... fast det gör jag ju inte, det var ren och skär lögn. Det är uselt med motionen nu för tiden. På sin höjd blir det någon intressant yogaposition på stranden. Och så att doppa sig i Vättern då, det måste man väl kunna kalla motion? I alla fall är det balansträning på hög nivå att försöka ta sig ett par meter ut i vattnet på små runda, hala stenar dit där sandbotten är, utan att ramla omkull. Igår såg jag en äldre man som fick krypa tillbaka i vattnet till stranden för att han hade så svårt att gå på stenarna.
Jag önskar att jag kunde springa tre mil om dagen. Undrar hur stark tankens kraft är egentligen? Undrar om jag kan tänka mig till att kunna springa tre mil om dagen? Jag har ju känt hur stark tankens kraft är i många sammanhang. Det är klart att det går. Jag ska träna idag, på att springa. Jag ska sitta i min Baden-Baden och så ska jag blunda och tänka mig att jag springer.
"Jag springer, jag springer, jag springer en mil och två mil och två och en halv och nu har jag sprungit tre mil...".
Om jag gör det varje dag, i tanken, så kanske min kondition är densamma när jag börjar jobba som den var när jag slutade jobba. För det är inte lätt att hålla uppe konditionen i den här värmeböljan som ju verkar fortsätta nästa vecka också. Helt otroligt! Fyra veckors värmebölja EXAKT samtidigt som jag är ledig!
Frågan är bara om jag ens orkar TÄNKA på att springa. Det är redan 28 plusgrader därute. SMHI varnade för att det kan bli kraftiga åskväder här i Jönköping idag. Luften är minst sagt tryckande. Gräsmattan brunbränd. Kommer åskan ska jag njuta av dofterna efteråt. Är det inte en av de ljuvligaste dofter som finns, doften efter att ett åskväder passerat en riktigt, riktigt het sommardag?
tisdag 13 juli 2010
söndag 11 juli 2010
Jag tänkte på kräftor...
... när jag fick se mig själv i spegeln. Det var skönt med åtta timmar i skuggan på stranden igår. Men det kanske var lite för många timmar för min hud.
Jag doppade mig tre-fyra gånger i Vättern. Det var varmare i vattnet igår än förut, där var många människor som faktiskt simmade i Vättern, stod eller gick i vattnet länge och barn som lekte i vattenbrynet.
Vättern var stilla och spegelblank de första timmarna jag var där. Sedan blev det alltmer sjöbris och med den kom de små vågorna. Ljudet från vågorna ökade under dagen och jag njöt av att lyssna till bruset.
Man blir inte särskilt hungrig en sådan där varm dag på stranden. Det är som att man kan äta sig mätt på och leva av allt det vackra runt omkring. Det räcker med en knäckemacka och massor av vatten, kanske lite melon. Och så en glass, förstås. En glass, bara för att det är så mycket sommar i en glass.
När jag går ut i Vätterns vatten kan jag se botten även om jag går ut i midjehöjd. Intill kanten precis där jag går ut, på min favoritplats, är där stenar. Solstrålarna tränger ned genom vattnet och får stenarna att gnistra där på sjöbotten. Det är så vackert att jag tappar andan och alldeles glömmer bort att vattnet känns kallt som en isglass mot min hud.
När jag klarat att balansera på stenarna utan att falla omkull, kommer jag fram till sandbotten. Den är alldeles ren. Sand, sand, sand... så långt ögat når. Jag kunde stå där igår, på sanden i vattnet, ett bra tag innan jag doppade mig. Det var ungefär lika långt ut från land som när jag gick ut på Vätterisen i vintras. Fast då hade jag tjocka kläder på mig. Igår hade jag baddräkt.
Naturen skiftar som livet. Ibland är det kallt, isigt och fruset och man får ha tjocka kläder på sig som skyddar för det runt omkring. Ibland är det varmt, ljumma vindar och man kan inte ha mer på sig än en baddräkt. Och hur det än är, så finns solen där. Uppe i det blå. Även om man inte alltid ser den.
Jag doppade mig tre-fyra gånger i Vättern. Det var varmare i vattnet igår än förut, där var många människor som faktiskt simmade i Vättern, stod eller gick i vattnet länge och barn som lekte i vattenbrynet.
Vättern var stilla och spegelblank de första timmarna jag var där. Sedan blev det alltmer sjöbris och med den kom de små vågorna. Ljudet från vågorna ökade under dagen och jag njöt av att lyssna till bruset.
