Hälsning från mamma

Det händer ibland i mörka natten ... jag vaknar som i en dröm där min mamma talar till mig. Vi samtalar. Hon lever och jag känner mig så lycklig att jag inte vill somna om.

Somna om ... för att vakna igen och veta att jag inte har mamma längre så som jag hade henne förut. Vakna och veta att hon är det vi kallar död.

Igår, när jag besökte kyrkogården där mamma är begravd, vandrade jag på grusvägen som slingrar sig fram kantad av blomstersmyckade gravar på var sin sida, ner mot den lilla glittrande sjön.

Längst ner, precis vid kanten till sluttningen ner mot den lilla sjön, står en parkbänk. För den som vill sitta där. För den som vill vila sin trötta, sörjande kropp en stund.

När jag närmade mig parkbänken såg jag plötsligt någon sitta där. Jag kände igen henne. Det var mamma. Jag såg hennes ryggtavla. Hennes silvrigt lockiga hår. Hon hade på sig sin varma vinröda täckjacka.

När jag var 3-4 meter från bänken där hon satt, vände hon sig om. Hon såg mig i ögonen och log mot mig. Hon såg så frisk och glad ut. Trygg.

Jag kände att hon ville berätta för mig att hon har det bra. Att hon är med mig. Att hon trivs där hon är. Att hon lever.

Min upplevelse var så stark att jag inte kan, trots att jag är en tvivlare, annat än tro på det jag själv upplevde.

Jag älskar dig, mamma. Var än du är, så älskar jag dig. Evinnerligen.

Tack för att jag fick vara med om att möta dig igen, där på kyrkogården.

Besök hos optikern

Idag var jag hos optikern. Jag har haft besvär med att det ena ögat känts så trött och ibland blivit rött och irriterat i ett par månader nu.

Som tur var hade jag inga nya synförsämringar.

Optikern kunde se att jag har haft en rejäl infektion i ögat. Där var en kraftig svullnad, så inte konstigt att jag ser dåligt och känner mig trött i ögat.

Kanske har jag allergi också, trodde optikern. Och så berättade hon för mig att det inte är bra för ögat att gråta för mycket. Jag som är en sådan lipsill nu för tiden, tårarna trillar för nästan inget alls. Och ibland i floder nerför kinderna.

Mina symptom hade inget att göra med att jobba vid dator, som jag berättade för henne att jag gör en del.

Astma, allergi, svullnad i ögat, hörselgångseksem ... vänstersidigt skänkelblock i hjärtat ... hmm ... inga fler nya sjukdomsdiagnoser nu, tänker jag, som vill vara så frisk som det bara är möjligt.

Jag tror själv att mitt immunförsvar är ansträngt efter de senaste årens negativa stress med åldrande förälder, utförsäkring och annat.

Hur som helst lindrade ögondropparna jag köpte efter optikerbesöket.

Jag kände mig så glad och tacksam efter optikerbesöket idag att jag unnade mig att spontanköpa en ny tunika för 229 kronor!

Jag är ny krönikör i 1av3.se

Från och med idag och varannan söndag är jag krönikör i Skrivarsajten 1av3.se.

Jag kommer att vara världsreporter, hör och häpna.

Jag bevakar det som sker i samhället och världen ur mitt alldeles egna, högst personliga perspektiv.

Inga gränser finns för vad jag kommer att skriva om i min krönika.

Just idag skriver jag om "OS-medaljregn över alla".

Varmt välkomna att läsa!

Från hjärtat/
Anna-Karin

Sommaren är kort ...

Jo, kort är den. Den svenska sommaren. I alla fall känns det så just i år.

Så nu när den äntligen visar sig från sin bästa sida, försöker jag att ta vara på den så mycket som jag bara kan.

Jag sitter i grönskan i trädgården och super in allt somrigt med mina sinnen.

Jag åker på mini-semestrar till sommaroaser.

Fast jag har inte badat än.

I min trädgård plockar jag vinbär. Både de röda och svarta har mognat nu.

Jag älskar att gå barfota i daggigt gräs en sommarmorgon för att plocka handen full med svarta vinbär som jag lägger i min yoghurt. Det är sådana stunder som jag känner mig riktigt rik som människa.

På morgonen öppnar jag fönstret och hör sjöfåglarna.

Det är sann lycka för mig.

