskap med andra människor. Jag minns min längtan efter att få ha andra människor att fika tillsammans med, att småprata med. Jag minns min dröm om att kanske, kanske kunna få en anställning. Jag skulle ju nästan inte kosta något alls att anställa, som man sa till mig på Försäkringskassan. Jag var ju nästan helt gratis.

Efter två års ideellt arbete till 25 % inom Svenska Kyrkan, som jag egentligen var förbjuden att göra för Försäkringskassan, men som jag gick emot och struntade i att lyda, hade jag under ett års tid bland annat fått ansvara för Kyrkobladet. Jag hade fått tillräckligt med självförtroende att känna att jag klarade att jobba 25 %. Jag klarade ett riktigt arbete på 25 %. Man ville gärna ha kvar mig i kyrkan där jag jobbade, men man förklarade att man hade tyvärr ingen möjlighet att anställa mig. Trots att jag var nästan gratis.

Där fattade jag mitt beslut. Mitt hjärta sa mig, att om jag nu klarade att arbeta 25 % på "riktigt", som vilken annan människa som helst, då skulle jag också ha betalt för det jag gjorde. Jag valde att lämna det ideella arbetet.

Jag kan minnas alldeles tydligt min känsla när jag går hem från kyrkan den där sista dagen som ideellt arbetande. Jag minns tyngden i mitt bröst. Jag hade hoppats så på att hitta en plats för mig, men det sprack också den här gången. Jag minns undran i mitt bröst, "vad skulle hända nu?", "vad skulle jag nu hitta på?". Jag minns fruktan i mig själv, fruktan för att vara så mycket ensam hemma igen, fruktan inför känslan av utanförskap som jag levt med så länge nu och visste hur smärtsam den känslan var.

Ett halvår levde jag i en känsla av tomhet. Sedan hittade jag en liten notis i lokalpressen om ett projekt som Försäkringskassan hade, där det fanns möjiighet att få arbetsträna. Jag lyfte telefonluren, ringde min handläggare. Han kände inte till projektet. Han återkom några veckor senare när han hittat det. Ett par månader senare fick jag klartecken om att få lov att vara med i det.

Den dagen jag ska börja i projektet och är på väg till mötet på AF, möter jag en f d jobbarkompis som berättar att han har eget företag sedan tio år tillbaka där han ger ut tidningar. Vi har inte sett varandra på 15 år. Jag berättar om min blogg och ger honom ett av mina splitter nya visitkort jag skaffat mig på en impuls. Visitkort där det står "Bloggare" under mitt namn. Sedan går jag till mötet på AF. Samma eftermiddag får jag en kommentar i min blogg från min f d jobbarkompis. Han vill att jag kontaktar honom. Två-tre veckor senare har jag en praktikplats hos honom.

Jag praktiserar på företaget ett år så som jag får lov till i Försäkringskassans projekt. Jag hoppas igen på att få bli anställd. Men tyvärr. Företaget är litet, de har inte möjlighet att anställa mig. Trots att jag är "nästan gratis". Men det finns jobb till mig, de behöver någon som skriver.

I den stunden känner jag en kraft i mig själv, jag bestämmer mig för att förverkliga en dröm som jag burit på i nästan 20 års tid. Att starta eget som frilansjournalist. Jag startar Skrivklådan hösten 2010. Resten vet ni som följer min blogg.

Nu är det alltså plötsligt jag som ska bli intervjuad och fotograferad. I Kyrkobladet som jag höll i ideellt under ett års tid och samtidigt drömde om att få en anställning.

Jag funderar en stund; var skulle jag varit idag om jag valt att stanna kvar i det ideella arbetet? Hur skulle jag mått inuti mig? Det får jag aldrig veta. Men jag är väldigt glad att jag valde att lämna det den gången. Att jag valde att följa rösten från mitt hjärta även om det just då kändes som att jag gick mot en enda stor tomhet.

Det är i tomheten det händer, det är där saker föds. Var inte rädd. Det finns ett hopp i tomheten. Det finns en mening i att våga gå in där det  känns tomt. Där hittar jag vägen till nya mål i mitt liv. Tack, tomheten, för att du finns.

