Aktivitet är vägen

Det är en så märklig tid i denna världen nu. Som att allt har kastats omkull. Och enda vägen ur det är att göra bland det mest onaturliga av allt för de allra flesta människor, att fysiskt distansera oss från varandra. Aj så ont det gör. Åh vad jag längtar efter att träffa människor. Åh vad jag längtar efter att gå på café och strosa runt i affärer och höra människor pladdra om allt möjligt som förut. Men dagligen hör och läser jag om att ha tålamod, hålla ut och att detta tar tid. Så det är så jag gör.

Dagarna är allt kortare. Novembermörkret lägger sig allt tidigare på eftermiddagen. Det är i alla fall helt normalt, eller hur. På min kvällspromenad njuter jag av alla stjärnor, ljusstakar och slingor som lyser upp. Ljus i mörkret, det är precis det vi behöver mest av allt nu. Att kunna se att där finns ett ljus som väntar i denna mörka tid för så många. Det är inte alltid lätt. Men jag gör så gott jag kan för att se det.

Rutinerna är viktigare än någonsin för mig nu. Motion och djupandning och sysselsättning. Jag läste att även om man inte har lust att göra något alls, så är det klokt att sysselsätta sig ändå och inte invänta lusten. Aktivitet föder aktivitet. Och passivitet föder passivitet. Så det spelar ingen roll vad man gör. Det behöver inte vara något meningsfullt, inget speciellt. Det är meningsfullt i sig att vara sysselsatt. Antingen man städar toaletten som jag gjorde idag. Eller ser en jättebra serie på Netflix, Queens Gambit, som jag också gör i dessa dagar. Eller tja, varför inte blogga. Sysselsätta sig, det är grejen just nu för att ta sig igenom denna utmaning med allt vad den innebär. Vad sysselsätter du dig med i dessa tider? I helgen ska jag, kanske, baka lussekatter.

Ta hand om er och kram! /Anna-Karin

Nollvent och advent

Åh vad vi behöver ljusen nu. Många har redan tänt adventsljusstakar i fönstren där jag bor. Ovanligt tidigt. Jag också. En vecka tidigare än jag brukar. Läste om någon som firade "nollvent", en extra adventhelg. Känns som att vi behöver det. Ta hand om er och varandra alla fina vänner.

R.I.P. Yatzy

R.I.P. vår älskade allra finaste Yatzy. Onsdagen den 4 november tog vi farväl av dig efter att du långsamt försämrats den senaste månaden. Du fick ett stilla och värdigt slut på ditt långa liv vilket jag är så tacksam för. Tack för all tid med dig. All tröst du varit i tunga stunder. All glädje och närhet och kärlek du gett till oss. Alla skratt du gett oss. All ömhet du fått oss att känna. Jag glömmer aldrig dig. Du är för evigt i mitt hjärta. Det kommer att vara så tomt och tyst här i huset efter dig, du vackra själ. Alltid så vänlig var du. Tack för att jag fick vara med om dig. Älskade, allra mest älskade Yatzy vad jag saknar dig redan. 19 1/2 fantastiska år fick vi med dig. Tack från mitt blödande hjärta. Jag visste inte hur förlamande ont det skulle göra nu när du är borta. Men det gör det. Så många år du har funnits där för mig och de andra. Genom sorg och glädje. Du fattas oss. Tomrummet efter dig är så stort. Liksom tacksamheten över att ha fått ha dig med oss så länge.

Skärpta restriktioner i Jönköpings län

Så kom besked om skärpta restriktioner också i Jönköpings län på grund av ökad smittspridning. Inte helt oväntat om du frågar mig. Jag har förvånat tittat in på caféer i stan ibland och sett fullt med människor i olika åldrar sitta nära varandra.. Själv har jag dragit mig bort från all trängsel hur fikasugen jag än känt mig. Jag som älskar att gå på café och sitta bland människor, vad jag saknar det. Vad jag längtar tills vi kan leva mer normalt igen.

Men just nu får vi försöka ta oss igenom de närmsta veckorna ändå. Bara umgås med de i samma hushåll. Bara besöka livsmedelsbutiker, apotek och vården. Det känns tufft, men det finns inget annat alternativ just nu än att ta sitt ansvar som samhällsmedborgare.