Naturen är det viktigaste av allt.

Utan den ... vad skulle jag väl vara då?

Välkommen sommarvärme!

Jag gnuggar ögonen ... +27 grader på framsidan av huset.

Vilken tur att jag inte har päls i alla fall.

Min katt och lilla Mimmi är trötta och vilar idag i värmen.

Härliga sommarvärme!

Som jag har längtat efter dig.

Välkommen!

Döden betyder ingenting ...

Mimmi mår bra

Det kändes tomt att lämna Mimmi på djursjukhuset. Att bara ha med sig hennes koppel tillbaka till bilen.

Allt gick i alla fall bra på djursjukhuset med Mimmi. Hon sövdes. Man tog bort tanden som växte snett.

Röntgen visade inga nya förändringar i skelettet på Mimmi.

Det blir ett återbesök om sex veckor.

Mimmi får gå lite längre promenader nu. Hon ska fortsätta att ta sin smärtstillande medicin.

Det känns bra att allt verkar gå åt rätt håll. Kanske slipper Mimmi opereras? Jag hoppas.

Och sorgen bor i mig ännu

Jag tänker flera gånger varje dag på mamma. Saknar henne. Längtar efter att höra hennes röst. Höra henne säga mitt namn. Fråga mig hur jag mår. Höra henne berätta om vad hon håller på med. Att hon har bakat gifflar. Eller städat i en låda och vill visa mig några kort som hon hittat.

Telefonen är så tyst numera sedan mamma dött. När den ringer någon gång hoppar jag till. Vill knappt svara. Blir så påmind om att mamma är död.

När jag är i trädgården kan jag se mamma gå runt där och hänga tvätt. Plocka vinbär. Sitta i skuggan under lönnen på den bruna bänken. Luta sig mot husväggen, vända ansiktet mot solen och blunda. Jag ser henne le överallt där hon är. Mamma log alltid när hon gick omkring i vår trädgård. Hon var lycklig här. Det tröstar mig.

Mitt i saknaden och sorgen efter mamma, kommer det stunder när jag får tankar och insikter inifrån mig själv. Tankar som hjälper mig, ger mig kraft.

Jag tänker på hur viktigt det är att jag tar vara på den dag jag har. Det är tankar som brukar bli starka i mig när jag varit nära döden i mitt liv. Denna dagen, detta nu, är det enda jag riktigt säkert vet att jag har.

Så ... vad vill jag med just denna dagen?

Jag känner stark längtan och kraft inifrån mig själv att verkligen LEVA! Jag vill leva ... kanske ännu mera och ännu oftare leva IRL än att vistas i cyberrymden. Leva bland andra fast ändå ha rum för tid med mig själv. Plats för eftertanke.

Jag tänker på det jag vill bära med mig från min mamma. Hennes förmåga att kunna vara glad över de små sakerna i livet. Hur glad hon var när hon kunde spara undan lite pengar så att hon kunde ge något till någon annan. Mammas förmåga att hur knapert hon än hade det med sin lilla pension, hur få kläder hon än hade råd att köpa sig, ändå lyste vackrast av dem alla på ett kalas. Mammas känsla för vad som klädde just henne. Hennes karisma. Ögonen där själen lyste igenom.

När jag åker genom Jönköping tänker jag ofta på mamma. I mitt minne ser jag henne komma gående lite överallt. På Klostergatan. Västra Torget. Torpaplan. Jönköping City.

Hon ler där hon går. Hon tittar på människorna, träden, fåglarna, barnen och i affärernas skyltfönster.

Kanske bär hon på en kasse med mat som hon handlat?

Eller kanske har hon köpt sig en blomma i blomsteraffären?

Hon ler där hon går ...

Så vill jag tro att det är.

Jag älskar dig, mamma.

Mimmi på återbesök för Legg Perthés sjukdom

Idag var det dags för återbesöket hos veterinären på Djursjukhuset. Tanken var att Mimmi skulle röntgas. Förra gången, dagen före midsommar, fick jag veta att veterinären bedömde att det skulle behövas en operation för att Mimmi skulle bli bra.

Jag kände mig nervös inför besöket och vilket besked jag skulle få. Om det skulle bli operation eller inte. Men, så fantastiskt livet kan vara! Veterinären bedömde idag att Mimmi har blivit så mycket bättre att hon kanske kommer att slippa få höften opererad. Mimmi hade så mycket mindre smärta idag än förra gången, nästan ingen alls. Hon haltade inte alls längre.

