Filmen Kon-Tiki

Det blev ett biobesök med hela familjen idag. Vi såg filmen Kon-Tiki om Thor Heyerdahl.

Filmen var berörande, känslosam och spännande. Där fanns vackra budskap och intressanta perspektiv på att vara människa. Bra skådespeleri och underbara naturscener.

En film som jag kommer att minnas, känner jag.

Påskfest och sommartid

Påskafton var jag på rolig påskfest med glada vänner.

Vi åt god mat och timmarna gick alldeles för fort.

Sen så blev det sommartid.

På något konstigt sätt.

Mitt i smällkalla vintern.

Glad Påsk!

 

En riktigt Glad Påsk önskar jag alla som kikar in här i min blogg!

Arbetsprovet avklarat

Arbetsprovet som jag gjorde igår när det gällde utredning av om jag har kärlkramp eller inte, gick bra. Jag fick höra att jag har god kondition, hjärtat fungerar bra och den gullige läkaren med mörka sammetsögon, sa till mig, leende, att han tror att jag kommer att leva länge. Det kändes ljuvligt för mig att höra de orden.

Nu är det en läkare till som ska titta på provet, den läkaren som remitterade mig till undersökningen. Jag hoppas och tror att jag får samma besked från honom.

Det vänstersidiga skänkelblocket i mitt hjärta är tydligen något man kan ha som människa. Ibland är där en hjärtsjukdom bakom. Ibland inte. Just nu ser det ut att vara det senaste alternativet för mig. Och jag känner mig rikare än på länge. Då finns det fortfarande hopp om att jag ska kunna bli ännu bättre och starkare än vad jag är idag.

När träningsvärken från cyklingen igår lagt sig, (jag tog ut mig så mycket som jag kunde, så benen darrade ett bra tag efteråt och idag känns de som trädstammar) tänker jag börja träna hemma till en DVD som jag köpt.

Jag har haft Susan ("Knip") Lanefelts fiffiga träningsprogram i 15-minuterspass för hela kroppen som video förut. Den har hjälpt mig mot muskelspänningar och trötthet. Säkert kommer den att hjälpa mig nu också.

Träning och avslappning, yoga och meditation. Det är bra medicin mot mycket här i livet. Och skratt inte minst. Kultur, vänner, djur och att skriva.

Fast inom mig vaknar frågan långsamt till liv igen varifrån mina muskelspänningar och paniken egentligen kommer. Efter alla dessa år som jag levt med dem nu.

Det sägs att muskelspänningar är en människas försvar. Vad är det jag försvarar mig mot? Omedvetet? En del vet jag. En del har jag kvar att utforska om mig själv.

Så skönt ändå att kunna släppa oron kring hjärtat nu. Allt började med att jag trodde att jag hade luftrörskatarr förra våren. Kanske var det bara en infektion jag hade? Som sedan ledde till den ena utredningen efter den andra. Nu ska jag pusta ut och njuta av lediga dagar.

Lugn påsk för mig i år

Imorgon ska jag upp till sjukhuset och göra arbetsprovet för hjärtat. Inte det roligaste att göra en skärtorsdag. Fast lika bra att få det gjort, tänker jag.

Både yngsta och äldsta dottern kommer att vara hemma i påsk mycket mer än jag trodde att de skulle vara. Det känns bra.

Ibland kommer det tankar på mamma. Jag kan sakna henne väldigt mycket just de stunderna. Ibland blir det en klump i halsen. Den lättar när tårarna börjar trilla.

Sorg tar tid och får lov att ta den tid den behöver. Den är inte alltid där i alla fall. Och en stor del av saknaden är ju saknad efter lyckliga och glada stunder tillsammans. Så ofta slutar mina tårar med att jag känner tacksamhet över alla fina minnen tillsammans.

I år blir det en lugn påsk hos mig. Jag ska köpa några stycken krukor med tete-à-tete och gula tulpaner. Lite påskmat och påskgodis. Det får bli allt i år. Påsk blir det hur som helst. Det viktigaste av allt är att man får vara tillsammans, tycker jag.

Doften av våfflor

En sån här åt jag ikväll.

Tänk att våfflor kan vara så gott!

Doften av våfflor får mig att minnas när mina nu vuxna döttrar var små bebisar. Vi bjöd människor som kom och gratulerade oss som nyblivna föräldrar på våfflor.