Man blir inte särskilt hungrig en sådan där varm dag på stranden. Det är som att man kan äta sig mätt på och leva av allt det vackra runt omkring. Det räcker med en knäckemacka och massor av vatten, kanske lite melon. Och så en glass, förstås. En glass, bara för att det är så mycket sommar i en glass.
När jag går ut i Vätterns vatten kan jag se botten även om jag går ut i midjehöjd. Intill kanten precis där jag går ut, på min favoritplats, är där stenar. Solstrålarna tränger ned genom vattnet och får stenarna att gnistra där på sjöbotten. Det är så vackert att jag tappar andan och alldeles glömmer bort att vattnet känns kallt som en isglass mot min hud.
När jag klarat att balansera på stenarna utan att falla omkull, kommer jag fram till sandbotten. Den är alldeles ren. Sand, sand, sand... så långt ögat når. Jag kunde stå där igår, på sanden i vattnet, ett bra tag innan jag doppade mig. Det var ungefär lika långt ut från land som när jag gick ut på Vätterisen i vintras. Fast då hade jag tjocka kläder på mig. Igår hade jag baddräkt.
Naturen skiftar som livet. Ibland är det kallt, isigt och fruset och man får ha tjocka kläder på sig som skyddar för det runt omkring. Ibland är det varmt, ljumma vindar och man kan inte ha mer på sig än en baddräkt. Och hur det än är, så finns solen där. Uppe i det blå. Även om man inte alltid ser den.
lördag 10 juli 2010
Människokärlek?
Varje gång jag ska skriva om kärlek så kan jag inte det. Fingrarna låser sig, tankarna stannar. Det känns... övermäktigt.
Jag läser i bloggar och i dikter om hur ni kämpar, ni människor. Om vad ni varit med om, vad ni gör, vad ni tänker och vad ni känner och ju mer jag läser desto mer känner jag hur jag fylls med en känsla av ömhet och ibland tåras mina ögon.
Jag älskar människor! Jag gör det, verkligen, på riktigt. Jag har alltid älskat människor. Jag tror att alla människor föds goda. Jag är fullkomligt övertygad om att det är det som händer oss som små och senare i livet som får oss att ibland göra varandra och oss själva illa. Jag tror att alla människor föds goda...
Jag älskar människor! Jag har riktigt svårt för att tycka illa om en människa, hurdan han/hon än är. Jag kan inte tycka riktigt illa om någon enda människa, faktiskt. Tycker synd om gör jag ibland, tycker synd om dem som är olyckliga och som har skadat andra, men tycker illa om, nej, det gör jag inte.
Blir arg... det blir jag ibland... fast jag har lätt att förlåta människor. Därför att det är många gånger så svårt att vara människa. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur svårt det kan vara. Hur lätt det är att det blir fel. Det blir lätt att förlåta då, när jag sett i mig själv hur lätt det är att det blir fel, hur jag kan göra något dumt som jag egentligen inte menade att göra. Så lätt att förlåta mig själv... så lätt att förlåta också andra.
Jag söker efter det som är fint och ljust i varje människa och det finns där, jag blir nästan aldrig besviken. Det vackra finns där, inuti oss alla. Vissa visar bara mer av det än andra.
Det vackra finns där... det är en vacker tanke.
Kanske är detta kärlek? Kanske är kärlek att kunna se att det finns något att älska i varje människa man möter? Kanske är kärlek just det? Så enkelt... kan kärlek vara så enkelt?
Var det jag skrev nu en text om kärlek? Eller om något helt annat?
Vad är kärlek? Finns det olika sorters kärlek? Eller finns det bara en? Den som ser. Betraktar. Möter blickar. Får andra att känna sig sedd.
Är kärlek konsten att kunna se?
Kunna se ljuset också i mörkret.
Kunna se det goda bortom det onda.
Kunna se inte bara människor, utan också allt annat levande.
Kunna se det vackra i det fula?
Är detta kärlek?
Jag läser i bloggar och i dikter om hur ni kämpar, ni människor. Om vad ni varit med om, vad ni gör, vad ni tänker och vad ni känner och ju mer jag läser desto mer känner jag hur jag fylls med en känsla av ömhet och ibland tåras mina ögon.
Jag älskar människor! Jag gör det, verkligen, på riktigt. Jag har alltid älskat människor. Jag tror att alla människor föds goda. Jag är fullkomligt övertygad om att det är det som händer oss som små och senare i livet som får oss att ibland göra varandra och oss själva illa. Jag tror att alla människor föds goda...