 

onsdag 3 augusti 2011

2:a mötet i Arbetslivsintroduktion


Jag vaknade vid fyra i morse mitt i en hemsk mardröm. Jag drömde att jag sprang och sprang och någon jagade mig och jag kom inte undan. Jag gick och drack vatten. Sedan somnade jag om. Klockan sju vaknade jag i en panikattack. Jag hade så ont i min mage, fick nästan springa till toaletten.

Sen åt jag frukost, gjorde avslappning och mediterade en stund. Jag skulle vara hos Arbetsförmedlingen klockan nio. Efter meditationen fick jag tanken att jag skulle försöka "nollställa" mig själv. Glömma det senaste besöket som var så där. Glömma allt som hänt tidigare och inte tänka på vad som kan komma. Bara vara i nuet. Det funkade. Jag kände hur jag "nollställde" mig själv. Jag tänkte tankar som: "Jag är lika mycket värd som vilken annan människa som helst". "Jag och arbetsförmedlaren är båda människor, sedan kommer allt annat". Jag ställde mig på samma "nivå" som handläggaren jag skulle möta i förväg. Varken i överläge eller i underläge, utan på samma nivå.

När jag åkte i bilen på väg in till mötet bestämde jag mig för att åka och leta efter en ny bikini på slutrean efter mötet. Det är alltid bra att ha något roligt att se fram mot när man ska göra något som spjärnar emot inifrån.

Hos AF mötte mig min handläggare. Vi hälsade och det kändes bra. Jag möttes med respekt. Handläggaren hade läst igenom alla mina handlingar och också intyget från min läkare. Hon sa att hon kunde inte se att hon kunde göra något för mig, eftersom jag redan arbetar 25 % i Skrivklådan. Hon föreslog att vi skulle mötas två gånger till och det tyckte jag var OK, så vi bokade in två möten. Eventuellt kan det bli ett tredje möte om FK kräver det. FK kan kräva ett tredje möte där AF får förklara varför man inte krävt mer av mig. Så är tydligen reglerna i Arbetslivsintroduktion. Sedan fick jag skriva på lite papper och så var mötet klart.

Jag kände en sådan lättnad i mig. Ingen press från AF på mig just nu. Jag fick mera en uppmaning om att vara rädd om mig och ta det lite lugnt där jag är just nu i stället för att man försökte pressa mig. Det kändes så skönt inuti mig, i  mitt bröst.

Sedan åkte jag till A6 köpcenter och fick tag i en snygg, röd bikini för 139 kronor (halva rea-priset).

Jag kände mig glad! Nu önskar jag att jag ska kunna koppla av ännu mer, återhämta mig och samla kraft inför hösten.

tisdag 2 augusti 2011

Den franska rosenpelargonen


Jag äter tidig frukost och ser att den rosa franska rosenpelargonens rostfärgade blad blir allt färre och de friskt gröna allt fler. Innan vi åkte på semester planterade jag om den vackra blomman. Jag ville ge den en chans till. Inte visste jag vad de rostfärgade bladen berodde på. Var det brännskador? Virus? Rostangrepp? Ohyra? Näringsbrist?

Större kruka. Ny jord. Vattna. Iväg på semester.

Hemma igen ser jag redan flera friska gröna blad på pelargonen. De blir fler och fler för varje dag som går. Jag börjar nypa bort de rostfärgade. Känner mig glad att jag bestämde mig för att ge blomman en chans till i stället för att kasta bort den direkt.

Jag kan inte låta bli att fundera över likheten mellan att vårda en blomma och att göra detsamma för en människa. Miljön jag skapar för både rosenpelargoner och människor runt omkring mig betyder något. Små saker kan göra stor skillnad. Vänliga ord, leenden och omtanke är bästa näringen för människor.

Själv får jag glädjen att se det som vissnat blomstra. Detta gäller inte bara andra utan också mig själv som människa. Jag kan få mig själv att blomstra genom att ta hand om mig. Ge mig själv glädje. Där får jag kraft att sedan ge till andra.