Hela huset doftade av våfflor och säkert doftade det utanför huset också.

Dofter av lyckliga stunder i mitt liv.

Kanske de största ögonblicken av dem alla för mig i mitt liv?

I alla fall kändes det så just då. 

Längtan

Ibland känns tre mil som på andra sidan jordklotet.

När man längtar efter någon som man älskar.


(Anna-Karin)

Närhet

Jag läste så vackra ord från Dalai Lama igår. Om hur viktigt det är med närhet för oss människor.

Ord om vad närhet kan vara. Olika för olika människor. Allt från att röra vid en annan människa, en strykning mot någons kind. Till närhet till tingen, att röra en sak, ett ting. Närhet till naturen.

Närhet är att vara öppenhjärtig och äkta i mötet med andra. Både med älskade människor som står mig nära. Och också med okända människor.

Det tyckte jag mycket om att läsa. Jag tänkte på alla mina härliga vänner i cyberrymden när jag läste de orden.

Att vi kan ha närhet mellan oss också i cyberrymden är fantastiskt. 

Närheten i att vi delar med oss av till varandra om vad det är att vara människa.

Lägger sig Vättern nu?

Igår när jag körde längs med Vätterstranden, såg det ut som att Vättern har lagt sig nu. I alla fall här i den södra änden där jag bor.

Först kände jag mig ledsen.

Fast så läste jag att vattnet blir friskare om där är is på sjön ett tag.

Så, jag får hålla ut. Lägger sig isen på Vättern så här sent som i slutet av mars, lär den inte ligga länge i alla fall. 

Plums, säger det, så sjunker den till botten på en enda gång, isen. Hux flux. 

Och så är det VÅR!

"Embrace this moment"

Katt och hund

I soffan.

Till vänster om mig min katt.

Till höger om mig min lilla hund.

Lycka!

För min själs skull

För min själ ...

Önskar jag vara älskad.

Så vill jag älska ...

Någons själ. 



(Anna-Karin)

Vill söka det friska i mitt liv

Var på återbesök hos astmasköterskan idag efter att ha använt astmamedicin i ett par månaders tid.

Mina värden var likadana idag som sist jag var där i höstas. Så enligt sköterskan verkar medicinen inte ha haft någon effekt på min lungfunktion. Alltså ansåg hon att jag inte har astma. Fast det är min läkare som ställer eller stryker diagnosen slutligen.

Dessa olika förvirrande besked känns så jobbiga. Det gör att jag inte litar på dem till sist. Utan litar på min egen känsla i stället. Jag tror inte heller att jag har astma. Jag tror att jag helt enkelt är trött intill utmattningens gräns fortfarande. Jag tror att jag behöver tid för återhämtning. Tid för det som är lustfyllt för mig, glädje och skratt. Tid för lugn och ro och för att ta hand om mig själv med bra kost, motion och god sömn. Jag tror helt enkelt att jag inte hittat balansen än i mig själv efter de senaste årens starka negativa stress.

Jag hade knappt mer än hunnit hem från besöket hos astmasköterskan, så fick jag ett brev med tid för arbetsprovet när det gäller mitt hjärta. På skärtorsdag ska jag cykla uppe på sjukhuset för att se hur mitt hjärta fungerar.

Jag kommer att göra det, fast jag är så trött på allt vad sjukhus, läkare och undersökningar heter.

Vilken spiral det satte igång att jag nämnde för min läkare på vårdcentralen i maj förra året att jag trodde att jag hade luftrörskatarr.

Jag vill medvetet söka det friska i mitt liv från och med nu.

Och jag litar till mig själv och min egen känsla först av allt.

I brevlådan låg också en DVD som jag beställde häromdagen. Susan (Knip) Lanefelts suveräna supergympa. Jag har haft den på en gammal video och tränat till den ibland genom åren, så jag vet att där är mycket bra övningar för hela kroppen. Uppdelade i 15-minuterspass så att man kan göra ett kortare pass varje dag om man vill. Eller ett längre pass lite då och då. Det har hjälpt mig förut att hitta styrkan i min kropp igen. Nu har jag den på DVD och kan träna när det passar mig, i den takt som jag känner är lagom för mig nu.

Lydnad med Mimmi på SBK i Jönköping

Igår började jag lydnadsträning med Mimmi på Svenska Brukshundsklubben i Jönköping.

Så roligt det ska bli att få träna med Mimmi i vår och att lära känna andra hundar och deras mattar och hussar!