Mimmis tand som kommer snett i överkäken ska man i alla fall ta bort, redan imorgon.

I övrigt ska Mimmi fortsätta med sin anti-inflammatoriska medicin. Hon ska ta högst 10 minuters promenader. Ta det lite lugnt.

Efter 4-6 veckor ska Mimmi på återbesök hos veterinären igen.

Nu känner jag mig tacksam och lycklig.

Mimmi kanske slipper operationen, som det ser ut nu.

Otroligt, underbart!

Mirakel!

Som vågen ...

Långsamt som en smekning

Långsamt, som en smekning, vaknar dagen.

Hundvalpen i soffan intill mig smackar.

Jag stryker hennes mjuka svarta päls.

Känner tacksamhet att hon finns hos mig.

Detta nya, lilla liv ...

Vilken gåva till mig ...

Från livet självt.

Allt är kärlek ...

En kärlekssaga - 4

Vi grät av lycka när vi såg in i vår nyfödda dotters ljusblå ögon.

I henne såg vi oss själva.

Aldrig kände jag mig starkare.

För henne kunde jag gå rakt in i döden. När som helst.

Första året med henne var en kärleksbomb som fyllde oss med kraft och energi. Kraft att klara av sådana bagateller som mjölkstockning, nattvak och blöjeksem. Hon var den bästa av ungar. Pigg och vaken. Följde utvecklingskurvan som hon skulle. Slurpade i sig mjölken från mina bröst med god aptit.

Jag kände mig som en ko ... och jag älskade det.

Jag älskade att kunna ge liv.

Den lilla flickan band mig och min älskade ännu närmre samman.

- Det känns som att vi är två pusselbitar, viskade jag till honom där han låg bakom min rygg. Som att vi passar så bra in i varandra, du och jag.

Jag undrade om något kunde vara större än det här. Att få föda fram en människa. Följa henne på hennes väg genom livet.

Vår lilla unge var ett år när polisen ringde på hemma hos mig när jag städade köksgolvet en vårdag.

Dödsbudet om min pappa blev en chock. Jag visste nästan ingenting om hur han levde sedan mina föräldrar skilt sig när jag var tolv år. Han dog i en stor hjärtinfarkt i ett hyrt hus i Spanien. Affärerna han hade därnere visade sig vara trassliga. Bara någon dag efter att jag fått besked om att han var död, ringde främmande människor till mig och krävde mig på pengar.

Jag fick kontakt med Svenska kyrkan där min pappa bott i Spanien. Genom prästen där fick jag kontakt med en bra spansk advokat som kunde engelska.

Under tre år jobbade jag heltid. Vår dotter var på dagis när vi jobbade. Samtidigt hade jag kontakt med advokaten i Spanien för att försöka reda ut hur det egentligen var med min pappas affärer därnere. Jag sökte stöd hos min pappas släktingar som haft mer kontakt med honom än vad jag själv haft.

- Du är hans dotter. Det här får du ta hand om. Vi har inget som helst med det att göra, fick jag till svar.

Jag kände mig mycket ensam. Gamla ärrade sår revs upp. Jag sörjde min pappa. Jag sörjde att vi aldrig haft någon riktig vuxenkontakt med varandra. Och att just det nu var för sent.

Min älskade stöttade mig så mycket han kunde. Nu var det han som höll om mig när jag grät. Han hjälpte till att bära den tunga kistan från Spanien med min balsamerade pappa inuti, till den sista vilan.

Tre år tog det. Sedan stod jag i Malmö Tingsrätt. Allt kändes som i en ond dröm. Jag gick ed på att jag inte kände till att min pappa hade några dolda tillgångar någonstans. När dödsboet sedan sattes i konkurs fick jag äntligen vila från det.

Vår lilla glada, kloka flicka hade guldgula lockar, ljusblå ögon och rosiga kinder.

Hon kunde prata nu.

- Jag vill inte bara vara ett barn i huset, sa hon ofta trumpet till oss vid köksbordet på kvällarna efter jobb och dagishämtning.

Och det ville inte vi heller att hon skulle vara.

En kärlekssaga - 3

Graviditetsbeskedet var positivt.

Vi firade med bakelse.