Jag älskar människor! Jag har riktigt svårt för att tycka illa om en människa, hurdan han/hon än är. Jag kan inte tycka riktigt illa om någon enda människa, faktiskt. Tycker synd om gör jag ibland, tycker synd om dem som är olyckliga och som har skadat andra, men tycker illa om, nej, det gör jag inte.
Blir arg... det blir jag ibland... fast jag har lätt att förlåta människor. Därför att det är många gånger så svårt att vara människa. Ju äldre jag blir, desto mer inser jag hur svårt det kan vara. Hur lätt det är att det blir fel. Det blir lätt att förlåta då, när jag sett i mig själv hur lätt det är att det blir fel, hur jag kan göra något dumt som jag egentligen inte menade att göra. Så lätt att förlåta mig själv... så lätt att förlåta också andra.
Jag söker efter det som är fint och ljust i varje människa och det finns där, jag blir nästan aldrig besviken. Det vackra finns där, inuti oss alla. Vissa visar bara mer av det än andra.
Det vackra finns där... det är en vacker tanke.
Kanske är detta kärlek? Kanske är kärlek att kunna se att det finns något att älska i varje människa man möter? Kanske är kärlek just det? Så enkelt... kan kärlek vara så enkelt?
Var det jag skrev nu en text om kärlek? Eller om något helt annat?
Vad är kärlek? Finns det olika sorters kärlek? Eller finns det bara en? Den som ser. Betraktar. Möter blickar. Får andra att känna sig sedd.
Är kärlek konsten att kunna se?
Kunna se ljuset också i mörkret.
Kunna se det goda bortom det onda.
Kunna se inte bara människor, utan också allt annat levande.
Kunna se det vackra i det fula?
Är detta kärlek?
fredag 9 juli 2010
Tropikvärme i Sverige
I helgen ska det bli tropikvärme har jag läst. Hur "överlever" man den? Jag tänkte dela med mig av mina knep för att klara heta sommardagar. Ett av tipsen har jag fått från Recurvens blogg. Ett annat fick jag från min trogne läsare Kalle häromdagen. Ge mig gärna fler tips på vad man kan göra för att må så bra som möjligt i hettan. Lite galna tips tar jag särskilt gärna emot. :)
Hur man mår bra under eventuell "tropikvärme" i Sverige (meterologerna kan ju faktiskt ha fel...)
1. Doppa sig i Vättern.
2. Skölja handlederna i kallt vatten.
3. Lägga en blöt handduk på huvudet.
4. Vara i gillestugan.
5. Sitta i skuggan under ett träd.
6. Köpa sig en pool till trädgården (om det finns några kvar att köpa denna varma sommar).
7. Skaffa ett gammalt badkar, eller en gammal båt. Fylla den med vatten och så doppa sig där ibland när man blir för varm.
8. Har man badkar inomhus så kan man fylla det med svalt/kallt vatten och doppa sig där när man blir för varm.
9. Blöta solhatten i kallt vatten titt som tätt. Och gå med den blöta hatten på huvudet.
10. Duscha svalt/kallt med kläderna på. Inomhus eller utomhus.
11. Dricka vatten. Hela tiden. Små klunkar ofta.
12. Göra så lite som det bara är möjligt. Bara vara. Allra helst i skuggan av ett träd på en strand intill vatten.
13. Skaffa sig en solfjäder eller använda en gammal tidning som solfjäder.
Hur man mår bra under eventuell "tropikvärme" i Sverige (meterologerna kan ju faktiskt ha fel...)
1. Doppa sig i Vättern.
2. Skölja handlederna i kallt vatten.
3. Lägga en blöt handduk på huvudet.
4. Vara i gillestugan.
5. Sitta i skuggan under ett träd.
6. Köpa sig en pool till trädgården (om det finns några kvar att köpa denna varma sommar).
7. Skaffa ett gammalt badkar, eller en gammal båt. Fylla den med vatten och så doppa sig där ibland när man blir för varm.
8. Har man badkar inomhus så kan man fylla det med svalt/kallt vatten och doppa sig där när man blir för varm.
9. Blöta solhatten i kallt vatten titt som tätt. Och gå med den blöta hatten på huvudet.
10. Duscha svalt/kallt med kläderna på. Inomhus eller utomhus.
11. Dricka vatten. Hela tiden. Små klunkar ofta.
12. Göra så lite som det bara är möjligt. Bara vara. Allra helst i skuggan av ett träd på en strand intill vatten.
13. Skaffa sig en solfjäder eller använda en gammal tidning som solfjäder.
onsdag 7 juli 2010
Gammaldags rosor och sköldpaddor
I Rosariet i Jönköping såg jag sköldpaddor igår. Förutom en hela massa ljuvligt doftande gammaldags rosor och andra blommor i mängder.
