Just nu ligger jag lågt med bloggandet.
Våren, eller mer försommaren, kom som över en natt. Överrumplande, fast så efterlängtad. Känns som hundra år sedan jag sist såg en björk som var grön. Förundrad har jag svårt att ta ögonen från den.
Inne i Jönköping breder vita körsbärsträd ut sig som de allra vackraste brudslöjor över gröna gräsmattor klippta för allra första gången i år. Det doftar nyklippt gräs.
Körsbärsträdet i min trädgård är i stora knoppar. Outslaget fortfarande. Den underbara synen, doften, den korta tiden av körsbärsträd i blom i min trädgård väntar mig fortfarande.
Idag var jag med Mimmi i Stadsparken. Hon och jag hade picknick tillsammans bland vitsippor och, tyvärr, glasskärvor här och var. Kanske efter Valborgsfirandet där.
Fast jag njöt av all fågelsången, den utslagna, ljusgröna bokskogen och mattorna av blommande vitsippor. Mimmi njöt av alla hundar som vandrade runt där med sina mattar och hussar. Viftade lika lycklig på sin svans vid varje hund hon fick se.
Tänk, tänk om vi människor var likadana som min hund vid möten ... Tänk om vi viftade på våra svansar, eller log, så fort vi fick se en annan människa komma gående mot oss.
Långsamt försöker jag ta in all grönskan och allt som sker i naturen nu.
Att hänga med i hastigheten därute är en utmaning sällan skådad.
Svindlande, ljuvliga, flyktiga tid mellan hägg och syren.
Lika svårfångad som en dröm ...
Lika vacker som en saga.
Ibland smärtsamt vacker för det hjärta som bär på en sorg.