Det var riktigt kallt och blåsigt igår när vi tränade ute. Så att dricka te och äta ostfralla smakade bättre än någonsin när vi samlades inne i klubbstugan för genomgång och teori.

Jag får lära mig så mycket nytt som jag inte hade en aning om förut när det gäller hunden som varelse på kursen. Inte bara om min egen hund utan också om andra hundar. 

Mimmi var trött och mycket nöjd efter det första passet.

Själv så somnade jag i soffan efteråt när jag kommit hem.

Kontrasterna i livet

Kontrasterna i livet lär oss vad som är det ena och det andra.

Vi behöver mörkret för att kunna se stjärnorna.

Ljuset för att kunna se skuggorna.

Döden för att kunna se livet.

Och leva det.

Krönika: "Om kärlek inte fanns"

Dagens krönika av mig hos 1av3.se heter "Om kärlek inte fanns".

Välkommen att läsa!

Från hjärtat/

Anna-Karin

Fest

Dukat för kombinerat 20- och 25-årskalas hemma hos mig idag.

Ett år sedan mamma dog

Det har gått en vår, en sommar, en höst och snart en vinter nu sedan mamma dog. När jag tittar ut genom fönstret kan jag se henne hänga tvätt därute på torkvindan som hon brukade göra.

Vid den här tiden på året brukade mamma börja fråga efter om vi hade satt upp torkvindan än i trädgården.

"Nej, mamma, det är tjäle i jorden fortfarande", sa jag.

"Så synd", sa mamma. "Så synd. Jag längtar så mycket efter att få hänga tvätt där i trädgården".

Tittar jag lite åt höger genom mitt fönster ser jag de rimfrostklädda vinbärsbuskarna. Det var från dem jag bröt en gren av den svarta vinbärsbusken när mamma låg på sin dödsbädd, för att hon skulle få se bladen slå ut.

Jag minns hur hon njöt när hon kände doften från de nyutspruckna svarta vinbärsbladen. Hur jag strök bladen mellan mina fingrar och lät henne känna doften. Minns hennes glädje och förundran över allt hon kunde njuta av från livet ända in i döden. Om det nu var döden hon mötte. Det kändes inte så då.

Jag ser vinbärsbuskarna därute och jag ser från minnet mamma sitta där på den bruna träbänken hennes sista sommar. Hennes ryggtavla, hennes silvriga, lockiga, vackra hår när hon plockar vinbär medan jag går omkring och pysslar med annat i trädgården.

Ibland går jag fram till henne och säger att hon behöver inte plocka så många. Hon får plocka så många som hon vill. Fast hon behöver inte det.

"Tänk på att du kanske blir för trött", säger jag till henne.

Jag förstår inte hur mamma orkar plocka vinbär som hon gör. Bär efter bär efter bär, med sina små vackra händer. Hon ler när hon plockar vinbären.

"Ja, men, jag vill plocka vinbär", säger mamma leende till mig och tittar på mig med sina stora, klara, glada blå ögon. "Jag älskar att plocka vinbär".

När mamma reser sig från träbänken är alla vinbären avplockade från busken. Jag säger till mamma att hon får allesammans av mig när det är hon som har plockat dem. Fast mamma envisas med att jag ska ha hälften eftersom de vuxit i min trädgård.

Vi delar dem på hälften. Lägger dem i plastpåsar, sätter på etiketter med innehåll och datum och stoppar in hälften av dem i min frys. Hälften tar mamma med sig i en brun pilkorg när jag skjutsar hem henne i bilen. Hon är så lycklig när hon kan lägga påsarna med röda och svarta vinbär i sin frys. Vinbär som hon ska ha att äta när det blir vinter.

Fast den vintern som kommer kan mamma inte äta mycket längre. Hon får allt svårare att svälja.

Till sist får hon inte ens ned en enda droppe vatten.

Jag fuktar hennes läppar med vatten och mamma njuter av det.

"Vi gjorde så gott vi kunde".

Säger vi till varandra. Och ler.

Mamma kramar mig den allra sista gången i mitt liv. En lång, varm kram.

Sedan går hon in i en dimma dit jag inte riktigt når fram till henne längre.

Det är ett år sedan idag. Sedan min mamma dog.