I min mage sov någon under mitt hjärta.

Vi kände som att vi besegrat döden.

Det första halvåret efter självmordet kände jag inte igen min älskade. Han kändes inte närvarande. Vare sig fysiskt eller psykiskt. Periodvis undrade jag om vi någonsin skulle komma varandra nära igen.

Det gjorde vi. När den tysta gråten väl kom, där han satt på en stol, föll jag på knä på golvet och la armarna om  honom. I köket med de gammelrosa luckorna som vi målat. Innan allt hände. Med tapeterna fulla med rosa hjärtan som vi skrattande, nyförälskade upp över öronen, satt upp ett år tidigare.

Vi fortsatte tillsammans mot de drömmar vi haft. Något förskjutna. Fast inte för evigt.

Två år efter förlovningen gifte vi oss. Vi strålade, han och jag. "Det var det sötaste lilla brudpar jag sett i hela mitt liv", fick jag höra.

Bröllopet var i en liten kyrka. Det var sensommar. Bröllopsmiddagen i en vacker gammal herrgård intill en sjö. Alla älskade runt omkring oss. Glada ansikten och skratt började tränga undan de tunga minnena från den senaste tiden.

"Tager du denna ... att älska henne i nöd och lust?".

"Ja".

"Tager du denna ... att älska honom i nöd och lust?".

"Ja".

I nöd och lust ...

Vi kände att vi redan gjort det; älskat varandra i nöd och lust. Värre kunde det inte bli. Nu var tid för lust.

Ett år efter bröllopet fick jag jobb på en redaktion som jag drömt om. Min man hade redan jobb i staden och pendlade 16 mil varje dag. Vi bestämde oss för att flytta. Trots starka protester från anhöriga som inte kunde förstå att vi kunde lämna änkan som inte hade fler barn än mannen jag gift mig med, så gick vårt flyttlass till staden. Vi gick VÅR väg. Tillsammans.

Nu gick det snabbt. Vi köpte hus. Jobbade heltid. Efter jobbet renoverade vi huset. Röjde i den igenväxta trädgården. Planterade nytt.

På helgerna åkte vi ofta till våra ensamstående mammor och gav dem hjälp.

Vi trivdes på orten vi flyttat till. Grannarna var underbara och generösa människor. Det kändes bra att börja om på ett nytt ställe. Lära känna nya människor.

Så ofta vi kunde utforskade vi trakten. Gick långa promenader i skog och mark. Upptäckte att vi hamnat på en naturskön plats full av smultronställen.

Långsamt läkte vi samman allt mer. Långsamt blev stunderna av glädje, lycka och hopp allt fler och allt längre.

Vårt barn ... i min mage.

Jag la handen på magen. Han la sin varma hand på min. Vi såg varandra i ögonen. Log mot varandra.

Vem var det som var där inne?

Vi ville ge den lilla varelsen all kärlek vi någonsin kunde.

Vi kände som att vi besegrat döden.

Vi var starkare efteråt. Än innan.

En kärlekssaga - 2

- Pappa är död, sa han.

Jag kände inte igen hans välbekanta röst.

Min hand kramade hårt om telefonluren jag höll i.

- Jag kommer, svarade jag.

Jag lämnade mitt arbetsbord som det var. Förklarade snabbt för mina arbetskamrater att jag måste från jobbet direkt. Jag slängde mig på min cykel och cyklade de tre kilometrarna till hans föräldrahem, där han sagt att han var.

Han låg på sin pappas säng. Tittade upp i taket. Jag gick fram till honom, strök hans panna, såg hur glansiga hans ögon var. Den förtvivlade blicken.

- Vad har hänt, sa jag?

- Pappa är död, han har hängt sig, svarade han med grumlig röst. Jag hittade honom i garaget.

Sedan orkade han inte tala med mig mera. Jag fick veta att han kräkts efteråt. Att polisen varit där.

När natten kom låg vi tätt tillsammans i hans pappas säng. Vi höll om varandra. Jag vågade inte blunda. Jag skakade i hela min kropp.

Tidigt på morgonen föll något ur sängen. Han skulle plocka upp det. När han tog upp det tappade, fick han se att där låg en yxa under sängen vi sovit i. En yxa under hans pappas säng ... Vi pratade så förnuftigt vi nu kunde, med varandra om vad vi skulle göra med yxan.

