Till minne av de som utförsäkrades

På måndag den 1 februari 2016 avskaffas det inhumana systemet att utförsäkra sjuka människor. Ett vallöfte som regeringen nu genomför. Äntligen, tänker jag. Läser Lisbeth Lippe Forsbergs ord hos Solrosuppropet.

Jag känner tårarna börja rinna nedför mina kinder för varje ord jag läser. De rinner i en allt stridare ström. För varje regndroppe som slår mot min fönsterruta, rinner en tår ... rinner tår efter tår nedför mina varma kinder, flödar känslorna genom mitt bultande blodröda hjärta, sköljer tårarna genom min kropp, min själ ... för alla oss, för alla dem som upplevt hur det var och är att bli utförsäkrad samtidigt som man är sjuk.

Det är tårar av sorg över hur samhället svek oss när vi som mest behövde samhället. Rester av sorgen över hur Alliansen tillsammans med SD genom politiska beslut, debatter och artiklar, la skulden på sjuka människor för den ohälsa de hade. Hur de förminskade, förlöjligade, fattiggjorde, misstänkliggjorde och hånade oss som var sjuka.

Tårarna fortsätter att rinna, det är också lättnadens tårar. Tårar efter så många års oro och stress över att tvingas leva i ett inhumant system som sjuk och ej fullt arbetsför. Tårar som behöver få komma ut innan jag kan skratta med mitt hjärta på riktigt igen.

Läkningens tårar ... Hoppets tårar ...

Allt blandas, allt som finns kvar därinne och ännu inte hämtat sig.

Sedan ska jag fira.

Fira och känna glädje över att sju års kamp och skrivande för att avskaffa utförsäkringarna äntligen är över. Det är snart, mycket snart, tid att fira.

Jag vill att mina ord tillsammans med andras ord ska leva vidare. I cyberrymden. För alltid.

Till minne av dem som inte orkade hela vägen.

Till minne av dem som tog sina liv därför att stressen och pressen att utförsäkras blev alltför tung.

Till minne av mig själv och alla andra som utförsäkrades samtidigt som de var sjuka.

Jag ska fira ...

Men jag ska aldrig någonsin glömma.

Jag ska berätta för mina barnbarn om jag får barnbarn en dag. Så att de kan berätta för sina barn och sina barnbarn.

Jag ska berätta att ingenting är någonsin självklart.

Be dem att leva med öppet hjärta, öppna ögon och öron så att de ser och hör vad som sker i det samhälle de lever i.

Inte för att de ska sluta känna tillit.

Utan för att de ska förstå att förändring ALLTID är möjlig. Även om den ibland kan ta tid.

För att de ska förstå att livet handlar om att aldrig någonsin sluta hoppas.

Moderaterna med Anna Kinberg Batra i spetsen, har redan uttryckt mycket tydligt att de vill återinföra systemet med utförsäkringarna om de får makten.

Detta trots att det här systemet bevisligen från många olika håll och myndigheter inte haft den minsta effekt på vare sig hälsa eller antal sjukskrivna.

Så, håll dig vaken.

Låt det inhumana systemet med utförsäkringar av sjuka människor nu äntligen bli historia.

Punkt.

Slut.




Detta är min personliga historia av att bli utförsäkrad och vara sjuk:

I ETT FRISKT LAND SKA MAN KUNNA BLI SJUK

Jag får en känsla av overklighet där jag sitter hos Arbetsförmedlingen. I magen bär jag en stor klump. Mitt huvud värker. Vad gör jag här? Efter elva år som långtidssjukskriven för utmattningssyndrom. Efter alla försök som jag själv, experter och läkare försökt att göra för att få mig arbetsför igen.

Jag är utförsäkrad. En bricka i ett nytt system, ett experiment med sjuka människor. Handläggaren från Försäkringskassan och handläggaren från Arbetsförmedlingen pratar med varandra. Jag får många frågor att svara på. Jag orkar inte ta in det de säger till mig. Ångesten, min ständiga följeslagare sedan utmattningen, är med i rummet. Jag ser suddigt. Rösterna i rummet ekar. Jag tappar kontakt med det som sker ibland. Så in i norden trött i min hjärna. Ljuset från lamporna i rummet skär i mina ögon.

Det passerar bilder framför mina ögon. Min kollaps under rehabiliteringen som jag skickats i väg till efter min första misslyckade arbetsträning. Den långa vägen med undersökningar, deltagande i olika projekt, KBT-terapi, ideellt arbete.

Sjukgymnastik och stöd från arbetsterapeut. Bara något år tidigare en stor undersökning av mig hos ett privat vårdföretag som Försäkringskassan betalade. Slutkonstaterande där: min arbetsförmåga ligger på 25 procent.

Den där sommaren jag utförsäkras är min mamma döende. En gång i veckan åker jag till Arbetsförmedlingen och träffar min handläggare. Hon ställer frågor till mig. Jag svarar. Det är allt.

På nätterna drömmer jag mardrömmar. Jag vaknar badande i svett med hjärtklappning.

Jag känner oro för att inte kunna behålla huset jag bor i. Mitt hem. Under somrarna brukar jag återhämta mig. Fast den här sommaren är jag som en spänd fiolsträng dygnet runt. Muskelspänningarna som håller om alla instängda känslor av vanmakt och förtvivlan, värker och smärtar. Allra mest under nätterna. Min stress smittar av sig. De som håller av mig mår också dåligt.

Jag som alltid var den flitige anställde. Jag älskade att arbeta. Jag var den glada skattebetalaren. Därför att jag levde i tron att de pengar jag betalade in i skatt, skulle finnas där för mig om jag eller någon jag älskade eller någon annan medmänniska en dag skulle bli sjuk och behöva ekonomiskt stöd.

I dag får jag 9 540 kronor per månad från Försäkringskassan. Det beloppet är före skatt. Tack vare att jag i dag har låga boendekostnader, lever tillsammans med en man som har heltidsarbete och att mina barn är utflugna, klarar jag mig på den ersättning jag får. Fast jag mår dåligt av att känna att jag delvis är ekonomiskt beroende av min partner. Att vara ekonomiskt självförsörjande har varit mycket viktigt för mig som människa i hela mitt liv.
I systemet med utförsäkringar finns inga öppna hjärtan. Där finns bara svarta siffror på vita papper. Handläggare som följer regler. Noll empati. Ingen förståelse för livets olika faser, bara en bortre tidsgräns.
180 dagar som sjukskriven. Sedan är du utförsäkrad. Oavsett om du är mitt i en tuff sjukdomsbehandling. Deprimerad. Separerar. Eller om en nära anhörig ligger för döden.

Att utförsäkra människor är inhumant. Det är omöjligt att tidsbestämma hur snabbt en människa läker samman. Varje människa är unik. Utförsäkringar av människor leder till ökade klyftor i ett samhälle, vilket i sin tur leder till känslor som vanmakt och hat och blir en grogrund för konflikter och främlingsfientlighet.
Jag tror att vi kan förändra. Jag vill att Sverige blir ett välfärdsland för alla igen. Valet 2014 är ett vägval.
För eller emot en inhuman sjukförsäkring.

För eller emot välfärd för alla.

/Anna-Karin Mattsson

(Debattartikel, Aftonbladet, 2014-09-05)