Det känns inte alls så länge sedan. Det känns mer som att tiden har stannat för det som var jag och min mamma tillsammans. Nästan var jag än är. Nästan vart jag än går, har jag minnen från mig och mamma. Så många minnen. Ibland rinner tårarna när jag minns. För att jag saknar. Ibland ler jag. För att jag minns hur lyckliga vi var. Hur vi skrattade. Jag tänker inte på mamma hela tiden längre. Fast varje dag gör jag det.

Det känns högtidligt idag. Ett år ... Som något att fira.

En konstig känsla, för man brukar ju inte fira att det är ett år sedan någon dött. Fast jag känner lust att fira. Köpa de där rågkakorna som mamma älskade från konditoriet tvärs över gatan där mamma bodde. Köpa en Allas veckotidning och en bukett rosor till mamma. Ringa på dörren hemma hos mamma. Se henne öppna och höra henne säga mitt namn:

"Anna-Karin, åh Anna-Karin! Vilken överraskning! Så roligt, så glad jag blir att du hälsar på mig!".

Fast mamma bor inte där längre. Skulle jag ringa på den dörren, är där någon annan som öppnar den.

Mamma ... Du är i mitt hjärta. För evigt.

Idag ska jag åka till ditt vilorum på kyrkogården. Tända ljus och lägga en bukett rosa rosor där.

"Jag har varit med om dig. Jag kan aldrig förlora dig". (Jacques Werup)

Tack för alla vackra minnen tillsammans med dig, mamma.

Jag älskar dig.

Nu går jag vidare i mitt liv. Ett steg i taget. Så som du också alltid gjorde.


Från hjärtat/
Anna-Karin

De som lyfter dig

"Surround yourself only with the people who are going to lift you higher".

(Oprah Winfrey)

Sprid ljus

 

"There are two ways of spreading light. To be the candle.
Or the mirror that reflects it."

(Edith Warton)

Överlevare

"I know about the bad things, but I look for the good things".

(Alice Herz-Sommer, 109 år, människa och överlevare från koncentrationsläger).

Intervju med mig i Jönköpings-Posten

 

I förra veckan blev jag till min förvåning uppringd av en journalist från Jönköpings-Posten. Hon skulle skriva en artikel om varför man skaffar sig husdjur och hade hittat till mig via min blogg.

Det var just hur hon hittat till mig som jag tyckte var märkligt och lite spännande.

Så många märkliga saker som har hänt mig sedan jag började blogga. Sådant som jag troligen aldrig fått uppleva annars. Någon gång kanske jag försöker att sammanfatta det i ett blogginlägg.

I artikeln idag står det om att Jönköpings län är ett av de län i Sverige där flest katter och hundar finns registrerade. Mer än var femte hushåll har ett husdjur. Jämfört med Stockholms län där färre än var tionde hushåll har hund eller katt.

I mitt hushåll finns både en katt, en hund och en dvärgvädurkanin. I artikeln svarar jag så här på frågan om min relation till husdjuren:

"Anna-Karin Mattsson bor i Barnarp och har en blogg där hon bland annat skriver om relationen till sina husdjur.

Hon menar att relationen till djur är viktig för människan. Hon tycker sällskapet med exempelvis katter kan vara en källa till glädje, kunskap om andra varelser och bra för hälsan. Hon tror att det är många sjukskrivna som ser fördelen med att ha husdjur.

- Att ha ett djur är kravlöst, säger Anna-Karin Mattsson.

Genom sin hund har hon lärt känna nya människor.

Varför det är många som skaffar husdjur i Jönköpings län kan Anna-Karin inte svara på, men för hennes del är det för att må bra.

- I Barnarp är det en massa folk som har djur, säger hon".


Källa: Jönköpings-Posten, 2013-03-12

Dvärgvädurkaninen är min yngsta dotters. Den är sju år idag och en riktig piggelinkanin.

Min dvärgpudel Mimmi är 1 1/2 år och är sällskap på mina promenader och framför TV:n med mera.

Min katt fyller tolv år på midsommarafton. Hon är lugnet självt. Sover nästan hela dagarna.

Nyklippt och 23 grader (plus)

Idag unnade jag mig en riktig njutaredag. Först åkte jag till frissan och klippte håret. Som bonus får jag massage i en massagestol när frissan tvättar håret på mig. Hur blir det bättre än så?

Efteråt åt jag lunch på stan på ett café.

När jag kom hem gick jag och Mimmi en långpromenad. Det blåste kallt.