Min älskade som jag förlovat mig med, smög ut med den i garaget för att spara hans mamma från den chocken ovanpå den andra. Jag kände mig som att jag var i en mardröm. Allt det som varit mitt verkliga liv var förvandlat till en känsla av overklighet.

Sedan den där allra första kvällen hade vi blivit ett par. Jag hade följt den planen jag hade för mitt liv. Flyttat hemifrån. Bott ensam i tre år i en liten lägenhet. Skaffat mig utbildning. Jobb. Funderat länge över om detta verkligen var Han, mannen med stort H. Var det honom jag ville dela mitt liv med? Kanske bilda familj med?

Vi hade tältat tillsammans. Seglat tillsammans. Paddlat kanot och levt scoutliv tillsammans. Rest utomlands tillsammans. Renoverat en lägenhet tillsammans. Lagat mat tillsammans. Älskat tillsammans.

Den här sommaren var vi nyförlovade. Vi var sambo sedan ett år tillbaka. Pingstafton, vid den lilla sjön, bland gullvivor och vitsippor, trädde han en ring på mitt finger. Jag kände mig så lycklig, så älskad. Jag kände att jag valt rätt. Det var just han, denne man som jag ville vara med, dela livets glädje och sorg med.

Vi talade redan om vårt bröllop. Om ett år tyckte vi var lagom efter förlovningen. Jag minns att jag ville njuta av varje lycka för sig; först förlovningen, sedan av bröllopet. Ta tid på mig.

Där på ängen i solskenet åt vi vår förlovningslunch. Kycklingsallad med mango. Den skira vårgrönskande naturen firade med oss.

Det blev en ovanligt het och torr sommar det året.

Vi for iväg till södra Europa på semester ett par veckor.

När vi kom hem till Sverige hade det varit varmare här hemma än där vi varit.

Jag minns att jag fick en känsla av att något inte var som vanligt med min blivande svärfar när jag såg honom. Jag minns hans sänkta huvud. Tungsintheten över hans ansiktsdrag.

Fast aldrig kunde jag ana ... Jag trodde att han var trött. Trött för all hettan den sommaren. Trött för allt han hade att göra. Trött för att han arbetat hårt ett helt år. Trött ... 

Min magkänsla hade varit rätt. Han var trött. Han var till och med livstrött. Så trött på livet att han valde att själv avsluta det, strax innan sommaren också gjorde slut på sig själv.

Jag minns hettan den där dagen han gjorde slut på sig själv. Den dagen han också bromsade så många andras liv genom att avsluta sitt eget. Jag minns den blå himlen utan ett enda litet moln. Alla de vackra sensommarblommorna. Alla kondoleansblommorna som vällde in i huset där vi efterlevande befann oss. Gråtande ansikten. Människor i chock. Alla frågorna inuti mig som lämnades obesvarade för alltid. Klumpen i min hals av gråt ... tårar som höll sig kvar där inne förutom de stunder då jag var i ensamhet och allt brast.

Och jag frågade mig själv, djupt därinne; hur solen kunde fortsätta att gå upp varje morgon, hur människor kunde le på gatorna, gå till jobbet som vanligt, handla mat, äta mat ... fåglarna kvittra, blommorna blomma ... hur livet överhuvudtaget kunde fortsätta runt omkring mig?

När något så fruktansvärt hänt som att en blivande snäll svärfar hängt sig i ett rep i sitt garage och en älskad nyförlovad man, hans son, hittat honom hängande där.

En kärlekssaga - 1

Det var på stans enda disco jag för allra första gången fick se honom. Han stod i dörröppningen in till dansgolvet och diggade musiken. Han hade på sig en mörkblå collegetröja med ett vitt tryck som det stod "Discoteque Ceasar" på och jeans. Något av det jag såg drog mig till honom. Spontant gick jag fram och frågade honom om han ville dansa. Det ville han.

Jag minns att discokulan snurrade och gjorde det svårt för mig att se ordentligt i mörkret. Fast jag såg honom dansa. Som att han var i sin egen värld. Och jag i min.

Efter två danser med varandra väntade jag mig att vi, som man brukade göra, skulle lämna dansgolvet och leta upp någon ny att dansa med. Men icke. Den här mannen som jag bjudit upp fortsatte att dansa. Det blev dans på dans på dans. Han såg glad ut när han dansade. Verkade inte bli trött. Till sist kände jag mig, trots mycket god kondition, trött. Hur skulle jag få honom att sluta att dansa? Jag försökte överrösta musiken och sorlet från människorna och frågade honom om vi skulle gå ut en stund och prata i stället.