Sköldpaddorna i Rosariet har en alldeles egen liten historia. Det hände sig för kanske 3-4 år sedan att man i den lilla guldfiskdammen i Rosariet plötsligt upptäckte att där var en stor sköldpadda. En kanske 15 cm stor Skalman. Ingen förstod någonting. Men när man funderat så anade man att det var en privatperson som lagt dit sköldpaddan. Den verkade trivas, man kontaktade någon kunnig på sköldpaddor. Och Skalman fick bo där, i Rosariets damm, tillsammans med alla guldfiskarna. En och annan människa sökte sig säkert till Rosariet mest för att titta på sköldpaddan den sommaren, mer än för att titta på rosorna. Jag var en av dem.
Jag minns inte hur länge det dröjde, men det dök upp fler sköldpaddor i dammen. De fanns inte där på kvällen. Men på morgonen bara var de där. Folk smög sig dit på natten och la dit sin sköldpadda som de tröttnat på. Så Skalman behövde inte längre vara ensam. Plötsligt fanns där tre sköldpaddor i dammen.
Igår var jag i Rosariet för just nu är där alldeles underbart med alla gammaldags buskrosor och nyponrosor som blommar för fullt. Som ett fyrverkeri i gräset! Luften är full av dofter, särskilt när det är varmt. Och jag stack näsan i så många rosor som jag bara hann.
Sedan gick jag till dammen. För att se hur Skalman och hans kompisar hade det. Och jo. De var där i sommar också. Tillsammans med alla guldfiskarna. Tre sköldpaddor, pigga och livliga var de. Fina att titta på.
Jag undrar hur det är att vara sköldpadda. Ibland är det nog ganska skönt, tänker jag. För var man än befinner sig, så blir man rädd eller trött, så kan man dra in huvudet och sina ben under det hårda skalet och ta skydd för världen eller något hotfullt. Eller varför inte ta sig en liten tupplur, där i skalet. När man ändå är där. Det skulle jag nog göra. Om jag var sköldpadda.
Nu är jag ju inte det. Jag är ingen sköldpadda. Jag är en människa. Utan något hårt skal som jag kan skydda mig under. Visst händer det att jag bygger mig ett skal ibland, en mur. När livet är alltför hårt. För som människa är jag egentligen sårbar, ibland näst intill hudlös.
Därför tycker jag att vi människor ska vara snälla mot varandra. För som jag är, så är också alla de andra människorna runt omkring mig. Sårbara. Sköra. Mjuka intill skelettet. Tillsammans däremot, när vi gör goda saker mot och för varandra, är vi starka. Och då behöver vi allt färre hårda skal och murar i oss själva.
söndag 4 juli 2010
Premiärdopp i Vättern - skönt!
Nu är det gjort. Jag har doppat mig i Vättern. Det värkte i benen när jag gick ut i det kalla vattnet. De stora stenarna på botten gjorde att jag fick bra balansträning samtidigt. En liten bit ut, där vattnet var höftdjupt, fanns det bara fin sand, inga stenar. Det var där jag gjorde det. Doppade mig. Jag skrek rätt ut, så kallt var det.
Men efteråt var det skönt, helt underbart. När jag nedkyld vingligt tagit mig tillbaka på stenarna till stranden och solstolen igen.
Det måste vara att vara lite fakir att göra en sådan här sak, tänker jag. Känslan efteråt är kanske densamma som när man har legat på en riktig spikmatta. Jag mådde så gott!
Bildebeviset på att jag faktiskt doppade mig (jag badade till och med två gånger i Vättern idag), det finns här i min lilla mobilblogg "Bloggrosor". Bilden är liten, men det är jag som badar i Vättern. Helt säkert, på hedersord.
Idag fick man se upp på Vätterstranden. Där var småpojkar med stora vattengevär. Vilka strålar! De låg i häckarna och sprutade vatten på förbipasserande.
Det märks på Vätterstranden en solig sommardag hur mångkulturellt Jönköping faktiskt är. Jag såg människor som rökte vattenpipa. Hörde massor av olika språk. Och jag kunde känna som att jag ibland vandrade i Asien, ibland i Indien, ibland i Sverige och ibland någon helt annanstans. Om jag plockade ut de olika små grupperna som satt där, på stranden. För tyvärr. Vi sitter oftast varje liten grupp för sig av människor från olika länder. Så var det idag en somrig julidag år 2010 i Jönköping på Vätterstranden.