Kontrasten var stor när jag satte mig i det inglasade uterummet efteråt.

Där var det 23 plusgrader och både jag, Mimmi och min katt njöt i solen.

Utanför kvittrade fåglarna för fullt.

När jag blundade kändes det som sommar.

Klar med skrivjobb

Idag har jag blivit klar med ett stort skrivjobb som jag jobbat med i mitt företag Skrivklådan!

Det är en så HÄRLIG känsla i mig just nu.

Heja mig!

I did it!

Dags att skriva fakturan!

Ofrihet vs frihet

Kanske behöver man uppleva ofrihet för att verkligen veta vad frihet är?


(Anna-Karin)

Har jag rätt att må bra?

 

Den här bildens text kan kännas självklar. Fast det är den inte. 

Den sätter igång massor av känslor och minnen i mig.

Minnen från en tid när jag var barn och knappast hade något av detta som bilden handlar om.

Jag mådde dåligt.

Om jag sa det jag tyckte, hände det att jag blev hånad eller nedtryckt.

Det ledde till att jag på många sätt tystnade.

Vem lyssnade på mig då?

Vem lyssnar på den som tystnat?

En period i mitt liv som ung fanns där ingen som lyssnade på mig, inte på det som fanns där inuti mig.

Trygg kände jag mig knappast när vi fick lämna mitt barndomshem, när vi blev vräkta eller när jag blev akut fosterhemsplacerad på obestämd tid utan att ens ha blivit informerad om det i förväg. Jag var tretton år den gången.

Inte heller kände jag mig trygg när min mamma var svårt sjuk och periodvis inlagd och min pappa var i fängelse. Och min lillebror och jag fick bo i olika familjer. Jag visste inte under den tiden var mitt hem var. Jag var en tillfälligt inneboende där människorna visserligen gav mig mat och tak över huvudet, fast där jag ändå inte hörde hemma.

"Att älska vem jag vill ...", ja, det gjorde jag, i mitt hjärta. Jag älskade min pappa och ville bo hos honom. Fast min mamma förbjöd mig det. Släktingar talade illa om honom så att jag hörde det. Om han ringde till mig vågade jag inte uttrycka min kärlek till honom eftersom där var andra som lyssnade när jag pratade med honom och gav mig arga blickar under samtalet. Jag var tyst, avståndstagande mot honom fast att jag älskade min pappa mest av allt.

Rätten att vara stolt över den jag är, har jag jobbat mig till genom självreflektion och också genom att fundera kring människors beteenden i olika situationer.

Jag önskar att alla barn och vuxna en dag har rätten till det som bilden handlar om och också får uppleva det.

Sann kärlek.

Om frihet

 

Jag har upptäckt hur viktigt det är med känslan av frihet för mig som människa. Känner jag mig "instängd" av olika skäl, ger det mig ångest och starka olustkänslor.

Jag är en gång född fri och vill så vara.

Vad är då frihet?

För mig är frihet bland annat att få uttrycka mig fritt utan att bli hånad, förminskad, förlöjligad eller bestraffad. 

Frihet är att drömma.

Frihet är att känna att jag är ekonomiskt självständig med den inkomst jag har. 

Frihet är frihet från "måsten". Både utifrån och inifrån mig själv. 

Frihet är sann kärlek för mig. 

Frihet är att känna mig trygg i att jag kan vara den jag är. 

Frihet är också ansvar. Både för mig själv och andra.

Frihet är att känna att jag kan göra allt det jag vill göra som inte skadar någon annan.

Vad är frihet för dig? 

Kommentarsgranskning

Den senaste tiden har jag fått kommentarer i min blogg på engelska kopplade till diverse märkliga länkar.

Därför kommer jag under förhoppningsvis en kort period ha kommentarsgranskning här i min blogg.

Egentligen gillar jag inte att ha det så. Fast ibland får man prova olika vägar för att få bort det som troligen är en "robot" som kommenterar här i min blogg.

Bara så att ni vet, ni som läser och eventuellt kommenterar här i min blogg.

Jag släpper igenom alla "normala" kommentarer här i min blogg precis som vanligt.

Tio sätt att ta hand om sig själv

När jag är 95 år

När jag är 95 år ska jag promenera varje dag med min lilla hund. Troligen är det inte samma hund som jag har idag. Det skulle i så fall vara ett mirakel. Fast kanske heter hunden jag har då också Mimmi.