Han följde med mig utanför discolokalen som var ett gammalt upprustat ruckel utanför staden. Han berättade att han var en av dem i gänget som renoverat upp huset och att de fått pengar av kommunen för att göra det. Den lilla staden jag bodde i hade inte många ställen där vi som var unga kunde träffas och dansa. Så discot i det gamla huset var den stora samlingspunkten.

Han berättade att han gillade att lyssna på musik och att han varit på en stor konsert i Köpenhamn. Om det nu var Status Quo.

Jag var 18 år. Han var 22. Jag gick andra året på gymnasiet. Han hade gjort lumpen vid flygvapnet i Karlskrona. Han jobbade som elektriker och bodde hemma hos sina föräldrar. Var scoutledare och engagerad i discoteket på helgerna, arrenderade garderoben där tillsammans med en kompis. I första hand var han på discot för att jobba den där kvällen när vi träffades.

Den kvällen bjöd han upp mig till kvällens sista dans. "Hotel California" med Eagles. Vi dansade nära varandra. Jag minns att jag tyckte om att hålla om honom. Han och jag var båda två spensliga, han huvudet längre än mig. Våra kinder glödde. Kanske av värmen i rummet. Kanske av något annat. Ögonen glänste. Kanske av början till förälskelse? Vi log mot varandra. Hans armar om min kropp. Mina armar runt hans.

Sedan den kvällen är "Hotel California" hans och min låt.

Den första kvällen av vårt liv tillsammans. Så kristallklar i mitt minne fortfarande.

Inte anade jag då vilken livsresa vi skulle göra tillsammans, han och jag.

Eller gjorde jag kanske det? Någonstans djupt där inuti mig.

I don´t know where I am going ...

Relationskris och ohälsa/utmattning

Jag har förändrats mycket som människa sedan jag blev utmattad för 13 år sedan. Jag har varit tvungen, för min hälsas skull, att lära mig sätta gränser och att säga nej. Jag har på många sätt fått nya perspektiv på både livet och människor. Med mera.

Alla åren för mig som långtidssjukskriven har varit en stark press och negativ stress för både mig och min make. En anhörig som drabbas av ohälsa innebär ofta inte bara förändringar i själva livsstilen. Det för också ofta med sig annan stress som ekonomisk stress och inte minst press från Försäkringskassan och nu också risken att bli utförsäkrad.

Så klart att det sätter sina spår i den relation man lever i. Rollerna i relationen kan kastas om över en natt. Den som tidigare var den så starke är plötsligt den mycket svage som behöver be om hjälp. Det är svårt att visa sig glad när man till exempel har ständig smärta, daglig ångest och kanske inte trivs med den nya livssituationen. Man kanske sörjer. Både sin förlorade arbetsförmåga och att inte ha arbetskamrater. Det kan bli tufft för den som fortfarande är frisk att alltid orka med att vara den stöttande.

Jag har ibland känt skuld över att jag blev sjuk. Trots att jag vet att jag inte har någon anledning att känna skuld. Jag visste ju inte då det jag vet idag om vad långvarig negativ stress gör med en människa.

Den som fortfarande är frisk kan känna att t ex han/hon behöver jobba väldigt mycket för att kompensera den som är sjuk. För att kunna klara ekonomin, helt enkelt. Då i sin tur blir också den personen trött och stressad. Man får mindre tid och ork att ta hand om relationen och varandra.

Arbetet kan också bli en tillflyktsort för den som är frisk. Medan den som är sjuk kan känna att han/hon inte har någonstans alls att "fly" till när längtan bort blir stark, därför att vi människor behöver omväxling för att må bra.

All negativ stress och press är en relationsdödare, tror jag. Det är en stark utmaning för en relation när den ena partnern blir sjuk. Det är min erfarenhet där jag är idag.

Jag lever själv mitt i en stark relationskris sedan en längre tid tillbaka. Jag kommer inte att blogga om det privata när det gäller den. Det har varit en lång och tuff tid för mig. Det känns befriande för mig att nu äntligen sätta ord på det i min blogg. Jag och min make har verkligen försökt nå varandra igen länge på olika sätt sedan jag blev sjuk. Vi har också gått i terapi under en längre tid.