Vilken tur att jag har Internet, tv, böcker, ljudböcker med mera. Promenaderna och min träning. Om inte man var en överlevare före denna pandemi, så tränas man verkligen i den konsten just nu som människa.

Min älskade katts mående har blivit sämre. I morse ringde jag Djursjukhuset. Hon ska undersökas redan imorgon. Jag är beredd på att det kan bli dags att ta farväl. "Din katt sjunger ju på sista versen nu", som man sa till mig i telefonen. Jag får se hur det blir. Jag kommer att sakna henne. Mycket. Men som hennes ägare är det min skyldighet att se till att hon får ett värdigt slut utan lidande. Som sagt, jag får se hur det är imorgon.

En dag i taget. Det gäller mycket, nuförtiden.

 

Mina fantastiska novemberkaktusar

Nu blommar mina novemberkaktusar. De är som fyrverkerier i höstrusket. För några år sedan var jag på väg att ge bort dem. Eller, ja, faktiskt slänga dem. Mina fönsterbrädor i huset där jag bor är inte så djupa. Kaktusarna växer och blir vida. Jag vill inte ha alltför stora tunga krukor att bära på eller att plantera om. Så, ja vad skulle jag då göra med mina kaktusar som växte sig så stora?

Det var då jag tänkte att jag kunde som ett sista försök innan jag gav bort dem, kanske toppa dem. Det var i september. Jag tog bort kanske 5 cm på varje bladlängd. Det var modigt. Jag tänkte att nu dör de. Men icke sa Nicke, tala om livskraft. Mina novemberkaktusar överraskade mig med en blomning som aldrig förr det året. Inte bara med en knopp i varje bladände, utan nästan dubbelknoppar överallt. 

Sedan blommade de en eller två gånger till det året. Inte så rikligt som första gången, men blomning.

De är bland de mest lättskötta blommor jag kan ha. De får lite vatten en gång i veckan. Sommarhalvåret ger jag dem lite näring. I september slutar jag vattna helt. Sedan den gången toppar jag dem också varje år. Minskar ned varje bladlängd ca 5 cm vilket krymper hela växten så den ändå får plats på min fönsterbräda. När de blommar vattnar jag dem så att de aldrig är torra. Annars kan knopparna falla av. När de blommat klart efter ca tre veckor, vattnar jag lite en gång i veckan igen. Mina novemberkaktusar står i ett österfönster.

Tänk, ibland kanske det är så, att man måste bryta av något för att livet ska blomma igen.

Visst är det märkligt. Men så är det ibland.

Det jag trodde skulle döda, gav mera liv än någonsin förut till mina gamla kaktusar.

Jag undrar hur gammal en novemberkaktus kan bli egentligen? Riktigt gammal, tror jag. Ibland lever de vidare i generationer. Kanske kommer mina döttrar att ärva mina kaktusar en gång? Vem vet. Vackra är de. Och riktiga överlevare.

 

 

 

Körsbärsträdets sommar

Inatt la du av dig dina genomskinliga löv som en gul matta på det gröna gräset. Älskade gamla körsbärsträd, tack för denna sommar. Tack för försommarens blomning. Lika andäktigt vacker som alltid med dina rent vita blommor. 

Fast just denna blomningen kändes inte inuti mig som den brukar. Jag såg den, utan att riktigt känna. Så mycket som hänt. Så mycket som känts tryggt som fallit samman. Så mycket som varit självklart, men inte längre var det. 

Men du, du stod där. Som en trygg drottning med en skimrande krona att vila under medan världen föll samman runt omkring oss.

Blombladen föll. En sommar kom och gick. Kanske en av de mest märkliga somrar i mitt och många människors liv. Men du var den du alltid varit. Bina och humlorna surrade kring dig. Den svarta flugsnapparen slog sig ned på en gren. Talgoxen kvittrade från en annan gren. En dag satt det en skogsduva i din krona. 

När dina bär lyste röda samlade sig kajorna och skatorna och tävlade om att äta upp dem. Det var ett kraxande som väckte mig i sommarmorgonen. Länge svalkade du mig med skuggan från dina gröna blad. Hela den långa, långa sommaren. 

Nu vill du vila. Spara dina krafter inför vintern som är på väg. Jag längtar redan efter när du blommar igen. Det känns tryggt att veta att du finns. Något tryggt att vänta på, när så mycket annat känns osäkert.