Jag ska läsa böcker. Skriva och blogga. Titta på filmer som får mig att skratta och gråta. Romantiska komedier och drama.

Lukta på blommorna som Tjuren Ferdinand, dra in dofterna djupt, ända in till själen.

Sitta i trädskuggan och njuta av ljusspelet från bladverket.

Höra vindens sus och känna den mot min kind.

Träffa människor som jag älskar och mår gott tillsammans med.

Samtala om livet, kärleken och döden.

Jag ska kramas och pussas så mycket som jag har lust till.

Blåsa såpbubblor och berätta sagor ur min fantasi för den som vill lyssna.

Eller berättelser ur mitt eget liv.

Äta jordgubbar och hallon varje dag.

När jag är 95 år ska jag fortfarande känna glädje, lust, njutning ...

Jag ska älska, leka, fantisera och drömma.


Hur ska du ha det när du är 95 år?


Från hjärtat/
Anna-Karin

I am a strong person

When tings get too much

"When things get too much;
Its okay to cry and feel grief.

It doesn't mean you are weak.
It doesn't mean you are thinking "Negatively".

How will you ever Heal something if you don't Acknowledge it?
 

Never Suppress your Emotions -

Because of what other People will think.
 

Feel it, accept it, learn from it, release it.
 

It may be a little difficult at first;
But it will get better.
 

Release it - Let it go.
 

You will feel lighter, More Positive.
 

It will make you more at Peace with yourself.
 

And Stronger for having had the courage;
 

To walk into a Dark Space and Fill it with your own Light."

~ Kiran Shaikh

Mimmi före och efter klippning

Mimmi med vinterpäls 2013-03-04.

 

Vilken skillnad en ny frisyr gör! Kaxiga partypinglan Mimmi 2013-03-04.

Börjar långsamt landa

Efter den senaste berg- och dalbanan inom mig, börjar jag långsamt landa i detta nya.

Jag konstaterar för mig själv att hjärtspecialisten faktiskt sa att vad han kunde se var mitt hjärta utan någon skada så här långt.

Det som heter vänstersidigt skänkelblock och som läkaren på vårdcentralen kallade en skada efter en hjärtinfarkt eller en hjärtmuskelinflammation, menade hjärtspecialisten var något som en del människor har och att det inte är någon skada. Däremot kan det visa att man har en hjärtsjukdom eller anlag för det.

Hur min läkare på vårdcentralen kunde säga till mig att jag hade hjärtsvikt, förstod specialisten inte alls. Med siffror förklarade han för mig att jag var långt från hjärtsvikt. Det var en stor lättnad för mig att höra det.

Däremot visade mina blodprover på höga halter av kolesterol och triglycerid. Orsaken till det skulle enligt specialisten vara att min kropp har en ärftlig defekt som gör att den inte kan ta hand om ens det kolesterol som den själv producerar. De höga värderna i blodet tillsammans med det faktum att min pappa och farfar tidigt i livet hade kärlkramp och sedan dog hastigt i hjärtinfarkt, ledde till att hjärtspecialisten gav mig diagnosen familjär hyperkolesterolemi. Jag ska tydligen vara född med den här "defekten", om diagnosen stämmer. Och sjukdomen utvecklas långsamt genom livet. Den är ärftlig till 50 %.

Specialisten vill fortsätta utreda om jag har kärlkramp eller ej, vilket just den här diagnosen bland annat kan leda till. Den kan också leda till hjärtinfarkt i tidig ålder och stroke. Ju tidigare den upptäcks, desto bättre är prognosen. I Norge testar man genom ett blodprov alla 4-åringar när det gäller den här sjukdomen.

En intressant sak som läkaren sa till mig var att en anledning till att det har blivit mer vanligt med människor som oväntat faller ner och dör i en hjärtinfarkt i tidig ålder, är att många av de vanliga hälsokontrollerna genom Företagshälsovården har försvunnit idag. Det gör att man ofta missar just den här gruppen patienter.

Jag har varit mycket mer ofokuserad och glömsk sedan jag fick beskedet på sjukhuset. Jag tror att det beror på en hel del ny information för mig som jag nu försöker att ta in. Sömnen blir också sämre för mig när det snurrar runt många tankar i huvudet.

Nu är ju läget så när det handlar om att vara människa, att ibland får man helt enkelt acceptera det som händer, hur ont och vimsigt det än kan kännas inuti. Det blir inte bättre av att man kämpar emot.