Idag vet jag inte vad vår relationskris kommer att leda till för min del. Jag vill tro att det leder till något bra för oss båda hur det än blir. Kris är utveckling i någon form.

Vilka är dina personliga erfarenheter av relationer och att drabbas av ohälsa/utmattning?

Berätta gärna. Kanske kan vi stötta varandra.

Att ha bra relationer till våra allra närmaste anses vara en av de viktigaste, kanske till och med den allra viktigaste faktorn för att vi ska må bra som människor. För att ha god hälsa.

Jag har allt att vinna som människa på att skapa bra relationer till de människor jag vill ha nära mig. Det vill säga de människor som gör mig gott, där jag känner glädje och trygghet. Det som är kärlek för mig.

Frihet

"Att skriva är att återskapa sin frihet".

(Okänd)

Det vackra

Det största i livet är att kunna se det vackra.

Inte i det vackra, perfekta.

Utan att kunna se det vackra i det icke perfekta. 

(Anna-Karin)

Gratitude

Att drabbas av utmattningssyndrom

Att drabbas av utmattning/utmattningsdepression ger skador i hjärnan. Det kan man idag bevisa via hjärnröntgen.

Tyvärr visste man inte det när jag drabbades för 13 år sedan. Man visste inte heller vilken hjälp man behövde för att bli frisk. Så jag fick ingen hjälp från vården när jag blev sjuk.

Skadorna som man får i hjärnan vid utmattning läker så småningom. Fast hur lång tid det tar kan ingen veta. Vare sig jag själv eller en läkare.

Det finns de som hävdar att det tar ungefär hälften så lång tid att bli frisk som det har tagit att bli sjuk.

Ibland kan det vara ett gammalt trauma som orsakar utmattningen.

Jag önskar ingen människa i världen att drabbas av det som jag själv drabbades av för tretton år sedan. Bland det svåraste av allt var att ingen läkare förstod eller kunde förklara. Varken för mig eller anhöriga. Det skapade stark ångest i mig.

Jag fick själv så småningom, när jag blivit lite starkare, börja söka mig fram till vad jag kände att jag mådde lite, lite bättre av.

Jag önskar att det är bättre idag inom vården för den som drabbas av utmattningssyndrom än hur det var för mig då för 13 år sedan.

Dalai Lama om att bli lycklig

Igår tog jag fram min bok "Lycka!" av Dalai Lama ur bokhyllan igår och började läsa i den.

Jag köpte boken för flera år sedan. Fast då hade jag fortfarande så svåra koncentrationssvårigheter efter min utmattning, att jag inte klarade att läsa i den. Så bara att kunna läsa i boken "Lycka!" igår, gjorde att jag kände mig lycklig.

Enligt Dalai Lama är lycka ett tillstånd vi alla kan nå i själen. Förutsatt att vi har våra basala behov som människor tillgodosedda; mat, kläder, ett hem. Det handlar om att söka sig till det som ger positiva känslor och få undan det som ger negativa känslor. Det handlar om att öva sig i sinnena och själen. Övning ger färdighet, enligt Dalai Lama.

Dalai Lama betonar vänlighet och medkänsla som ett sätt att nå ett lyckotillstånd.

Ett sätt att nå lyckan, är att ibland fråga sig "Kommer detta att ge mig lycka eller njutning?" när man känner längtan efter något eller när man ska fatta ett beslut om något där man kanske tvekar. Det är vanligt, anser han, att vi förväxlar de två begreppen, lycka och njutning. 

Jag tänker på hur lycklig jag kände mig igår över att kunna läsa i den bok som jag inte klarade att läsa i för sex år sedan. Vilken lyckokänsla det kan ge att förlora något för att sedan återerövra det igen. Inte minst sinnen, förmågor och hälsa.

Tack för allt det som jag förlorade genom min utmattning.

Tack för allt det som jag stegvis får tillbaka igen i mig själv.

Tack för hälsan, sinnena och förmågorna som kommer tillbaka allt mer i mig.

Även om det går så  långsamt att jag ibland inte ens märker det. <3

Min fråga idag är till mig och till dig som kanske läser det här inlägget: 

Ger att blogga mig/dig lycka eller njutning?