Nu är jag jättehungrig! Sjön suger...
Jag kan alltså skicka bilder till bloggen i Wordpress nu. Skulle jag då inte också kunna få in bilder till Blogspot från min mobiltelefon, tänker jag. Vet någon hur man gör, berätta gärna för mig. Jag har läst om det här på Blogger men än har jag inte fått det att fungera. Jag jobbar på det.
lördag 3 juli 2010
Doppade jag mig idag?
Det blev nästan en hel dag på Vätterstranden för mig idag. Ensam. Jag hittade ett nytt favoritställe med en nyponbuske alldeles nära så att jag kunde känna doften. I trädskugga. Där var fridfullt. Bara en liten bit bort kryllade det av solande människor i alla åldrar och storlekar. Man delade ut Fanta-burkar gratis och det spelades musik. Men i mitt lilla "gömställe" var det friden som rådde.
Jag njöt av att höra kluckandet från vågorna, känna den lätta sjöbrisen från Vättern. Se på segelbåtar, kanoter och någon enstaka motorbåt. Folklivet. Där var människor som badade. Modiga människor. Som sa att "det är så kallt att det gör ont", när de gick ut och doppade sig.
Folk matade fiskmåsar och skrattmåsar så att jag blev omringad och näst intill attackerad uppifrån av alla de där fåglarna. Nyponrosorna doftade. Jag stack ned mina bara fötter i den varma sanden, sänkte ned solstolen så att jag låg ned, slöt ögonen, log, drog in sjöluften och njöt av att få leva och andas en så här förtrollande underbar och varm sommardag!
Om jag doppade mig idag? Nej. Jag glömde baddräkten hemma. Jo, det är säkert. Jag glömde den, det är alldeles sant. Hur i hela friden jag nu kunde göra det.
Fortsättning följer om jag kommer att doppa mig eller inte i Vättern den här sommaren.
fredag 2 juli 2010
Det här med att doppa sig
Jag är en badkruka. Jag badar sällan om det är under 23 grader varmt i vattnet. En gång gjorde jag det. Det var i Danmark. Den enda soliga dagen den sommaren. Därför badade jag trots att det var, jag vet inte hur få grader i havet den dagen. För att liksom få det gjort. Jag njöt, minns jag, trots kylan. Huttrade mycket efteråt. Skakade tänder.
Jag gillar att gå i vattnet med fötterna. Att stänka lite vatten på mig själv, det gillar jag också. Även om det är kallt i vattnet. Jag kan gå ut i vattnet ända upp till halva låren. Men det är sen... när det kommer högre upp som det börjar ta emot i hela mig. Jag vill inte. Jag vill gå upp på land igen.
Jag menar, en gång i tiden gick ju människan upp ur vattnet och upp på land, visst var det så? Så vad ska man nere i havet att göra igen då? När man nu en gång kommit upp ur det.
Fast ibland bara gör jag det. Även om det tar emot som bara den och även om det är svinkallt och även om hela mitt inre skriker åt mig att vända om mot stranden igen. Även om jag är rädd som en liten hare...
Ibland bara slänger jag mig rätt i vattnet. På mage. Rätt i... hämningslöst... släpper alla mina spärrar och låter mig omfamnas av det först kanske kalla men sen så underbara vattnet.
Jag har flugit. Fast jag var rädd så flög jag för några veckor sedan.
Idag kanske jag doppar mig i Vättern. Fast, bara kanske...
torsdag 1 juli 2010
Nattvioler
Jag tog en sen kvällspromenad igår och fick se att där det brukar blomma enstaka nattvioler, där var det igår ett helt fält alldeles fullt av nattvioler! Det var en kylig kväll så den underbara doften från blommorna fick jag krypa nära blomman för att känna.
Det var min svärmor, död sedan länge, som visade mig nattviolen på fältet intill där jag bor första gången. Min svärmor älskade blommor och kunde namnet på de flesta. Också på sånt som jag tyckte såg ut som gräs. Jag lärde mig mycket om blommor, tack vare henne. Inte bara namn, utan också andra saker om blommorna.
Jag lärde mig mycket om grönsaker och allt som har med odling att göra också av min svärmor. Hon var mycket intresserad av allt som växte, hade riktigt, riktigt "gröna fingrar".