Jag skulle testa en spray mot kärlkramp enligt läkaren för att se vilken reaktion jag fick i kroppen. Första gången skulle jag testa den sittande. Som tur var gjorde jag det inomhus i min soffa och var inte ensam. Först när jag tagit den kände jag ingenting alls. Sedan svimmade jag där jag satt.

Det tog mig hela dagen igår att hitta tillräcklig balans efteråt för att orka vara upprätt. Tydligen, enligt informationen på den här sprayen, kan man få ett så kraftigt blodtrycksfall att man svimmar. Så jag känner knappast för att ta den sprayen igen. Ska prata med läkaren om det. I övrigt kände jag ingen effekt av den.  Hade inte kontroll över vad jag egentligen kände, så snurrig och vimsig och trött som jag var länge efteråt, efter svimningen.

1. Genom meditationen sa mitt inre till mig att köpa mig en blomma. Det gjorde jag. Det kändes bra.

 

2. Jag accepterar att jag har den här diagnosen just nu. Vad kan jag då göra åt det? Finns det något att göra åt det, så gör jag det. Det jag inte kan göra något åt, är heller ingenting att känna oro inför. 

3. Det jag kan göra är att undvika snabba kolhydrater så långt som möjligt och att motionera regelbundet. Passivitet var som i så många andra fall något negativt, så att vara aktiv så långt jag orkar tänker jag fortsätta att vara.

4. Läkaren jag mötte verkade inte tro särskilt mycket på yoga och meditation. Fast det tror jag på. Så jag kommer att fortsätta göra det varje dag. 

Jag kommer att få ta nya blodprover så småningom. Värdena kan skifta. Kanske är de till och med bättre då, tänker jag? Jag tror själv inte att jag är i balans än efter de senaste årens starka negativa stress både med Försäkringskassan, utförsäkringen, min mammas åldrande och död, med mera. 

Det finns medicin som förhoppningsvis kan förbättra min framtida prognos. Fast läkaren gav mig inga garantier. Hur skulle han kunna göra det? Mänskan spår, men Gud rår.

5. När livet sätts på sin spets, varje gång man lika brutalt påminns om sin egen tillfälliga vistelse här på jorden, inser i alla fall jag vad som är det verkligt viktiga för mig. 

Just det är en bonus när man hamnar i en kris, en mycket viktig sak att bära med sig när man lever. Att veta djupt inuti mig vad det är som är det verkligt viktiga för mig som människa. 

Så många saker som blir obetydliga där mitt i mörkret och dimman. Och de saker som verkligen betyder något, stiger fram kraftfullt lysande ur den grå dimman. Det finns inga livskriser, hur ont de än gör, som inte också bär med sig något positivt.

"Om jorden skulle gå under imorgon, så planterar jag ett äppelträd idag".

(Martin Luther King)

De orden från Martin Luther King är just nu ett stort stöd för mig att luta mig mot. 

Så vill jag leva mitt liv.

Varje dag.

Till orden "Växa och må bra", som jag bär runt på skrivna på en lapp i min ficka, har jag lagt till ordet "Acceptans". Det är målen och drömmarna som jag har med mitt liv där jag är nu.

Jag kommer att skriva av mig här i bloggen till och från. Fast plötsligt kändes det inte alls intressant för mig att vara med i #Blogg 100 längre.

Jag bloggar för att jag mår bra av att göra det.

När jag har lust till det.

Att skriva är hälsa för mig. Det fria skrivandet ur mitt hjärta.



Från hjärtat/
Anna-Karin

Jag lever

Jag har det jobbigt inuti mig just nu, det erkänner jag.

Många tankar som snurrar runt efter läkarbesöket igår.

Fast jag lever idag också.

Tillåter mig känna allt det jag känner nu.

Tack från mitt hjärta till alla som tänker på mig och skickar hälsningar.

Ett alldeles särskilt tack till dig, Kalle, jag blev så rörd och fick tårar i ögonen när ett blomsterbud dök upp alldeles för en liten stund sedan med röda rosor till mig från dig. Det betydde mycket för mig, ska du veta.

Det här ska nog bli bra det också. Bara jag får hämta mig lite.

Inget är någonsin över förrän det är över.

Allt gott önskar jag till er alla!


Från hjärtat/
Anna-Karin