Det kändes som en hälsning från min svärmor igår när jag fick se hela fältet med nattvioler. Det gjorde i alla fall att jag tänkte mycket på henne en stund. Det var märkligt att där var så gott om den ljuvliga orkidéen här hos mig i år. Jag skulle kunnat tro att jag var på Öland när jag stod där, men det var jag ju inte. Jag var hemma i Jönköping. Fast det kändes som att jag var på Öland när jag såg alla de vita, ståtliga orkidéerna.
Hur har de kunnat bli så många på en enda gång? Kan det bero på den långa, snörika vintern? Eller beror det på hur förra sommaren var? Det var en regnig sommar förra året, om jag minns rätt. Man glömmer fort, i alla fall gör jag det. Särskilt regniga somrar, det är sånt som jag brukar glömma väldigt, väldigt fort.
Blommande, doftande orkidéer som nattvioler i mängder på ett stort fält; det däremot brukar jag minnas väldigt, väldigt länge. Resten av mitt liv, tror jag.
Det var min svärmor, död sedan länge, som visade mig nattviolen på fältet intill där jag bor första gången. Min svärmor älskade blommor och kunde namnet på de flesta. Också på sånt som jag tyckte såg ut som gräs. Jag lärde mig mycket om blommor, tack vare henne. Inte bara namn, utan också andra saker om blommorna.
Jag lärde mig mycket om grönsaker och allt som har med odling att göra också av min svärmor. Hon var mycket intresserad av allt som växte, hade riktigt, riktigt "gröna fingrar".
Det kändes som en hälsning från min svärmor igår när jag fick se hela fältet med nattvioler. Det gjorde i alla fall att jag tänkte mycket på henne en stund. Det var märkligt att där var så gott om den ljuvliga orkidéen här hos mig i år. Jag skulle kunnat tro att jag var på Öland när jag stod där, men det var jag ju inte. Jag var hemma i Jönköping. Fast det kändes som att jag var på Öland när jag såg alla de vita, ståtliga orkidéerna.
Hur har de kunnat bli så många på en enda gång? Kan det bero på den långa, snörika vintern? Eller beror det på hur förra sommaren var? Det var en regnig sommar förra året, om jag minns rätt. Man glömmer fort, i alla fall gör jag det. Särskilt regniga somrar, det är sånt som jag brukar glömma väldigt, väldigt fort.
Blommande, doftande orkidéer som nattvioler i mängder på ett stort fält; det däremot brukar jag minnas väldigt, väldigt länge. Resten av mitt liv, tror jag.
onsdag 30 juni 2010
Längtar efter människor
Idag när jag vaknade kände jag att jag längtade efter att träffa människor. Det är så fint när jag börjar göra saker efter lust i stället för efter invanda rutiner eller "måsten". Ju mer jag lyssnar efter vad jag har lust att göra, desto snabbare får jag svaren inifrån mig själv vad jag längtar efter eller vad jag behöver.
Jag ska ringa några vänner idag och se om de är hemma. Jag läste någonstans under den där tiden när jag var så mycket hemma under min sjukskrivning, att som människa behöver man träffa fem människor utanför sin familj varje dag för att må bra.
Jag tror att det där är individuellt. Jag tror att vissa människor behöver träffa ännu fler än fem människor utanför sin familj varje dag för att må bra. Jag tror att vissa människor behöver träffa färre för att må bra. Jag tror att behovet av att träffa människor också skiftar olika perioder i livet. Det finns perioder i livet när man som människa behöver ensamhet. Och det finns perioder i livet när man som människa behöver möten med andra människor.
Det viktiga är att jag som människa känner efter vad det är just jag behöver just där jag är idag. Ensamheten och tystnaden. Eller människomötena och samtalen. Och att jag sedan försöker att få fatt i det jag behöver. Att jag söker mig till det som jag längtar efter.
Tillsammans är man mindre ensam.
I ensamheten kan jag möta mig själv.
Som människa behöver jag möta andra.
Som människa behöver jag också möta mig själv.
Nu är det nyponrosornas tid! Jag älskar doften av nyponrosor! Den mest somriga doften av alla för mig. Jag såg blommande vita nyponrosbuskar vid den ljusblå Vättern igår. Sagolikt! Jag tycker att den vita nyponrosen är den allra, allra vackraste nyponrosen. Men både den vita och den rosa doftar lika mycket sommar. Att vandra intill blommande nyponrosbuskar och dra in doften från dem, det är sommar för mig!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)








